När molnen skingras skildrar det komplexa hos Ulla Billquist

Hon var den största schlagerartisten i Sverige under andra världskriget. Ändå blev det bara notiser av hennes plötsliga död. 70 år senare kommer filmen När molnen skingras, som försöker sprida ljus över Ulla Billquists komplexa liv och död.

Ulla Billquist (1907-1946) är i vår tid mest känd för sitt stora paradnummer, beredskapstidens signaturmelodi – Min soldat med text och musik av Nils Perne (1905-1965). Men den CD-box, Den kompletta Ulla Billquist (Vax Records) som gavs ut för några år sedan vittnar om en väldigt produktiv artist. Här finns Ulla Billquists samlade inspelningar – 432 spår fördelade över 17 skivor!

Det är värt att nämna i sammanhanget att Ulla Billquist inte blev äldre än 38 år.

I dagarna har filmaren Lasse Zackrisson premiär på en biografisk film om Ulla Billquist. Centralt i filmen, och Ulla Billquists liv, är huvudpersonens dubbelnatur – och de relativt mystiska omständigheterna kring hennes död.

Ulla Billquist tycks ha lidit av dåligt självförtroende. Samtidigt rymde hon från föräldrahemmet, gifte sig i hemlighet med en skådespelare och tog sig spikrakt framåt som artist. Visserligen uppbackad först av svågern Thor Modéen och senare av revykungen Ernst Rolf, men målmedvetenheten verkar ha varit hennes egen.

Hon var också en pliktmänniska, som aldrig missade ett avtalat engagemang (och det kunde vara flera stycken om dagen). Samtidigt levde hon ett annat liv vid sidan av den präktiga fasaden och sina tre äktenskap. Ulla Billquist umgicks helst utanför familjen och höll sin homosexualitet hemlig. (Man ska minnas att homosexualitet vid den här tiden var straffbart.)

Filmen När molnen skingras – en dokumentär om Ulla Billquist skildrar de slitningar som omgivningen utstod. Och filmens främsta styrka, tycker jag, är att den rymmer flera röster. Filmer som handlar om döda idoler brukar annars hålla en bestämd linje – och gärna skildra stjärnan som alltigenom god; omvärlden snål och oförstående. I filmen är det till exempel Robert Hahn, son till siste maken (Gunnar Hahn), som rimligen kunde ha anledningar att ta den betrampade faderns parti, som visar stor empati med Ulla Billquist och tar henne i försvar. Det förekommer också en diskussion om huruvida Ulla Billquist var grundlurad av sitt skivbolag – eller riktigt bra betald.

Det är skönt att se en biografisk film som tillåter att de medverkandes minnesbilder och synpunkter får stå fria.

Ulla Billquist tog sitt liv den 6 juli 1946. Sveriges främsta schlagerartist hittades på köksgolvet två dagar senare, med gasen påslagen och – en huvudkudde bredvid den hon själv låg på.

De möjligen mystiska omständigheterna kring självmordet har gett upphov till många spekulationer. Ulla Billquists närmaste vän, Brita Conradson, lät sig intervjuas av Lasse Zackrisson före sin död – hennes repliker framförs briljant av skådespelaren Margaretha Byström – och hon visste besked. Men bunden av ett löfte om tystnad berättar hon aldrig vad som egentligen hände. Och inte heller vem som var Ulla Billquists stora kärlek.

Men det kan också kvitta, När molnen skingras har en annan berättelse att berätta. Om en människa som sannolikt hade det svårt i sitt inre – av trycket från omvärlden och samtiden. Och som i ganska hög grad var svår mot sin omgivning, åtminstone under perioder.

Och som var en fantastisk schlagerartist.

Film: När molnen skingras – en dokumentär om Ulla Billquist
Regi: Lasse Zackrisson
Foto: Lars Granstrand och Hans-Åke Lerin
Medverkande: Alice Babs, Margaretha Byström, Staffan Göthe, Margareta Perby, Robert Hahn, Göran Söderström med flera.
Längd: 87 minuter.

Dengue Fever bygger nytt och eget med djupa rötter i 60-talets Kambodja

Kan man förena amerikansk indierock med musikarkeologiska utgrävningar i det kambodjanska 60-talet? Klart man kan det, och Dengue Fever visar att man kan bygga nytt och eget på annans grund. I tisdags spelade de på Kägelbanan i Stockholm.

