Rockmusikens inneboende strävan att avveckla sig själv

Rockmusiken föds och dör i ständigt nya cykler. Den hårdrock som var innovativ i början av 1970-talet blev en machomusik som för evigt fastnat i samma hjulspår. Rocken verkar vilja avveckla sig själv.

I början av 1970-talet föddes hårdrocken. Inte omedelbart som begrepp, men genren utmejslades i långt hår, bullrig bluesbaserad rock och uppror mot konventionen. Artisterna var ofta lika androgyna som David Bowie, fjärran från den tid då pudelfrisyrer och blanka skinnjackor blev synonymt med ”snygga killar”.

Alice Cooper var ett band som utmanade. Alice Copper var ju ett band som också råkade ha en sångare som kallade sig Alice Cooper (men heter Vincent Furnier). Den pedagogiska svårigheten att kommunicera denna dubbla identitet besjungs av dem själva i låten Be My Lover från 1971:

She asked me why the singer’s name was Alice
I said listen baby, you really wouldn’t understand

Alice Cooper var en del av hårdrockens födelse, samtida med till exempel Black Sabbath, men bandet Alice Cooper var fjärran från den skräckrockare som soloartisten Alice Cooper senare skulle komma att bli. I själva verket ansågs bandet så hopplöst omöjliga att de, som var umgicks i kretsarna kring Iggy & The Stooges och The Doors, fick kontrakt på Frank Zappas skivbolag – enbart av den anledningen att Zappa ville dra av pengar för en, i hans ögon, garanterad brakförlust.

Hela magin i det tidiga Alice Cooper ryms i en liten cameo appearance i filmen Diary of a Mad Housewife (1970). Här befinner vi oss på ett hippt psykedelisk party, och bandet som spelar flippar loss i total kakafoni. I mitt tycke fyra minuter och fyra sekunder som helt och hållet gör all hårdrock mellan Alice Cooper och… säg Bathory helt meningslös. (Okej, bortsett från Led Zeppelin…)

Det finns tre orsaker till Alice Coopers storhet.

  1. Talang. Individuellt var de inga storheter, men tillsammans blev de större.
  2. Bob Ezrin. Bandets producent, som också jobbade med Lou Reed. Lyfte musiken till nobelprisklass.
  3. Musikteater. Det teatrala inslaget i gruppen lyser igenom i filmklippet ovan. Alice Cooper var den amerikanska motsvarigheten till The Sensational Alex Harvey Band.

Kopplingen till The Sensational Alex Harvey Band är rolig; Alice Cooper flörtade också med gamla evergreens och spelade med klichéer om tonårsidoler och stjärnkulter. Långfilmen Good To See You Again, Alice Cooper (1973) är väl på samma konstnärliga nivå som Drra på – kul grej på väg till Götet (1967) och i det följande klippet verkar man vilja driva med ”gammal mossig musik”, men engagemanget för genren lyser igenom:

Redan här ser man tydliga spår av Vincents umgänge med alkoholen, något som säkert var delaktigt i att bandet senare splittrades.

Så, varför tjata om Alice Cooper i ett sammanhang som handlar om ”udda och bortglömd populärmusik”? Jo, just det att det tidiga Alice Cooper står för det udda, avvikande, upproriska i rocken och detta med samma attribut som senare transformerades till det pudelrockande åttiotalets ”snygga killar”; så oerhört lamt och accepterat.

Alice Cooper var en gång incredibly strange music. Som kanske gav inspiration till Europe och andra band (som visserligen har haft ett musikaliskt värde). Men tyvärr gick inte ett uns av magin vidare till nästa led.

Rocken tycks hysa en inneboende strävan att avveckla sig själv.

Av Magnus Nilsson

1 comment

  1. Staffan B
    01 juni 2009 at 11:02

    Ja, Alice Cooper var queer. Säkert jättestraight men queer i en vidare bemärkelse, särskilt i förhållande till det tidiga sjuttiotalet. Kanske skulle man kunna säga att han var proto-emo. Och musikalinfluenserna fanns ju där i princip från början. jämförelsen med Alex Harvey är slående: den här typen av hårdrock hade ju aldrig funkat nu för tiden, den hade setts som bögig, men då diggades den av de där jeansuniformerade snubbarna. Som hårdrock betraktat ur ett nutida perspektiv är den ju rätt kass, den är inte särskilt tung alls.

    Glöm inte heller hans syntiga grejer i slutet av sjuttiotalet/början av åttiotalet, och hans cover på Loves Seven and Seven is, innan han som ett skolexempel på postmodernism började göra arenahårdrock som en parodi på sig själv. Man anar numera en frustrerad artist därinne, som längtar efter Detroit 1969 men inte kan ta sig dit igen. Det är synd.

    Och missa inte:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Steven_(Alice_Cooper_character)

Leave A Comment

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.