Rock’n’roll med en boll

Många större idrottsevenemang föregås av olika uppladdande kampsånger, inte sällan framförda av idrottare själva. Magnus Karlsson menar att sportsliga framgångar följer hand i hand med låtarnas framgång.

”Isn’t it a Privilige” sjöng Pernilla Wiberg i sin av Lasse Holm komponerade låt Privilige från 1991. Man är beredd att hålla med. Visst är det ett privilegium att få spela in en platta efter att ha presterat stordåd i helt andra verksamheter än det musikaliska när så många hoppfulla artister aldrig får chansen.

Pillans låt är inte dålig på något sätt, i alla fall inte jämfört med mycket annat som ges ut, men fenomenet med sportstjärnor framför mikrofonen ger många kalla kårar. Å andra sidan är detta inget nytt. Så länge grammofonskivan har funnits så har producenter och låtmakare sett en säker inkomstkälla i folkkära idrottsstorheter.

Bandyspelaren Gösta Snoddas Nordgren slog igenom med dunder och brak i Lennart Hylands radioprogram Karusellen 1952 och fyllde landets folkparker under hela sommaren det året. Snoddas sångarframgångar kom att överskugga hans idrottande till den grad att få ens kom ihåg hans bakgrund efter succén i etern och på estraden. Hans namn blev synonymt med ”Ha-derian-hadera” som refrängen gick på Flottarkärlek. Exemplet med Snoddas kan i historiens ljus framstå som det kanske mest lyckade på sportstjärnor i musiken och får tjäna som introduktion till ämnet.

1950-talet var ett gyllene årtionde både för svensk idrott och musik. Radion var etablerad och televisionen växte sig stark mot slutet. Samma år som Snoddas breakade sjöng fotbollsmålvakten Kalle Svensson, Rio-Kalle, in melodin Landskampsvisan till pianoackompanjemang av förbundskapten Putte Kock, som tillsammans med skådespelaren John Botvid stod som kompositörer. Svensk fotboll var stark och många spelare folkkära efter succé-VM i Brasilien 1950. Publiken strömmade till de allsvenska matcherna och några lyckligt lottade spelare var proffs i Italien. Klimax nåddes 1958 då Sverige stod som arrangör för världsmästerskapen. En av dem som angav tonen var Ingvar Tjotta Olsson, vars muntra Rock’n’roll med en boll innehöll hejaramsor, ett måste för en riktig fotbollslåt.

Dock var det en annan lirare som fick de största ovationerna detta år. Lennart Nacka Skoglund, ett av de hemvändande proffsen, gick inte att ta miste på med sin blonda kalufs och fenomenala dribblingar. I Philips-studion sjöng han in Stikkan Andersons – jo, just han – Vi Hänger mé som blev en slags signatur för hela mästerskapet. Efter turneringen blev Nacka ”omhändertagen” av en smart manager som såg en chans att tjäna klöver. Den snälle söderbon ställde glatt upp på en folkparksturné vars program bestod av lika mycket sång som trixande med femöringar. Publiken var överlycklig. Under 60-talets första hälft spelade han in ytterligare några singlar och EP-skivor som alla finns samlade på CD:n På Min Mammas Gata. Ytterligare en spelare i den stjärnspäckade truppen kom att gör sig ett namn som scenkonstnär, nämligen Gunnar Gren. Hans mandolin blev ett återkommande inslag i åtskilliga underhållningsprogram på TV under 50- och 60-talen. Det var framförallt hans version av O Sole Mio som uppskattades.

Givetvis var det inte bara fotbollen som födde fram mer eller mindre begåvade estradörer. 1957 kunde man köpa boxaren Ingemar Johanssons inspelning av Klart till drabbning med musik av Jules Sylvain och text av Åke Söderblom till Sven Tjuslings komp. Den gode Ingo, vars boxningskarriär bara gick bättre och bättre efter detta – inga andra jämförelser – gjorde till och med storstilad comeback på 80-talet med storband och Frank Sinatra-repertoar.

Speedwayföraren Varg-Olle Nygren fick 1960 hjälp av ingen mindre än Gnesta-Kalle att föreviga Här går dé undan i svängarna. Samme Gnesta-Kalle återkom tre år senare med en ny stjärna vid mikrofonen. Ishockeyspelaren och universalsport-geniet Sven Tumba Johansson blev, om möjligt, ännu folkkärare efter insatsen i Robert Britses Ishockey-Polka. Tumba var storsint nog att även besjunga andra idrottsutövare som skidåkaren Sixten Jernberg i Vallat för sjö, vars text egentligen handlade om vattenskidor.

Mot slutet av 60-talet verkade behovet av sjungande sportstjärnor mättat hos allmänheten. Helt andra akter turnerade i folkparkerna, pop- och dansbanden dominerade. Sveriges landslag i fotboll kvalificerade sig inte till VM 1966 och fyra år senare är jag inte säker på om det verkligen gjordes någon kamplåt. Kanske någon läsare känner till detta?

Däremot blev det annat ljud i skällan inför VM i Västtyskland 1974. Hela gänget med Ralf Edström, Roland Sandberg, Benno Magnusson, Ove Grahn m.fl. tryckte ihop sig i EMI-studion och sjöng in förbundskaptenen Georg Åby Ericsons egna komposition Vi är svenska fotbollsgrabbar. Det var givetvis Åby själv som dribblade på pianot.

Flera av texterna på albumet Nätmusik skrevs för övrigt av ingen mindre än sportradioprofilen Åke Strömmer. Med lite god vilja kan man säga att landslagets låt hjälpte dem ända fram till en femte plats.

1978 inför VM i Argentina lät fotbollsförbundet dansbandet Schytts stå för fiolerna. Den här gången var inte laget lika samspelt i studion även om Ralf Edströms ”En gör så gött en kan” i slutklämmen var en höjdpunkt. Om man ska dra tesen om att en bra låt avgör placeringen i turneringen så blir betyget lågt. Sverige gick inte vidare från gruppspelet.

