William Clauson är död

Vi nås av nyheten att William Clauson är död. En unik röst i 1900-talets populärmusik har tystnat.

William Clauson föddes 1930 i USA av svenska föräldrar och slog igenom som artist på 1950-talet. Under 1960-talet var han en firad stjärna också i Sverige och han drev dessutom den mexikanska restaurangen El Sombrero på Drottninggatan 55 i Stockholm.

För det var det mexikanska som låg William Clauson närmast hjärtat. Han kallades El Charro Güero (den blonde cowboyen) för sitt autentiska sätt att framföra mexikanskt inspirerad musik.

Under lång tid var William Clauson bosatt i Tijuana i Mexiko.

Vi träffade William Clauson i samband med ett Sverige-besök 2008, då vi också lyckades få till en ganska lång intervju. Det där med lång spelar förstås in i det faktum att intervjun aldrig blev nedskriven, men nu känns det förstås angeläget att göra något av detta projekt.

Nyheten om William Clausons död publiceras idag som en dödsruna signerad Kaa Eneberg i Svenska Dagbladet.

Foto

Foto taget av Magnus Nilsson i samband med William Clausons konsert på Solnadals värdshus 2008.

Vad är Internationella Sjätte September-dagen?

Äntligen finns det en internationell dag som uppmärksammar Flamingokvintetten, Peter Himmelstrand och deras kioskvältare Sjätte september. Och vi vet vad Dennis Janebrink i bandet tycker om det.

Bandet Flamingokvintetten har funnits med som en självklart ingrediens av Sunkits repertoar sedan klubben drog igång 1996. Flamingo, som varit aktiva sedan obegripliga 1960, är ju en stark grundton i den svenska dansbandsmusikens gyllene epok på 1970-talet – den som Sunkit lyft fram och vårdat och som har en alldeles särskild plats i våra hjärtan.

Någon gång råkade en klubbkväll infalla den 6:e september, som inte bara är ett datum bland andra – det är också titeln på en av Flamingokvintettens verkliga långkörare. Att låten dessutom är skriven av legenden Peter Himmelstrand gjorde förstås också att vi sedan dess ägnat Sjätte september extra uppmärksamhet detta datum varje år.

Så vad är väl mer naturligt än att utropa den 6:e september till Internationella Sjätte September-dagen? Var med och fira Flamingokvintetten, Peter Himmelstrand och låten – som visserligen beskriver en tragisk händelse (men det samma kan ju sägas även om påsken, och vi säger ju glad påsk).

Sunkits Henrik Martinell ringde upp Dennis Janebrink, basist i Flamingokvintetten, för att höra vad han tycker om Sjätte september och att det nu finns en internationell dag uppkallad efter deras klassiker.

Janne ”Loffe” Carlsson och danspartyt i stereo

Janne ”Loffe” Carlsson (1937-2017) var en mycket folkkär mångsysslare. Sunkits Henrik Martinell har fiskat upp hans insats på skivan Stereo Dance Party 4.

Beskedet om Janne ”Loffe” Carlssons död har givetvis fått många att känna sig bedrövade. Majoriteten av hyllnings- och minnestexterna om honom har handlat om hur hand blev ”Loffe” med hela svenska folket genom sin roll som 111:an Elof Olsson i TV-serien Någonstans i Sverige. Många lyfter även fram filmen Göta kanal och hans talanger som trummis i gruppen Hansson & Karlsson.

Dessa är bara några av de alster som i och med hans död blivit högaktuella samtalsämnen.

Men den här texten uppmärksammar inte något av det ovan nämnda.

Texten handlar om den skiva som med största säkerhet hade gjort att han fått gå före i kön till klubben Sunkit.

För sällan har Janne ”Loffe” Carlsson varit så inaktuell som idag med teknikkedjan Experts gamla, billiga reklam-LP Stereo Dance Party 4 från början av 70-talet.

Jannes insats på skivan finns mellan låtarna.

Där är Janne – spelandes mot skådisen Lennart Skoogh (mest känd som ”Gurkan” i filmen Repmånad) – en kund som vill köpa ny ljudanläggning. Lennart spelar Expert-säljare.

