Ny-gammal kultis med Gnesta-Kalle and his Moogmen

Moog

En bra skiva förtjänar att lyftas fram, om än långt efter dess första utgivning. Här skriver Robert K Huselius om Gnesta-Kalle ”and his Moogmen”: Ny-gammal kultis, utgiven 1973 med skivnumret POLS 250.

Gnesta-Kalle and his Moogmen [ Klicka för större bild ]Strax efter att Robert Moog lanserat den första synten med klaviatur runt mitten av 60-talet, gav Walter (sedermera Wendy) Carlos ut LP:n Switched-on Bach. Den var menad som ett seriöst försök att omtolka Bachs tidlösa musik för en ny generation instrument (och lyssnare), men togs emot som en lustig novelty-grej, och syntar blev ett tag framöver mest stämplade som något för halvseriösa musiker att göra skojiga ljud med (trots t.ex. Beatles vackra moogklanger på LP:n Abbey Road). I särskilda avdelningar av fashionabla butiker för begagnade skivor kan man numera hitta mängder av skivor som alla är från tidigt 70-tal och har moog i titeln; nya hits, gamla hits, easy listening, bossanova, etc – de flesta förmodligen bestående av ganska fjompiga, platta ljud från taskigt programmerade syntar.

Vilket för oss in på ämnet för denna artikel.

När jag gick i gymnasiet i Katrineholm, roade jag och en klasskamrat oss ibland med att gå till second hand-butiken Möbelmagasinet och kolla in fula LP-omslag. Favoriterna brukade vi ställa i ett hörn för sig; det var 70-talsdansband i för trånga kostymer, ”sommarens hits”-samlingar med smaklösa bilder av halvnakna tjejer samt några olidligt genomkristet leende vissångare. Att faktiskt köpa någon av dessa skivor kom inte ens på fråga, och vi kunde inte tänka oss att någon annan någonsin skulle vilja göra det.

Jag tror att jag någonsin bara köpte en enda skiva därifrån. Den kostade (som de alla gjorde) tio kronor, och omslaget pryddes av Neil Armstrong på månen samt texten ’NY-GAMMAL KULTIS – GNESTA-KALLE ”AND HIS MOOGMEN”’. Gnesta-Kalle och moog-synt? Kombinationen verkade nästan för bisarr för att vara sann. Baksidan förtäljde att skivan var inspelad 1973, vilket om möjligt gjorde saken ännu bättre, eftersom jag redan då var onaturligt fascinerad av tidig elektronisk musik. Vad kunde det här vara för något skoj?

Väl hemma med skivan uppfylldes alla mina förhoppningar. Jag hade råkat på något monumentalt! Vad som skulle kunna vara en starkt tidsbunden, hafsig och tramsig lustighet, visade sig vara den första gammeldansmusiken jag på fullt allvar kunnat lyssna på; helt utan löje eller ironiska grimaser. Ja, sanna mina ord; den här skivan är bra! Spelet är livfullt, svängigt och tight utan att bli töntigt gammeltjoigt, arrangemangen är snygga utan att vara överlastade, soundet är fräscht… men huvudingrediensen är naturligtvis synten.

Synten är, inte helt oväntat, den ingrediens som verkligen ”gör” den här skivan. Den är i:et under pricken snarare än pricken över i. Stora, fantasifulla variationer av susande, pipande, knorrande, böljande klanger strömmar ur Benny Anderssons moog, och detta utan att det känns påklistrat för fem öre; alla låtar är så välarrangerade att syntstämmorna blir totalt integrerade i helheten. Nej, några tramsiga lustigheter handlar det sannerligen inte om; snarare slås man av att Gnesta-Kalles traditionella form av dansmusik är som gjord för att kryddas med vackra klanger från det tidiga 70-talets syntar.

(Ja, det är ”den” Benny Andersson det handlar om. Han som hade med en minimoog i scenframförandet av Waterloo året därpå. Kanske är det hans medverkan på den här skivan som gjorde att en kompis till mig såg den för femhundra spänn på en skivmässa…)

Visst, här och där kommer visserligen en syntmelodi som verkligen sticker ut; men du måste komma ihåg, att det knappast är en plastig Casio från 1982 det handlar om, utan en synnerligen välprogrammerad moog. De elektroniska klangerna här är feta. Och visst, jag ska inte låtsas som om det här inte är en skiva man har roligt åt; men den gör sig aldrig till åtlöje. Man skrattar med musiken, inte åt den.

Ny-gammal kultis är inte bara en bra skiva; jag vågar påstå att den, i ordets sanna bemärkelse, är progressiv. Säkert bland det mest progressiva som någonsin spelats in i försiktiga lilla kappvändar-Sverige – bara några snäpp under Pärson Sound. Den borde ha en skyhög kultstatus, men är nog alldeles för okänd för det. Vi väntar otåligt på CD-utgåvan.

Av Robert K Huselius

2 comments

  1. Lappen (Harmonica Man)
    05 februari 2009 at 13:38

    Jag fick tag på ett ex av denna skiva i lördags. Som bonus har någon skrivit Avd 1 på omslaget. Man undrar ju i vilken verksamhet denna Avd 1 tillhörde. Jag har inte ens spelat den än, utan sparar detta till ett speciellt tillfälle. Jag har ju sett bilden på Sunkit på denna astronaut på sivomslaget och fantiserat om hur det skulle vara att hitta skivan på någon skivmarknad. Sunkits uppmärksammande av denna skiva har väl fått priset att skena iväg men det var det värt!

  2. […] lp:n Ny-gammal kultis med Gnesta-Kalle ”and his Moogmen” — som jag faktiskt skrev en recension av för en hel barnaålder sedan. (Nu ser jag, i en kommentar, att man vill ålägga mig ansvaret för […]

Leave A Comment

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.