Liza Öhman om kändisarna som nitade en ljudtekniker och släckte en hotellchef

Liza Öhman är en av Sveriges mest anlitade körtjejer. Hon har också medverkat i Melodifestivalen som artist i eget namn. Henrik Martinell träffade henne 2002 och samtalet gled över i turnéminnen om Tomas Ledin och Carola.

– Liza Öhman heter jag. Fyller snart 50 och har hållit på i drygt 30 år i musikbranschen som körtjej – de flesta vill kalla det för ”doa” och det kämpar jag emot.

Så presenterade sig Sveriges mesta backup vocalist, eller körtjej, när jag intervjuade Liza Öhman 2002. Samtalet handlade mest om henne och hennes karriär både som körtjej och om hennes solokarriär och Melodifestivalsäventyr 1980 och -82 (och -83, då hon stod i kören). Men det som riktigt etsade sig fast i mitt minne från intervjun var två roadstorys – den ena historien innefattar en busig Tomas Ledin i huvudrollen, den andra en kortstubinad Carola.

Preskriberat med ABBA, Malla och Ledin

– Det är ju preskriberat idag, säger hon. Jag var ju kör på ABBA-turnén i staterna, Kanada, Europa och Japan och det var ju en höjdare.

Det var 1979-1980 som Öhman deltog som körsångerska i ABBAs världsturné, där även Tomas Ledin körade.

– Bland annat var ju ”Malla” – Mats Ronander – med som gitarrist och Tomas Ledin. Å när vi var i Japan hade alla blivit turnétrötta, då hade vi varit ute i tre månader på turné. Och då blev det hjärnsläpp på dessa båda grabbar.

Liza säger att de andra i turnégänget ”var väl med lite grann i bakgrunden för det var väl lite fest och så.”

– Det blev lite korridorspring och där stod en brandsläckare, vilken Malla och Tomas Ledin tog. Så kommer hissen någonstans på 25:e våningen – det var ett Hilton-hotell hör till saken – dörrarna öppnas och de sprutar hejvilt hissen full med skum. Vad de inte visste – eller vad ingen av oss visste – var att Hilton-chefen för hela kedjan över hela världen, stod i hissen.

– Så det blev ju uppställning där och de skulle ha ut hela turnégänget från hotellet. Så där fick Stikkan Anderson sitta och övertala dem ett antal timmar så att vi fick bo kvar ett par timmar. Men klockan nio på morgonen var vi ute från hotellet, säger Liza.

När jag år 2014 fick chansen att intervjua Tomas Ledin i P4 Hallands morgonprogram (03:48 in i ljudklippet), så tog jag upp brandsläckarincidenten och frågade om den verkligen hänt.

Tomas Ledin minns inget – eller?

– Det kan inte vara möjligt. Skulle jag ha varit med där? Va? Det där känner jag inte igen. Liza är en skön tjej, men det där känner jag inte igen, säger Tomas Ledin och fortsätter:

– Eller? Eller är det möjligen sant, säger Ledin och skrattar.

Vad sa hotelldirektören som du sprutade på?

– Honom träffade jag aldrig, men det blev väldigt dyrt.

Hur mycket sånt sysslar du med nu för tiden på dina turnéer?

– Jo, det har ju blivit värre med åren att vi busar ännu mer på hotellen och röjer… Nej, det är väl tvärtom kanske. Det känns som ett avklarat kapitel på många sätt, säger Ledin.

Carola på turné nitade tekniker

Tillbaka till Liza Öhman. Hon minns även en annan otippad händelse från när hon var med och körade och spelade keyboard på Carolas första turné 1983.

– Ingen visste ju att hon skulle bli så stor som hon blev så turnén var ju ihopsatt lite hullerombladder och det blev publikrekord över allt. Men bland annat så var ljudtekniken under all kritik.

Under en av showerna någonstans i Sverige blir det en otrolig rundgång, berättar Liza.

– Det bara tjuter, säger hon. Och Carola blir ju vansinnig så mitt under ett gitarrsolo rusar hon av scen till ljudteknikern och nitar honom, och sedan springer tillbaka upp på scen och fortsätter som om ingenting har hänt.

Liza Öhman har körat på tusentals inspelningar, inte minst hos Scranta

Eftersom Liza har körat på tusentals studioinspelningar genom åren, så är det många skivor och artister hon inte minns att hon sjungit för. Till exempel minns hon inte William Freestyles skiva Sverige.

– Inte en susning.

Det var på Scranta Records.

– Var det Scranta?! Jahadu, de har jag gjort fruktansvärt mycket för. Där var jag huskör ett antal år, där jag byggde körerna själv.

Hur kom du i kontakt med Scranta?