Janne är ganska övertygande. Lennart är det inte.

Lennart är till och med en riktigt risig expert som verkar läsa det mesta innantill ur manuset.

Då jag år 2010 kontaktade Janne för att tala med honom om skivan sa han att han varken minns något om plattan eller för den delen var intresserad av att prata om den.

– Inte för fem öre, sa Janne kort.

Följt av en lång tystnad.

Klick.

Stereo Dance Party-skivorna är utgivna på etiketten Moondisc, som ju inte direkt är någon dununge i Sunkit-sammanhang. De kan jämföras med företaget Kopparbergs bryggeris skivserie Kopparbärs, som suddar ut gränsen mellan kultur och reklam. Detta gjordes i en tid då det var något mycket fult att blanda kulturen och reklamen. Tron sade att det kommersiella per automatik var motbjudande.

Själv tycker jag att det här är en mycket rolig skiva tack vare sketchinslagen mellan låtarna samt deras uttryckssätt, till exempel när Janne utbrister: ”Ett kassettband på köpet? Va maxat!!”.

Men hur som helst, här kommer reklamen:

  • Hör Janne bli överväldigad när han får ett C60-band på köpet!
  • Du får svaret på hur en kvalitetskontroll går till!
  • För att få ut sitt budskap, använder de sig av nästan samma övertydliga metod som man kan höra på flera kristna barnskivor från 70-talet!

Lyssna, le, kommentera och minns!

Av Henrik Martinell
Foto: Henrik Martinell (bild) och Estrid Wagersten (collage)

Fakta om skivserien Stereo Dance Party

  • Stereo Dance Party är inga EXPERT-inslag. År 1972 (?).
  • Stereo Dance Party 2 är inga EXPERT-inslag. Däremot spelas all musik av Marcus Österdahl med orkester. År 1972.
  • På Stereo Dance Party 3 görs EXPERT-inslagen av Carl-Gustav Lindstedt och Mille Schmidt. År 1972.
  • Stereo Dance Party 4 görs EXPERT-inslagen av Janne ”Loffe” Carlsson och Lennart Skoogh.
  • Stereo Dance Party 5 görs EXPERT-inslagen av Rolf Bengtsson och Stig Grybe. Musiken spelades av Tony Eyers Orchestra & Singers. År 1976.

Carli Tornehave fyller 85 år – grattis!

Carli Tornehave dominerade svensk schlager i början av 1960-talet och kallades Sveriges Sinatra. Idag fyller han 85 år.

I mitten av 1990-talet, när Sunkit såg dagens ljus som klubb, var världen en annan än idag. Internet hade inte mer än nått fram till koltåldern och tillgången till musik, film och information var begränsad till att äga eller inte äga ett objekt.

Att den svenske schlagerstjärnan Carli Tornehave sjungit en låt med titeln Hårda bud i en film som heter Raggargänget (vars huvudroller görs av Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg) fick ju en underground-samlares hjärta att slå volter. Men möjligheten att se filmen inskränktes till filmfestivaler och för att komma över skivan behövde man hosta upp ett par hundralappar på en välsorterad skivbörs.

Inte undra på, att Carli Tornehave var en kultartist.

Men givetvis representerar han mer än låtar i genren ungdom på glid. Under sin storhetstid tävlade Carli med Gunnar Wiklund om svenska folkets gunst (frågan är om inte båda segrade) och var minst sagt flitigt förekommande i de tidiga melodifestivalerna. Carli Tornehave hade en mycket fin röst, med både slick jazz i sig och en värme som verkligen kunde förmedla sångtexters känsla.

När Sunkit tillsammans med Vax Records och Ekmansällskapet i januari 2015 hyllade den svenska schlagernSödra Teatern i Stockholm, så kunde publiken konstatera att takterna sitter i. Carli Tornehave är still going strong och visst har han kvar mycket av det där speciella i rösten.

Stort grattis på födelsedagen, Carli Tornehave!

William Freestyle – historien om Sveriges första diktjockey

William Freestyle är mannen som pratade en sång om Sverige. Som blev en hit med Eddie Meduza. Journalisten Henrik Martinell hade vår förste discopoet på tråden redan 2001 och här är hans rapport.

