Live! At the Royal Albert Hall med Tiny Tim

Tiny Tim med stor orkester i Live! At Royal Albert Hall. Martin Kristenson har lyssnat på sin gamle idol och kallar skivan en musikhistorisk sensation.

Tiny Tim: Live at Royal Albert Hall
Tiny Tim: Live at Royal Albert Hall

Den här skivan är ingenting mindre än en musikhistorisk sensation! Den amerikanske sångaren och levnadskonstnären Tiny Tim har varit en av mina stora idoler ända sedan jag hade lyckan att se honom på en musikklubb i New York 1996, bara ett halvår före hans död. Under en kort period på 1960-talet, knappt mer än ett år, var han världsberömd, men han glömdes snabbt bort, och i dag är det nästan ingen som känner till honom.

Vem var han då? En kort resumé kan kanske vara på sin plats:

Tiny Tim – vars riktiga namn var Herbert Khaury – slog igenom i Johnny Carsons teveshow på 60-talet, och väckte stor uppmärksamhet inte bara för sin märkliga falsettröst, utan också för sin minst sagt excentriska livsstil. Debut-LP:n God Bless Tiny Tim (med den enda hitlåten Tip-Toe Through The Tulips) sålde mer än 200.000 exemplar, och hans direktsända tevebröllop i Johnny Carson Show lockade närmare 45 miljoner tittare, vilket fortfarande lär vara rekord för en talk show. Han hade långt hår redan på 50-talet, sminkade sitt ansikte vitt, och duschade 3-5 gånger om dagen. Han gick klädd i vuxenblöjor, vägrade att låta någon se på när han åt, och han tyckte om att smörja in nakna kvinnor i jordnötssmör. Likväl var han djupt religiös och ärkekonservativ. Mamma, Stjärnbaneret och Gamla Sånger var för honom de högsta värdena i livet.

Tiny Tim levde för kärlek och romantik. Detta ska uppfattas bokstavligt: i en intervju som han gav några månader före sin död berättade Tiny att han varit kär minst en gång per år sedan 1942. Han kunde i detalj redogöra för sina möten med alla dessa kvinnor, alla hade en plats i hans hjärta, och till var och en komponerade han en kärlekssång. I många år fick han dock nöja sig med att dyrka kvinnor på avstånd. Sin första kyss fick han inte förrän klockan 13.20 söndagen den 8 maj 1966 när han var 34 år gammal (Tiny var alltid noga med exakt kronologi). Under lång tid samlade Tiny på saker som vackra kvinnor vidrört. Det kunde vara kakor, karameller eller plastskedar – allt försåg han med etiketter som angav vem som hade rört vid det och när.

Redan som barn var han en fullblodsromantiker. I skolan ägnade han mesta tiden åt att sjunga serenader för vackra flickor, och det gick faktiskt så långt att han blev relegerad. Han blev retad av sina jämnåriga kamrater för sin flickaktighet, men lät sig aldrig nedslås: ”Det är ingenting att bry sig om”, tröstade han sin oroliga mamma med när han var åtta år, ”alla människor är goda innerst inne”. Under hela 50-talet försökte Tiny slå sig fram som sångare, men det skulle dröja nästan tjugo år innan genombrottet. Han ställde upp i ett oändligt antal talangjakter utan att någonsin vinna. Med sitt långa hår (tio år före hippierörelsen) och sitt vitsminkade ansikte blev han ofta utbuad, men han överlevde de svåra åren tack vare sin optimistiska livsinställning. ”Framgången väntar runt hörnet”, intalade han sig år efter år. Till mångas stora förvåning skulle han få rätt. Efter att han bett till Gud om vägledning vaknade Tiny en morgon med en uppenbarelse: han skulle börja sjunga i falsett! Tro det eller ej, men plötsligt lossnade allt för honom, folk skrattade och applåderade åt den nya sångstilen, och – det bästa av allt – han började vinna talangjakter. Snart hade han ett kontrakt med Frank Sinatras skivbolag, och han fick allt oftare erbjudande om att medverka i teve. Efter några framträdanden hos Johnny Carson drunknade programredaktionen i brev från tittare som ville se mer av denna underliga varelse. USA tycktes nästan över en natt ha drabbats av Tiny Tim-feber.

Under Tinys korta tid i rampljuset var det många som ville vara med och tjäna sig en hacka på honom. Massor av idoltidningar, klistermärken, slipsar och annat med Tinys bild prånglades ut på marknaden. Till de mer charmerande Tiny Tim-souvenirerna hör sällskapsspelet The Tiny Tim Game Of Beautiful Things, ett slags Monopol för romantiker, ett tärningsspel där det istället för pengar gäller att samla på sig så mycket vackra saker som möjligt. I Monopol får spelarna som bekant ”gå direkt i fängelse”, de tvingas i konkurs och jagas bort från gator och torg. Så icke i den godhjärtade Tiny Tims spel. Här får deltagarna helt andra uppmaningar, som t ex: ”Skriv ett brev till mamma – stå över ett kast”.

1968-69 var Tinys storhetstid. Sedan gick det snabbt utför. Han fick sparken från sitt skivbolag och TV ville inte längre veta av honom. På 70-talet sågs han som en föredetting, ett fornminne från 60-talets kuriosakabinett. Ibland fick han ruttna tomater på sig när han stod på scenen, men Tiny, den evige optimisten, ryckte bara på axlarna och sa: ”De kastade i varje fall inte meloner.”

Det fantastiska med Tiny var att han aldrig gav upp. Trots att publiken ofta var i bästa fall likgiltig, i sämsta fall hånfull, gjorde han aldrig några försök att anpassa sig eller förändra sin image. I november 1996 avled han just efter att han avslutat en konsert. ”Jag tror inte han kände någon smärta”, sa hans fru efteråt. ”Det sista han hörde var applåder, och det sista han såg var mig.” Ett passande slut för en äkta romantiker, kan man tycka.

Men det här skulle handla om Tiny Tims konsert i Albert Hall i London den 30 oktober 1968. Den har länge omtalats som höjdpunkten i hans karriär, men inspelningen därifrån har hittills inte funnits på skiva. I Harry Steins biografi Tiny Tim (Playboy Press 1976) beklagade sig Tinys f.d. manager Roy Silver att Tiny aldrig fick det erkännande han var värd:

”Karln hade en enorm talang, men det var aldrig någon som förstod det. Jag brukar spela Royal Albert Hall-konserten för folk som kommer på besök – folk i musikbranschen – och de kan inte ens gissa vem det är som sjunger. Det enda de har hört är Tip-Toe Through The Tulips. När jag avslöjar att det är Tiny, stirrar de bara klentroget på mig. ‘Herre Gud’, säger de, ‘kunde han verkligen sjunga så bra?'”