– Jag tror jag lärde känna dem när jag hade dansband i mitten på 70-talet. Och så stötte man ihop någonstans, ”Du kan väl komma å köra på en av våra plattor?” och på den vägen blev det…

Liza Öhmans pappa spelar såg på Lennart Witoslaws album Nygalet

Är det någon du samarbetat med som du tänkt: ”vad i hela friden är det här?”

– Det fanns någon som hette Lennart Witoslaw bland annat, säger Liza.

– Det var också 70-tals historia. Det var någon mystisk platta och de behövde någon som spelade såg på den. Och jag förstod inte – jag väldigt naiv på den tiden – och min pappa spelade såg så jag tog dit honom. Till saken hör att min far på den tiden var frälsningsofficer och djupt religiös. Sedan visade det sig att den här plattan bestod av idel snuskiga texter. Min pappa dog en stilla död för några år sedan – ovetandes om att han hade spelat på en ekivok platta.

Av Henrik Martinell

Janne ”Loffe” Carlsson och danspartyt i stereo

Janne ”Loffe” Carlsson (1937-2017) var en mycket folkkär mångsysslare. Sunkits Henrik Martinell har fiskat upp hans insats på skivan Stereo Dance Party 4.

Beskedet om Janne ”Loffe” Carlssons död har givetvis fått många att känna sig bedrövade. Majoriteten av hyllnings- och minnestexterna om honom har handlat om hur hand blev ”Loffe” med hela svenska folket genom sin roll som 111:an Elof Olsson i TV-serien Någonstans i Sverige. Många lyfter även fram filmen Göta kanal och hans talanger som trummis i gruppen Hansson & Karlsson.

Dessa är bara några av de alster som i och med hans död blivit högaktuella samtalsämnen.

Men den här texten uppmärksammar inte något av det ovan nämnda.

Texten handlar om den skiva som med största säkerhet hade gjort att han fått gå före i kön till klubben Sunkit.

För sällan har Janne ”Loffe” Carlsson varit så inaktuell som idag med teknikkedjan Experts gamla, billiga reklam-LP Stereo Dance Party 4 från början av 70-talet.

Jannes insats på skivan finns mellan låtarna.

Där är Janne – spelandes mot skådisen Lennart Skoogh (mest känd som ”Gurkan” i filmen Repmånad) – en kund som vill köpa ny ljudanläggning. Lennart spelar Expert-säljare.

Janne är ganska övertygande. Lennart är det inte.

Lennart är till och med en riktigt risig expert som verkar läsa det mesta innantill ur manuset.

Då jag år 2010 kontaktade Janne för att tala med honom om skivan sa han att han varken minns något om plattan eller för den delen var intresserad av att prata om den.

– Inte för fem öre, sa Janne kort.

Följt av en lång tystnad.

Klick.

Stereo Dance Party-skivorna är utgivna på etiketten Moondisc, som ju inte direkt är någon dununge i Sunkit-sammanhang. De kan jämföras med företaget Kopparbergs bryggeris skivserie Kopparbärs, som suddar ut gränsen mellan kultur och reklam. Detta gjordes i en tid då det var något mycket fult att blanda kulturen och reklamen. Tron sade att det kommersiella per automatik var motbjudande.

Själv tycker jag att det här är en mycket rolig skiva tack vare sketchinslagen mellan låtarna samt deras uttryckssätt, till exempel när Janne utbrister: ”Ett kassettband på köpet? Va maxat!!”.

Men hur som helst, här kommer reklamen:

  • Hör Janne bli överväldigad när han får ett C60-band på köpet!
  • Du får svaret på hur en kvalitetskontroll går till!
  • För att få ut sitt budskap, använder de sig av nästan samma övertydliga metod som man kan höra på flera kristna barnskivor från 70-talet!

Lyssna, le, kommentera och minns!

Av Henrik Martinell
Foto: Henrik Martinell (bild) och Estrid Wagersten (collage)

Fakta om skivserien Stereo Dance Party

  • Stereo Dance Party är inga EXPERT-inslag. År 1972 (?).
  • Stereo Dance Party 2 är inga EXPERT-inslag. Däremot spelas all musik av Marcus Österdahl med orkester. År 1972.
  • På Stereo Dance Party 3 görs EXPERT-inslagen av Carl-Gustav Lindstedt och Mille Schmidt. År 1972.
  • Stereo Dance Party 4 görs EXPERT-inslagen av Janne ”Loffe” Carlsson och Lennart Skoogh.
  • Stereo Dance Party 5 görs EXPERT-inslagen av Rolf Bengtsson och Stig Grybe. Musiken spelades av Tony Eyers Orchestra & Singers. År 1976.