Så var även fallet vid Italien-VM 1990. Lasse Holm skrev låten Ciao Ciao Italia till Galenskaparna, som nog gjorde sitt bästa. Här saknades helt inslag av fotbollskör från utövarna själva. Sverige tågade som bekant ut ur turneringen i marschtakt, 1-2 1-2 1-2.

Fyra år senare gjorde de där… vad de nu heter… en låt om att gräva guld, men i verkligheten blev det bara brons. Ännu ett misslyckande alltså. Inte heller då var ju laget med i studion. (Om Tomas Brolins samarbete med Dr. Alban ska räknas in till fotbollslåtar tänker jag inte ge mig in på här.)

Inför EM slutspelet i Belgien/Holland 1998 fick Staffan Hellstrand ihop laget till allsång, men ack – fiaskot var ett faktum.

Nu står vi återigen inför ett fotbolls-VM och om jag blivit rätt underrättad så ska Åbys gamla slagdänga komma till heders igen. Bäddat för ny succé?

Vi lämnar fotbollen ett tag. 1970-talet var intressant ur många synpunkter, inte minst i detta ämne. När det alpina skidlandslaget med Ingmar Stenmark i spetsen härjade som värst förärades nationen en slagdänga av stora mått i De bar’ å åk från 1976. Jag vill minnas att jag verkligen gillade den plattan, så till den grad att den införskaffades. Det var en hederlig allsångsdänga i stil med ‘¦Fotbollsgrabbar. Mycket riktigt hjälpte den Stenmark till en nästan tioårig dominans i pisterna.

Frank Andersson med Kinells: Frank [ Singelomslag ]Brottaren Frank Andersson var redan världsmästare när han på uppdrag av Billy G:son mumlade till Frank 1977. Singeln var ett ganska billigt knep att casha in på Uddevallasonens framgångar, i klass med Hasse Edlers Johnny Weissmüller-satsning några år tidigare, dock utan dennes känsla för det bisarra. Franks ord kan räknas på ena handens fingrar, och kanske det är tur att han inte sjöng. Det gjorde istället en tjejkör. En fingerad kommentatorsröst utbrister ”han är världsmästare” men sedan händer inte mycket mer. Skivan är välbekant för Sunkit-fans.

Inför hockey-VM på hemmaplan 1989 gavs det ut ett helt album med hyllningslåtar till det älskade Tre Kronor. I detta hockeyfrillornas gyllene årtionde skulle det minsann bevisas att vi var bäst i världen, för det var vi ju efter segern i den föregående turneringen. Håkan Södergrens ansträngda sånginsats plågar fortfarande hockeypublik landet runt när jumbotronerna pumpar ut sitt skval. Lagets insatser i den aktuella turneringen kan vi lämna därhän. Det gick faktiskt mycket bättre 1995 när allas vår Nick Borgen gav ton åt Den glider in, denna gång utan vare sig Södergren eller någon annan spelare. Borgen hade för övrigt rosat marknaden med We Are All the Winners i melodifestivalen något år tidigare tillsammans med friidrottstjejerna Maria Akraka, Frida Johansson och Erica Johansson.

Innan jag fortsätter måste det påpekas att jag inte glömt handbollslandslagets Det är dags att spela boll eller för den del alla fantastiska kampsånger från både stora och små klubbar runtom i landet, men det skulle bli alldeles för långrandigt. Istället vill jag flagga för en fin liten produktion från 1979 när den tiden största stjärnor läser Tolv odödliga sagor av fabelmästaren Aisopos med presentation av Lars Gunnar Björklund. På denna välgörenhetsskiva hittar man bl.a. Björn Borg läsandes – från ett hotellrum i Dallas – Katten och papegojan, Ingmar Stenmark läser – något osäkert – Hunden och benet. Andra idag kända medverkande är Börje Salming, Ronnie Hellström och nuvarande General Manager för Tre Kronor Anders Hedberg. Kanske ska man också nämna Lill-Pröjsarns tolkning av Kronhjorten och igelkotten.

Internationellt då? Egentligen hade jag väl inte tänkt att beröra utrikiska prestationer i ämnet eftersom det skulle bli alldeles för jobbigt, men det går inte att låta bli. Så lite kort då.

Givetvis är detta med sjungande idrottsidoler inte något specifikt svenskt. Det ligger dock i sakens natur att hyllningar till klubb- och landslag ute i världen ganska sällan letar sig hit till den svenska skivmarknaden. Endast riktiga fans bemödar sig att leta upp Swindons eller Luccheses egna hyllningssånger eller för den delen Spaniens eller Kameruns. Faktum är att det är sällsynt att plattor av det här slaget når internationell hitstatus. Några exempel dock:

I samband med Danmarks framgångar i Mexiko-VM 1986 – och eftersom Sverige uteblev denna gång – så fick våra grannar en mindre framgång här med sin katchiga Vi er røde vi er hvide. Hela laget tog i för kung och fosterland med hjälp av ett knippe kända artister. Låten förde fram danskarna till en hedersam åttondelsfinal. Jesper Olsen måste ha uteblivit eller sjungit falskt den där dagen i studion med tanke på den ödesdigra felpassningen i matchen mot Spanien.

En riktig klassiker i genren fotbollslåtar måste ändå vara New Orders World In Motion inför Englands VM-insats i Italien 1990. Vi hade Galenskaparna och de hade New Order. Det mest minnesvärda inslaget är nog John Barnes insats:

”Come catch me if you can cause I’m the England Man”

rappar han övertygande och lyckades få laget till semifinal där man ställdes mot ärkefienden Västtyskland. Betänk att deras VM-låt gjordes av den gamle smörsångaren Udo Jürgens. Tyskarna vann. Vad drar man för slutsats av det? Kampen stod alltså mellan Udo Jürgens och New Order. Konsekvensen av tyskarnas artistval blev slutseger i hela turneringen. Har någon frågat Hayati Kafé eller Jan Malmsjö?

England är annars ett intressant land både vad gäller fotboll och musik, givetvis. Här har stjärnlirarna aldrig skämts för att gå in i en studio. Francis Lee och Bobby Moore sjöng redan 1970 in Archies megahit Sugar Sugar, Kevin Keegan gjorde patriotiska England till Spanien-VM 1982, busen Vinnie Jones tog sig an – passande nog – Wooly Bully och härlige Gazza hyllade hemstaden Newcastle i Fog on the Tyne. En oslagbar kavalkad. Här skulle t.ex. Holland stå sig slätt om det inte vore så att Ruud Gullits reggaedoftande Not the Dancing Kind blev en stor hit på kontinenten.