1982 var inte bara året då gruppen Iron Maiden släppte albumet The Number of the Beast som tog sig upp till nummer ett på brittiska albumlistan. Det var heller inte enkom årtalet då prinsessan Madeleine föddes. Nej, 1982 var även året då föregångaren till svensk hiphop – iklädd högtidsdräkt och flankerad av en hund vid namn Hubbe – frälste landet med LP:n Sverige.

– Sverige, Sverige. Där björkarna susar och älvarna brusar. Där vi går över daggstänkta berg… och djupa dalar. Genom… tallars äh vafan jag kommer inte ihåg.

Så låter det när jag över telefon ber William Freestyle sjunga lite på skivans titelspår, som blev den mest framgångsrika låten på plattan. Och det kanske inte är så konstigt att han inte minns, det är ju trots allt (när den här intervjun gjordes, red. anm.) drygt 20 år sedan låten var aktuell på den skiva som gavs ut av Scranta Grammofon.

Soundet på skivan sticker ut. Freestyle sjunger inte, utan läser snarast upp sina kverulanta funderingar. Melodin i varje låt är lånad från redan kända låtar. För kompet står bandet Limmericks plus en kör.

William Freestyle föddes 1947 i Nyköping och har skonummer 43.

– Jag har varit discjockey, orkesterledare och copywriter på reklambyrå och reservofficer i 28 år. Och nu de sista fem åren har jag varit hemmafru.

Han berättar att han har en fel kand. istället för fil. kand. och började jobba extra som discjockey för att betala sina studier.

– Jag har flackat mellan de olika yrkena, men det genomgående har varit diskoteken, nattklubbarna, orkestrar, shower, turnéer, folkparker, stadshotell, pubar, födelsedagar, firmafester, jippon – ja allting från ungdomsgård, Gröna Lund till Globen, säger William.

Fast William är ju inte hans riktiga namn.

– Jag hette ju Wilhelm för länge, länge sedan, säger han. Men första gången som jag fick en dikt publicerad i Nya Wermlands-Tidningen 1963 eller -64 så skrev jag William för jag tyckte det såg bättre ut. Man tänkte så på den tiden.

Egentligen heter han Wängström i efternamn. Artistnamnet Freestyle kom från att han 1978 blev ombedd att starta en ny klubb på Bacchi Wapen i Gamla Stan. Då hade han varit borta från branschen och Stockholm några år. Dels hade han studerat på Reklamskolan och dels hade han bott i Örebro och varit officer på heltid ett tag.

– Så när jag kom tillbaka till Stockholm och skulle bli mer offentlig, ville jag byta namn, säger han. Samtidigt hade kavaj- och slipstvånget varit tunga frågor för finare krogar, så då ville jag göra om detta till en lösare och ledigare stil med mindre klädtvång och mera uppsluppenhet. Dessutom hade jag nyss varit pressekreterare åt Frank Andersson som hade vunnit VM i brottning. Och då råkade jag höra ordet freestyle, till skillnad från det klassiska. Då kände jag att det där är ett bra namn för det säger allt om hur publiken ska känna sig och att man komma lite slappare och att underhållningen är slapp – lös, ledig och fritt! Så då blev det Freestyle.

Arbetstakten är inte densamma som förr, men William är fortfarande verksam (vid den här intervjuns genomförande år 2001 red. anm.) – både som musiker och musikproducent.

– Jag har producerat tre friska låtar och sen har jag tagit fram två gamla som aldrig blev utgivna. Detta på grund av att min nya bästa vän i livet heter Rasmus – Rob’n’Raz, dom internationella du vet – och det är så perfekt att vi är som själsbröder, säger han.

– Han är 20 år yngre och frisk och impulsiv, så det känns bättre att göra något nytt med honom än att samla sina patetiska föredettingar till polare för då blir det bara kul, men ingenting gjort. Så han har inspirerat mig till detta och det var länge sen. Man tappar lite författarglöd när man får barn, för barnet är liksom störst i världen. Och då blir man liksom annorlunda. Så det är på gång.

