Ny-gammal kultis med Gnesta-Kalle and his Moogmen

En bra skiva förtjänar att lyftas fram, om än långt efter dess första utgivning. Här skriver Robert K Huselius om Gnesta-Kalle ”and his Moogmen”: Ny-gammal kultis, utgiven 1973 med skivnumret POLS 250.

Gnesta-Kalle and his Moogmen [ Klicka för större bild ]Strax efter att Robert Moog lanserat den första synten med klaviatur runt mitten av 60-talet, gav Walter (sedermera Wendy) Carlos ut LP:n Switched-on Bach. Den var menad som ett seriöst försök att omtolka Bachs tidlösa musik för en ny generation instrument (och lyssnare), men togs emot som en lustig novelty-grej, och syntar blev ett tag framöver mest stämplade som något för halvseriösa musiker att göra skojiga ljud med (trots t.ex. Beatles vackra moogklanger på LP:n Abbey Road). I särskilda avdelningar av fashionabla butiker för begagnade skivor kan man numera hitta mängder av skivor som alla är från tidigt 70-tal och har moog i titeln; nya hits, gamla hits, easy listening, bossanova, etc – de flesta förmodligen bestående av ganska fjompiga, platta ljud från taskigt programmerade syntar.

Vilket för oss in på ämnet för denna artikel.

När jag gick i gymnasiet i Katrineholm, roade jag och en klasskamrat oss ibland med att gå till second hand-butiken Möbelmagasinet och kolla in fula LP-omslag. Favoriterna brukade vi ställa i ett hörn för sig; det var 70-talsdansband i för trånga kostymer, ”sommarens hits”-samlingar med smaklösa bilder av halvnakna tjejer samt några olidligt genomkristet leende vissångare. Att faktiskt köpa någon av dessa skivor kom inte ens på fråga, och vi kunde inte tänka oss att någon annan någonsin skulle vilja göra det.

Jag tror att jag någonsin bara köpte en enda skiva därifrån. Den kostade (som de alla gjorde) tio kronor, och omslaget pryddes av Neil Armstrong på månen samt texten ‘NY-GAMMAL KULTIS – GNESTA-KALLE ”AND HIS MOOGMEN”‘. Gnesta-Kalle och moog-synt? Kombinationen verkade nästan för bisarr för att vara sann. Baksidan förtäljde att skivan var inspelad 1973, vilket om möjligt gjorde saken ännu bättre, eftersom jag redan då var onaturligt fascinerad av tidig elektronisk musik. Vad kunde det här vara för något skoj?

Väl hemma med skivan uppfylldes alla mina förhoppningar. Jag hade råkat på något monumentalt! Vad som skulle kunna vara en starkt tidsbunden, hafsig och tramsig lustighet, visade sig vara den första gammeldansmusiken jag på fullt allvar kunnat lyssna på; helt utan löje eller ironiska grimaser. Ja, sanna mina ord; den här skivan är bra! Spelet är livfullt, svängigt och tight utan att bli töntigt gammeltjoigt, arrangemangen är snygga utan att vara överlastade, soundet är fräscht… men huvudingrediensen är naturligtvis synten.

Synten är, inte helt oväntat, den ingrediens som verkligen ”gör” den här skivan. Den är i:et under pricken snarare än pricken över i. Stora, fantasifulla variationer av susande, pipande, knorrande, böljande klanger strömmar ur Benny Anderssons moog, och detta utan att det känns påklistrat för fem öre; alla låtar är så välarrangerade att syntstämmorna blir totalt integrerade i helheten. Nej, några tramsiga lustigheter handlar det sannerligen inte om; snarare slås man av att Gnesta-Kalles traditionella form av dansmusik är som gjord för att kryddas med vackra klanger från det tidiga 70-talets syntar.

(Ja, det är ”den” Benny Andersson det handlar om. Han som hade med en minimoog i scenframförandet av Waterloo året därpå. Kanske är det hans medverkan på den här skivan som gjorde att en kompis till mig såg den för femhundra spänn på en skivmässa…)

Visst, här och där kommer visserligen en syntmelodi som verkligen sticker ut; men du måste komma ihåg, att det knappast är en plastig Casio från 1982 det handlar om, utan en synnerligen välprogrammerad moog. De elektroniska klangerna här är feta. Och visst, jag ska inte låtsas som om det här inte är en skiva man har roligt åt; men den gör sig aldrig till åtlöje. Man skrattar med musiken, inte åt den.

Ny-gammal kultis är inte bara en bra skiva; jag vågar påstå att den, i ordets sanna bemärkelse, är progressiv. Säkert bland det mest progressiva som någonsin spelats in i försiktiga lilla kappvändar-Sverige – bara några snäpp under Pärson Sound. Den borde ha en skyhög kultstatus, men är nog alldeles för okänd för det. Vi väntar otåligt på CD-utgåvan.