Ja, det kunde han, och nu när jag själv har hört konserten inser jag plötsligt hur tragiskt det är att Tinys karriär fick ett sådant snöpligt slut. Hans 70-talsskivor gavs ut på obskyra skivbolag med begränsade upplagor och små resurser. Men denna kväll i oktober 1968 hade han The National Concert Orchestra under ledning av Richard Perry till sitt förfogande, och resultatet är magnifikt. Det här är avgjort en av de tio bästa skivor jag någonsin hört. Även Tiny Tims egna studioskivor bleknar i jämförelse.

Tiny har fullständig kontroll på falsetten, och tar ut svängarna på ett sätt som han inte gjorde på någon av sina övriga skivor. Det gäller i synnerhet hans klassiska duett med sig själv i Sonny & Cher-sången I got you, babe och min egen favorit Livin’ in the sunlight, lovin’ in the moonlight. Tiny Tim ger ytterligare prov på sin virtuosa röstteknik i ett nummer där han imiterar Bob Dylan och 30-talscroonern Rudy Vallee, och låter dem sjunga varandras sånger. Eftersom medlemmar ur Beatles och Rolling Stones befann sig i publiken denna kväll gör Tiny också halsbrytande falsettversioner av (I can´t get no) Satisfaction och Nowhere man.

Tiny Tim var född i både fel och rätt tid. Rätt, därför att det nog bara var på det vilda 60-talet som en sådan uppenbar avvikare kunde bli världsstjärna. Fel, eftersom hans förebilder hörde till en svunnen era. Lyssna till Tinys oefterhärmliga jazzversion av Do you think I´m sexy, där han imiterar Al Jolson och lämnar Rod Stewart långt, långt bakom sig (finns på ljudkassetten Gary Lawrence and his sizzling syncopators Volume Two; Vo-Do-De-O-Do Records 1002. 7525 NW 61st Terrace Suite 2703, Parkland, FL 33067 USA).

Det går egentligen inte att beskriva Tiny Tim för den som aldrig har hört honom. Låt mig därför bara säga att den som inte skaffar sig den här skivan genast gör sig själv illa.

Uppdatering: Tiny Tims Live! At the Royal Albert Hall, Rhino CD, RHM2 7710 är slutsåld hos skivbolaget Rhino Handmade, men kan kanske hittas på auktionssajter och liknande.

Länkar

Crossover – opera möter pop

Magnus Karlsson gräver i skivarkiven och hittar operasångarna som breddar sin repertoar.

Operasångare som sjunger populära schlagers eller poplåtar är inget nytt i musikhistorien, inte heller något övergående fenomen. Det ligger något dolt hos många så kallade seriösa utövare att någon gång få göra en ”crossover” och bli stjärnor hos den stora allmänheten, att få lämna de ”fina” salongerna och känna på ett liv utanför dessa.

Här i Sverige minns vi med förtjusning Loa Falkmans insatser från 1990 och inte minst Henning Sjöströms tre album från det smaklösa 80-talet. Då Loa tog ganska lätt på uppgiften, åtminstone retroaktivt, så var Henning desto allvarligare i sin insjungning av Dylans Blowin In the Wind med ackompanjemang av den rutinerade och högt aktade pianisten Jan Eyron, vars medverkan säkerligen förenklades av ett generöst peningbidrag. Den sjungande advokaten kanske ändå inte riktigt motsvarar definitionen av operasångare som sjunger rock eftersom repertoaren mestadels bestod av örhängen från den klassiska genren. Ett flertal förstå-sig-påare skulle nog inte ens hålla med om att han är sångare.

Redan på 1800-talet populariserade och profilerade sig många tenorer och sopraner med att hämta material från mer lättsamma kompositörer och senare på 1900-talet blev storheter som Jussi Björling bekanta med allmänt kända örhängen. 1965 sjöng ju Ingvar Wixell alla bidrag i den svenska uttagningen till melodifestivalen. Leena Skoogs oförglömliga version av Serge Gainsbourgs Je T’aime Moi Non Plus från 1970 får draghjälp av barytonen Anders Näslund.

Internationellt så finns det en hel del att glädja sig åt om man tillhör det masochistiska släkte där de flesta läsare av den här spalten hör hemma. Jag vill gärna trycka på sopranen Cathy Berberians LP med Beatles-tolkningar från 1967 där Lennon och McCartneys kompositioner kläs i en lite annorlunda skrud. Den sålde faktiskt ganska hyfsat i en tid då underhållningsmusik värderades högt hos både melodiradioproducenter och dess åhörare.

Peter Hofmann: Rock ClassicsMin egna favorit i den här något nonchalerade delen av musikhistorien när klassiska artister klampar in i främmande territorier är den framstående Wagner-tenoren Peter Hofmanns bombastiska och dramatiska tolkningar av ett antal rockklassiker på albumet Rock Classics från 1982. Tillsammans med Tyska Operans Orkester i Berlin destabiliserar han bl.a. Sailing och The House of the Rising Sun som om de vore hämtade ur Niebelungens Ring. Hofmann räknades vid slutet av 70- och början av 80-talet till en av världens främsta tolkare av den store Wagner. När han sjöng in dessa pärlor ur rockhistorien stod han på toppen av sin karriär men såg ändå en möjlighet att bredda sin repertoar och samtidigt, givetvis, utöka inkomsterna. Dessvärre innebar övergången till det nya röstläget en smärre katastrof för Herr Hofmann, som ansträngde stämbanden till den grad att operakarriären så småningom lär ha gått i stå.

Inledande The House of the Rising Sun börjar oerhört dramatiskt, som en uvertyr, för att sedan mattas av och ge artisten en ingång för de första fraserna. Plattan lär ha varit framgångsrik i förbundsrepubliken. På omslagets framsida poserar stjärnan med uppknäppt skjorta i halvfigur och på baksidan syns han ute i naturen i en för dåtiden cool skinnpaj.

Man får väl bara hoppas att Peter Hofmann fick tillfälle att riktigt njuta av sin nyfunna ”rockstardom” innan publiken tröttnade. Idag framstår albumet Rock Classics bara som en av många märkliga utgivningar som grammofonskivans historia är så full av. Vågar jag säga att karln gjorde en efterföljare.