– Raz och jag sitter och mixar tillsammans och han skriver bättre musikslingor än vad jag gör, så det är en lysande kombination!

William har haft en karriär som sträckt sig över ett långt spann av produktivitet på flera områden och musikaliska epoker, vilket gjort att han också arbetat ihop med en hel del kända namn.

– Det har ju varit väldigt många, säger han. Men håller vi oss till de svenska så har vi ju Leif Kronlunds storband som var före min generation. Så jag har spelat med Jan Malmsjö, Carli Tornehave (även känd som ”Sveriges Frank Sinatra” red. anm.) och Lasse Lönndal och fått uppleva deras pondus.

– I mitt yrkesliv har jag ju samarbetat med medlemmarna i Blåblus, Lars “Lalla” Hansson (spelade i grupperna Fabulous Four och Idolerna), alltså många av de som överlevde 60-talets stora pop-era i Sverige. Lennart Grahn framför allt – som var min kompanjon i 20 år – från Luleå. Anna Book har varit min stadiga gästartist i många år, oavsett om hon varit ute eller inne på svartlistan.

Kompbandet på skivan Sverige var alltså Limmericks – ett dansband från Göteborg som William spelade mycket med på den tiden.

– När Freestyle spelade på Bacchi Wapen, så kom det en stor dansbandskoncern som hette Baldakinen, som köpte mig och hela det här konceptet. Vi startade en ny krog 1978 som hette King Creole på Kungsgatan och där var Limmericks ett av “stambanden”. Sedan åkte vi på turné tillsammans så vi kände varandra väldigt bra framförandemässigt.

Utöver det udda framförandet av musiken, så var nog det mest uppseendeväckande med plattan själva konvolutet. Den ser helt enkelt lite rolig ut. Utöver svenska flaggans färger och titeln, så pryds omslaget av ett foto med William iklädd militärens mörkblåa mässdräkt med revär, vita skärmmössa och vita handskar. Bredvid honom står logiskt nog… en golden retriever? William själv håller inte med om att bilden är särskilt rolig, men han gissar att det är många som antar att det var en maskerad. Så var det enligt honom absolut inte.

– När den här skivan spelades in 1982, gick Sten & Stanley och grubblade över vad de skulle ha för omslag. Då råkade det vara så att jag hade en bild som jag sa: “den här kan ni ta”. Det var mitt bröllopskort. Jag gifte mig 1980 och när jag stod där inne med bruden bara kände jag att “min hund har varit med så mycket i mitt liv så han ska få vara med”. Så han var med på bröllopet alltså. Han heter Hubertus, Hubbe, efter kungens tredjenamn, säger William.

Bröllopet hölls på Grand Hotel i Saltsjöbaden och då hade Hubbe eget rum där.

– Han satt i limousinen så jag skickade ut bruden i limousinen – det var 20 minuter innan vigseln. Fotografen blev ju jätteförtjust och då tog vi den bilden. Bilden var bara för min egen skull, för mitt eget liv. Sedan då när den här inspelningen kom igång, så sa jag: “jag har ett förslag, titta här”. Och då tog ju dom det direkt för det är ju ett kungligt porträtt.

Anledningen till att skivan fick namnet Sverige och varför konvolutets baksida pryds av uppmaningen “Var rädd om Sverige, köp svenskt!”, är enligt honom själv en helt egen historia.

– Varför det blev “Sverige” var så enkelt som att det var titellåten som var singeln, som i sin tur var orsaken till att det blev en skiva, säger han. Jag hade sett ett tv-program när jag satt hemma i träslottet i Saltsjöbaden och såg Donna Fargo sjunga om “United States of America”. Hon sjöng något i stil med “and I pay my taxes, I’m so grateful blablabla”. Det var en pampig marschlåt och jag tänkte att: “det här vill jag göra om Sverige!” Så jag gick och satte mig, skrev mina rader och tog med det svenskaste jag kunde om “daggstänkta berg” och så vidare.

Hur vill du själv beskriva din skiva?

– Det var en svår fråga. Det är nästan lättare om du frågar hur den kom till över huvud taget, för då är det lättare för mig att förklara också.