Av Robert K Huselius

Hans Edler i London

Sunkit reste till London för att gå på nostalgisk popgala. Inte så mycket för banden, som för arrangören: Hans Edler.

Hans Edler är på krigsstigen. Den gamle popartisten, promotorn och uppfinningarnas fader nöjer sig inte med att bli vid det gamla. Efter flera års framgångar på Tyrol, där han arrangerar nostalgiska rock-, pop- och countrygalor för en åldrande och köpstark publik, är Hans Edler fortfarande hungrig. I år arrangerar han galor på fler orter i Sverige och i mars expanderade han t.o.m. utanför rikets gränser… mitt i hjärtat av popvågen: på anrika Palladium i London.

Självklart reste Sunkit dit. För att se, men framförallt njuta av idén, ”Hans Edler, the man who never sleeps”.

Palladium i London, exteriör. Foto: Magnus Nilsson
Palladium i London 2003-03-09. Foto: Magnus Nilsson.

Jag ska erkänna det med en gång: Hans Edler var en perifer artist för mig när vi startade Sunkit. Han var inte mer än en corny kille som gav ut skivor på egen etikett, till synes ganska desperat famlande efter minsta halmstrå… en bakgatornas Bert Karlsson.

Men med tiden inte bara nyanseras bilden (t.ex. visar det sig att Edler var starkt inspirerad av tidningen Mad på 1960-talet, detta ihop med en kraftig rastlöshet är förklaringen till de många galna skivprojekten), idag beundrar jag honom uppriktigt för det han åstadkommit och för hur han har gjort det.

Jag har vid tre tillfällen varit på Hans Edlers galor på Tyrol, ärligt talat är de ganska tråkiga. Artisterna är genomgående sådana som har sin storhetstid bakom sig, publiken har definitivt sin ungdom bakom sig (jag och Burt är i yngre medelåldern och är nästan alltid yngst) och musiken som framförs görs alltid bättre av någon annan… Mats Rådberg & Rankarna var Sveriges största countryband någonsin. Men visar det inte idag. Så enkelt är det.

Det är inget fel med det, men det är inte för artisternas skull man går på Hans Edlers arrangemang. Det är för Hans Edler.

Efter alla år genomför Hans Edler sina galor med en enorm skicklighet. Dels slår han ihop jobben på ett smart sätt, dels framträder han själv med stor säkerhet. Han arrangerar alltid en (exempelvis) 60-talsgala dagen innan en (exempelvis) rock’n’roll-gala. På så sätt koncentrerar han hårt arbete för två evenemang till att i praktiken motsvara ett.

Hans Edler på Palladium. Foto: Magnus Nilsson
Hans Edler på Palladium. Foto: Magnus Nilsson.

Hans Edler är på dessa galor en avspänd, vältalig, engagerande konferencier. Det märks att han har vanan inne och inte behöver be någon om ursäkt (även om han en gång fällt repliken ”är jag inte skyldig dig pengar, förresten” när han välkomnade en artist).

Självklart var Burt och jag fyllda av förväntningar när vi satte oss på planet (okej: sprang i vild panik genom passkontrollen för att hinna med, men ändå…) mot London. Inte så mycket på banden – Spotnicks, John Leyton, Tremolos osv. – som Hans Edler själv. Skulle det bli fiasko, halvfullt med bara ditresta svenskar…? Nej, Hans Edler brukar ha mer i bakfickan…

Och självklart hade han det. Palladium, som han hyrt på en söndag då teaterns vanliga show har stängt, fylldes snabbt av i huvudsak britter… som alla verkade ha varit med på ”the good old days” (förresten såg jag denna kväll den mest fantastiska hämthårsfrisyren någonsin, typ ”skallig rockabilly som inte vill låtsas om att han är skallig”).

Hans Edler är inte de stora annonsernas man, så vi gissar att de medverkande grupperna har sina fans som dras till den här typen av evenemang. Även i England tycktes Edlers koncept vara hett eftertraktat, det här var en stor grej för fansen, även i en stad som rymmer lika många invånare som hela Sverige (och lika många svenskar som Norrköping).

Det hör till historien att Burt drabbades av ett kraftigt ryggskott mindre än tio minuter efter att vi kommit till hotellet. Vi bestämde oss för att försöka gå på galan ändå, men att stanna kanske 30-45 minuter. Det stämde ändå väl överens med mitt intresse för musiken.

Vi hann bara se Tremolos och Spotnicks. Båda skötte sig över förväntan, det kändes att de hade repeterat och att de hade en tanke med sina framträdanden.

