Kategorier
Klubb

En skakande rapport – om vad som är gående på i den undre musikvärlden

När Sunkit åter stod upp ur underjorden och firade in sommaren på Södra Teatern den 26 juni, så fanns Ahrvid Engholm i publiken. På vägen ut – hävdar han själv – hittade han en handskriven redogörelse för hur det egentligen gått till under kvällen. En skakande rapport.

En skakande rapport – om vad som är gående på i den undre musikvärlden

av Igor Stravinskij, Ingela ”Pling” Forsman, Stig från ICA-reklamen och Sune Waldimirs orkester (pseud)

Av uppenbara skäl skrivs denna upprörande rapport under pseudonym. Författaren eller författarna vill ogärna förknippas med den degenererade värld som här skall skildras. Det som skall avslöjas saknar motsvarighet i modern musikhistoria; ja, något lika uppseendeväckande har näppeligen timat, inom kretsar som gör anspråk på kulturella värden, sedan Van Gogh med ett käckt ”Vad säger ni nu då!” skar av sig sitt öra.

Man känner onekligen för att skära av sig öronen, när man konfronteras med det fenomen som kallar sig ”Sunkit”. (Ordet av oklart ursprung, men enligt en teori från sanskrits ”sunkedelish”, av ”sunke” = ljud och ”delish” = trodde du, ja.)

Vi hörde först talas om detta Sunkit såsom en sorts ”klubb” som höll till i Bröderna Olssons källare, tills för några år sedan. Ett antal vilsna individer samlades en måndag varje månad för att dricka malt och emulera en kombination av bastu och rekordförsöket flest-människor-i-en-Volkswagen. (Varken Guinness eller Finlands ambassad var dock underrättade.)

Till det utbreddes ljudvågor i lokaliteten, av ett slag som ens med de mest generösa kriterier är svårt att definiera som musik. Gängledare var två skumma figurer vid namn Burt (det svarta fåret i adelsläkten von Bolton, sköld 666 i Riddarhuset) och Magnus (som påstod sig vara ”Ny”; man kan spekulera kring om Ny-Magnus är följden av ett DNA-experiment med en Gammal-Magnus som gått snett).

När den sista reguljära Sunkit-ansamlingen hållits var deltagarna så förvirrade och psykiskt skadade att de i lämmelmarsch tog sig till en strand och dränkte sig i Årstaviken. Vissa av dem kom tyvärr upp ur vattnet igen, så vi blev inte av med detta evinnerliga sunkittande.

Av och till, någon gång per år – en bra dag för hederligt folk att ropa in katterna, bomma igen fönstren, kolla förråden och lusläsa broschyren ”Om kriget kommer” – återuppstår Sunkit.

Så skedde 26 juni onådens år 2014, på ett ställe kallat Mosebacke. Det rivs ju ändå så mycket kring Slussen i Stockholm, så varför skulle detta etablissemang undgå förödelsen? Vi tog på oss skottsäker väst (nytvättad och struken), stoppade in öronproppar (av Bröstmeiers fabrikat), kollade att kortnumret till Nationella Insatsstyrkan fanns i mobilen, och dristade oss på ostadiga ben att gå dit. Nervpillren (varumärke Sepofan) hade just börjat verka, så vi hade förhoppning om vissa chanser att överleva utan alltför svåra mentala men.

En av de första vi mötte var en underlig figur i gul fotbollströja (Ahrvid, tydligen känd för att skriva konstiga texter) som måtte tro att det var HÄR fotbolls-VM höll hus. Stackare! Han hade gått halva jordens omkrets fel. Strax mötte vi en annan vars namn vi i ljudvågornas muller uppfattade som ”Bstfhj Hh”, men han hette Martin-någonting (känd för konstiga böcker om annodazumala ting ingen hört talas om). Denne förklarade att han några dagar tidigare varit på Gröna Lund, vars nöjestorn kunde skådas över vattnet, och hört Sven-Bertil Taube. Det är en musiker det, i motsats till ljudmakare som T Skogman, J Bode, D Kosmos, Ö Warnerbring, L Berghagen, L Falkman, L Holm, T Tim m fl som ansvarar för Sunkits misshandel av luftmolekylerna.

Då kom vi att tänka på följande Sunkit-låt (får ödmjukt be Evert Taube om förlåtelse):

Nja, skimrande var knappast ljudet
och sången aldrig så förintande
Ölglasen, högtalarna aldrig så spruckna
Och struparna aldrig så högljutt skrålande
som när musiken grundligen fick lida
mot nedgången den aftonen, vänta bara!
Locktonerna dolde nå´t för världen
medan vi dränkte alla våra sorger
Sunkit,
vid mitt första lyss.

