Ingen plats i solen för Åke Sandin

Åke Sandin

Vem var Åke Sandin och varför gillar vi på Sunkit honom så mycket? Det här är en föreläsning som jag höll på Gris- och Skridskoföreningens högtidlighållande av Kalle Sändares 80-årsdag den 6 oktober 2011.

Jag har blivit ombedd att säga något om artisten, skivbolagsdirektören och kultpersonligheten Åke Sandin. Mannen som gav oss klassiska nummer som Meloner, stora som citroner, Gurk-Tango, Bortom alla tårtor och Strutsmormors synpunkt.

Låt mig först nämna något om bakgrunden till att jag står här.

Mitt namn är Magnus Nilsson och jag är en av grundarna till klubben Sunkit, ett sorts samlingsplats för udda och bortglömd populärmusik. Vi startade för 15 år sedan, men i augusti i år gick vi in i en sorts dvala. Vi kände helt enkelt att vi hade kommit till ”det speciellas slut”, att den musik som 1996 var riktigt udda och väldigt bortglömd på kort tid blivit allmän handling. Det är roligt och bra att så otroligt många – tidigare okända – kulturskatter gjorts tillgängliga på nätet. Men det känns inte längre lika angeläget att missionera om dem.

För om vi backar bandet till tiden före mp3, före YouTube, före Tradera så fanns det skatter att upptäcka – och ibland inte ens det; det fanns saker som bara var föremål för ens drömmar; saker som man bara hade hört talas om.

Man kan kalla den musik vi spelat för kalkonmusik. Men det ger inte hela bilden. För visst finns det artister som är udda och bortglömda – men som samtidigt är genuint bra. Åke Sandin var en sådan artist.

Åke Sandin föddes här på Söder i februari 1927. Han ärvde ett musikintresse från sin mormor och ivrigt påhejad av henne började han under skoltiden att sjunga i kör. I kör träffade han senare sin blivande fru, Irma, och under nästan hela sitt liv hade han ett stort umgänge i musikerkretsar.

Åke levde, som det verkar, helt och fullt för musiken. Han skrev låtar, satte upp revyer, startade ett skivbolag och gav ut både sig själv och andra artister.

Men framgången lyste med sin frånvaro – och gjorde det brutalt.

Åke Sandin dog 1997. Han hade då varit sjuk under en längre tid, han var fullkomligt utblottad och hans leverne låg i händerna på en så kallad god man.

Men under 1960-talet gjorde Åke många, tappra och storslagna försök att slå igenom som artist (omgivningen tyckte nog att det var dumdristiga försök). Han hyrde Konserthuset i eget namn, han anlitade stora orkestrar, han anlitade körer, han hyrde studio och proffsmusiker… samtidigt som han jobbade på posten.

Självklart gick det inte ihop. När fallet kom, kom det ordentligt. Åke lade ned sitt bolag, Jay Records, 1970 men fortsatte att betala på skulder troligen under resten av sitt liv.

Hur ska man beskriva Åke Sandins musik? Klassisk schlager, med stänk av både jazz och ren galenskap. Psykedeliskt ibland. Stora arrangemang, mycket kör. Produktioner som är så storslagna att man baxnar, det är helt obegripligt att ett enmansbolag som hela tiden jobbade i motvind lyckades prestera en lång rad singlar och en LP med så avancerad produktion. Åkes LP är för övrigt utgiven med handsydda tygomslag och heter ”Rariteter i kokäkta konvolut”. Väldigt typiskt för honom, denna blandning av ”mannen som gör vad som faller honom in” och en genuin tilltro till att detta skulle vara ett lyckat PR-trick.

Det finns lite av Povel Ramel i Åke Sandin. Men det är mer galenskap, det är inte ”crazy humor” – det är crazy. Utflippat. (Och det är svårt att jämföra någon med Povel Ramel.)

Det finns en person i populärkulturen jag gärna jämför Åke Sandin med: Ed Wood Jr, den amerikanske filmregissör vars Plan 9 from Outer Space beskrivits som ”världens sämsta film genom tiderna”. Men poängen med ”kalkoner” är ju att de som är minnesvärda har kvaliteter som håller dem långt borta från att vara dåliga. Det är visserligen andra kvaliteter än de man får en Oscar eller en Grammy för – men i alla fall.

Det finns också definitiva likheter mellan Åke Sandin och Ed Wood som entreprenörer. Båda jobbade från botten, tog sig aldrig därifrån men försökte med alla till buds stående medel – alltid med en osviklig entusiasm. I Tim Burtons film om Ed Wood finns flera scener där Ed Wood försöker hitta finansiärer, och hur tokiga idéer finansiärerna än har säger han alltid: ”Perfekt!” Den synen på sina egna idéer måste Åke Sandin ha haft.

Legenden om Åke Sandin rymmer många historier om hans galna upptåg, hur han dirigerar liggandes på en madrass på golvet, iklädd en röd toppluva. Och hur han brände en otrolig massa pengar på sina satsningar. Hans tro på ett genombrott måste ha varit benhård. Och det är kanske en förklaring till varför han dog ensam och fattig; efter att han dragit sig tillbaka förnekade han till och med att han var den Åke Sandin som gett ut de här skivorna. Hans kvarlåtenskap brändes under överinseende av den ”gode mannen”. Mastertejper, foton, korrespondens – rubbet.

För dig som kanske inte upptäckt Åke Sandin än: Gör det. Självklart är min bild färgad av den där tiden när det faktiskt var mer eller mindre omöjligt att hitta skivor med honom, men jag tycker ändå så här: Det är guld som glimmar, både musikaliskt och allmänt konstnärligt. Åke Sandin hade sin fantasi – och kanske en naiv världsbild – på helt öppet spjäll. Det finns inget som låter som hans musik, framförallt inget från den tiden och i Sverige.

Åke Sandins gärning, både som artist och skivutgivare, finns utgiven på CD:n Förlorad i toner, som gavs ut 2002.

Tack!

Länkar

1 comment

  1. Peuco
    20 december 2014 at 20:56

    Åke Sandin verkar med närmast klinisk precision ha skapat sig en nisch som ingen människa i hans samtid kunde tänkas vara intresserad av. Hans språk och musikaliska stilval hörde hemma i den nostalgiska svenska schlagern, som riktade sig till en mogen och konservativ publik, och som var en genre som vid hans tid sett sina bästa år; men detta kombinerade han med den experimentlusta och de innovativa studietekniker som kännetecknade dåtidens pop, inspirerad av Beatles, Beach Boys, Pink Floyd osv.

    “Snurrhambo-Emil” är ett typiskt exempel, med sin bisarra beskrivning av en dansare som snurrade runt damerna så de kraschade i dansbanans räcken, och sedan använde samma dans för att på ett närmast magiskt sätt slänga ordningsvakterna i marken. Den låten kan teoretiskt sett tolkas ironiskt, jämförbar med Beatles countryparodi “Rocky Raccoon” från 1968. Kanske hade låten uppfattats så om den getts ut på en b-sida med Tages eller Hep Stars. För att nu inte nämna hur Sveriges ironiska humorelit: Svenska Ord, Skäggen, osv. kunnat behandla den sortens material.

    Men med Åke Sandin är “Snurrhambo-Emil” bara en traditionell schlager där kompositören tagit det desperata greppet att göra låten intressant genom att huvudpersonen dansar hambo snabbare än de andra bönderna.

    Åke Sandin är verkligen en artist som ni ska ha credit för att ni uppmärksammat – det ställer så många frågor om vad som egentligen är bra musik.

Leave A Comment

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.