Peter Hofmann: Rock Classics 2 Peter Hofmann: Love Me Tender

Peter Hofmann med sina album Rock Classics 2 och Love Me Tender – Peter Hofmann sings Elvis.

Från andra hållet då? Jag menar populärartister som givit sig in den seriösa musikvärldens regelbundenhet och konventioner. Jovisst. Här finns det också rikligt med lycksökare. Med största sannolikhet betydligt fler. Svårigheterna infinner sig faktiskt betydligt tidigare bland dessa utövare eftersom själva materialet ter sig mycket svårare redan vid första anblicken. Det är ju ingen slump att en musikdramatiskt sångare behöver flera års utbildning för att bli en fullfjädrad scenkonstnär. Detta hindrade inte Michael Bolton från att ge sig i kast med ett knippe kända verk på albumet My secret passion 1998. Publiken var dock med på noterna och förde hans insjungningar till tätpositionen bland klassiska skivor det året på Billboards klassiska lista, givetvis till förtret för den seriösa skaran skivköpare.

Desto vanligare då att instrumentalister ger sig på kända stycken ur musikhistorien; James Last, Klaus Wunderlich, Mantovani med flera har alla bidragit till detta. Det mest kända exemplet torde vara Wendy Carlos, då Walter Carlos, som 1968 gav ut den legandriska Switched on Bach och därigenom även populariserade Moog-synten. Skivan blev en megasuccé.

Nyss nämnda Klaus Wunderlich gjorde en kanske inte så banbrytande, men dock oväntad, insats i slutet av 60-talet när han mot alla konventioner lät sin hammondorgel trolla fram kända opera-arior på plattan Opera Happening. Tillsammans ”Mit Rythmusgruppe”, så står det på omslaget, ges dessa en populärmusikalisk touch med uppdaterade titlar som Nabucco-Bounce och Hippie Women. Opera som partymusik. Den alltid så underhållande informationen på omslagets baksida ger betraktaren förväntningar som kanske inte alltid infrias. En och annan operafantast lär ha grinat illa eller till och med utstött diverse förbannelser om de kommit i kontakt med denna produktion. Desto fler måste ha stuffat förnöjt till den på något av alla dessa cocktailpartyn som verkar ha pågått oavbrutet under det sena 60-talet. Mitt favoritspår är versionen av La Donna E Mobile‘¦ ur Rigoletto, en aria som brukar finnas med på de flesta tenorers repertoar. Här har den fått namnet Trueless Girl efter en liten omarbetning av den gode Klaus Wunderlich.

En annan favorit från samma period – som får mig att begrunda motiven hos dåtidens grammofonproducenter – är plattan Symphony Of the Birds från 1967. Här rör det sig i grunden om en helt vanlig easy listening-produktion som det kryllade av vid denna tid, fast med ett ganska avgörande undantag: man har kallat in en brasiliansk amatörornitolog, en senor Johan Dalgas Fisch, som frikostigt bidragit med ljudupptagningar från regnskogens fjäderfän. Under allt kvittrande döljer sig en anonym orkester spelandes kända melodier, både populär- och klassiska kompositioner. Som så ofta, när den goda smaken stod under angrepp, tillskyndade dess beskyddare och plattan fick hos Sveriges Radio en så kallad dödskallemärkning, fast bara de spår som härrörde ur den klassiska myllan. Den här åtgärden var ett sätt att skydda den intet ont anande allmänheten från att exponeras för smaklöshet i form av alltför vidlyftiga arrangemang av musikskatten.

Vi har givetvis inte sett slutet på flödet av ovannämnda, ska vi kalla det för försök till, banbrytande insatser men onekligen har det lämnat avtryck hos vissa skadeglada existenser här och där. Idag när CD-R skivan finns tillgänglig för alla de glada amatörer som absolut inte kan – och heller inte borde – få skivkontrakt så har nya, inte så öppna, dörrar slagits in. Fonogram från de mest häpnadsväckande utövare letar sig fram i myllret. Till detta ska jag återkomma en annan gång.

Länkar

Rock’n’roll med en boll

Många större idrottsevenemang föregås av olika uppladdande kampsånger, inte sällan framförda av idrottare själva. Magnus Karlsson menar att sportsliga framgångar följer hand i hand med låtarnas framgång.

”Isn’t it a Privilige” sjöng Pernilla Wiberg i sin av Lasse Holm komponerade låt Privilige från 1991. Man är beredd att hålla med. Visst är det ett privilegium att få spela in en platta efter att ha presterat stordåd i helt andra verksamheter än det musikaliska när så många hoppfulla artister aldrig får chansen.

Pillans låt är inte dålig på något sätt, i alla fall inte jämfört med mycket annat som ges ut, men fenomenet med sportstjärnor framför mikrofonen ger många kalla kårar. Å andra sidan är detta inget nytt. Så länge grammofonskivan har funnits så har producenter och låtmakare sett en säker inkomstkälla i folkkära idrottsstorheter.

Bandyspelaren Gösta Snoddas Nordgren slog igenom med dunder och brak i Lennart Hylands radioprogram Karusellen 1952 och fyllde landets folkparker under hela sommaren det året. Snoddas sångarframgångar kom att överskugga hans idrottande till den grad att få ens kom ihåg hans bakgrund efter succén i etern och på estraden. Hans namn blev synonymt med ”Ha-derian-hadera” som refrängen gick på Flottarkärlek. Exemplet med Snoddas kan i historiens ljus framstå som det kanske mest lyckade på sportstjärnor i musiken och får tjäna som introduktion till ämnet.

1950-talet var ett gyllene årtionde både för svensk idrott och musik. Radion var etablerad och televisionen växte sig stark mot slutet. Samma år som Snoddas breakade sjöng fotbollsmålvakten Kalle Svensson, Rio-Kalle, in melodin Landskampsvisan till pianoackompanjemang av förbundskapten Putte Kock, som tillsammans med skådespelaren John Botvid stod som kompositörer. Svensk fotboll var stark och många spelare folkkära efter succé-VM i Brasilien 1950. Publiken strömmade till de allsvenska matcherna och några lyckligt lottade spelare var proffs i Italien. Klimax nåddes 1958 då Sverige stod som arrangör för världsmästerskapen. En av dem som angav tonen var Ingvar Tjotta Olsson, vars muntra Rock’n’roll med en boll innehöll hejaramsor, ett måste för en riktig fotbollslåt.