Slutligen. Den störste av dem alla; Pelé. Inte har väl Kungen av den gröna mattans schack gjort plattor, frågar sig vänner av ordning. Jodå. I samband med att filmen om hans fantastiska karriär gjordes i mitten av 70-talet så passade Edson Narantes dos Nascimento på att tillsammans med den legendariske Sergio Mendes spela in ett soundtrack. Det är inte alls pjåkigt. Låten Meu Mundo e uma Bola är skön bossa med Pelés släpiga sång som krydda. Som avslutning på en alldeles för lång krönika passar den utmärkt.

Vad drar man då för slutsatser? Inga som helst egentligen. Min teori att en bra låt hjälper en idrottsövare till stordåd saknar vetenskaplig underbyggnad men är helt korrekt känslomässigt. Det är väl snarare att en halvtaskig låt får rejäl draghjälp av en framgång på banan. Vi väntar med spänning på Magdalena Forsbergs duett med Pär Elofsson, men till dess…

So Long.

Eilert Pilarm – a fool such as I

Sunkits vän Magnus Sandberg gick och såg Eilert Pilarm i sin hemstad Gävle. Fascinerades och skrev. På engelska. Alltså: Eilert Pilarm live på Heartbreak Hotel i Gävle den 8 mars 8 2001.

Eilert Pilarm-posterI was looking forward to the concert this night, Eilert Pilarm was about to sing, and I have enjoyed his off beat interpretation of Elvis‘ wellknown repertoir for some 5 years. I have never seen him perform live. The concert was starting at 11 pm, at the Elvis-soaked ”The Heartbreak Hotel” in Gävle, Sweden. This is the place to go to if you are middle aged and like to dance to fifties rock and schlager. I have been there a few times before and it is quite amazing, no hostile atmosphere as the places with younger crowds in this town can have. Often very drunk guests, but big smiles and a companero approach. I drank a bottle of red wine to my dinner, just to get me in the right mood.

In the taxi I was adviced to buy rave music, the driver was playing some of that techno I can’t stand, and it was a little annoying. I told him I was going to see an Elvis impersonator who sang quite funny, but he did not get it, instead he complained about the places in the town, that there were no places for rave’s anymore. I was glad when I got out of his car.

The ticket was about $8, nothing to complain about, and I instantly felt that this was going to be a special night because IT WAS CROWDED. The middle aged seemed to have stayed home, and instead it was people in their twenties there. Eilert Pilarm may have gathered attention from a whole new audience since he started to show up on the commercial television doing advertising playing himself for the Kelda company. I stood 30 minutes and waited to order a cider, the personel had T-shirts with Eilert Pilarm prints, made especially for the evening, and I thought for a while that I skould ask them how much they costed, but I choosed not to. All of a sudden I heard the wellknown voice of Eilert and when I turned around the small stage with the dance floor was very crowded, I did not see Eilert, but I knew he was somewhere in that mess performing.

I lit a cigarette and started to move forward into the crowd, while paying attention to the peoples faces and words. Only happy smiles to my surprise and an occasional ”he is sooo bad.. It’s incredible” or ”he is so funny!”. While coming close enough so I could see him I parked myself at one of the loudspeakers, the volume was quite low so it was not painful. A little lowdown was that he performed with a prerecorded tape, but he sang for real. There was something about his eyes that hit me, he was enjoying himself bigtime! His eyes shined like stars! The crowd pulled out their hands towards him wanting him to touch them and so he did between the songs, to their joy. I noticed some affacionados that smiled towards me, like they were saying ”is it not great?”… ”he is for real!”…

Are You Lonesome Tonight, Blue Suede Shoes, Don’t Be Cruel and Hound Dog was among the songs he sung, now for those of you who have not heard him I can tell you that he doesn’t know how to speak English, he just tries to sing the same tones as his beloved Elvis does, and sometimes he gets it all wrong. But that only makes it better, of course. Then he started singing Blue Hawaii and I screamed like all the others ”YEAH EILERT EILERT EILERT”. I noticed that the people behind me, who was merely laughing at first was all exitement now. HE HAD US ALL UNDER HIS SPELL!!!

Pretty soon everyone was dancing like Elvis himself was on stage, and there was a real loving feeling in the air. Some of the elder ones looked really nostalgic, liked they missed their youth. I think it went on for about an hour, he delivered the classics from his CDs, and even some stuff that I did not know about. Suddenly it was over, but we wanted more, so a lot of screams later he came up on stage and performed a very touching version of A fool such as I. The words hit me and I felt a sadness, but not for long, Eilert was really happy this night and he made us all feel a little better, and I left the place while he was doing his last number. I walked home in the darkness, bought a hot dog… Everything was back to normal again. But the memory lives on. A memory of an honest man doing his best. He is very touching and people feel that this guy does not fool you like many of the other artists performing nowadays. Eilert Pilarm is something else.

Av Magnus Sandberg
© Magnus Sandberg, 2001

Så skapades en åländsk popklassiker

Sunkits mest omvälvande avslöjande; artikeln som berättar hela historien om legenden, mannen och myten Sixten Jansson.

Sixten Jansson
Sixten Jansson

Juryns uppdrag vid vokalisttävlingen på Solbacka våren 1980 var enkelt: Betygsätt deltagarnas scenframträdande, texttolkning, artikulation och tonsäkerhet. Sixten Jansson, en av två manliga deltagare i klassen över 16 år, blev utan placering. I stället fick han ett kontrakt med skivbolaget EMI och en tidlös kulthit med tävlingslåten Don’t Stop the Music.

33-årige ”Pop-Sixten” Jansson var en främmande fågel på vokalisttävlingen. För det här var de unga flickornas revir. Tonårstöser från Hammarland, Jomala och Geta siktade mot stjärnorna och nådde med litet tur finalen in den finlandssvenska talangjakten.

