Kategorier
Artister

Leena Skoog – så svårt att säga nej

Leena Skoog hade en ganska liten karriär som modell, skådespelare och sångerska. Men hon gjorde stort avtryck.

Leena Skoog föddes den 6 maj 1951 i Södertälje. Leena Skoog var bland annat fotomodell och skådespelerska. Hon blev känd i slutet av 1960-talet som utvikningsflicka i tidningen Lektyr – eller lektyyyyr som hon själv kom att sjunga – och figurerade även i pressen som en av dåvarande kronprinsens Carl Gustaf flickvänner (en uppgift som bör tas med en nypa salt). Hon medverkar som ”naken badnymf” i Ragnar Frisks film Åsa-Nisse i rekordform från 1969.

Leena i filmens värld

På något sätt kom Leena Skoog i kontakt med biografägaren och naketfilmaren Eugen Vöhrmann under det sena 60-talet. Han drev biografen Fenix i Stockholm och producerade egna kortfilmer för att dryga ut det digra utbud som krävdes på sin non stop-biograf. Leena agerar huvudroll i kortfilmerna Laila (17 år) vaknar och Laila (17) år badar, båda från 1969. Titlarna beskriver ganska grundligt handlingen.

Våra vänner på Klubb Super 8 har faktiskt återutgett dessa filmer, som finns på DVD:n Eugen Vöhrmanns vilda värld.

Leena medverkade i ytterligare några enklare filmer, men hennes magnum opus som skådespelare är hennes sista film – den engelska Four Dimensions of Greta, kraftfullt marknadsförd för sina 3D-effekter. Filmen regisserades av Pete Walker, kom 1972 och syftet var (förstås) att visa så mycket naken hud som möjligt och ändå kunna visa filmen på vanliga biografer. Trots att handlingen är corny, så är det trots allt en spelfilm och Leena gör sin insats utan anmärkning. En hyfsat sevärd film.

Leena Skoog som sångerska

Av någon (ganska oförklarlig) anledning gavs Leena Skoog också ut på skiva. Dels finns singeln Je t’aime (Jag älskar dig så) från 1969, märkt på omslaget med texten ”Den Omskrivna Svenska Chock-versionen!”, där Leena sjunger duett med operasångaren Anders Näslund (1920-1974) under vilda stönanden och stånkanden. Det tillfälliga artistparet hade verkligen tagit fasta på det erotiska i Serge Gainsbourgs låt. Skivan är utgiven på Love Records, men vi är osäkra på om – eller snarast skeptiska till att – det är det finsk-svenska skivbolaget med samma namn som ligger bakom skivan.

Leena Skoog: Jag har så svårt att säga nej (1970)

En annan singel är Svaret på rosen, med b-sidans klassiker Jag har så svårt att säga nej, skriven av Rune Wallebom och utgiven på Rondell. Denna singel är en mer seriöst utförd produkt. Rondell hade många bra skivor på sitt samvete och kompet tyder på förstklassiga studiomusiker. Men självklart är syftet detsamma, att sälja på Leenas erotiska under- eller övertoner. Några andra toner var svåra att ta ur henne, om man ska vara riktigt ärlig.

Dessutom kan man lägga till singeln Gitarzan med Jerry Williams & Dynamite Brass till Leenas diskografi. Inte för att hon medverkar musikaliskt, men hennes medverkan på skivomslaget är mer än noterbart. Singeln gavs ut av Sonet 1969 och är idag ett hett samlarobjekt.

Anders Näslund och Leena Skoog: Je t’aime (Jag älskar dig så)

Leena Skoog utomlands

Under många år bodde Leena utomlands. Först i England, där hon var gift med trumslagaren Alan Whiteland från popgruppen Marmelade och senare i USA. På andra sidan Atlanten gifte hon sig med affärsmannen Jim Feeney och fick dottern Bonnie Skoog Feeney, idag verksam som filmproducent.