Hans Edler förvånade något som konferencier. Han var märkbart nervös, talade fort, fort på skolengelska… och det gjorde det svårt att få igång publiken. Han inledde också med att spela en gammal evergreen från perioden, men bara en vers och en refräng… det räckte inte för ljudteknikern att ställa nivåerna, så Edlers försök att värma publiken kantades av rundgång och försvinnande gitarrkomp.

Spotnicks på Palladium. Foto: Magnus Nilsson
Spotnicks på Palladium. Foto: Magnus Nilsson.

Med Edlers rutin var det förvånande. Inte så illa att man led med honom, men det kändes stelt, konstlat.

När vi nu nått vårt mål, att ha sett Hans Edler inleda sin nostalgigala inför ett i det närmaste utsålt Palladium i London (samt att Burts rygg sa ifrån), så lämnade vi lokalen.

Den bästa händelsen har jag sparat till sist: vi hamnade i samtal med vår närmaste granne i stolsraden… ett svenskt par. Vi kom att prata om syftet med resan och det framkom att damen i sällskapet var där för att hon var ”lite släkt med de som arrangerar”. När hon räcker fram handen och presenterar sig som Magoria inser jag att detta är resans mål… jag har skakat hand med Hans Edlers dotter!

Magoria, som själv är artist med framgång i t.ex. Ryssland och Japan, var väldigt road över att vi rest till London inte för att se Spotnicks och de andra banden, utan för att se hennes pappa.

En av de främsta minnena från Sunkits – hittills – sjuåriga existens.

Efter denna framgång, så lär Hans Edler återvända till London (omvänt lär flera av de brittiska grupperna komma till Tyrol vad det lider)… och vi kommer att vara där.

Dessutom: det är trevligt att se körsbären blomma i början av mars. Det kan man göra i London.

Musik på väg – bensinmackarnas serier med kassetter

Christofer Nöring introducerar bensinmackarnas serier med musikkassetter i lågprisupplaga. Gavs ut på 70-talet, om du undrar… 😉

Den som tankade bilen på Shell i mitten av sjuttiotalet kunde knappast undgå att lägga märke till de färgglada kassettomslagen med lockande titlar som Musik på väg, Låtar som slog eller Go’bitar från Svensktoppen insjungna av coverartister på etiketten Moondisc. (Jag har även sett stereo 8-kassetter med titlar som Sounds like RAY CONNIFF och Tribute to JOAN BAEZ.)

Några blygsamma exempel:

Shell Musik på väg nr 1 (1977) med omslagsbild på en brun Saab 96. Innehåller bland annat Living Next Door to Alice sjungen av Tony Eyers Singers och Ain’t That Just the Way med Mona Wessman (!). Dessutom får vi senaste Shell-Nytt av Ulf Elfving och Bernt Dahlbäck.

Shell Musik på väg nr 3 (också den från 1977, men nu med vit Saab 95 dragande en brun-vit husvagn) med underbart tidstypiska titlar som Disco Lady (sjungen av Kenneth Staag), Rara underbara Katarina (sjungen av Kenneth Staag) samt Natten har sin egen saga och En hägring (sjungna av gissa vem). Dessutom får vi höra historien om hur Sune (Mangs) träffar Anna (Sundkvist), som jobbar på Shell, och ljuv musik uppstår…

Musik på väg 4 [ Kassettomslag ]

Shell Musik på väg nr 4 (1978, käck tös i rödgul overall på omslaget) innehåller, förutom Jarl Borsséns frieri till Maud Hansson, två sångnummer av Annica Risberg, bland annat Som en sång där hon visar sig sjunga mycket bättre än självaste Kikki Danielsson (även om coverbandet lämnar en del att önska jämfört med Wizex).

Shell Musik på väg nr 5 (1978, neutralt landskap på omslaget) ger återigen prov på Tony Eyers respektive Kenneth Staags sångkonst – för On a Little Street in Singapore måste väl inte nödvändigtvis framföras av The Manhattan Transfer? Talad kommentar av Inga Gill och John Harryson.

Kenneth Staag var för övrigt en herre med många strängar på sin lyra. I volym 18 av Go’bitar från Svensktoppen (som inte ingick i bensinbolagsserien) figurerar han som producent, arrangör, keyboardspelare, solosångare och körmedlem!

Esso Music Party

Esso (nuvarande Statoil) satsade desto större på sin serie Music Party som startade med nr 1 år 1975 och pågick åtminstone till 1984 med Esso Music party 41 (släng er i väggen, Flamingokvintetten och Ingmar Nordströms!).

Esso Music Party [ Kassettomslag]Musikvalet liknar det på Shellbanden, och omslagsfotograferna gjorde lyckade stilstudier av Volvobilar på nattlysande Essomackar (lågpris 1:45) och glada Essoflickor som gör samfällda Stinahopp. Bland kommentatorena märks Bosse Parnevik, Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, Stig Grybe, Stig Järrel, Gunilla Åkesson, Rolv Wesenlund, Catrin Westerlund, Lill-Babs, Lalla Hansson

Högsta nummer som hittills noterats: Esso Music Party nr 47 från 1986. Speaker: Bo Maniette!