Men det var otippade Sixten som skrev åländsk pophistoria.

Det här är berättelsen om Don’t Stop the Music och den lika sensationella B-sidan Sjung hej allihopa:

Lennart ”Lelle” Eriksson, (musiker, jurymedlem på Solbacka 1980): Jag kommer ihåg Sixtens första framträdande på Breidablick på 60-talet. Då sjöng han en låt där varje vers slutade med orden ” …sade bonden” .

Sixten Jansson: Låten hette ”Det står en herre på vår gård” , en gammal folkvisa som jag hade hört två gånger på Sveriges TV när dom visade testbild. Jag sjöng den på vokalisttävlingen på Solbacka 1966. Den gången anmälde jag mig på uppmaning av Tage Styrström. Scendebuten hade jag gjort på Furuborg samma år. Jag presenterade mig för Tages orkester i en paus och berättade att jag sjöng och skrev låtar. De var litet påstrukna, och tyckte att jag skulle sjunga med dem. Jag drog på med ”When the saints go marchin’ in” i hög falsett, och så Anacondas ”It’s really rain in my heart” som var populär då. Don’t Stop the Music sjöng jag första gången på en dans i Berghyddan i Jomala 1967, när orkestern tog en paus. Då kompade jag mig själv på maraccas. Det var en litet annorlunda version än den som jag spelade in. Låten blev en succé med en gång, ibland fick jag sjunga den 3-4 gånger i rad på Uncan. Men sedan sjöng jag den inte förrän vokalisttävlingen på Solbacka 1980.

Ulf Grüssner (konferencier på Solbacka 1980): Vokalisttävlingarna var stora tillställningar, som lockade enormt mycket folk.

Sixten Jansson: Nu jäklaranamma tar jag min bästa låt och går dit, tänkte jag.

Ulf Grüssner: Deltagarna hade ett flertal övningstillfällen med orkestern. Tävlingen gick ut i lokalradion, och vokalisterna var ofta nervösa.

Randolph Reymers (kompmusiker i bandet Yester): Sixten instruerade oss hur melodin gick. Men jag är tveksam till om han överhuvudtaget hade några harmonier, så vi utgick från melodin och satte harmonierna själva. Jag kompade honom två gånger, och det var spännande. Man fick ingen låt i förväg.

Peter Granholm (kompmusiker): Spelningen bandades inte officiellt. Men Dalton kunde inte låta bli att banda allt som var värt att banda.

Anders ”Dalton” Gustafsson: Timo Mäntylä på radion spelade in Sixtens låt från mixerbordet. Jag mixade ljudet. Så jag är skyldig till den obefintliga balansen på inspelningen, för jag var tvungen att ta hänsyn till hur instrumenten lät från scenen.

Sture Isacsson (kantor, jurymedlem): Folk blev på gott humör. Det var något alldeles speciellt med Sixten. Han var inte blyg. Sixten stal föreställningen. Jag kommer inte ihåg något annat från den tävlingen.

Ulf Grüssner: Sixten gav järnet riktigt tusans. Publiken reagerade när han hade tagit några toner. Då stannade han upp litet, och vände sig mot mig, som om han undrade vad han skulle göra. Jag vinkade och ropade ”fortsätt, fortsätt” . Då tog han i och sjöng låten till slutet.

Anders Gustafsson: Det vanligaste felet som vokalisterna gjorde var att stå rakt upp och ner och sjunga. Men Sixten hade en aggressiv scenstil. Han var ganska mobil.

Lennart Eriksson: Sixten var dåtidens Di Leva, en kille som körde sitt eget race. Han hade stil och feeling.

Anders Gustafsson: Yesters musikaliska prestation var inget att skryta med. De hade nog övat med Sixten, men det kan hända att det blev någon sista minuten-ändring. Det fanns vokalister som var autodidakter, som Syd Barrett i Pink Floyd, som ändrade låten varje gång den framfördes.

Peter Granholm: Spelningen var oförglömlig. Det var pang på rödbetan, inte mer än tre ackord. När vi trodde att låten var slut fortsatte Sixten sjunga ”Please, please, please”. Så vi fortsatte också.

Husmus
Husmus. Efter foto publicerat i Nya Åland, 6 november 2000.

Randolph Reymers: Vi hade ingen klar struktur på låten. Slutet var väldigt oklart. Vi visste inte hur många gånger refrängen skulle upprepas. Sixten sade en sak när vi övade och gjorde en annan under själva tävlingen.

Ulf Grüssner: Han fick kvällens längsta applåd.

Sixten Jansson: Jag hade haft funderingar på att göra en skiva. Och när jag hörde inspelningen från vokalisttävlingen tänkte jag ”nu har jag chansen”.

Timo Mäntylä (tekniker, Radio Åland): Sixten ringde och sade att det var något gäng i Stockholm som var intresserat. Så jag gav en kassettkopia åt honom.

Sixten Jansson: Jag hade en gammal lista med skivbolagsadresser. Jag skickade låten till två bolag, EMI och Electra. Vår skivstudio är upptagen, men lycka till, svarade Electra. Men EMI nappade direkt, och sade att de gärna ger ut låten om de får tillstånd. Det enda jag behövde göra var att spela in en B-sida.

Kaj Sundblom (pianist i Husmus): Sixten gjorde en inspelning med Tage Styrströms orkester. Men skivbolaget tyckte inte att de låtarna dög till B-sidan.

Sixten Jansson: 1978 spelade jag in några låtar med Tages orkester på Neptun. Det var Don’t Stop the Music i en annan version, Sjung hej allihopa , ”Vi dansade vid havet” , ”Mariehamnsblues” , ”Okej, okej” , och så en låt som hette ”Komplexer” . Skivbolaget tyckte att Sjung hej allihopa med Tages orkester var bra. Men den var rent ut sagt risig.

Kurt ”Kutten” Lindbom (musiker): Jag har hört kassetten. Mitt i inspelningen blir det ett avbrott, när någon som har ärende till Tage Styrström kommer dit. Det finns med på bandet.