Under 60-talet och början av 70-talet var amerikansk populärmusik – förstås – en stor sak på barer och dansställen i Kambodja. Lite på samma sätt som Svensktoppen fylldes av angloamerikanska hits i svensk översättning var det här amerikanska och brittiska original som fick kambodjansk språkdräkt. Men de kambodjanska skivartisterna hade en mer avslappnad syn på upphovsrätt och att vara originalen trogen.

Det är det som gör den kambodjanska popen från den här tiden så speciell. Det är en vildsint blandning av traditionellt och nytt, kambodjanskt och amerikanskt, rock och schlager. Efter att de röda khmererna tagit makten och styrt landet under den senare hälften av 70-talet, så var spåren av den här kulturen i det närmaste utraderade.

Det var inte förrän samlingsskivan Cambodia Rocks kom 1994 som den tidiga kambodjanska rocken nådde ny uppmärksamhet, då främst i kretsar som samlade på garagerock eller exotica. Det här var ju långt före webben blev en dominerande plattform för att dela musik och musik som idag kan uppfattas som lite udda, uppfattades då som väldigt udda. Och var ofta väldigt svår att få tag på.

Och för att tala om något som uppfattas udda, så är Dengue Fever ett amerikanskt band som plockat upp den tidiga kambodjanska rocken, blandat den med ett skönt amerikanskt psykedeliskt groove och plockat in en kambodjansk karaokesångerska. Bandet bildades 2001 och debuterade på skiva med ett omtalat, självbetitlat album 2003.

Tisdagen den 13 oktober 2015 stod man på Kägelbanan på Södra Teatern i Stockholm. Bandet brukar bestå av sex medlemmar, men verkar turnera med enbart fyra – med sångerskan Chhom Nimol och gitarristen Zac Holtzman i spetsen.

Personligen har jag aldrig sett bandet live, men följt dem på skiva sedan debuten. Jag hade en diffus och löst grundad tro att bandet skulle vara mer akademiskt, mer troget originalmusiken, än som visade sig vara fallet. Och det är bara en fördel. Dengue Fever har en nördig fingertoppskänsla för det kambodjanska 60-talet, men de gör något med influenserna och är helt och hållet ett bra band i sin egen rätt.

En riktigt bra och rolig konsert, med en generöst tilltagen låtlista:

  1. Girl From The North
  2. Shave Your Beard
  3. New Year’s Eve
  4. No Sudden Moves
  5. Hold My Hips
  6. Tokay
  7. Rom Say Sok
  8. Uku
  9. Pow Pow
  10. Tiger Phone Card
  11. Sober Driver
  12. Only A Friend
  13. Cement Slippers
  14. One Thousand Tears Of A Tarantula
  15. Sni Bong (extranummer)
  16. Mr. Orange (extranummer)

Länkar

Jean-Jacques Perrey och Dana Countryman – ett äktenskap från rymden

I mitten av förra seklet var rymden och framtiden föremål för ett intensivt svärmeri inom populärkulturen. Rymdpop var en hel genre, och Jean-Jacques Perrey var en av föregångarna. Idag gör han, tillsammans med Dana Countryman, musik som inspireras av den tiden. Och det är faktiskt bra.

Att Jean-Jacques Perrey och Dana Countryman arbetar tillsammans kan ses som ett sunkadeliskt marriage made in heaven.

Franske synthpionjären Jean-Jacques Perrey (född 1929) gjorde redan på 1950-talet sensation med sin elektroniska musik och var en ivrig ambassadör för klaviaturinstrumentet Ondioline; som uppfanns av landsmannen Georges Jenny redan 1941. Kring 1959 flyttade Perrey till USA och blev där vän med bland andra Robert Moog och Gershon Kingsley. Tillsammans med Kingsley bildade han den legendariska duon Perrey and Kingsley, som gav ut två album, de inflytelserika mästerverken The in Sound from Way Out! (1966) och Kaleidoscopic Vibrations: Spotlight on the Moog (1967).

Dana Countryman (född 1954) gav under åren 1996-2003 ut tidskriften Cool and Strange Music Magazine, en grundligt genomarbetad och banbrytande publikation om incredibly strange music. Dana Countrymans betydelse för att sätta ljus på den udda och bortglömda populärmusiken kan inte överskattas. Han är också , såsom av en händelse , en entusiastisk samlare och utövare av gamla elektroniska klaviaturinstrument.