Johan Kugelbergs spellista

Johan Kugelberg, bland mycket annat verksam som skivproducent i New York och gäst-DJ den 2 september 2002, valde tidigt vad han skulle presentera för den svenska publiken och skickade en spellista.

Låtlista med kommentarer från Johan Kugelberg…

Jimmy ”The swingin’ Swede” Jenson: Scandinavian Hotshot

En comedy-/noveltyskiva från Minnesota som gör narr av och/eller hyllar denna stats rikligt förekommande svensk-amerikaner.

Birgitta Steenhouwer: Oj, så mycket festligt

”Oj så mycket festligt det kan hända, i vår Folkets park när det är pop, nästan på var kille man kan tända när det band som spelar är i topp.” And ain’t that the truth. Birgitta var segrare i Olsta Folkets Parks talangjakt 1973 och fick i första pris spela in denna singel. Utgiven på Svenska vanity-pressing-bolaget Efel, som en del av er minns; den etikett som Ebba Gröns första singel låg på.

Margareta Hallin: Ludde

Förvirrad super-psykedelisk rock med schlager-förtecken och mer fas-förskjutning på gitarrerna än vad lagen eller Gud Fader borde tillåta. Hallin var/är erkänd skådespelare och författare, och de övriga utgåvorna på Fonofon-etiketten rör sig om fin-kulturella namn och musikval. Det kan finnas något slags fin-kulturellt vingel dolt inom kvaliteterna hos denna underliga skiva, men jag har inte ännu lyckats finna dem.

Ragnar Borgedahl: Fula kulor i pungen Hugo Blå

En boogierock-rökare rakt i kapitalismens kryss: Ragnar ger Stockholms sniknaste hyresvärd en sådan svidande ironisk känga att samtliga Stockholms hyror sänktes till den låga nivå de alltjämt håller idag.

Hans Edler: Jag Söker efter kärlek

Från hans LP ”Elektron-Kukeso” från 1971. En av de tidigaste elektroniska LP-skivorna utgivna i Norden samt helt klart den tidigaste elektroniska popskivan. Och den klantigaste. Efter att Hans tryckt på on-knappen på synthen så gnolas det osammanhängande pop-melodier med debila texter ovanpå sjok av primitiva synth-ljud. Absurt, smått obehagligt och mycket underhållande.

Max Andersson: Varför är det så mycket svart?

Topp-pekoral av ångest-rock-synth-modell. Skrattretande text och härligt fjompig sång av triste underground-serietecknaren Max.

Tredje Mannen: Augustikvällar

Jarl Kulle möter Joy Division på ett dissektionsbord.

Thore Skogman: Felixvisan

Jag har samlat Thore Skogman-skivor i drygt 20 år och häpnar fortfarande över de tvära känslomässiga kast man slängs emellan medan man avnjuter hans tonkonst. Antingen skrattar man sig harmynt eller också blir man iskall och tänker att denna man måste stoppas. Ibland, som när man lyssnar på ”Felixvisan” kan bägge ytterligheter mötas under samma låt.

Paska: Ace of Spades

Finlands geniala poet och tolkare av rock-klassiker i ett av sina mer okänsliga ögonblick.

Laila Westersund: Trollet från Trollhättan

En svidande satir över musikbranschens slit och släng-mentalitet: En ond, cynisk bransch där unga flickor lockas från hemorten av slirigt fagert tal och finner sig utsugna och exploaterade. Det är skönt att Laila sa ifrån ordentligt.

Kenneth Swanström: Härliga Marilyn Monroe

En av mina favoritskivor. Svensk kitsch när den är som bäst: En hemvävd blandning av det vulgära och det jönsiga, spetsad med en knivsudd sinistert.

Ricky Bruch: Baby Dodo

Kommentarer alldeles överflödiga.

Carl Myrén: Jag flyttar in hos mig

Glättig, psykopat-hurtig solskenspop av en klockrent svensk överklasstönt. En av Klas Lundings härligaste A&R-beslut.

Bert Karlsson and his Willis Boys: Hoppa Hulle

Den här skivan är inte ens krypto-fascistisk: Bert Karlssons populärkulturella sociopat-fascism är framme i rampljuset! En övermätt dos egenkärlek illa kamouflerad som självironi.

Tom Zacharias: Gayclub samt Horan

Två hits av många från Belinda’s LP ”Kåtsnack” som några kanske minns (men knappast beställde) från annonser längst bak i kvällstidningarna under 1970-talet. Slemmig och sunkig psykedelisk hårdrock blandas med orimligt lustifierande snusktexter.

Paul: Hur var hon i sängen?