Lasse Karlsson (basist i Husmus): Jag kände Sixten ända sedan Uncantiden. Han klädde sig hippt och var rolig, en av de trevligaste stamgästerna på diskoteket Gregor Samsa. Husmus repade på Bastun för en spelning juli 1980 när Sixten frågade mig om det var möjligt att göra en låt till B-sidan. Visst kan vi ställa upp på det, tyckte jag, för gammal vänskaps skull.

Sixten Jansson: Egentligen skulle Yester ha varit med på B-sidan. Men de tog det inte på allvar.

Lasse Karlsson: När Sixten kom till Bastun hade vi redan repat några timmar. Sören Björklund (trumslagaren) var trött och ville gå och käka. Men jag hade gett Sixten ett löfte. OK, sade Sören, men det kändes litet som om han ville få det snabbt överstökat.

Marcus Lönnqvist: (körsångare) Jag råkade gå förbi Bastun mitt på dagen, och såg att Kutten, Sören och Rick (Palmer, gitarrist i Husmus) var där. F-n, Macke, du får vara med och köra och spela tamburin, sade de.

Lasse Karlsson: Låten var Sjung hej allihopa. Sixten visade oss texten, men han hade inga ackord. Vi bestämde att det skulle vara en tolvtaktare i medium boogie-tempo. Men hans text stämde inte på tolv takter, så vi blev osäkra – skall vi göra som John Lee Hookers band, att vi ändrar ackord när han gör det, eller är det vi som bestämmer? Det blev ett halvdant beslut. Det hörs att vi är tveksamma. Rick var litet ovan som rockgitarrist. Så han körde ett jazzgitarrsolo. Jag minns att Kutten sade ”Hördudu, om du skalar bort 75 procent av tonerna så går det riktigt bra.” Rick tog rådet ad notam.

Marcus Lönnqvist: Sixten hade skickat in en skivbolagsdemo där Tage Styrström kompade honom på en tändsticksask. EMI trodde att han drev med dem, och skulle väl driva tillbaka. De förstod inte att han menade allvar. Vi gjorde inte så många omtagningar. Men det var olika varje gång. Sedan hävdade Sören alltid att vi var ”EMI musicians” .

Lasse Karlsson: Vi spelade in i stereo på min rullbandspelare. När tapen var klar drog Sixten en kabel till kassettdäcket bakom Bastuns bardisk och kopierade den på en ganska enkel kassett. I det skedet trodde vi att det var frågan om en demotape. Sedan fick vi höra att den skulle komma ut på skiva. Så kassetten blev en mastertape. Jag vet inte om EMI lade litet rymdklang eller något annat på låten i studion, för vi var förvånade över att det lät så spelbart.

Timo Mäntylä: Don’t Stop the Music spelades mycket i Sveriges radio i början. Och jag tyckte att det lät precis som min inspelning från Solbacka. Har ni faktiskt spelat in det här på nytt, frågade jag Sixten. Han svarade att skivbolaget inte ville göra en ny inspelning. Så inspelningen på skivan var tagen från kassetten som jag gav honom.

Sixten Jansson: Jag betalade 50 mark för kassetten.

Anders Gustafsson: Det kunde ha blivit ett jävla liv om inspelningsrättigheter om radion hade velat det. Men alla på radion log åt hela grejen, ingen brydde sig riktigt.

Yester
Yester. Efter foto publicerat i Nya Åland, 6 november 2000.

Randolph Reymers: Jag var inte glad. Om vi hade vetat att det skulle släppas på skiva så hade vi bett om att få göra en vettig inspelning.

Sixten Jansson: Skivbolaget berättade att rocksångaren Moon Martin tog skivan med sig till Amerika, och att han skulle lansera den där. Jag visste inte vem han var.

Randolph Reymers: När skivan släpptes kompade vi Sixten på Berghyddan. Jag har nog aldrig sett så mycket folk där, det var knökfullt. När han skulle uppträda blev det en riktig rockgala. Folk rusade fram till scenen.

Sixten Jansson: Gotlands Allehanda kom hit och intervjuade mig. De hade textblad med sig. Folk sjöng allsång på färjan.

Randolph Reymers: Skivan hade blivit en sommarplåga på Gotland. Vi fick telefonsamtal från radio Gotland som ville veta vem Sixten var. Skivan spelades på Gotlands diskotek hela sommaren.

Sixten Jansson: Jag tror att skivan kom till för att EMI ville ha någon som sjöng på riktigt. På den tiden hade inspelningarna blivit tekniskt avancerade. EMI pressade tusen exemplar. Det var nog meningen att det skulle göras flera skivor, men när det inte hände något på poplistan så gav de upp.

Kjell Grunér (Skivsamlare): Singeln är högt värderad. För två år sedan såg jag den på en skivlista för 125 kronor. Jag köpte singeln när den släpptes, för en tia. Men det exemplaret har försvunnit.

Marcus Lönnqvist: Jag fick 10,40 i musikerersättning.

Sixten Jansson: Det var många som skulle vara med och dela. Dalton fick också litet STIM-pengar. Det hade han inte behövt, men jag var litet snäll.

Anders Gustafsson: Sixten är en ljuvlig konstnär. Jag älskar hans akvareller. Och Don’t Stop the Music var en vattendelare i åländskt musikliv.

Peter Granholm: Don’t Stop the Music var en episod i mitt liv som jag inte skulle vilja ha ospelad.

Sixten Jansson: När jag kom till musikfestivalen i Badhusparken sommaren 1982, och hade köpt biljett som vanligt folk, började publiken applådera och jubla. Nästan som om de hade sett John Lennon.

Av Patrik Dahlblom
Publicerad 2000-11-30

Artikeln är tidigare publicerad i Nya Åland, måndagen den 6 november 2000 och återges med tillstånd av Patrik Dahlblom. © Patrik Dahlblom, 2000.

Hans Edler på Tyrol

Hans Edler är kung på Tyrol. Sunkits utsända fick se sin idol Hans Edler – mannen som trollar fram framgång ur… ingenting. Igen och igen.