William Freestyle – historien om Sveriges första diktjockey

William Freestyle är mannen som pratade en sång om Sverige. Som blev en hit med Eddie Meduza. Journalisten Henrik Martinell hade vår förste discopoet på tråden redan 2001 och här är hans rapport.

1982 var inte bara året då gruppen Iron Maiden släppte albumet The Number of the Beast som tog sig upp till nummer ett på brittiska albumlistan. Det var heller inte enkom årtalet då prinsessan Madeleine föddes. Nej, 1982 var även året då föregångaren till svensk hiphop – iklädd högtidsdräkt och flankerad av en hund vid namn Hubbe – frälste landet med LP:n Sverige.

– Sverige, Sverige. Där björkarna susar och älvarna brusar. Där vi går över daggstänkta berg… och djupa dalar. Genom… tallars äh vafan jag kommer inte ihåg.

Så låter det när jag över telefon ber William Freestyle sjunga lite på skivans titelspår, som blev den mest framgångsrika låten på plattan. Och det kanske inte är så konstigt att han inte minns, det är ju trots allt (när den här intervjun gjordes, red. anm.) drygt 20 år sedan låten var aktuell på den skiva som gavs ut av Scranta Grammofon.

Soundet på skivan sticker ut. Freestyle sjunger inte, utan läser snarast upp sina kverulanta funderingar. Melodin i varje låt är lånad från redan kända låtar. För kompet står bandet Limmericks plus en kör.

William Freestyle föddes 1947 i Nyköping och har skonummer 43.

– Jag har varit discjockey, orkesterledare och copywriter på reklambyrå och reservofficer i 28 år. Och nu de sista fem åren har jag varit hemmafru.

Han berättar att han har en fel kand. istället för fil. kand. och började jobba extra som discjockey för att betala sina studier.

– Jag har flackat mellan de olika yrkena, men det genomgående har varit diskoteken, nattklubbarna, orkestrar, shower, turnéer, folkparker, stadshotell, pubar, födelsedagar, firmafester, jippon – ja allting från ungdomsgård, Gröna Lund till Globen, säger William.

Fast William är ju inte hans riktiga namn.

– Jag hette ju Wilhelm för länge, länge sedan, säger han. Men första gången som jag fick en dikt publicerad i Nya Wermlands-Tidningen 1963 eller -64 så skrev jag William för jag tyckte det såg bättre ut. Man tänkte så på den tiden.

Egentligen heter han Wängström i efternamn. Artistnamnet Freestyle kom från att han 1978 blev ombedd att starta en ny klubb på Bacchi Wapen i Gamla Stan. Då hade han varit borta från branschen och Stockholm några år. Dels hade han studerat på Reklamskolan och dels hade han bott i Örebro och varit officer på heltid ett tag.

– Så när jag kom tillbaka till Stockholm och skulle bli mer offentlig, ville jag byta namn, säger han. Samtidigt hade kavaj- och slipstvånget varit tunga frågor för finare krogar, så då ville jag göra om detta till en lösare och ledigare stil med mindre klädtvång och mera uppsluppenhet. Dessutom hade jag nyss varit pressekreterare åt Frank Andersson som hade vunnit VM i brottning. Och då råkade jag höra ordet freestyle, till skillnad från det klassiska. Då kände jag att det där är ett bra namn för det säger allt om hur publiken ska känna sig och att man komma lite slappare och att underhållningen är slapp – lös, ledig och fritt! Så då blev det Freestyle.

Arbetstakten är inte densamma som förr, men William är fortfarande verksam (vid den här intervjuns genomförande år 2001 red. anm.) – både som musiker och musikproducent.

– Jag har producerat tre friska låtar och sen har jag tagit fram två gamla som aldrig blev utgivna. Detta på grund av att min nya bästa vän i livet heter Rasmus – Rob’n’Raz, dom internationella du vet – och det är så perfekt att vi är som själsbröder, säger han.

– Han är 20 år yngre och frisk och impulsiv, så det känns bättre att göra något nytt med honom än att samla sina patetiska föredettingar till polare för då blir det bara kul, men ingenting gjort. Så han har inspirerat mig till detta och det var länge sen. Man tappar lite författarglöd när man får barn, för barnet är liksom störst i världen. Och då blir man liksom annorlunda. Så det är på gång.

– Raz och jag sitter och mixar tillsammans och han skriver bättre musikslingor än vad jag gör, så det är en lysande kombination!

William har haft en karriär som sträckt sig över ett långt spann av produktivitet på flera områden och musikaliska epoker, vilket gjort att han också arbetat ihop med en hel del kända namn.

– Det har ju varit väldigt många, säger han. Men håller vi oss till de svenska så har vi ju Leif Kronlunds storband som var före min generation. Så jag har spelat med Jan Malmsjö, Carli Tornehave (även känd som ”Sveriges Frank Sinatra” red. anm.) och Lasse Lönndal och fått uppleva deras pondus.