I början av 1990-talet flyttade Leena Skoog hem till Sverige och Tullinge. Hon medverkade i Folkparkernas uppsättning av Pippi Långstrump sommaren 1994 och arbetade som hushållslärare på gymnasiet i Huddinge.

Leena drabbas av sjukdom

Leena Skoog drabbades i mitten av 1990-talet av cancer, något som hon tidigt gjorde offentligt. Hon startade Leena Skoog gyncancerfond i november 1996 för att ge stöd till andra kvinnor i liknande situation. Paradoxalt nog gjorde sjukdomen att hon ånyo blev kändis i kvällspressen och hon snurrade flitigt på löpsedlarna under en tid. Hon uppvaktades också av bland annat själasörjaren Runar Søgaard, som försökte driva sjukdomen ur henne.

Leena Skoog avled den 12 juli 1998 i Stockholm.

Filmografi

  • Four Dimensions of Greta, 1972 (spelar Greta Gruber)
  • Up the Front, 1972 (sjuksyster)
  • Helnaken go go flicka, 1971
  • Laila (17 år) badar, 1969
  • Laila (17 år) vaknar, 1969
  • Åsa-Nisse i rekordform, 1969 (krediterad som Lena Skog)

Uppdatering

Den här artikeln påbörjades redan under slutet av 90-talet och har väsentligt uppdaterats i december 2022. Kommentarer kan därför hänvisa till tidigare versioner av texten.

Av Magnus Nilsson

Magnus "Ny-Magnum" Nilsson är en av grundarna till Sunkit. Han är verksam som digital strateg i Stockholm.

3 svar på ”Leena Skoog – så svårt att säga nej”

Man får inte glömma Leenas kärlek till sina medmänniskor! Julveckan 1975 räddade hon mitt liv, då hon drog upp mig ur rännstenen i Tullinge, tog hem mej till sitt föräldrahem och fick liv i mej efter en vecka med bastubad och vegetarisk (jul-)mat. Jag höll på att supa ihjäl mej efter att min pappa och mamma och lillebror hade dött. Jag låg på familjegraven med en 75:a i handen och bara grinade. Tack vare Leena var jag den 7 januari 1976 kapabel att begrava min mor på Tullinge kyrkogård.
Leenas hjärta var mycket, mycket varmt. Hon var också väldigt
sportig av sej, med bland annat gymnastik och skidåkning på programmet – ja, hon vurmade till och med för ishockeysporten.

Legendariske filmkritikern Hans Sidén, prisbelönad med bland annat Filmpublicisternas Guldpenna 1981, berättar i faktaboken ”På bio i Göteborg”, sidan 84: ”Det var på Rio göteborgspubliken i augusti och september 1969 kunde se gulliga stockhomstjejen Leena Skoog i två oskyldiga, men då ganska uppmärksammade nakenkortfilmer, Laila badar och Laila 17 år vaknar. Båda regisserade och fotograferade av Eugene Vöhrmann.” Laila-rollen hade i princip varit lovad strippan Tamara Birge (Birgersson) som tveklöst var kurvigare, men Vöhrmann fann just före inspelningsdags att Leena Skoog med såväl namnet som anletsdragen vackrare var den rätta. Tre år senare fick Tamara Birge chansen i en lite mer avancerad kortfilm, inspelade inne i ett trävarulager, en brädgård nära Nya Ullevi men just på andra sidan ån. Jag var tonåring, bara i andra ring på Burgårdens Gymnasium i närheten men fick förtroendet att skriva titellåten ”Prima virke, stumpan”. Den filmen kom inte på bio utan på 60-meters (15-minuters) super-8 ljudfilmrullar, sålda av ett bolag via postorder, samt efter hand på VHS-kassetter. Senare blev trävarufirman en temporärt mycket lönsam ölhall för främst tyska och amerikanska supporters vid friidrotts-VM i Göteborg. När kommunen strax efter ville åt marken att bebygga men ägaren Ullevi Trä vägrade sälja till underpris, hände det sig en natt att hela rasket brann ner… (Leena gick ur tiden 1998 och Tamara 2013.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

4 + femton =