Dock var det en annan lirare som fick de största ovationerna detta år. Lennart Nacka Skoglund, ett av de hemvändande proffsen, gick inte att ta miste på med sin blonda kalufs och fenomenala dribblingar. I Philips-studion sjöng han in Stikkan Andersons – jo, just han – Vi Hänger mé som blev en slags signatur för hela mästerskapet. Efter turneringen blev Nacka ”omhändertagen” av en smart manager som såg en chans att tjäna klöver. Den snälle söderbon ställde glatt upp på en folkparksturné vars program bestod av lika mycket sång som trixande med femöringar. Publiken var överlycklig. Under 60-talets första hälft spelade han in ytterligare några singlar och EP-skivor som alla finns samlade på CD:n På Min Mammas Gata. Ytterligare en spelare i den stjärnspäckade truppen kom att gör sig ett namn som scenkonstnär, nämligen Gunnar Gren. Hans mandolin blev ett återkommande inslag i åtskilliga underhållningsprogram på TV under 50- och 60-talen. Det var framförallt hans version av O Sole Mio som uppskattades.

Givetvis var det inte bara fotbollen som födde fram mer eller mindre begåvade estradörer. 1957 kunde man köpa boxaren Ingemar Johanssons inspelning av Klart till drabbning med musik av Jules Sylvain och text av Åke Söderblom till Sven Tjuslings komp. Den gode Ingo, vars boxningskarriär bara gick bättre och bättre efter detta – inga andra jämförelser – gjorde till och med storstilad comeback på 80-talet med storband och Frank Sinatra-repertoar.

Speedwayföraren Varg-Olle Nygren fick 1960 hjälp av ingen mindre än Gnesta-Kalle att föreviga Här går dé undan i svängarna. Samme Gnesta-Kalle återkom tre år senare med en ny stjärna vid mikrofonen. Ishockeyspelaren och universalsport-geniet Sven Tumba Johansson blev, om möjligt, ännu folkkärare efter insatsen i Robert Britses Ishockey-Polka. Tumba var storsint nog att även besjunga andra idrottsutövare som skidåkaren Sixten Jernberg i Vallat för sjö, vars text egentligen handlade om vattenskidor.

Mot slutet av 60-talet verkade behovet av sjungande sportstjärnor mättat hos allmänheten. Helt andra akter turnerade i folkparkerna, pop- och dansbanden dominerade. Sveriges landslag i fotboll kvalificerade sig inte till VM 1966 och fyra år senare är jag inte säker på om det verkligen gjordes någon kamplåt. Kanske någon läsare känner till detta?

Däremot blev det annat ljud i skällan inför VM i Västtyskland 1974. Hela gänget med Ralf Edström, Roland Sandberg, Benno Magnusson, Ove Grahn m.fl. tryckte ihop sig i EMI-studion och sjöng in förbundskaptenen Georg Åby Ericsons egna komposition Vi är svenska fotbollsgrabbar. Det var givetvis Åby själv som dribblade på pianot.

Flera av texterna på albumet Nätmusik skrevs för övrigt av ingen mindre än sportradioprofilen Åke Strömmer. Med lite god vilja kan man säga att landslagets låt hjälpte dem ända fram till en femte plats.

1978 inför VM i Argentina lät fotbollsförbundet dansbandet Schytts stå för fiolerna. Den här gången var inte laget lika samspelt i studion även om Ralf Edströms ”En gör så gött en kan” i slutklämmen var en höjdpunkt. Om man ska dra tesen om att en bra låt avgör placeringen i turneringen så blir betyget lågt. Sverige gick inte vidare från gruppspelet.

Så var även fallet vid Italien-VM 1990. Lasse Holm skrev låten Ciao Ciao Italia till Galenskaparna, som nog gjorde sitt bästa. Här saknades helt inslag av fotbollskör från utövarna själva. Sverige tågade som bekant ut ur turneringen i marschtakt, 1-2 1-2 1-2.

Fyra år senare gjorde de där… vad de nu heter… en låt om att gräva guld, men i verkligheten blev det bara brons. Ännu ett misslyckande alltså. Inte heller då var ju laget med i studion. (Om Tomas Brolins samarbete med Dr. Alban ska räknas in till fotbollslåtar tänker jag inte ge mig in på här.)

Inför EM slutspelet i Belgien/Holland 1998 fick Staffan Hellstrand ihop laget till allsång, men ack – fiaskot var ett faktum.

Nu står vi återigen inför ett fotbolls-VM och om jag blivit rätt underrättad så ska Åbys gamla slagdänga komma till heders igen. Bäddat för ny succé?

Vi lämnar fotbollen ett tag. 1970-talet var intressant ur många synpunkter, inte minst i detta ämne. När det alpina skidlandslaget med Ingmar Stenmark i spetsen härjade som värst förärades nationen en slagdänga av stora mått i De bar’ å åk från 1976. Jag vill minnas att jag verkligen gillade den plattan, så till den grad att den införskaffades. Det var en hederlig allsångsdänga i stil med ‘¦Fotbollsgrabbar. Mycket riktigt hjälpte den Stenmark till en nästan tioårig dominans i pisterna.

Frank Andersson med Kinells: Frank [ Singelomslag ]Brottaren Frank Andersson var redan världsmästare när han på uppdrag av Billy G:son mumlade till Frank 1977. Singeln var ett ganska billigt knep att casha in på Uddevallasonens framgångar, i klass med Hasse Edlers Johnny Weissmüller-satsning några år tidigare, dock utan dennes känsla för det bisarra. Franks ord kan räknas på ena handens fingrar, och kanske det är tur att han inte sjöng. Det gjorde istället en tjejkör. En fingerad kommentatorsröst utbrister ”han är världsmästare” men sedan händer inte mycket mer. Skivan är välbekant för Sunkit-fans.

Inför hockey-VM på hemmaplan 1989 gavs det ut ett helt album med hyllningslåtar till det älskade Tre Kronor. I detta hockeyfrillornas gyllene årtionde skulle det minsann bevisas att vi var bäst i världen, för det var vi ju efter segern i den föregående turneringen. Håkan Södergrens ansträngda sånginsats plågar fortfarande hockeypublik landet runt när jumbotronerna pumpar ut sitt skval. Lagets insatser i den aktuella turneringen kan vi lämna därhän. Det gick faktiskt mycket bättre 1995 när allas vår Nick Borgen gav ton åt Den glider in, denna gång utan vare sig Södergren eller någon annan spelare. Borgen hade för övrigt rosat marknaden med We Are All the Winners i melodifestivalen något år tidigare tillsammans med friidrottstjejerna Maria Akraka, Frida Johansson och Erica Johansson.