Hans Edler är en legend i svensk musikhistoria, om än ganska okänd i de breda lagren. Till hans meriter hör en karriär som popartist på 1960-talet, men hans främst insats gjorde han som skivbolagsdirektör under 1970-talet. Han drev då den egna etiketten Marilla, som är det främsta svenska exemplet på exploitation, dvs. kräng så många skivor som möjligt till så låga kostnader som möjligt – på de mest fantasifulla sätt som tänkas kan. Alla uppslag var bra, inga visioner för stora!

Men inte nog med det, sedan Edler lade den egna artistbanan på hyllan (den har blommat upp vid behov även senare) har han arrangerat popgalor på Tyrol, den alpinspirerade restaurangen på Gröna Lund i Stockholm. Så än idag. En ruggig höstlördag begav vi oss dit.

Magnus Nilsson och Hans Edler på samma bild! Foto: Stefan Kéry
Artikelförfattaren i förgrunden. På scenen ser vi Hans Edler, som just presenterar Trio Mé Bumba. Tyrol, Stockholm i oktober 2000. Foto: Stefan Kéry.

För dryga pengar hade vi löst ut biljetter på postförskott. Biljetterna såg ut som lotter på kyrkliga julbasaren och numrerade 18 och 19. När vi for genom ett regntungt Stockholm var vi verkligen tveksamma till om det överhuvudtaget skulle bli någon popgala av. Kanske var det hela en chimär, ett hologram i sant edlersk anda. Döm om vår förvåning när taxin stannar framför en hundra meter lång kö – alla med köpta biljetter till Hans Edlers 60-talsgala! Utanför Tyrol smög t.o.m. en svartabörshaj med sin handel och vandel i denna aftons evenemang…

Ovanför Gröna Lunds entré snurrar skylten: Hans Edler presenterar stor 60-talsgala. Stämningen var oväntat upptrissad.

Inne i den tikidoftande alphyddan (skulle vara perfekt att köra en klubbafton där!) var det fullsatt till sista plats och fullt hallå på alla gäster, de flesta med sin ungdoms vår förlagd till 1960-talet. In på scenen kommer en välfriserad och pigg Hans Edler i vit smoking. Han pratar om Nalen, ungdomsgården i Blåsut och andra för publiken välkända vattenhål för dåtidens svenska pop och rock. Spridda jubelrop stiger från publiken när ”deras” gamla stamlokus nämns.

Edler dristar sig till att skämta med en artist: ”är inte jag skyldig dig pengar, förresten?”

Hans Edler visar sig vara en bra konferencier, han rör sig vant på scenen och pratar ledigt mellan artisterna – som har fyra låtar på sig att övertyga publiken. Det är lätt, de flesta spelar som ringrostiga pubrockare men publiken är mer än välvilligt inställda. Det här är nostalgikernas afton… och ingen lyfter ett finger för att dölja det.

Mike Doughan and his Ghostriders 2000
Mike Doughan and his Ghostriders med Hans Edler på gitarr och sång. Dock utan originaltrummissen Börje Forsberg, som startade skivbolagen Tyfon och Black Mark – först profilerade inom dansband, idag inom black metal! Foto: Magnus Nilsson.

Det egendomliga är hur Edler lyckas fylla Tyrol flera gånger om året, utan någon större annonsering och med ett utbud som många gånger skulle skämma ut en källarpub. Denna kväll är det Edlers eget Mike Doughan and his Ghostriders som gör bäst ifrån sig, flera andra någorlunda namnkunniga grupper från tiden låter någonstans mellan dåligt och intetsägande. Men publiken är glad och sjunger med.

Varför går man på Tyrol? För att se Hans Edler göra sin grej, det är allt. Om man gillar 60-talsmusik kan man lika gärna glömma dessa evenemang, det finns bättre fora även för rena nostalgiker. Men ytterligare en poäng ska tilldelas Hans Edler för hans uppfinningsrikedom och egen form av företagsamhet. Och faktiskt, han gör ett bra jobb.

Av Magnus Nilsson med Stefan Kéry
Publicerad 2000-10-30
Uppdaterad 2003-11-17

Länkar

Song-poems – en egen genre för bondfångare

Musikbranschen behöver dina sångtexter… ja, eller snarast: vi behöver dina pengar. Song-poems är bondfångarnas egen genre.

Minns du småannonserna i kvällspressens söndagsupplagor? Brukar du beställa saker genom obskyra företag som annonserar i Land och Hemmets Veckotidning? Gillar du karaoke? Du är förmodligen redo för vad som i USA kallas song-poems. Song-poems är naturligtvis sångtexter, men begreppet används ingen annanstans än i just detta sammanhang: mer eller mindre (eller ännu mindre) seriös musikförläggare annonserar efter ”talanger” som uppmanas skicka in sina texter som förlagen sedan ska sätta musik till , för att intressera skivbolag eller för att själva ge ut. Säkert finns det en någorlunda allvarligt menad del av denna bransch, men huvudsyftet måste vara att göra pengar på folks blåögda drömmar.

Annons för song-poems
Annons för song-poems

Så här går det till: en person , vi kan kalla honom Magnus Nilsson , råkar fästa ögonen på en mikroskopisk radannons i den lokala dagstidningen; ”Sångtexter sökes för stor lansering. Alla genrer välkomna” . Detta är ju något för mig, tänker Magnus som har både det ena och det andra liggande i byrålådan. Han skickar in en nyskriven visa – vi kan kalla den Jag är som ett lätt, lätt moln , och hoppas att Fru Fortuna ska låta sitt ansikte skina över honom. Några dagar senare kommer det ett brev från Hollywood med meddelandet; visst, det här ser toppen ut, flera bolag är JÄTTE-intresserade och nu fattas det bara att man spelar in en demosingel för att de stora bolagsbossarna ska sätta sina signaturer på ett fett kontrakt OCH om du därför kunde skicka $2,000 för att täcka inspelningen så sitter du snart på planet till Framgången! Ja, vad tusan , det här är en chans man får bara en gång, tänker Magnus och tar ut pengarna från banken, skickar iväg dem till de snälla killarna på REAL MUSIC, Postbox, Hollywood. Två veckor senare kommer ett paket med fem singlar och sedan inget mer. Någonsin.

