Ögonvittne berättar om Sunkits julfest 2013

Från Sunkits julfest 2013 (foto: Jan-Erik Nilsson)

Den 9 december 2013 steg Sunkits grundare upp ur sina gravar för att skrämma liv i den gamla klubben. Men de kom inte längre än till källaren på Bröderna Olssons, den ursprungliga brottsplatsen. Här firades en traditionsenlig julfest och bland gästerna fanns Ahrvid Engholm. Här är hans ögonvittnesskildring.

När de allierade landsteg i Normandie 1944 kallades det Den Längsta Dagen. När Sunkits alla gamla fans invaderade Bröderna Olssons i Stockholm framstår det som Den Längsta Kvällen! Det började sju (istället för åtta) och då vi som vanligt slutade vid det lasseberghagska klockslaget ett måste det ha varit den längsta, kanske vildaste, måhända trevligaste Sunkitkvällen, som måndagen 9 december återuppstod.

I baren stod Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe och langade skivor. Och för den som inte vet: Sunkit handlar om konstiga skivor, bisarra spår, besynnerlig musik, klichétexter som är så over the top att de parodierar sig själva. Sålunda kan man se tjejerna kanske mer än andra sjunga med, klappa takten och dansa loss till de mest “kvinnoförnedrande” epistlar som skulle förinta Svenska Akademien, om de blott kände till dem.

Vad har du under blusen Rut
Vad är det där som putar ut?
Det har jag aldrig sett förut!

Eller:

Lita aldrig på tjejer
Det är farliga grejer
När de kör med sitt gullegull
Och de ljuger dig full

Men Sunkit är inte tanklöst kitsch. Man vänder på begreppen så till den grad att att en sorts insikt nås om Livet, Universum och Allting. Tjejerna är oftast de mest entusiastiska i att dansa till de besynnerliga texterna. Liksom som att säga: vi fattar att det egentligen är tvärtom.

I baren stod Anna – kompis till Trampe, vissångare och skådespelerska, som bott i Luleå – som jag fick bra kontakt med, och vi stod och snattrade i över en timme, i den mån man kan mot ljudkulissen. Och plötsligt dök Daniel upp, en sann Sunkit-legend som brukade köra hela vägen från Luleå varje månad för att vara med. Luleåkontakt i Stockholms nyfallna 1 cm snö. Jag räknade till 15+ gamla sunkitkompisar och det var mycket hej och klapp på axeln, men jag skall inte nämna alla.

På en hylla fanns bröd, senap och skinka. Alla vet att jag är svår på skinkan, men denna gång började det ta emot efter ungefär tredje skinkmackan. Gick omkring en halvtimme med den oäten. Förtäringen var bra planerad, och räckte till slutet kl 01 (jag tror jag några minuter i ett tog den sista 5cm-slamsan skinka).

Hade med mig ex av min (medverkan) antologi Vildsint Gryning varav dedicerade ex utgick till Trampe, Anna-Lena och Danne (en annan Dan) som till min överraskning gått och gängat sig! Frun Nina som var med verkade vara hyvens och var mycket upp och skakade på dansgolvet. De hade bröllopsresan till Rumänien och jag nämnde att jag hade vissa kontakter ditåt och då jag under många år brukat besöka det utmärkta programmet på Rumänska Kulturinstitutet i Stockholm.

Tog en massa bilder, men min mobil är rätt dålig då det är rörelse och dåligt ljus, så 2/3 blev nog skräp. (Och jag lär inte lägga upp något på nätet, bl.a. för att bildutpressningsbranschen är överskattad och föga lönsam.)

Efter kl nio började sunkitgrundarna Magnus “Ny-Magnum” Nilsson och Burt von Bolton ta över allt mer av plattvändandet. Vi fick nu jojos, sidovagnsmotorcyklar, vita handskar, lektyrfotografer och allt annat som är klassikerna. Det är mycket fullt fram till någon gång mellan 11 och 12 och därefter blir det aningen lättnad i materiaanhopningen. Minns att jag till Martin karaktäriserade det hela som ett “sardinotek” (diskotek för folk packade som sardiner; tack f ö till Martin, Camilla och någon till för bjudöl!).

Sunkit började någon gång i slutet av 90-talet (jag kom med någon gång 2000-01) och är känt för att emulera en kritisk massa värdig ett svart hål. Men det brukar lätta litet före tolv, och då kunde man börja svänga på armarna. Min skjorta (under svenska, gula landslagströjan som är mitt sunkitsignum) blev dyblöt av svett men kul var det! Camilla inbjöd mig till ett par ringdanser och jag hade inte vett (väl svett) att tacka nej.

För ett par år sedan lades de månatliga sunkitkvällarna ned – inte innan vi hunnit badat nakna i Årstaviken! – fast M&B har haft den goda smaken att återuppliva dem ungefär en gång/år. Det kanske blir något nästa jul (jag vet inte) och har ni chansen så var med, för Sunkit är den skojigaste musikklubb som Stockholm någonsin bjudit på. (Anna, som var total nybörjare, sken av glädje och stannade till slutet. Annars är det inte lätt att ta till sig Sunkit, alltid. Iaf inte om man har seriösa pretentioner…)

Det var mycket skakande gående på.

Kvällarna avslutas alltid av hr Berghagens “Det är slut, det är slut, det är över nu” varvid alla dras i ring till varandra som bensenmolekyler. Innan det är dags att lägga benen på ryggen, lägger vi armarna på ryggen, och gungar med till den sorgliga sången.

Och det känns som om hjärtat spricker. Vi minns hur Östen med rösten fick en kyss av oljeblandad bensin i Eslöv. Vi förundras över att Susanna inte kunnat stänga sitt badrumsfönster när hon duschar. Vi inser att det är kul att gå till RFSU (för det är vårt skyddsombud), att alla hojtar Djingis Khan, att Mårtensson haft en förbaskad tur, att mustascher är osviklig brudmagnet (men denna kväll hade tjejerna försett sig med mustascher), att man kan ragga brudar utan sprit och att Södertälje inte blott drar invandrare från Irak utan även från grannkommuner.

Och för den som inte begrip’ e’re ingen mening med å förklar’, som Sunkits mångomsjungne Ingemar Stenmark förkunnat.

Ps. I själva verket är det den som dricker sprit som chansar. För då vet man inte hur det kan sluta!

Foto: Jan-Erik Nilsson

Leave A Comment

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.