Innan jag fortsätter måste det påpekas att jag inte glömt handbollslandslagets Det är dags att spela boll eller för den del alla fantastiska kampsånger från både stora och små klubbar runtom i landet, men det skulle bli alldeles för långrandigt. Istället vill jag flagga för en fin liten produktion från 1979 när den tiden största stjärnor läser Tolv odödliga sagor av fabelmästaren Aisopos med presentation av Lars Gunnar Björklund. På denna välgörenhetsskiva hittar man bl.a. Björn Borg läsandes – från ett hotellrum i Dallas – Katten och papegojan, Ingmar Stenmark läser – något osäkert – Hunden och benet. Andra idag kända medverkande är Börje Salming, Ronnie Hellström och nuvarande General Manager för Tre Kronor Anders Hedberg. Kanske ska man också nämna Lill-Pröjsarns tolkning av Kronhjorten och igelkotten.

Internationellt då? Egentligen hade jag väl inte tänkt att beröra utrikiska prestationer i ämnet eftersom det skulle bli alldeles för jobbigt, men det går inte att låta bli. Så lite kort då.

Givetvis är detta med sjungande idrottsidoler inte något specifikt svenskt. Det ligger dock i sakens natur att hyllningar till klubb- och landslag ute i världen ganska sällan letar sig hit till den svenska skivmarknaden. Endast riktiga fans bemödar sig att leta upp Swindons eller Luccheses egna hyllningssånger eller för den delen Spaniens eller Kameruns. Faktum är att det är sällsynt att plattor av det här slaget når internationell hitstatus. Några exempel dock:

I samband med Danmarks framgångar i Mexiko-VM 1986 – och eftersom Sverige uteblev denna gång – så fick våra grannar en mindre framgång här med sin katchiga Vi er røde vi er hvide. Hela laget tog i för kung och fosterland med hjälp av ett knippe kända artister. Låten förde fram danskarna till en hedersam åttondelsfinal. Jesper Olsen måste ha uteblivit eller sjungit falskt den där dagen i studion med tanke på den ödesdigra felpassningen i matchen mot Spanien.

En riktig klassiker i genren fotbollslåtar måste ändå vara New Orders World In Motion inför Englands VM-insats i Italien 1990. Vi hade Galenskaparna och de hade New Order. Det mest minnesvärda inslaget är nog John Barnes insats:

”Come catch me if you can cause I’m the England Man”

rappar han övertygande och lyckades få laget till semifinal där man ställdes mot ärkefienden Västtyskland. Betänk att deras VM-låt gjordes av den gamle smörsångaren Udo Jürgens. Tyskarna vann. Vad drar man för slutsats av det? Kampen stod alltså mellan Udo Jürgens och New Order. Konsekvensen av tyskarnas artistval blev slutseger i hela turneringen. Har någon frågat Hayati Kafé eller Jan Malmsjö?

England är annars ett intressant land både vad gäller fotboll och musik, givetvis. Här har stjärnlirarna aldrig skämts för att gå in i en studio. Francis Lee och Bobby Moore sjöng redan 1970 in Archies megahit Sugar Sugar, Kevin Keegan gjorde patriotiska England till Spanien-VM 1982, busen Vinnie Jones tog sig an – passande nog – Wooly Bully och härlige Gazza hyllade hemstaden Newcastle i Fog on the Tyne. En oslagbar kavalkad. Här skulle t.ex. Holland stå sig slätt om det inte vore så att Ruud Gullits reggaedoftande Not the Dancing Kind blev en stor hit på kontinenten.

Slutligen. Den störste av dem alla; Pelé. Inte har väl Kungen av den gröna mattans schack gjort plattor, frågar sig vänner av ordning. Jodå. I samband med att filmen om hans fantastiska karriär gjordes i mitten av 70-talet så passade Edson Narantes dos Nascimento på att tillsammans med den legendariske Sergio Mendes spela in ett soundtrack. Det är inte alls pjåkigt. Låten Meu Mundo e uma Bola är skön bossa med Pelés släpiga sång som krydda. Som avslutning på en alldeles för lång krönika passar den utmärkt.

Vad drar man då för slutsatser? Inga som helst egentligen. Min teori att en bra låt hjälper en idrottsövare till stordåd saknar vetenskaplig underbyggnad men är helt korrekt känslomässigt. Det är väl snarare att en halvtaskig låt får rejäl draghjälp av en framgång på banan. Vi väntar med spänning på Magdalena Forsbergs duett med Pär Elofsson, men till dess…

So Long.

Eilert Pilarm – a fool such as I

Sunkits vän Magnus Sandberg gick och såg Eilert Pilarm i sin hemstad Gävle. Fascinerades och skrev. På engelska. Alltså: Eilert Pilarm live på Heartbreak Hotel i Gävle den 8 mars 8 2001.

Eilert Pilarm-posterI was looking forward to the concert this night, Eilert Pilarm was about to sing, and I have enjoyed his off beat interpretation of Elvis‘ wellknown repertoir for some 5 years. I have never seen him perform live. The concert was starting at 11 pm, at the Elvis-soaked ”The Heartbreak Hotel” in Gävle, Sweden. This is the place to go to if you are middle aged and like to dance to fifties rock and schlager. I have been there a few times before and it is quite amazing, no hostile atmosphere as the places with younger crowds in this town can have. Often very drunk guests, but big smiles and a companero approach. I drank a bottle of red wine to my dinner, just to get me in the right mood.

In the taxi I was adviced to buy rave music, the driver was playing some of that techno I can’t stand, and it was a little annoying. I told him I was going to see an Elvis impersonator who sang quite funny, but he did not get it, instead he complained about the places in the town, that there were no places for rave’s anymore. I was glad when I got out of his car.

The ticket was about $8, nothing to complain about, and I instantly felt that this was going to be a special night because IT WAS CROWDED. The middle aged seemed to have stayed home, and instead it was people in their twenties there. Eilert Pilarm may have gathered attention from a whole new audience since he started to show up on the commercial television doing advertising playing himself for the Kelda company. I stood 30 minutes and waited to order a cider, the personel had T-shirts with Eilert Pilarm prints, made especially for the evening, and I thought for a while that I skould ask them how much they costed, but I choosed not to. All of a sudden I heard the wellknown voice of Eilert and when I turned around the small stage with the dance floor was very crowded, I did not see Eilert, but I knew he was somewhere in that mess performing.