En milstolpe inom 80-talskitschen. Paul, likt Cher, Madonna och Britney slopar efternamnet (Paljett) och släpper LP: n ”Passar galoscherna”. Choc-ful-o dassiga Uggla-plagiat, av vilka detta är det dassigaste.

Johnny och Lillemor: I Casa-Casa-Casablanca

Från en av Johnny Bodes mer obskyra porr-vax: ”Styrman Janssons Frestelser”. Jag garanterar att denna charmangta slagdänga kommer att tatuera sig fast i reptilhjärnan på er och att ni natt som dag kommer att brista ut i den changtila refrängen. Folk kommer att tro att ni har Tourettes syndrom.

Tjejclown: Knäpp gylfen Freud

Från LP:n ”Livmoder i strängarna (garanterat utan stake)”, utgiven av MNW (who else!) 1974. Detta mästerverk av synnerligen tidstypisk progg-pekoral kan köpas i reabacken från i stort sett vilken svensk skivbörs som helst i ett tidevarv då till och med Turid beskrivs som ”seminal rare Swedish psych” på E-bay.

Nanna och Marlou: Det är inte kriminellt att vara kåt

Denna mind-boggle avslutar vårt sex- och samlivsblock. Nanna och Marlou återfinnes på Johnny Bodes mest obskyra porr-LP ”Pornofonia”.

Ray Torske: 666

”The holy graal of vanity pressings”. Denna frejdiga frireligiösa trumpetare borde glädjas av att hans egenproducerade LP hör till en av de mest eftersökta: Sanslös produktion, ruskiga låtar om den (cirka 1968) strax förestående yttersta domen, ett sanslöst skivomslag samt vråltajta trumpet-solon! Ett gudsbevis i sig självt.

Sik & Silver: Elton John Medley

Excuse me while I go to the corner and cry.

Vinny Roma: Ah, Music

Från LP: n ”Vinny Roma Sings His Head Off!”. Om ni bad mig välja exempel på det gudomliga i konsten skulle Vinny lätt platsa på listan någonstans bland William Blake, skulpturträdgården i Bomarzo och Shirley Collins.

Live! At the Royal Albert Hall med Tiny Tim

Tiny Tim med stor orkester i Live! At Royal Albert Hall. Martin Kristenson har lyssnat på sin gamle idol och kallar skivan en musikhistorisk sensation.

Tiny Tim: Live at Royal Albert Hall
Tiny Tim: Live at Royal Albert Hall

Den här skivan är ingenting mindre än en musikhistorisk sensation! Den amerikanske sångaren och levnadskonstnären Tiny Tim har varit en av mina stora idoler ända sedan jag hade lyckan att se honom på en musikklubb i New York 1996, bara ett halvår före hans död. Under en kort period på 1960-talet, knappt mer än ett år, var han världsberömd, men han glömdes snabbt bort, och i dag är det nästan ingen som känner till honom.

Vem var han då? En kort resumé kan kanske vara på sin plats:

Tiny Tim – vars riktiga namn var Herbert Khaury – slog igenom i Johnny Carsons teveshow på 60-talet, och väckte stor uppmärksamhet inte bara för sin märkliga falsettröst, utan också för sin minst sagt excentriska livsstil. Debut-LP:n God Bless Tiny Tim (med den enda hitlåten Tip-Toe Through The Tulips) sålde mer än 200.000 exemplar, och hans direktsända tevebröllop i Johnny Carson Show lockade närmare 45 miljoner tittare, vilket fortfarande lär vara rekord för en talk show. Han hade långt hår redan på 50-talet, sminkade sitt ansikte vitt, och duschade 3-5 gånger om dagen. Han gick klädd i vuxenblöjor, vägrade att låta någon se på när han åt, och han tyckte om att smörja in nakna kvinnor i jordnötssmör. Likväl var han djupt religiös och ärkekonservativ. Mamma, Stjärnbaneret och Gamla Sånger var för honom de högsta värdena i livet.

Tiny Tim levde för kärlek och romantik. Detta ska uppfattas bokstavligt: i en intervju som han gav några månader före sin död berättade Tiny att han varit kär minst en gång per år sedan 1942. Han kunde i detalj redogöra för sina möten med alla dessa kvinnor, alla hade en plats i hans hjärta, och till var och en komponerade han en kärlekssång. I många år fick han dock nöja sig med att dyrka kvinnor på avstånd. Sin första kyss fick han inte förrän klockan 13.20 söndagen den 8 maj 1966 när han var 34 år gammal (Tiny var alltid noga med exakt kronologi). Under lång tid samlade Tiny på saker som vackra kvinnor vidrört. Det kunde vara kakor, karameller eller plastskedar – allt försåg han med etiketter som angav vem som hade rört vid det och när.

