Hurra, hurra, vad det är roligt med Michael Dee

Vad i hela fridens dar hade Michael Dee för sig på 1980-talet? Fredrik af Trampe undersöker den svensk-franska pretentionens magplask.

Kommer du ihåg Grammis-galan 1993, då Arvingarna massakrerade Beach Boys höjdare Sloop John B, vilket fick Popsicle-medlemmen Fredrik Norberg att några minuter senare, när han hämtade Grammis för bästa rock, mumla fram ett kort tacktal:

"Tack till oss själva… å varsågod… och hoppas… hoppas… Arvingarna dör i nån… tragisk… bussolycka".

En lysande beskrivning av en sällan uttryckt sanning: Varje generation skall ha sina egna musikaliska särlingar. En hel grupp musiker som vill stå utanför hela grupp-systemet (även om man var indie så skulle man inte kalla sig indie för det var att tillhöra något och det skulle man inte göra) och dessutom piska upp känslan av att "det är vi mot övriga musik-Sverige". Lika extrema var kanske inte den stora grupp synthare som dök upp i efterdyningarna av den stora punkvågen, men visst fanns det liknande tendenser. Speciellt kreddigt var det med brittiska producenter, och om de sen hette John McGeoch så var det än bättre.

Svenske journalisten Michael Dee bodde (bor?) ett tag i London, och kom där i kontakt med John McGeoch. Av någon anledning blev det så att denne producerade Dees debutalbum. VARFÖR Michael Dee nu överhuvudtaget bestämt sig för att göra en platta, det vet vi inte. Varför han valde att till största delen härja bland gamla schlagers av modell övermogen, det vet vi inte heller. Den genomgående frågan är (precis som med Borg/Brolins musikförsök häromåret i Friends in need) alltså "varför??". Resultatet fick i alla fall namnet Snälltåg till himlen och kom ut 1983. Sen gjorde Dee en platta till, Portraits 1987, och sen dess har det varit mycket tyst om Mickes musikaliska sida, åtminstone offentligt.

Var ska vi börja? Under 80-talets synthera var sminkindränkta, småpretentiösa texter på modet. En av mina stora favoriter, vispoeten Lars Demian, gjorde sitt första försök som skivartist samma år som Dee släppte sin platta, då under pseudonymen Demian D, och hans texter som sedemera blivit fullständigt genialiska var här riktigt, riktigt magra. "Jag gråter för imorgon / jag gråter för igår / jag har så svårt att andas / du har så svårt att stå" är ett exempel. Så lågt sjunker dock inte Dee; han har istället, som sagt, valt att använda gamla schlager och satt sin egen personliga prägel på dem. Och det blir minst lika pretentiöst som mäster Demians tidiga texter.

Hur låter det då? Åh herremingud… Den största anledningen till att jag köpte denna skiva var för att njuta av en gammal partyklassiker, Hurra hurra vad det är roligt i Moskva, som även släpptes på singel. Då jag hade lite att göra lät jag den stå och gå i vinylspelaren, och höll på att sätta i halsen av chock när jag hörde nästa spår påbörjas. "Vad i helvete… det är väl inte Regntunga skyar?" Jo, det var just vad det var det. Men inte var det Alice Babs som sjöng. Istället hade Dee, på typiskt 80-talsmanér, lagt två tagningar av sin röst ovanpå varandra, med skraltigt pianokomp och ett par insprängda franska fraser. Händerna höll på att per automatik lägga sig för mina med ens höjda öron. Vad i helvete var detta?? Jag tittade snabbt igenom låtlistan och fann till min förskräckelse klassiker som Nu ska vi opp opp opp och Du är den enda.

Snabb genomlyssning bekräftade det jag redan anat: skivan är en styggelse av stora mått. Billiga syntheffekter blandas med härligt ekande mansröster, och som helhet en fruktansvärt tråkig ljudbild rent musikaliskt. Detta ihop med någon sorts vansinnig fetisch för det franska språket och du har en riktigt monstruös platta. Dee gör glada fingerknäppsvarianter av Du är den enda, Nu ska vi opp opp opp med lite väl högljudda trummaskiner, dundrar med full kraft i Kärlekskarusellen medan kören vackert sjunger om La carouselle d’amour, och låter som en salongsberusad Leonard Cohen när han bluddrar fram: "Det är dags att bli berusad / det är dags att bli besatt / så pojke flicka / det är en stjärnklar natt". Man vrider sig i den yttersta olust.

Dock skall sägas att det är duktiga musiker på plattan, t.ex. Göran Klintberg på trummor, Dee själv på allehanda klaverinstrument, McGeoch på gitarr, och en 18-årig Idde Schultz som chanteuse. Nej just det, inte sångerska, utan chanteuse.

Finns det då inga ljuspunkter i denna härdsmälta av pretentiösa och fullständigt känslokalla synthmassaker? Ja, det skulle ju då vara den ovan nämnda Hurra hurra vad det är roligt i Moskva, där Micke tagit en gammal Karl Gerhard-refräng och gjort egna verser till. Den har ett härligt go och skön rytm, en härlig fotbollsarenakör-refräng, och har stor potential att bli en framtida Sunkit-klassiker, speciellt med rim som "säg vart ska jag gå? Nattklubb nattklubb… hej hå".

I övrigt är detta en riktigt plågsam slakt av gamla fina låtar, som dock borde K-märkas i all sin vansinnighet, ty den är ett underbart tidsdokument.

Av Fredrik af Trampe

Tack

Tack till Lukas Ljungdahl.