William arbetade på företaget Baldakinen som var stort inom nöjesvärlden och varje år höll de en stor dansgala någonstans i Sverige. Ett stående inslag var att William äntrade scenen och gjorde sina spontaniteter och improvisationer.

– Så alla var så vana att jag gick upp och gjorde översättningar på låtarna som dansbanden lirade. När festen kom kände jag att jag har gjort de här låtarna My Way och Oh! Carol till leda, så jag ville göra något nytt. Samtidigt hade jag fått den där idén med “daggstänkta berg”, så jag satt och filade lite på den, säger han. När jag kom ner sa jag till Limmericks “spela det här”. Och så gjorde jag den och då rusade alla fram och var jätteglada och gratulerade. Samtidigt kom Streaplers och Sten & Stanley och sa att det här måste spelas in.

– Det var inte mycket budskap eller tanke bakom låten, utan jag var mest ute efter versmått och poesi och att ta upp olika samhällsfrågor. Jag hade även skrivit två originallåtar ihop med Michael Areklew (Blåblus, har även medverkat på skivor med Abba och Björn Skifs), som kunde lite mer om musik än jag. Sedan fick jag en låt specialskriven av Rune Wallebom (som skrev Kristina från Vilhelmina åt Sven-Ingvars och Aj, aj, aj som blev en hit med Schytts red. anm.), säger William.

Låtskrivaren och gitarristen Michael Areklew minns Freestyle med glädje.

– En tokig jäkel. En bra discjockey som var väldigt stor i början av 70-talet och 80-talet.

– Han var väldigt speciell, eller är väldigt speciell. Han körde en egen stajl helt enkelt. Klädde sig väldigt udda och själva scenbilden han hade på King Creole var som en lägenhet där musikanter och gäster samlades. Det var väldigt speciellt, säger Areklew.

Michael Areklew var en del av King Creols husband Freestyle Family från 70-talet fram till stället stängde 1996. Han skrev låtarna Fröjdanalys och Åh – vilken skillnad till Williams LP.

– Jag hade en liten portastudio och vi umgicks privat ganska mycket genom bandet. Så han var med och vi satt och spånade lite textidéer. Det kom fram spontant har jag för mig, säger Areklew.

Hunden Hubbe på LP-konvolutet till Sverige minns Michael Areklew väldigt väl.

– Den var fin, den där hunden. Efteråt när man hade spelat på King Creole brukade man gå ner och käka korv på ett ställe. Då fick han alltid följa med och äta en korv med bröd. Ibland fick han bostongurka på korven och då fick han hicka, skrattar Areklew. Han var en polare. Labradoren var med på King Creole. Han var jämt med William.

William erkänner att anledningen till att han gjorde skivan i just den här formen – att han läser texten rakt upp och ner över musik – var på grund av att han inte kunde sjunga.

– Jag är ju poet från början. Jag tycker att det inte är en talskiva, det är inte rapping och det är definitivt inte sång. Men det är mycket sångpartier i den och flera musikaliska låtar, säger William.

Kanske blev låten Sverige ändå mest känd genom Eddie Meduza. Musikern gjorde på sitt femte studioalbum För Jaevle Braa! en cover på Sverige och gavs även ut som singel.

– Ja, vilken rysare det var! I musikaffärerna satte man ju upp sådana här Sverigetoppslistor. Då låg jag etta, men började dala neråt. Åkte ner till sjunde och sen till elfte, säger William.

– Sedan gick jag till skivbutiken på Hötorget. Då låg den plötsligt tvåa, trea eller till och med etta. Då såg jag ju bara “Sverige, Sverige” och tänkte: “I’m back!” Så tittade jag lite noggrannare och såg att det stod Eddie Meduza. Då var det Bert Karlsson som hade gjort en kupp. Till historien hör att först hade Bert tagit dit Alf Robertson för att göra den där versionen, men han hade garvat på sig. Då tog han dit Eddie Meduza istället.