Redan som barn var han en fullblodsromantiker. I skolan ägnade han mesta tiden åt att sjunga serenader för vackra flickor, och det gick faktiskt så långt att han blev relegerad. Han blev retad av sina jämnåriga kamrater för sin flickaktighet, men lät sig aldrig nedslås: ”Det är ingenting att bry sig om”, tröstade han sin oroliga mamma med när han var åtta år, ”alla människor är goda innerst inne”. Under hela 50-talet försökte Tiny slå sig fram som sångare, men det skulle dröja nästan tjugo år innan genombrottet. Han ställde upp i ett oändligt antal talangjakter utan att någonsin vinna. Med sitt långa hår (tio år före hippierörelsen) och sitt vitsminkade ansikte blev han ofta utbuad, men han överlevde de svåra åren tack vare sin optimistiska livsinställning. ”Framgången väntar runt hörnet”, intalade han sig år efter år. Till mångas stora förvåning skulle han få rätt. Efter att han bett till Gud om vägledning vaknade Tiny en morgon med en uppenbarelse: han skulle börja sjunga i falsett! Tro det eller ej, men plötsligt lossnade allt för honom, folk skrattade och applåderade åt den nya sångstilen, och – det bästa av allt – han började vinna talangjakter. Snart hade han ett kontrakt med Frank Sinatras skivbolag, och han fick allt oftare erbjudande om att medverka i teve. Efter några framträdanden hos Johnny Carson drunknade programredaktionen i brev från tittare som ville se mer av denna underliga varelse. USA tycktes nästan över en natt ha drabbats av Tiny Tim-feber.

Under Tinys korta tid i rampljuset var det många som ville vara med och tjäna sig en hacka på honom. Massor av idoltidningar, klistermärken, slipsar och annat med Tinys bild prånglades ut på marknaden. Till de mer charmerande Tiny Tim-souvenirerna hör sällskapsspelet The Tiny Tim Game Of Beautiful Things, ett slags Monopol för romantiker, ett tärningsspel där det istället för pengar gäller att samla på sig så mycket vackra saker som möjligt. I Monopol får spelarna som bekant ”gå direkt i fängelse”, de tvingas i konkurs och jagas bort från gator och torg. Så icke i den godhjärtade Tiny Tims spel. Här får deltagarna helt andra uppmaningar, som t ex: ”Skriv ett brev till mamma – stå över ett kast”.

1968-69 var Tinys storhetstid. Sedan gick det snabbt utför. Han fick sparken från sitt skivbolag och TV ville inte längre veta av honom. På 70-talet sågs han som en föredetting, ett fornminne från 60-talets kuriosakabinett. Ibland fick han ruttna tomater på sig när han stod på scenen, men Tiny, den evige optimisten, ryckte bara på axlarna och sa: ”De kastade i varje fall inte meloner.”

Det fantastiska med Tiny var att han aldrig gav upp. Trots att publiken ofta var i bästa fall likgiltig, i sämsta fall hånfull, gjorde han aldrig några försök att anpassa sig eller förändra sin image. I november 1996 avled han just efter att han avslutat en konsert. ”Jag tror inte han kände någon smärta”, sa hans fru efteråt. ”Det sista han hörde var applåder, och det sista han såg var mig.” Ett passande slut för en äkta romantiker, kan man tycka.

Men det här skulle handla om Tiny Tims konsert i Albert Hall i London den 30 oktober 1968. Den har länge omtalats som höjdpunkten i hans karriär, men inspelningen därifrån har hittills inte funnits på skiva. I Harry Steins biografi Tiny Tim (Playboy Press 1976) beklagade sig Tinys f.d. manager Roy Silver att Tiny aldrig fick det erkännande han var värd:

”Karln hade en enorm talang, men det var aldrig någon som förstod det. Jag brukar spela Royal Albert Hall-konserten för folk som kommer på besök – folk i musikbranschen – och de kan inte ens gissa vem det är som sjunger. Det enda de har hört är Tip-Toe Through The Tulips. När jag avslöjar att det är Tiny, stirrar de bara klentroget på mig. ‘Herre Gud’, säger de, ‘kunde han verkligen sjunga så bra?'”

Ja, det kunde han, och nu när jag själv har hört konserten inser jag plötsligt hur tragiskt det är att Tinys karriär fick ett sådant snöpligt slut. Hans 70-talsskivor gavs ut på obskyra skivbolag med begränsade upplagor och små resurser. Men denna kväll i oktober 1968 hade han The National Concert Orchestra under ledning av Richard Perry till sitt förfogande, och resultatet är magnifikt. Det här är avgjort en av de tio bästa skivor jag någonsin hört. Även Tiny Tims egna studioskivor bleknar i jämförelse.

