Sjävklart är The Shaggs album Philosophy of The World ett stycke genialisk musik. När det nu gått 50 år sedan dagen då detta klassiska album spelades in, så finns självklart Sunkit bland gratulanterna.
Det finns milstolpar. Och sen finns det milstolpar. I det område inom musiken som brukar kallas incredibly strange music eller – smickrande nog – sunkadelica finns det några solklara namn. Till exempel Stig Hallén, Sixten Jansson och Anna-Lisa Ingemanson på den svenskspråkiga musikhimlen.
Internationellt sett är förstås Florence Foster Jenkins ett namn som måste nämnas.
Och The Shaggs.
The Shaggs var en popgrupp som bestod av tre, ibland fyra, systrar i Fremont, New Hampshire, USA från 1967-68 och fram till och med 1975.
Dorothy ”Dot” Wiggin (född den 24 mars 1948) spelade gitarr, sjöng och skrev det mesta av materialet. Betty Wiggin (född den 24 december 1950) spelade också gitarr. Bakom trummorna hittade vi Helen Wiggin (född den 17 december 1946). Senare anslöt Rachel Wiggin på bas.
Systrarna Wiggin hade sedan 1967 spelat lokalt på olika tillställningar i Fremont. Sannolikt lät de inte som andra popband, vare sig lokalt eller som något publiken kände till från radio och TV. Eftersom systrarna var i tjugoårsåldern – och således inga duvungar – måste de ha stått i en svår balans mellan charmigt barnsligt och kan de inte spela.
För The Shaggs lät som inget annat band. Inte då, inte nu.
Tack, pappa Wiggin, för att du trodde benhårt på dina döttrar och insisterade på att spela in en hel LP på egen bekostnad. Trots att ljudteknikern i den hyrda studion tyckte att de kanske skulle komma tillbaks lite senare, när de fått ”öva lite mer”.
Pappa Austin Wiggin lyssnade inte alls på det örat, utan tyckte att döttrarna i The Shaggs var i sin prime, och han fällde de legendariska orden:
I wanna get them while they’re hot!
Austin Wiggins
Så rätt han hade. Men budgeten var liten. Inspelningen fick begränsas till en dag. Och det var den 9 mars 1969. För 50 år sedan, alltså.
The Shaggs var tre systrar i ett gränsland mellan barndom, tonår och vuxenliv. Ingen av dem var särskilt ”bra” på sitt instrument, ingen av dem hade spelat särskilt länge. Men de hade en pappa som av någon anledning tolkade en dröm om att hans barn skulle bli popstjärnor som något väldigt bokstavligt.
Och de hade ett naturligt förhållningssätt till musik. Det betyder – som jag ser det – att man spelar musik, bra eller dåligt enligt gängse normer, mer eller mindre utan påverkan utifrån. Man plockar upp ett instrument och skapar själv en logik utifrån det man gör och hör.
Så här beskriver Gustaf Hielm (född den 23 februari 1974), basist med uppdrag i band som Pain of Salvation, Charta 77, Meshuggah och Dark Funeral, sitt möte med The Shaggs:
Jag hörde The Shaggs för första gången den 2 februari 1997. Vid första genomlyssningen lät det skevt som fan. Vid den andra inbillade jag mig att jag började uppfatta någon slags struktur och vid den tredje lät det fullständigt logiskt.
Gustaf Hielm
Den 3 februari 1997 lät all annan musik skev som fan.
Fakta är att Philosophy of The World inte låter som något annat. Men vad säger man till den som hävdar att skivan är legendarisk enbart därför att bandets medlemmar var barn som inte kunde spela?
Man säger nej. Dels bestod ju bandet inte av barn, trots att man gärna tänker i de banorna när man i sammanhanget nämner någons pappa, dels hade systrarna faktiskt spelat ihop en ganska god stund. Det hörs ju faktiskt att låtskrivaren Dot Wiggin vet vad hon gör, hon har så att säga relativt god koll på det kaos hon regerar.
En del människor vill göra gällande att musiken är medvetet skapad för att vara knasig. Som att pappa Wiggin tyckte att barnen var camp, och ville rida på svallvågorna från Mrs Millers framgång tidigare under 60-talet.
Det känns bara helt och hållet orimligt. Och jag tror att man behöver dyka lite djupare i musiken. Oavsett tycke och smak är den inte tillkommen genom slump.
Nåväl. Philosophy of The World spelades in. Och gavs i någon mån ut. Ingen bättre historia är ju komplett utan ytterligare lite kringelkrokar.
Det dubiösa skivbolaget lades kort tid efter inspelningen ned. Det sägs att ljudteknikern tog med sig hela upplagan under mystiska omständigheter (vad han nu trodde att han skulle kunna nyttja den till) och Philosophy of The World föll i glömska, innan den ens hann prövas inför världen.
Men omkring hundra exemplar kom ändå ut. Och fick inom bara några år spridning som något väldigt, väldigt speciellt. Redan på 80-talet gavs den ut på nytt och resten är, som man säger, historia.
Grattis på 50-årsdagen, lilla underbara skiva.