I lit a cigarette and started to move forward into the crowd, while paying attention to the peoples faces and words. Only happy smiles to my surprise and an occasional ”he is sooo bad.. It’s incredible” or ”he is so funny!”. While coming close enough so I could see him I parked myself at one of the loudspeakers, the volume was quite low so it was not painful. A little lowdown was that he performed with a prerecorded tape, but he sang for real. There was something about his eyes that hit me, he was enjoying himself bigtime! His eyes shined like stars! The crowd pulled out their hands towards him wanting him to touch them and so he did between the songs, to their joy. I noticed some affacionados that smiled towards me, like they were saying ”is it not great?”… ”he is for real!”…

Are You Lonesome Tonight, Blue Suede Shoes, Don’t Be Cruel and Hound Dog was among the songs he sung, now for those of you who have not heard him I can tell you that he doesn’t know how to speak English, he just tries to sing the same tones as his beloved Elvis does, and sometimes he gets it all wrong. But that only makes it better, of course. Then he started singing Blue Hawaii and I screamed like all the others ”YEAH EILERT EILERT EILERT”. I noticed that the people behind me, who was merely laughing at first was all exitement now. HE HAD US ALL UNDER HIS SPELL!!!

Pretty soon everyone was dancing like Elvis himself was on stage, and there was a real loving feeling in the air. Some of the elder ones looked really nostalgic, liked they missed their youth. I think it went on for about an hour, he delivered the classics from his CDs, and even some stuff that I did not know about. Suddenly it was over, but we wanted more, so a lot of screams later he came up on stage and performed a very touching version of A fool such as I. The words hit me and I felt a sadness, but not for long, Eilert was really happy this night and he made us all feel a little better, and I left the place while he was doing his last number. I walked home in the darkness, bought a hot dog… Everything was back to normal again. But the memory lives on. A memory of an honest man doing his best. He is very touching and people feel that this guy does not fool you like many of the other artists performing nowadays. Eilert Pilarm is something else.

Av Magnus Sandberg
© Magnus Sandberg, 2001

Så skapades en åländsk popklassiker

Sunkits mest omvälvande avslöjande; artikeln som berättar hela historien om legenden, mannen och myten Sixten Jansson.

Sixten Jansson
Sixten Jansson

Juryns uppdrag vid vokalisttävlingen på Solbacka våren 1980 var enkelt: Betygsätt deltagarnas scenframträdande, texttolkning, artikulation och tonsäkerhet. Sixten Jansson, en av två manliga deltagare i klassen över 16 år, blev utan placering. I stället fick han ett kontrakt med skivbolaget EMI och en tidlös kulthit med tävlingslåten Don’t Stop the Music.

33-årige ”Pop-Sixten” Jansson var en främmande fågel på vokalisttävlingen. För det här var de unga flickornas revir. Tonårstöser från Hammarland, Jomala och Geta siktade mot stjärnorna och nådde med litet tur finalen in den finlandssvenska talangjakten.

Men det var otippade Sixten som skrev åländsk pophistoria.

Det här är berättelsen om Don’t Stop the Music och den lika sensationella B-sidan Sjung hej allihopa:

Lennart ”Lelle” Eriksson, (musiker, jurymedlem på Solbacka 1980): Jag kommer ihåg Sixtens första framträdande på Breidablick på 60-talet. Då sjöng han en låt där varje vers slutade med orden ” …sade bonden” .

Sixten Jansson: Låten hette ”Det står en herre på vår gård” , en gammal folkvisa som jag hade hört två gånger på Sveriges TV när dom visade testbild. Jag sjöng den på vokalisttävlingen på Solbacka 1966. Den gången anmälde jag mig på uppmaning av Tage Styrström. Scendebuten hade jag gjort på Furuborg samma år. Jag presenterade mig för Tages orkester i en paus och berättade att jag sjöng och skrev låtar. De var litet påstrukna, och tyckte att jag skulle sjunga med dem. Jag drog på med ”When the saints go marchin’ in” i hög falsett, och så Anacondas ”It’s really rain in my heart” som var populär då. Don’t Stop the Music sjöng jag första gången på en dans i Berghyddan i Jomala 1967, när orkestern tog en paus. Då kompade jag mig själv på maraccas. Det var en litet annorlunda version än den som jag spelade in. Låten blev en succé med en gång, ibland fick jag sjunga den 3-4 gånger i rad på Uncan. Men sedan sjöng jag den inte förrän vokalisttävlingen på Solbacka 1980.

Ulf Grüssner (konferencier på Solbacka 1980): Vokalisttävlingarna var stora tillställningar, som lockade enormt mycket folk.

Sixten Jansson: Nu jäklaranamma tar jag min bästa låt och går dit, tänkte jag.

Ulf Grüssner: Deltagarna hade ett flertal övningstillfällen med orkestern. Tävlingen gick ut i lokalradion, och vokalisterna var ofta nervösa.

Randolph Reymers (kompmusiker i bandet Yester): Sixten instruerade oss hur melodin gick. Men jag är tveksam till om han överhuvudtaget hade några harmonier, så vi utgick från melodin och satte harmonierna själva. Jag kompade honom två gånger, och det var spännande. Man fick ingen låt i förväg.

Peter Granholm (kompmusiker): Spelningen bandades inte officiellt. Men Dalton kunde inte låta bli att banda allt som var värt att banda.

Anders ”Dalton” Gustafsson: Timo Mäntylä på radion spelade in Sixtens låt från mixerbordet. Jag mixade ljudet. Så jag är skyldig till den obefintliga balansen på inspelningen, för jag var tvungen att ta hänsyn till hur instrumenten lät från scenen.

Sture Isacsson (kantor, jurymedlem): Folk blev på gott humör. Det var något alldeles speciellt med Sixten. Han var inte blyg. Sixten stal föreställningen. Jag kommer inte ihåg något annat från den tävlingen.

Ulf Grüssner: Sixten gav järnet riktigt tusans. Publiken reagerade när han hade tagit några toner. Då stannade han upp litet, och vände sig mot mig, som om han undrade vad han skulle göra. Jag vinkade och ropade ”fortsätt, fortsätt” . Då tog han i och sjöng låten till slutet.