Sedan några år tillbaks spelar Jean-Jacques Perrey och Dana Countryman tillsammans. Samarbetet har hittills resulterat i två album: The Happy Electropop Music Machine! (2006) och Destination Space (2008). Det är två fullmatade skivor med bedagade synthar och referenser till 1950-talets amerikanska rymdromantik. Space age pop i ett nostalgiskt, och lustfyllt, perspektiv.

Det kan tyckas märkligt att blicka bakåt på en musikstil som i hela sitt väsen blickade framåt. Att vara nostalgisk över åldrad avant garde; är inte det lite unket? Det är kanske en smaksak, men det är ändå svårt att argumentera mot att det är just Jean-Jacques Perrey som gör det. Han liksom uppfann hela grejen.

Debuten The Happy Electropop Music Machine! är dessutom en väldigt bra platta. Här går Perrey och Countryman runt i genrens alla huvudfåror och sidospår och bara njuter. Deras första samarbete sprudlar av uppfinningsrikedom och fantasi. De måste ha kluckat av glädje i studion och hela skivan bör vara en våt dröm för radiosportens musiksättare.

Uppföljaren Destination Space är mer begränsad, främst därför att den håller sig snävt inom samma tema , rymden. Och det blir till sist en aning enahanda. Om än både välgjort och genretypiskt.

Skivorna är utgivna på Oglio Records.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Diamanda Galás går på knock

Hon är känd som en demon både i operans och industrirockens värld. På Södra Teatern sågade Diamanda Galás, bildligt talat, i publikens själar med rostig fogsvans. Och med finess.

Diamanda Galás skrider in i (sjävklart) svart aftonklänning och sätter sig vid den dramatiskt upplysta flygeln. Hon ägnar inte publiken en blick. Ordet diva är inte i närheten , hon är majestätisk. Bredvid henne framstår teveserien Familjen Adams karaktär Morticia, en ofta förekommande och oundviklig referens, som fullständigt banal.

Inför ett i princip fullsatt Södra Teatern inleder Diamanda Galás med att ge prov på hela omfånget i sin röst. Det låter stundtals som ett tjuvlarm löper amok. Hon har också kapacitet för att hålla ut toner i vad som känns som en evighet. Det är en skolad sångerska som använder sitt verktyg som en rostig fogsvans.

Det är starkt att inleda med en sådan programförklaring, this is what you get. Inga kompromisser, inga eftergifter, ingen god smak, inget lagom. Samtidigt är det väl det som man förväntar sig av henne.

Hennes insats förvånar inte, men imponerar. Och i ärlighetens namn hade jag nog väntat mig än mer apart musik. Det är kanske det som förvånar istället… Diamanda Galás beskrivs ofta som en , konstnärligt framstående, men dock , freakshow. I själva verket är hon absolut fokuserad, hon är ett med sitt ämne. Och hon vet vad hon håller på med: Sången är redan legendarisk, även som pianist är hon fantastisk.

Diamanda Galás markerar att en låt är slut med att vända publiken ryggen. Hon dricker stora klunkar vatten, vänder sig kort mot publiken i ett tyst ”thank you” med ett vridet leende; som att hon just svalt en ättiksgurka.

Konserten går i saknadens och livssorgens tecken, temat är musik skriven av människor i exil. Det blir en hel del blues, och det är, åtminstone för mig, i just bluesen hon verkligen blommar ut. Hennes närvaro i musiken fullständigt pulvriserar de ofta trötta formerna av blues som spelas i vår tid.

Jag gillade Diamanda Galás tidigare. Nu har jag också insett hennes storhet. Det här är helt enkelt en av de största musikaliska konstnärerna, punkt.

Efter att under en dryg timme ha blivit överkörd av tåget känns uppmaningen naturlig: Motörhead , det är dags att gå i pension, bluesrockare , gör om, gör nytt, gör rätt… och industrirockare , klipp er och skaffa er ett jobb. Er tid är över. 😉

Av Magnus Nilsson

Länkar

Gud bevare Tiny Tim

En box med Tiny Tims samtliga inspelningar på Reprise gör Martin Kristenson lyrisk. Tre album och 45 tidigare outgivna spår ger garanterat Tiny Tim-frossa.