Bakom dessa postboxbolag fanns en hel liten industri, en egen värld , som inte heller påminde om nöjesbranschen ”ovan jord”. Artisterna, de okända namn som dök upp med olika pseudonymer och i olika konstellationer, låter inte som andra artister , men inte heller som dåliga artister. De låter som varandra, som om det fanns en fakultet på ett musikkonservatorium någonstans där eleverna fulländades i konsten att tolka vansinniga texter till oinspirerad musik.

Om historien slutade med att folk blev lurade på pengar, några strippmusiker tjänade ihop till ytterligare några öl, bolagets ägare kunde skramla ihop till en egen guld-merca… ja, det hade inte varit kul eller intressant. Men faktum är att många av dessa inspelningar är musikhistoria.

Kanske kvaliteten ligger i kombinationen vansinnigt , alldagligt. Den som skickade pengar fick ju sin text inspelad, oavsett verkets konstnärliga kvalitet. För musikerna var det bara ”ännu en dag på jobbet” att sätta musik till och spela in låtar som God in his Infinite Wisdom put Richard Nixon on this Earth, The Watusi Whing Ding Girl, There’s a Hippy Girl in Town, Disco Dancer – You’re the Answer, Static on the Brain, I’m a Ginseng Digger, The Day Snowflakes were Born och många fler. Oändligt många fler.

Vad skulle du göra om du fick en text i stil med följande (i mycket fri översättning): ”Kan en regering vara kompetent / och ledsagas av sanningen / Jimmy Carter svarar ja / Jimmy Carter svarar ja / Kan en regering vara fri från korruption” osv.? Det omedelbara svaret på MSR Records, 6381 Hollywood Blvd. skulle vara: ”Det här är en soullåt, helt klart. På med reglagen, så kör vi”.

Omslag till Rodd Keiths I Died Today
Omslag till Rodd Keiths I Died Today

Nu är det så bra att man inte behöver gå ut och leta själv efter dessa obskyra skivor som bara kom i mikroupplagor (att ens försöka i Sverige är inte lönt), vi har ju Tom Ardolino , trummis i NRBQ som återupptäckte The Shaggs! – som tillsammans med andra samlare ställt samman skivorna The Makers of Smooth Music, The Human Breakdown of Absurdity och I’m Just the Other Woman (Carnage Press). Det finns dessutom ett sällskap som helt ägnar sig ämnet: American Song-Poem Music Archives. Den legendariske sångaren Rodd Keith, som medverkar under en rad namn på hundratals inspelningar finns också dokumenterad på CD:n I Died Today (Tzadik 1996) med musik i eget namn; mycket udda på ett oväntat sätt!

Song-poems på svenska

Nu undrar man ju om en liknande cirkus någonsin förekommit i Sverige. Lars E Carlssons skivbolag Pang Records uppmärksammades på 1980-talet för att de ansågs skinna ungdomar på pengar för att producera skivor mot betalning, men det är inte samma sak. Pang (en underskattad etikett i incredibly strange-sammanhang, för övrigt) gjorde ju inte annat än en utökad demo som artisten själv bekostade, egentligen inte konstigare än att åka buss med ett bussbolag.

Något riktigt song-poem-förlag av amerikansk bondfångarmodell har jag inte hört talas om. Kontakta oss gärna om du känner till motsatsen.

Länkar

Idrott och musik hör ihop

Sambandet mellan idrott och politik ifrågasätts ofta. Men hur är det med idrott och musik? Av någon anledning dras idrottare på alla nivåer till skivornas förtrollade värld. Sportlåtar är en genre för sig.

Nacka Skoglund, artist också på skiva
Nacka Skoglund

Det finns en genre i musiken som nästan alltid – och självförvållat – kan sorteras in under begreppet incredibly strange music… eller snarare – kalkonmusik. Kombinationen idrott och musik är lika vanlig som den är… hmm… mindre lyckad. I stort sett varje större idrottsklubb i landet har någon gång gett ut en skiva som hyllar det egna laget. Och resultatet är oftast helt obegripligt utanför den egna kretsen.

Det är naturligtvis mumma för den som intresserar sig för skruvade inspelningar, men visst frågar man sig vilket syfte det hela har. Ska man bli peppad, ska det höja stämningen på planen och på läktaren? Ska man känna ett sådant medlidande att man tar fram plånboken och köper ytterligare ett ex?

Ett klassiskt och tydligt exempel på medlidandets strategi är Brandbergens IF:s flicklag, som 1981 gjorde singeln BIF-låten, där tjejerna skanderar, till tonerna av Staffan var en stalledräng;

alla ska få vara med, vara med, vara med
ingen ska ställas brevé, ställas brevé, ställas brevé
många mål, det gör vi så gärna
varje tjej i laget är en stjärna
alla mänskor kommer strax
när vårat lag har match

Som parentes kan nämnas att jag i november 2001 fick vi ett e-brev från Lars Nilsson, idag förvaltningschef på kultur- och utbildningsförvaltningen i Mellerud och skribent för The Green Man Review (stort tack, Lars)…

Rubrik: Brandbergens IF:s singel
Jag trodde den var glömd och begravd för länge sedan. Hur tusan fick ni tag på den? Vi gjorde ca 300 ex för att få in pengar till klubbens lägerverksamhet, mest som en kul grej. Men jag tror att vi var de första som gjorde en skiva om flickfotboll.
/ Lars Nilsson, som skrev låtarna och ledde inspelningen en gång i tiden
PS. Föreningen Skivan som gav ut det hela var en liten förening som i slutet på 70- och början av 80-talet gav ut 4 singlar med musik från Brandbergen.

Om idrottslåtar ska fungera som peppande på läktare och plan, så slår de flesta inspelningar fel. När man förr på Söderstadion i spruckna högtalare kunde höra Kenta väsa med lika sprucken stämma: ”Bajen e best i stan, ja, Bajen e best”, då skruvade spelarna på sig och publiken log besvärat. Idag är Kenta en legend på arenan och hans Just idag är jag stark har ersatt Bajen e best och har vunnit publikens hjärta. Den har etablerat sig så pass som stående idrottshymn, att den också används av andra lag (fy skäms på er!).