Anders Gustafsson: Det vanligaste felet som vokalisterna gjorde var att stå rakt upp och ner och sjunga. Men Sixten hade en aggressiv scenstil. Han var ganska mobil.

Lennart Eriksson: Sixten var dåtidens Di Leva, en kille som körde sitt eget race. Han hade stil och feeling.

Anders Gustafsson: Yesters musikaliska prestation var inget att skryta med. De hade nog övat med Sixten, men det kan hända att det blev någon sista minuten-ändring. Det fanns vokalister som var autodidakter, som Syd Barrett i Pink Floyd, som ändrade låten varje gång den framfördes.

Peter Granholm: Spelningen var oförglömlig. Det var pang på rödbetan, inte mer än tre ackord. När vi trodde att låten var slut fortsatte Sixten sjunga ”Please, please, please”. Så vi fortsatte också.

Husmus
Husmus. Efter foto publicerat i Nya Åland, 6 november 2000.

Randolph Reymers: Vi hade ingen klar struktur på låten. Slutet var väldigt oklart. Vi visste inte hur många gånger refrängen skulle upprepas. Sixten sade en sak när vi övade och gjorde en annan under själva tävlingen.

Ulf Grüssner: Han fick kvällens längsta applåd.

Sixten Jansson: Jag hade haft funderingar på att göra en skiva. Och när jag hörde inspelningen från vokalisttävlingen tänkte jag ”nu har jag chansen”.

Timo Mäntylä (tekniker, Radio Åland): Sixten ringde och sade att det var något gäng i Stockholm som var intresserat. Så jag gav en kassettkopia åt honom.

Sixten Jansson: Jag hade en gammal lista med skivbolagsadresser. Jag skickade låten till två bolag, EMI och Electra. Vår skivstudio är upptagen, men lycka till, svarade Electra. Men EMI nappade direkt, och sade att de gärna ger ut låten om de får tillstånd. Det enda jag behövde göra var att spela in en B-sida.

Kaj Sundblom (pianist i Husmus): Sixten gjorde en inspelning med Tage Styrströms orkester. Men skivbolaget tyckte inte att de låtarna dög till B-sidan.

Sixten Jansson: 1978 spelade jag in några låtar med Tages orkester på Neptun. Det var Don’t Stop the Music i en annan version, Sjung hej allihopa , ”Vi dansade vid havet” , ”Mariehamnsblues” , ”Okej, okej” , och så en låt som hette ”Komplexer” . Skivbolaget tyckte att Sjung hej allihopa med Tages orkester var bra. Men den var rent ut sagt risig.

Kurt ”Kutten” Lindbom (musiker): Jag har hört kassetten. Mitt i inspelningen blir det ett avbrott, när någon som har ärende till Tage Styrström kommer dit. Det finns med på bandet.

Lasse Karlsson (basist i Husmus): Jag kände Sixten ända sedan Uncantiden. Han klädde sig hippt och var rolig, en av de trevligaste stamgästerna på diskoteket Gregor Samsa. Husmus repade på Bastun för en spelning juli 1980 när Sixten frågade mig om det var möjligt att göra en låt till B-sidan. Visst kan vi ställa upp på det, tyckte jag, för gammal vänskaps skull.

Sixten Jansson: Egentligen skulle Yester ha varit med på B-sidan. Men de tog det inte på allvar.

Lasse Karlsson: När Sixten kom till Bastun hade vi redan repat några timmar. Sören Björklund (trumslagaren) var trött och ville gå och käka. Men jag hade gett Sixten ett löfte. OK, sade Sören, men det kändes litet som om han ville få det snabbt överstökat.

Marcus Lönnqvist: (körsångare) Jag råkade gå förbi Bastun mitt på dagen, och såg att Kutten, Sören och Rick (Palmer, gitarrist i Husmus) var där. F-n, Macke, du får vara med och köra och spela tamburin, sade de.

Lasse Karlsson: Låten var Sjung hej allihopa. Sixten visade oss texten, men han hade inga ackord. Vi bestämde att det skulle vara en tolvtaktare i medium boogie-tempo. Men hans text stämde inte på tolv takter, så vi blev osäkra – skall vi göra som John Lee Hookers band, att vi ändrar ackord när han gör det, eller är det vi som bestämmer? Det blev ett halvdant beslut. Det hörs att vi är tveksamma. Rick var litet ovan som rockgitarrist. Så han körde ett jazzgitarrsolo. Jag minns att Kutten sade ”Hördudu, om du skalar bort 75 procent av tonerna så går det riktigt bra.” Rick tog rådet ad notam.

Marcus Lönnqvist: Sixten hade skickat in en skivbolagsdemo där Tage Styrström kompade honom på en tändsticksask. EMI trodde att han drev med dem, och skulle väl driva tillbaka. De förstod inte att han menade allvar. Vi gjorde inte så många omtagningar. Men det var olika varje gång. Sedan hävdade Sören alltid att vi var ”EMI musicians” .

Lasse Karlsson: Vi spelade in i stereo på min rullbandspelare. När tapen var klar drog Sixten en kabel till kassettdäcket bakom Bastuns bardisk och kopierade den på en ganska enkel kassett. I det skedet trodde vi att det var frågan om en demotape. Sedan fick vi höra att den skulle komma ut på skiva. Så kassetten blev en mastertape. Jag vet inte om EMI lade litet rymdklang eller något annat på låten i studion, för vi var förvånade över att det lät så spelbart.

Timo Mäntylä: Don’t Stop the Music spelades mycket i Sveriges radio i början. Och jag tyckte att det lät precis som min inspelning från Solbacka. Har ni faktiskt spelat in det här på nytt, frågade jag Sixten. Han svarade att skivbolaget inte ville göra en ny inspelning. Så inspelningen på skivan var tagen från kassetten som jag gav honom.

Sixten Jansson: Jag betalade 50 mark för kassetten.

Anders Gustafsson: Det kunde ha blivit ett jävla liv om inspelningsrättigheter om radion hade velat det. Men alla på radion log åt hela grejen, ingen brydde sig riktigt.

Yester
Yester. Efter foto publicerat i Nya Åland, 6 november 2000.

Randolph Reymers: Jag var inte glad. Om vi hade vetat att det skulle släppas på skiva så hade vi bett om att få göra en vettig inspelning.

Sixten Jansson: Skivbolaget berättade att rocksångaren Moon Martin tog skivan med sig till Amerika, och att han skulle lansera den där. Jag visste inte vem han var.