Tiny har fullständig kontroll på falsetten, och tar ut svängarna på ett sätt som han inte gjorde på någon av sina övriga skivor. Det gäller i synnerhet hans klassiska duett med sig själv i Sonny & Cher-sången I got you, babe och min egen favorit Livin’ in the sunlight, lovin’ in the moonlight. Tiny Tim ger ytterligare prov på sin virtuosa röstteknik i ett nummer där han imiterar Bob Dylan och 30-talscroonern Rudy Vallee, och låter dem sjunga varandras sånger. Eftersom medlemmar ur Beatles och Rolling Stones befann sig i publiken denna kväll gör Tiny också halsbrytande falsettversioner av (I can´t get no) Satisfaction och Nowhere man.

Tiny Tim var född i både fel och rätt tid. Rätt, därför att det nog bara var på det vilda 60-talet som en sådan uppenbar avvikare kunde bli världsstjärna. Fel, eftersom hans förebilder hörde till en svunnen era. Lyssna till Tinys oefterhärmliga jazzversion av Do you think I´m sexy, där han imiterar Al Jolson och lämnar Rod Stewart långt, långt bakom sig (finns på ljudkassetten Gary Lawrence and his sizzling syncopators Volume Two; Vo-Do-De-O-Do Records 1002. 7525 NW 61st Terrace Suite 2703, Parkland, FL 33067 USA).

Det går egentligen inte att beskriva Tiny Tim för den som aldrig har hört honom. Låt mig därför bara säga att den som inte skaffar sig den här skivan genast gör sig själv illa.

Uppdatering: Tiny Tims Live! At the Royal Albert Hall, Rhino CD, RHM2 7710 är slutsåld hos skivbolaget Rhino Handmade, men kan kanske hittas på auktionssajter och liknande.

Länkar

Crossover – opera möter pop

Magnus Karlsson gräver i skivarkiven och hittar operasångarna som breddar sin repertoar.

Operasångare som sjunger populära schlagers eller poplåtar är inget nytt i musikhistorien, inte heller något övergående fenomen. Det ligger något dolt hos många så kallade seriösa utövare att någon gång få göra en ”crossover” och bli stjärnor hos den stora allmänheten, att få lämna de ”fina” salongerna och känna på ett liv utanför dessa.

Här i Sverige minns vi med förtjusning Loa Falkmans insatser från 1990 och inte minst Henning Sjöströms tre album från det smaklösa 80-talet. Då Loa tog ganska lätt på uppgiften, åtminstone retroaktivt, så var Henning desto allvarligare i sin insjungning av Dylans Blowin In the Wind med ackompanjemang av den rutinerade och högt aktade pianisten Jan Eyron, vars medverkan säkerligen förenklades av ett generöst peningbidrag. Den sjungande advokaten kanske ändå inte riktigt motsvarar definitionen av operasångare som sjunger rock eftersom repertoaren mestadels bestod av örhängen från den klassiska genren. Ett flertal förstå-sig-påare skulle nog inte ens hålla med om att han är sångare.

Redan på 1800-talet populariserade och profilerade sig många tenorer och sopraner med att hämta material från mer lättsamma kompositörer och senare på 1900-talet blev storheter som Jussi Björling bekanta med allmänt kända örhängen. 1965 sjöng ju Ingvar Wixell alla bidrag i den svenska uttagningen till melodifestivalen. Leena Skoogs oförglömliga version av Serge Gainsbourgs Je T’aime Moi Non Plus från 1970 får draghjälp av barytonen Anders Näslund.

Internationellt så finns det en hel del att glädja sig åt om man tillhör det masochistiska släkte där de flesta läsare av den här spalten hör hemma. Jag vill gärna trycka på sopranen Cathy Berberians LP med Beatles-tolkningar från 1967 där Lennon och McCartneys kompositioner kläs i en lite annorlunda skrud. Den sålde faktiskt ganska hyfsat i en tid då underhållningsmusik värderades högt hos både melodiradioproducenter och dess åhörare.

Peter Hofmann: Rock ClassicsMin egna favorit i den här något nonchalerade delen av musikhistorien när klassiska artister klampar in i främmande territorier är den framstående Wagner-tenoren Peter Hofmanns bombastiska och dramatiska tolkningar av ett antal rockklassiker på albumet Rock Classics från 1982. Tillsammans med Tyska Operans Orkester i Berlin destabiliserar han bl.a. Sailing och The House of the Rising Sun som om de vore hämtade ur Niebelungens Ring. Hofmann räknades vid slutet av 70- och början av 80-talet till en av världens främsta tolkare av den store Wagner. När han sjöng in dessa pärlor ur rockhistorien stod han på toppen av sin karriär men såg ändå en möjlighet att bredda sin repertoar och samtidigt, givetvis, utöka inkomsterna. Dessvärre innebar övergången till det nya röstläget en smärre katastrof för Herr Hofmann, som ansträngde stämbanden till den grad att operakarriären så småningom lär ha gått i stå.