Men egentligen; ska man peppa ett lag så får man leta på annat håll. I de flesta fall är den musik som fungerar bäst i omklädningsrum och hallar inte skriven för ändamålet. När Frankrike på hemmaplan vann över ett lamslaget Brasilien i fotbolls-VM 1998 så spelades inte något beställningsverk, utan Queens We are the champions – självklart.

Jonas Inde berättar för Sunkit:

När mina kompisar, som spelade i Björklövens juniorer, åkte buss till bortamatcherna så spelade de alltid Manowars Battle Hymn på högsta volym.

Amerikanska Manowar – som verkar under devisen ”Death to false metal” – skaldar sublimt i refrängen till denna låt, från 1982:

Kill, kill, Oh!
Kill, kill, Oh!
Kill, kill, Oh!
Kill, kill, Oh!

När man går igenom en packe idrottssinglar, så upptäcker man snart ett annat genomgående tema: okänd artist försöker slå igenom med hjälp av kända idrottare… eller kända tävlingar.

Stefan Edberg, Mats Wilander, Mikael Pernfors, Anders Järryd och hela det svenska Davis Cup-laget lånade glatt ut sina namn och stämmor åt Danne Attleruds Soffgrupp på singeln Tennis Spirit. Det ska sägas i sammanhanget, att gotlänningen Attlerud i andra fall har visat prov på både talang och begåvning – inte minst för sin insats som låtskrivare bakom Jan Johansens Sista andetaget, men här är syftet diskutabelt och utförandet horribelt. Extra plus för ett skitfult omslag och en fantastiskt dum text:

Det krävs mer än Grus o Gräs
i en ensamsport som tennisen
där föräldrarna är cool
och inte pressar för hårt
Tennis Spirit – är motståndar’ns sorg
Tennis Spirit – det börja med Borg
Tennis Spirit – tar hem Davids Cup
Tennis Spirit – för oss till topp… (i världen)

Självklart meddelas att ”this production supports Swedish junior tennis”…

Ett steg längre går gamle favoriten Don Curtis när han inför OS i Los Angeles 1984 på Pro Tape Records (!) gav ut singeln Los Angeles, Southern California för Sveriges olympier – där man kan läsa att ”en del av behållningen går till Sveriges olympier”. En ”del av behållningen” är kanske ett väl vagt belopp? Skivan blir inte mindre åtråvärd av b-sidans Tribute to Elvis (prickar in ytterligare en målgrupp).

Ibland gömmer sig musiker bland idrottarna själva: 1974 gjorde fotbollslandslagets tränare, Georg ”Åby” Ericsson, tillsammans med sin trupp och Sven-Olof Walldoffs orkester Vi är svenska fotbollsgrabbar. Hur såg egentligen träningarna ut inför VM 1974?

En annan tongivare i ett fotbollslandslag var Pia Sundhage, som med självklar pondus tog hand om sången i Vi är tjejer, vi är bäst, skriven av melodifestival-veteranerna Gert Lengstrand och Lasse Holm (1987). Skivbolag: Mariann Records.

Men det blir inte alltid en fullträff. Mariann gjorde inför fotbolls-VM 1990 en egen singel (den officiella gjordes av After Shave; den minnesvärda Ciao Ciao Italia, skriven av – det hörs – Lasse Holm och utgiven på Big Bag). I Marianns version är det skådespelaren Johan Hedenberg som framträder med ”Swedish Army (VM-klacken)” i Hej Italien, här kommer vi. Låten är en sedvanlig tjosanhejsan-sport-arenastompare, men det fantastiska är omslaget. Här ser man Hedenberg glatt hoppande, omgiven av hurtiga AIK-supportrar med sitt lags flaggor, halsdukar och mössor… snacka nationell samling! Eller?

Bert Karlsson på Mariann är ju ett födgeni av stora mått, alltid med en binge vansinniga idéer i bakfickan. Minns hur han parade ihop Nick Borgen med fri-idrottarna Maria Akraka, Erika Johansson och Frida Johansson i Melodifestivalen 1993. We are all the winners blev tvåa i den svenska uttagningen.

Ibland står lyckan i rätt väderstreck och plötsligt kombineras alla nämnda faktorer: gör en god insats samtidigt som du lyssnar på idrottaren som – tyvärr – sjunger själv. Pernilla Wiberg gjorde 1991 singeln Privilege med det uttalade syftet att få in medel för sin ambitiösa idrottsliga satsning. Pernilla har senare gjort lika lyckade inhopp i reklamfilmens värld.

I vissa fall har snedsprången lett till nya karriärer, som t.ex. hos Snoddas, men också hos Cacka Israelsson – vars mycket framstående idrottsliga prestationer få minns honom för.

Listan på idrottare som med varierande framgång har äntrat scen och studio kan göras hur lång som helst:

  • ”Varg-Olle” Nygren
  • ”Nacka” Skoglund
  • Cassius Clay
  • Joe Frazier
  • Phil Esposito
  • Pelé
  • John McEnroe
  • Mats Wilander
  • David James
  • Vinnie Jones
  • Paul Gascoigne

Och så vidare. För att inte tala om alla de musiker som besjungit lag och idrotter.

Idrott och musik hör ihop. Inte minst därför att dessa bägge storheter kombineras så ofta, kanske varje dag… kanske i det ögonblick du läser detta!

Inte alltid går det på tok, hyllningsplattan till Malmö FFMama, take me home to Malmö (Vibrafon, 1998) – är en samling som rymmer både tro och tvivel. Och många gånger bra musik. Det är textrader som ”…vem bryr sig om en poäng eller två / fastän natten är svart, är ändå himmeln blå…” som öppnar ens hjärta och man anar den hängivenhet som i Malmö visas ”iff-iff”.

En udda singel är Hans Åkerwalls Spela pingis, som är hänsynslöst självutlämnande. Åkerwall var ett tag en talang precis under landslagsnivå i bordtennis, men han klarade inte av framgången. Krogen blev ett andra hem och detta besjungs utan omsvep. Väl värd att leta efter!

Alltså: för den som jagar underlig musik är sportens värld en guldgruva. Ett tips är att besöka klubbarnas hemsidor, ofta har de någon gammal singel till salu… och man blir sällan besviken!