Randolph Reymers: När skivan släpptes kompade vi Sixten på Berghyddan. Jag har nog aldrig sett så mycket folk där, det var knökfullt. När han skulle uppträda blev det en riktig rockgala. Folk rusade fram till scenen.

Sixten Jansson: Gotlands Allehanda kom hit och intervjuade mig. De hade textblad med sig. Folk sjöng allsång på färjan.

Randolph Reymers: Skivan hade blivit en sommarplåga på Gotland. Vi fick telefonsamtal från radio Gotland som ville veta vem Sixten var. Skivan spelades på Gotlands diskotek hela sommaren.

Sixten Jansson: Jag tror att skivan kom till för att EMI ville ha någon som sjöng på riktigt. På den tiden hade inspelningarna blivit tekniskt avancerade. EMI pressade tusen exemplar. Det var nog meningen att det skulle göras flera skivor, men när det inte hände något på poplistan så gav de upp.

Kjell Grunér (Skivsamlare): Singeln är högt värderad. För två år sedan såg jag den på en skivlista för 125 kronor. Jag köpte singeln när den släpptes, för en tia. Men det exemplaret har försvunnit.

Marcus Lönnqvist: Jag fick 10,40 i musikerersättning.

Sixten Jansson: Det var många som skulle vara med och dela. Dalton fick också litet STIM-pengar. Det hade han inte behövt, men jag var litet snäll.

Anders Gustafsson: Sixten är en ljuvlig konstnär. Jag älskar hans akvareller. Och Don’t Stop the Music var en vattendelare i åländskt musikliv.

Peter Granholm: Don’t Stop the Music var en episod i mitt liv som jag inte skulle vilja ha ospelad.

Sixten Jansson: När jag kom till musikfestivalen i Badhusparken sommaren 1982, och hade köpt biljett som vanligt folk, började publiken applådera och jubla. Nästan som om de hade sett John Lennon.

Av Patrik Dahlblom
Publicerad 2000-11-30

Artikeln är tidigare publicerad i Nya Åland, måndagen den 6 november 2000 och återges med tillstånd av Patrik Dahlblom. © Patrik Dahlblom, 2000.

Hans Edler på Tyrol

Hans Edler är kung på Tyrol. Sunkits utsända fick se sin idol Hans Edler – mannen som trollar fram framgång ur… ingenting. Igen och igen.

Hans Edler är en legend i svensk musikhistoria, om än ganska okänd i de breda lagren. Till hans meriter hör en karriär som popartist på 1960-talet, men hans främst insats gjorde han som skivbolagsdirektör under 1970-talet. Han drev då den egna etiketten Marilla, som är det främsta svenska exemplet på exploitation, dvs. kräng så många skivor som möjligt till så låga kostnader som möjligt – på de mest fantasifulla sätt som tänkas kan. Alla uppslag var bra, inga visioner för stora!

Men inte nog med det, sedan Edler lade den egna artistbanan på hyllan (den har blommat upp vid behov även senare) har han arrangerat popgalor på Tyrol, den alpinspirerade restaurangen på Gröna Lund i Stockholm. Så än idag. En ruggig höstlördag begav vi oss dit.

Magnus Nilsson och Hans Edler på samma bild! Foto: Stefan Kéry
Artikelförfattaren i förgrunden. På scenen ser vi Hans Edler, som just presenterar Trio Mé Bumba. Tyrol, Stockholm i oktober 2000. Foto: Stefan Kéry.

För dryga pengar hade vi löst ut biljetter på postförskott. Biljetterna såg ut som lotter på kyrkliga julbasaren och numrerade 18 och 19. När vi for genom ett regntungt Stockholm var vi verkligen tveksamma till om det överhuvudtaget skulle bli någon popgala av. Kanske var det hela en chimär, ett hologram i sant edlersk anda. Döm om vår förvåning när taxin stannar framför en hundra meter lång kö – alla med köpta biljetter till Hans Edlers 60-talsgala! Utanför Tyrol smög t.o.m. en svartabörshaj med sin handel och vandel i denna aftons evenemang…

Ovanför Gröna Lunds entré snurrar skylten: Hans Edler presenterar stor 60-talsgala. Stämningen var oväntat upptrissad.

Inne i den tikidoftande alphyddan (skulle vara perfekt att köra en klubbafton där!) var det fullsatt till sista plats och fullt hallå på alla gäster, de flesta med sin ungdoms vår förlagd till 1960-talet. In på scenen kommer en välfriserad och pigg Hans Edler i vit smoking. Han pratar om Nalen, ungdomsgården i Blåsut och andra för publiken välkända vattenhål för dåtidens svenska pop och rock. Spridda jubelrop stiger från publiken när ”deras” gamla stamlokus nämns.

Edler dristar sig till att skämta med en artist: ”är inte jag skyldig dig pengar, förresten?”

Hans Edler visar sig vara en bra konferencier, han rör sig vant på scenen och pratar ledigt mellan artisterna – som har fyra låtar på sig att övertyga publiken. Det är lätt, de flesta spelar som ringrostiga pubrockare men publiken är mer än välvilligt inställda. Det här är nostalgikernas afton… och ingen lyfter ett finger för att dölja det.

Mike Doughan and his Ghostriders 2000
Mike Doughan and his Ghostriders med Hans Edler på gitarr och sång. Dock utan originaltrummissen Börje Forsberg, som startade skivbolagen Tyfon och Black Mark – först profilerade inom dansband, idag inom black metal! Foto: Magnus Nilsson.

Det egendomliga är hur Edler lyckas fylla Tyrol flera gånger om året, utan någon större annonsering och med ett utbud som många gånger skulle skämma ut en källarpub. Denna kväll är det Edlers eget Mike Doughan and his Ghostriders som gör bäst ifrån sig, flera andra någorlunda namnkunniga grupper från tiden låter någonstans mellan dåligt och intetsägande. Men publiken är glad och sjunger med.

Varför går man på Tyrol? För att se Hans Edler göra sin grej, det är allt. Om man gillar 60-talsmusik kan man lika gärna glömma dessa evenemang, det finns bättre fora även för rena nostalgiker. Men ytterligare en poäng ska tilldelas Hans Edler för hans uppfinningsrikedom och egen form av företagsamhet. Och faktiskt, han gör ett bra jobb.

Av Magnus Nilsson med Stefan Kéry
Publicerad 2000-10-30
Uppdaterad 2003-11-17

Länkar