Omslag till God Bless Tiny Tim.
Omslag till God Bless Tiny Tim

Dags att skriva lite om Tiny Tim igen. Anledningen denna gång är Rhino Records trippel-CD God Bless Tiny Tim, som förutom Tinys tre album på Reprise, också innehåller mängder av singlar, outgivet studiomaterial och demoinspelningar. Skivan släpptes redan 2006 i en begränsad upplaga av 3000 exemplar. Jag var sent ute, mitt exemplar har nummer 2Â 451, så den som är intresserad gör klokt i att beställa skivan omgående.

Tiny Tims excentriska personlighet och egendomliga vanor har länge stått i vägen för hans musikaliska talang. Jag är förvisso medskyldig till denna fokusering på Tinys person; i tidigare artiklar har jag ägnat stort utrymme åt anekdoter om hans renlighetsmani, matvanor och sexliv. Det är oundvikligt, för Tiny var onekligen en fascinerande människa, ‘den mest gåtfulla personen på den här planeten’, som skivproducenten Big Bucks Burnett konstaterade.

Rhino Records har gjort en stor insats för att återföra intresset till det som borde vara huvudsaken: Tinys musik. Tidigare har de utgivit en inspelning av sångarens legendariska Albert Hall-konsert i London 1968, och nu har de alltså släppt hans tre album på prestigefyllda skivbolaget Reprise: God Bless Tiny Tim, Tiny Tim’s Second Album och barnskivan For All My Little Friends.

Med CD-boxen följer ett innehållsrikt litet häfte med en intressant artikel av Barry Hansen (Dr Demento), som sätter in Tinys tre album i sitt musikhistoriska sammanhang. Hansen betonar arrangören och producenten Richard Perrys betydelse för det lyckade slutresultatet. Utan att tvinga sin artist till musikaliska kompromisser sammansmälte han Tinys förkärlek för populärmusik från 20- och 30-talet med hippie-erans psykedeliska tongångar. Med säker hand valde han ut gamla favoriter som Irving Berlins antikrigssång Stay Down Here Where You Belong, ursprungligen en sång om första världskriget, men perfekt i 60-talets USA där protesterna mot Vietnamkriget växte för varje dag. Tiny Tim må ha varit en främmande fågel vart han än kom, en unik artist som inte hörde hemma någonstans, men samtidigt låg, som Hansen påpekar, blandningen av nostalgi och psykedelia i tiden. Perry var starkt influerad av Beatles, som i Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967) visat vägen med sin mix av gammal music hall-stomp (When I’m 64) och droginspirerade visioner (Lucy In The Sky With Diamonds). God Bless Tiny Tim är Tinys bästa studioalbum, en höjdpunkt i hans karriär. Eftervärlden minns honom bäst för hans falsettsång, men här uppvisar han många mindre kända sidor. Till skivans bästa nummer hör till exempel den vidunderligt vackra Strawberry Tea, en psykedelisk ballad som påminner om de lyriska numren på Sgt Pepper.

Tinys andra LP, lämpligt nog döpt till Tiny Tim’s Second Album, når kanske inte upp till samma höjder som debutalbumet, men innehåller ändå strålande versioner av gamla klassiker som My Dreams Are Getting Better All The Time och As Time Goes By. Däremot är jag kanske inte lika förtjusta i Tinys version av Great Balls Of Fire, även om den blev en mindre hit och hamnade på singellistan. Tiny gjorde sig inte riktigt bra som rocksångare, och den rock-CD han utgav många år senare är ganska svårlyssnad, för att uttrycka det milt.

Den tredje och sista LP:n på Reprise var en barnskiva, For All My Little Friends. Det skulle vara intressant att träffa några som verkligen lyssnat på den skivan som barn. Tyckte de att Tiny Tim var en rolig lekfarbror eller blev de bara rädda? Jag kan tänka lätt föreställa mig båda reaktionerna. Här finns dock flera oemotståndliga nummer, som Shirley Temples gamla slagdänga On The Good Ship Lollipop och Frank Crumits hit från 1920 I’m A Lonesome Little Raindrop (ett slags amerikansk Droppen Dripp och Droppen Drapp).