(”Lyss” är besläktat med svenskans ”lyssna”, ett ord som betyder ”uppfatta ljudvågor”, synonymt med ”höra”.)

Det bör nämnas att av copyright-skäl kan vi inte återge några riktiga Sunkit-låtar. Upphovsrätt, och faktum att om vi gör det hotar Pernilla Wahlgren att förlägga nästa turnéstart, med roadies och orkester, utanför fönstren till vår musikvetenskapliga institution. Hon mumlade något om att sjunga ”Picadilly Circus” och det skulle fönstren inte palla. Istället är det som återges simulerade Sunkit-sånger.

Öl serverades i strida strömmar. Visst kan man ragga brudar utan sprit, men det är dumt att chansa – det visste redan Ulf Lundell på sin tid. Burt och Ny-Magnus envisades med att spela ansamlingar såväl amplitud- som frekvensmodulerad data, importerad från dansbandsdagarna i Malung via Guantanamo-basens underhållningsavdelning.

Allt fler anlände. Anna-Lena hette någon. Vi höll nästan på att trampa en annan på tårna och då visade han sig heta Trampe. Camilla var någon annan (förtydligande: hon var sig själv, men jämfört med ANDRA som nämns är hon en annan, eller hur det bör uttryckas). Daniel syntes på plats, och var nu i Värmdö över sommaren; han är från Luleå men längtade det litet kallare klimat som Stockholm kan bjuda på nu när den globala uppvärmningen gått i baklås. Med honom var en Jesper och Martin II. Åsåg Åsa, det fanns en Ylva och Clara och Ragnar – nja, inte EN person som hette Ylva Clara Ragnar, utan tre olika.

Plötsligt utbröt ungefär följande sång och folk hoppade upp och ned och viftade med armarna och trallade till den (uppriktiga ursäkter till Lasse Holm och hockeylandslaget):

Sunkit, nu är det öronfeber
Sunkit, omvandlar dynga till guld
Sunkit, kämpa mot varje regel
med knäck i luren, får vi smaken på fall
Åh-åh-åh, åh-åh-åh, ingen som är normal kan stå pall

Okey, nu hör vi dom, nu hör vi dom
Okey, förförs av dom, förförs av dom
Så gapa brett och vråla ut
du stockholmsnattens största trut
Okey, nu hör vi dom, nu hör vi dom
Okey, förförs av dom, förförs av dom
Åh-åh-åh, åh-åh-åh, vi kan dansa och yla, ge skall!

S-U-N-K-I-T, Sunkit, S-U-N-K-I-T, Sunkit
Sunkit, Sunkit, Sunkit, Sunkit, Sunkit!

Hela tiden anlände allt fler och det går inte att nämna dem alla. Ett skäl är att vi har minne som en alzheimerdrabbad guldfisk. När man stängde utomhusterrassen kl 22 (hade Madonna ringt och klagat igen?) och alla måste gå inomhus blev det rejält packat. Det vart knän och armbågar och magar och bakar i en enda röra. Det enda som skiljde detta från en masscen i en tysk porrfilm var frekvent närvaro av påkläddhet.

En representant för Sillarnas Riksförbund borde göra studiebesök. Var kom alla ifrån? Hur fick de reda på detta underliga event? Det är nästan så man misstänker att det finns något sorts nätverk för de däringa datamaskinerna och att man på något sätt kan skicka ut meddelanden om Sunkit till deltagarna denna hypotetisk väg… något sorts, intärn… inter… internet, eller så? Vi får be institutionens databehandlingsexpert dr Zuse att undersöka saken, så fort han nästa vecka bytt de trasiga elektronrören i vår institutionsdatamaskin.

Och när de var som stökigast och brötigast och grötigast – då började de djäklarna att dansa! Det kan möjligen beskrivas enligt följande (ett övertramp Fröding må förgäta):

Det var dans bort i Sunkit den vilda natten
Över golvet gick läten från CD:s och skratten
Det var gnöl, det var öl, det var bröl
Burt von Bolton, den token och diskjockdrabanten
Han stod vid sin mixer vid DJ-bordskanten
Spela dudeli-dudeli? Nej!