Inledande The House of the Rising Sun börjar oerhört dramatiskt, som en uvertyr, för att sedan mattas av och ge artisten en ingång för de första fraserna. Plattan lär ha varit framgångsrik i förbundsrepubliken. På omslagets framsida poserar stjärnan med uppknäppt skjorta i halvfigur och på baksidan syns han ute i naturen i en för dåtiden cool skinnpaj.

Man får väl bara hoppas att Peter Hofmann fick tillfälle att riktigt njuta av sin nyfunna ”rockstardom” innan publiken tröttnade. Idag framstår albumet Rock Classics bara som en av många märkliga utgivningar som grammofonskivans historia är så full av. Vågar jag säga att karln gjorde en efterföljare.

Peter Hofmann: Rock Classics 2 Peter Hofmann: Love Me Tender

Peter Hofmann med sina album Rock Classics 2 och Love Me Tender – Peter Hofmann sings Elvis.

Från andra hållet då? Jag menar populärartister som givit sig in den seriösa musikvärldens regelbundenhet och konventioner. Jovisst. Här finns det också rikligt med lycksökare. Med största sannolikhet betydligt fler. Svårigheterna infinner sig faktiskt betydligt tidigare bland dessa utövare eftersom själva materialet ter sig mycket svårare redan vid första anblicken. Det är ju ingen slump att en musikdramatiskt sångare behöver flera års utbildning för att bli en fullfjädrad scenkonstnär. Detta hindrade inte Michael Bolton från att ge sig i kast med ett knippe kända verk på albumet My secret passion 1998. Publiken var dock med på noterna och förde hans insjungningar till tätpositionen bland klassiska skivor det året på Billboards klassiska lista, givetvis till förtret för den seriösa skaran skivköpare.

Desto vanligare då att instrumentalister ger sig på kända stycken ur musikhistorien; James Last, Klaus Wunderlich, Mantovani med flera har alla bidragit till detta. Det mest kända exemplet torde vara Wendy Carlos, då Walter Carlos, som 1968 gav ut den legandriska Switched on Bach och därigenom även populariserade Moog-synten. Skivan blev en megasuccé.

Nyss nämnda Klaus Wunderlich gjorde en kanske inte så banbrytande, men dock oväntad, insats i slutet av 60-talet när han mot alla konventioner lät sin hammondorgel trolla fram kända opera-arior på plattan Opera Happening. Tillsammans ”Mit Rythmusgruppe”, så står det på omslaget, ges dessa en populärmusikalisk touch med uppdaterade titlar som Nabucco-Bounce och Hippie Women. Opera som partymusik. Den alltid så underhållande informationen på omslagets baksida ger betraktaren förväntningar som kanske inte alltid infrias. En och annan operafantast lär ha grinat illa eller till och med utstött diverse förbannelser om de kommit i kontakt med denna produktion. Desto fler måste ha stuffat förnöjt till den på något av alla dessa cocktailpartyn som verkar ha pågått oavbrutet under det sena 60-talet. Mitt favoritspår är versionen av La Donna E Mobile‘¦ ur Rigoletto, en aria som brukar finnas med på de flesta tenorers repertoar. Här har den fått namnet Trueless Girl efter en liten omarbetning av den gode Klaus Wunderlich.

En annan favorit från samma period – som får mig att begrunda motiven hos dåtidens grammofonproducenter – är plattan Symphony Of the Birds från 1967. Här rör det sig i grunden om en helt vanlig easy listening-produktion som det kryllade av vid denna tid, fast med ett ganska avgörande undantag: man har kallat in en brasiliansk amatörornitolog, en senor Johan Dalgas Fisch, som frikostigt bidragit med ljudupptagningar från regnskogens fjäderfän. Under allt kvittrande döljer sig en anonym orkester spelandes kända melodier, både populär- och klassiska kompositioner. Som så ofta, när den goda smaken stod under angrepp, tillskyndade dess beskyddare och plattan fick hos Sveriges Radio en så kallad dödskallemärkning, fast bara de spår som härrörde ur den klassiska myllan. Den här åtgärden var ett sätt att skydda den intet ont anande allmänheten från att exponeras för smaklöshet i form av alltför vidlyftiga arrangemang av musikskatten.

Vi har givetvis inte sett slutet på flödet av ovannämnda, ska vi kalla det för försök till, banbrytande insatser men onekligen har det lämnat avtryck hos vissa skadeglada existenser här och där. Idag när CD-R skivan finns tillgänglig för alla de glada amatörer som absolut inte kan – och heller inte borde – få skivkontrakt så har nya, inte så öppna, dörrar slagits in. Fonogram från de mest häpnadsväckande utövare letar sig fram i myllret. Till detta ska jag återkomma en annan gång.

Länkar