Det mest glädjande på denna CD-utgåva är förstås alla singlar och demoinspelningar, däribland 45 tidigare outgivna spår. Flera av singlarna var okända för mig, några av dem är producerade av Richard Perry under åren 1968-69 och håller samma klass som LP-skivorna. Här finns den vackra melodin Why, där Tiny sjunger duett med sin unga, men inte fullt lika tonsäkra hustru Miss Vicki (sången finns för övrigt i en svensk version av Karl Gerhard, Våningen inunder). Men Tiny gav sig även på nyare låtar. Tidigare outgiven är den Richard Perry/Gene Shiveley-producerade versionen av Doors People Are Strange, som framstår som denna samlings stora fynd. Morrisons och Kriegers suggestiva ballad om främlingskap får en ännu mer spöklik klang genom Tinys falsettröst och ukulele. Här har vi någon som verkligen visste vad han sjöng om!

På sista CD:n finns demo-inspelningar där Tiny framför den ena gamla schlagern efter den andra ur sin till synes outtömliga repertoar. Samlingen utgör en påminnelse om Tinys insats för att lyfta upp gamla Tin Pan Alley-låtar ur glömskan. Hur många hade hört Then I’d Be Satisfied Life, On The Old Front Porch eller ens Tip-Toe Thru’ The Tulips innan Tiny gjorde dem till sina?

Autenticitetsbegreppet i konsten har ofta ifrågasatts. Många menar att det är en meningslös distinktion, och att det inte går att skilja på falskt och äkta uttryck. ”The most important thing in acting is honesty. If you can fake that, you’ve got it made’, lyder ett gammalt skådespelarskämt. Jag ska inte gå in på den diskussionen här, men när man lyssnar på Tiny Tim är det svårt att förhålla sig kritisk, nog känns det här så genuint det kan bli? Welcome To My Dream, sjunger Tiny på det första spåret till God Bless Tiny Tim, och man tror verkligen att han slagit upp dörren till sina innersta drömmar på vid gavel. Att han utstod spott och spe i decennier gör honom ju inte mindre trovärdig.

Till sist: sången Mickey The Monkey, som Tiny framför på sin barnskiva, har en text som osökt får en att undra om den inte handlar om Tiny Tims förhållande till sin publik:

While you’re watching me, I am watching you too
You’re as funny to me as I am to you
I’m Mickey the Monkey, the pride of the zoo.

Länkar

Sixtens nya skiva är unik

Omslag till Gröt i kaffepannanJag sitter inne och jobbar denna soliga söndag. Ganska tråkigt är det, men man kan ju förgylla sitt martyrskap t.ex. genom att lyssna på Sixten Janssons andra album, Gröt i kaffepannan. Skivan kom ut på Åland redan i fjol, men det är först nu som vi fått den till Sverige. Självklart är Sunkit ensam distributör i Sverige (konkurrensen är väl inte alltför stor inom området, om man säger så). Som ett svar på kritik han fått om sina ”grötrim”, så kontrar Sixten på sitt eget sätt: han maximerar antalet grötrim. Musiken är traditionell bluesrock i botten, men det är en helt egensinnig Sixten på sång.

My baby, baby vackra Anna kokar gröt i kaffepannan
My baby, baby vackra Anna kokar gröt i kaffepannan
Å Å Å Vackra Anna

Detta sjunget med sedvanligt svaj kring både ton och takt. Egentligen borde det vara outhärdligt, men – jag vet inte hur det går till – Sixtens låtar sätter sig. Jag har själv gått och trallat Sue Balloo, how do you do i flera dagar och nu har resten av familjen fallit in…

Utöver att Sixten har ett värde som exemplarisk outsider, så har han en poetisk ådra (och är ju etablerad bildkonstnär). Han kommer på balla grejor, han sjösätter dem – och han sätter sig över om han gör det på rätt sätt eller inte. Däremot har han ju sagt i åländsk teve att han är väldigt känslig för kritik, men detta får väl anses gälla hans bildkonst.

> Läs mer om Gröt i kaffepannan

Sixtens första album, Min vän, från 2002 hade jag svårt för i början. Eller snarast; jag undrade vem – mer än jag själv – som skulle orka lyssna på plattan. Idag är flera av låtarna att betrakta som hits i den sunkadeliska världen och låtar som Okej, okej och Komplexer gav enormt gensvar när Sixten spelade med Sunkit All-Stars på Debaser den 5 maj.

Så det återstår bara att se när Gröt i kaffepannan letar sig in i varje svenskt hem med självaktning. 😉

> Intervju med Sixten Jansson i Åländsk teve

Av Magnus Nilsson