Där var Ny-Magnus het uti skivvändartagen
Hittar plattor som får det att vändas i magen
Det blir gäcksamt och skojsamt och fräckt
Det blir Skogman vars nödrim i gräset får bita
Det blir Bode med handskarna sina de vita
och Mårtensson som går i däck

Där var Martin och Trampe och Danne och Ahrvid
Fullt vuxna män som beter sig så larvigt
Där var damer som värdighet glömt
Camilla stod ej stilla, Anna-Lena skaka bena
Där var Clara den rara och vi alla skulle bara…
Vad det var, var det något vi drömt?

På Sunkit finns tre sorters danser, som dock har det gemensamt att de är djupt omoraliska och påminner om dansbaneeländet. De tre danserna är:

  1. Shejken. Att allmänt stå och shejka. Spastiska rörelser som från ett epileptiskt anfall, med skillnaden att man står upp.
  2. Ormen. Man tar i varandras axlar bakifrån och bildar en lång, ringlande kö som gungande slingrar sig genom salongen.
  3. Ringen. Man greppar varandras axlar sidledes och bildar en oregelbunden ring. Det kan kombineras med lätta cancan-steg och det kan förekomma ringar unuti ringar. Ringen bildas också när slutsången går.

/Igor Stravinskij kom just in genom dörren. Han är arg som ett bi och säger att han vill ha tillbaka notpappren som delar av vår rapport skrivits på. Det följande kan därför bli något inkomplett…/

Det finns en massa siffror som man hör talas om, men hur många känner till fem komma elva?

I slutet är det tradition att Lars Berghagen spelas. ”Sunkit i vårt hjärta” heter inte låten, utan ”Det är slut, det är slut, det är över nu”. Finansministerns byxor är… randiga.

Och gräset växer baklänges i fåror längs taket /här blir manuset något oklart då det är delvis överskrivet av Stravinskys tredje symfoni, från en papperslapp vi lyckades behålla efter en hård strid, där han fick en spark som hans fru sent skall glömma/ …von Bolton nämnde att Peter Forbes kunnat dyka upp om han inte varit upptagen (han hade tvättid). Men det påminner om följande dänga (en ursäkt till Forbes i utbyte mot att vi får hamna på er 500-lista, OK?):

Sunkit gav oss sin musik
”Symfonin”, vad den var fin
Några älska melodin
Bläh, bläh, bläh…

När Sunkit sker då går det larm
Det vrider sig uti vår tarm
Vi samlas där på Södermalm
Bläh, blä, bläh…

Att många gick och nynna på
”Södertälje” kan man nog förstå
Dansbandsfans
gick in i trance
ej bättre fanns:
Sunkit, Sunkit!

Olssons var en stor estrad
Där trängdes vi i dubbel rad
Svettas till den milda grad
Bläh, bläh, bläh…

Sunkit gav oss sin musik
inget spår det andra lik
Ge oss mer om vi får be
av Thore, Tim och Östen W
och Sixten och Dr Kosmos och Lasse B

Och… eller… ty… gnugga sin käcka rokokorumpa i morgongröten. /Nu har Stig vaknat, bakfull efter en session i ICA-butikens folkölshörna. Han ryckte prompt åt sig de reklamskyltar som stora delar av rapportens avslutning var skriven på. Ännu mer av vår skakande rapport saknas sålunda. Vi ber om ursäkt men försöker få ihop det så gott det går./ Här ligger jag som ett fån och kan ingenting göra.

Ny-Mangus var enn stor vakker katt å det var hann den andra me /ber om ursäkt, musikinstitutionens katt har tydligen tagit över/ å gollvet fullt med dannsande möss å i baren särverades tjokk gräddeee. Yuum-yuumm! Se up allla mösss! Purrrr…

Hon finns i mitt hjärta
fast hon ger mig sån smärta
Det var den stora sorgen
den dag hon gav mig korgen
Men jag är ändå gla’
Jag sjunger tra-la-la…

/Ingela ”Pling” här. Jag försöker ge litet förslag som kanske kan rädda rapporten. Min kollega fick åka till sjukhus för en stelkrampspruta efter att ha brottats med en klösande katt. Aj, nu invaderas kontoret av en skock bistra herrar utrustade med enorma instrument…/

SUNE WALDIMIRS ORKESTER SPELAR UPP

Translatore origionate lingo transpiranto par Ahrvidas Engholmo
(Translated from the original Transpiranto by Ahrvid Engholm…Ge fan i mig djäkla kattskrälle…argh!)

____
Mao Tse-Tung and Lasse-Gurra Aktersnurra have contributed to this report. Annd big beutiful SUNKITTEN contributt too!

Foto: Jan-Erik Nilsson

1 svar på ”En skakande rapport – om vad som är gående på i den undre musikvärlden”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.