En annan av de mer populära spåren på skivan, är den odödliga balladen Fårfarmaren – en sorglig berättelse som enligt William Freestyle själv till stor del är självupplevd:

Från början var jag fårfarmare i Värmland, där jag plöjde harvade och sådde på mitt sätt. Till helgen gick jag på dans i Folkets park och sökte mig en fästmö. Jag träffade en flicka där. Vi åkte hem till fårfarmen och älskade på höskullen. Gemensamt skulle vi bygga en framtid. Tillsammans skulle plöja harva och så. Men hon hade fått ambitioner, hon hade läst Maria-Pia Boëthius, hon skulle bli självständig. Så hon åkte till Uppsala för att studera. Under tiden gick jag ensam hemma och plöjde, harvade och sådde på mitt sätt.
Så en vacker dag skulle jag åka och hämta min käresta. Hon hade tagit examen. Hon hade blivit akademiker. Jag kom fram till studenthuset. Kom upp i korridoren där jag klev över demonstrationsplakat och gamla Vino Tinto-flaskor. Jag kom fram till studiekammaren. På dörren satt det en lapp: Dra åt helvete bonnjävel! Jag hitta en akademiker.

Jag frågar honom hur mycket av det han sjunger om som är självupplevt.

– Alltihop.

Ärligt talat?

– Jag tror det. Antingen har jag sett på nära håll eller gjort det själv.

Flera av plattans spår är covers på redan kända låtar. Men en sticker ut lite extra, menar William Freestyle.

– Jag tänker på Så vimlande var aldrig havet – jag är alltså den enda, första och sista i hela världen som har fått göra en egen text till en Evert Taube-melodi. Jag fick tillstånd av Evert Taube-stiftelsen. Det var väldigt noga med att det skulle vara bra kvalitet på det, så det är jag väldigt stolt över. Jag är den enda som det står “E. Taube / W. Freestyle” på över huvud taget.

Folkrörelsen (om man kan kalla den så) som i jakten efter bortglömd musik återupptäcker gamla och nya favoriter, växer sig allt större. Men trots det tror inte William att just hans låtar kommer återupptäckas och spelas på dansgolv i framtiden.

– Ja, vem skulle de ha med sig som kan prata fram dom där låtarna då? Några dansbandshits i folkparkerna tror jag inte att de blir, säger William.

Av Henrik Martinell

Leif Andersson – nu vet vi vem mannen bakom Kind mot kind är

Är du nyfiken på vem Leif Andersson egentligen är? Mannen bakom Sveriges kanske märkligaste skiva, där Leif… ljudar fram örhängena Fly Me To The Moon och Cheek To Cheek. På sitt eget sätt. Nu kommer dokumentären som avslöjar sanningen bakom Leif Andersson.

Nu behöver vi inte undra längre. Stefan Sundbergs uppföljare till radiodokumentären om Sveriges märkligaste skiva är redan här. Programmet om Leif Andersson sänds tablålagt den 21 maj 2016 klockan 23:07, men redan idag kan man höra programmet på Sveriges Radios webbplats: Mannen bakom Sveriges märkligaste skiva.

Mycket av mannen, myten, legenden Leif Andersson har Stefan Sundberg skildrat i sin första dokumentär – Historien om Sveriges märkligaste skiva – som sändes första gången påsken 2015. Men i det programmet lyckas Stefan aldrig hitta föremålet själv, Leif Andersson. Det närmaste är en sannolik person, men den mannen nekar till all kännedom om skivan.

Men det visar sig att Leif Andersson inte ville mörka sin bakgrund. Samlarvurmen under årens lopp och uppmärksamheten efter den första dokumentären har gått Leif Andersson förbi. Inte minst därför att han idag heter Leif Källberg.

Det var tidningen Presspunkten i Karlskrona som hittade Leif. Eller hittade och hittade. ”Våran Kjell”, som redaktörerna säger, medverkar regelbundet i tidningen.

Att strålkastarljuset efter mer än 40 år riktas mot Leif – som 1974 siktade på att bli schlagersångare – är inget annat än sensationellt. En fantastisk upplevelse för oss som är intresserade av udda populärmusik.

Skivan pressades i 50 exemplar och hela upplagan ställde Leif ut i soprummet.

Foto: Ola Warringer (foto och montage), Sveriges Radio