Kategorier
Artiklar

Hans Edler minns

Hans Edler på Konserthuset den 15 oktober 2004

Omgärdad av 25 musiker på Konserthuset bjöd Hans Edler på en nostalgisk tillbakablick på sitt kära 60-tal. Det blev en underhållande helafton i fint sällskap.

Han är långt ifrån att vara någon nationalklenod, Hans Edler. Få minns hans relativt korta period som popstjärna på 60-talet och hans dagar som skivbolagsdirektör hyllas bara av de som samlar det riktigt obskyra. Hans Edler har som artist inte gjort skivor sedan 1980-talet. Ändå kan han hyra in sig på Konserthuset i Stockholm, fylla scenen med en stråkorkester, popband, gästartister och två (anmärkningsvärt bra) körsångerskor – och i princip sälja ut varenda stol!

Inte illa gjort av en 59-åring som inte är mycket mer än habil, duglig, varken som sångare, gitarrist eller låtskrivare!

En stor del av framgångsreceptet är Hans Edlers mycket omtyckta nostalgigalor på – främst – Tyrol i Stockholm. Under årens lopp har han samlat ihop en trogen skara generationskamrater som följer honom i vått och torrt, om så genren är country, rock, pop eller temat elvisimitationer. Hans Edler drar folk, så är det – oavsett om det står om honom i tidningarna eller inte.

Men det räcker inte riktigt som förklaring. Jag tror att Hans Edlers eget lynne spelar en viktig roll.

I programbladet citeras Hans Edler om utmaningen att själv stå i centrum på Konserthusets stora scen:

"Jag missar aldrig en chans att bryta nacken av mig."

Det är i det perspektivet man får se honom; den spontane, mannen som gör vad som faller honom in, kisen från söder om Söder som är lite full i fan. Hans Edler vågar också genomföra det som faller honom in.

För visst måste det vara en artists dröm, att kunna hyra Konserthuset för att fira sitt 40-årsjubileum, men det är också en utmaning som bör ge den mest förhärdade rejält med fjärilar i magen (och en revisor gråa hår av ängslan).

Hur gick det då?

Hans Edler på Konserthuset den 15 oktober 2004Bra, tycker jag. Hans Edler berättade mellan låtarna både kända och hittills okända annekdoter om livet som ung popartist, med en hel del dråpliga detaljer, och lotsade publiken genom 1960-talets stora hits. Och det lät bra. Framförallt om omgivningen. Stråkensamblen under ledning av Victoria Mårtensson spelade snyggt och smakfullt. Popgruppen – med tre gitarrister! – kom från gräddan av dåtidens popmusiker (t.ex. legenden Hasse Rosén) och de spelade både bra och med spelglädje. Körtjejerna Hanna Wanngård och Helene Genym var snudd på sensationellt bra.

Hasse själv höll igång bra, men var inte den som lyste klarast rent musikaliskt.

Ganska många klassiker avverkades under kvällen. Vissa kändes som att man slarvade sig igenom och då blev det lite för mycket coverband och nostalgiafton för min smak. I några, lite lugnare spår närmade man sig underhållningsmusiken – och då var det faktiskt rent ut sagt fantastiskt! Plötsligt förstod jag fullt ut varför James Last drog fulla hus när han var som bäst, och tuffast, under en period på 1970-talet.

Lite synd var det, att Hasse slutade både den musikaliska vandringen och berättelsen om sitt eget liv alldeles för tidigt, rent kronologiskt. Det finns säkert en förväntan från hans trogna fans att det ska handla om deras gemensamma ungdomstid. Men ett 40-årsjubileum handlar inte bara om starten, det borde finnas åtminstone ett litet utrymme även för en fortsättning och för ett nu.

Förresten: Grattis, Hans Edler, på 40-årsdagen!

Hans Edlers The Remember Concert gick av stapeln den 15 oktober 2004.

Bland många duktiga musiker vill jag särskilt nämna tyske Derek Martin på gitarr, Bert Östlund på klaviatur och Jan Bråthe på bas.

Av Magnus Nilsson

Av Magnus Nilsson

Magnus Nilsson, även känd under namnet Ny-Magnum, startade klubben Sunkit tillsammans med Burt von Bolton våren 1996.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.