– I mitt yrkesliv har jag ju samarbetat med medlemmarna i Blåblus, Lars “Lalla” Hansson (spelade i grupperna Fabulous Four och Idolerna), alltså många av de som överlevde 60-talets stora pop-era i Sverige. Lennart Grahn framför allt – som var min kompanjon i 20 år – från Luleå. Anna Book har varit min stadiga gästartist i många år, oavsett om hon varit ute eller inne på svartlistan.

Kompbandet på skivan Sverige var alltså Limmericks – ett dansband från Göteborg som William spelade mycket med på den tiden.

– När Freestyle spelade på Bacchi Wapen, så kom det en stor dansbandskoncern som hette Baldakinen, som köpte mig och hela det här konceptet. Vi startade en ny krog 1978 som hette King Creole på Kungsgatan och där var Limmericks ett av “stambanden”. Sedan åkte vi på turné tillsammans så vi kände varandra väldigt bra framförandemässigt.

Utöver det udda framförandet av musiken, så var nog det mest uppseendeväckande med plattan själva konvolutet. Den ser helt enkelt lite rolig ut. Utöver svenska flaggans färger och titeln, så pryds omslaget av ett foto med William iklädd militärens mörkblåa mässdräkt med revär, vita skärmmössa och vita handskar. Bredvid honom står logiskt nog… en golden retriever? William själv håller inte med om att bilden är särskilt rolig, men han gissar att det är många som antar att det var en maskerad. Så var det enligt honom absolut inte.

– När den här skivan spelades in 1982, gick Sten & Stanley och grubblade över vad de skulle ha för omslag. Då råkade det vara så att jag hade en bild som jag sa: “den här kan ni ta”. Det var mitt bröllopskort. Jag gifte mig 1980 och när jag stod där inne med bruden bara kände jag att “min hund har varit med så mycket i mitt liv så han ska få vara med”. Så han var med på bröllopet alltså. Han heter Hubertus, Hubbe, efter kungens tredjenamn, säger William.

Bröllopet hölls på Grand Hotel i Saltsjöbaden och då hade Hubbe eget rum där.

– Han satt i limousinen så jag skickade ut bruden i limousinen – det var 20 minuter innan vigseln. Fotografen blev ju jätteförtjust och då tog vi den bilden. Bilden var bara för min egen skull, för mitt eget liv. Sedan då när den här inspelningen kom igång, så sa jag: “jag har ett förslag, titta här”. Och då tog ju dom det direkt för det är ju ett kungligt porträtt.

Anledningen till att skivan fick namnet Sverige och varför konvolutets baksida pryds av uppmaningen “Var rädd om Sverige, köp svenskt!”, är enligt honom själv en helt egen historia.

– Varför det blev “Sverige” var så enkelt som att det var titellåten som var singeln, som i sin tur var orsaken till att det blev en skiva, säger han. Jag hade sett ett tv-program när jag satt hemma i träslottet i Saltsjöbaden och såg Donna Fargo sjunga om “United States of America”. Hon sjöng något i stil med “and I pay my taxes, I’m so grateful blablabla”. Det var en pampig marschlåt och jag tänkte att: “det här vill jag göra om Sverige!” Så jag gick och satte mig, skrev mina rader och tog med det svenskaste jag kunde om “daggstänkta berg” och så vidare.

Hur vill du själv beskriva din skiva?

– Det var en svår fråga. Det är nästan lättare om du frågar hur den kom till över huvud taget, för då är det lättare för mig att förklara också.

William arbetade på företaget Baldakinen som var stort inom nöjesvärlden och varje år höll de en stor dansgala någonstans i Sverige. Ett stående inslag var att William äntrade scenen och gjorde sina spontaniteter och improvisationer.

– Så alla var så vana att jag gick upp och gjorde översättningar på låtarna som dansbanden lirade. När festen kom kände jag att jag har gjort de här låtarna My Way och Oh! Carol till leda, så jag ville göra något nytt. Samtidigt hade jag fått den där idén med “daggstänkta berg”, så jag satt och filade lite på den, säger han. När jag kom ner sa jag till Limmericks “spela det här”. Och så gjorde jag den och då rusade alla fram och var jätteglada och gratulerade. Samtidigt kom Streaplers och Sten & Stanley och sa att det här måste spelas in.

– Det var inte mycket budskap eller tanke bakom låten, utan jag var mest ute efter versmått och poesi och att ta upp olika samhällsfrågor. Jag hade även skrivit två originallåtar ihop med Michael Areklew (Blåblus, har även medverkat på skivor med Abba och Björn Skifs), som kunde lite mer om musik än jag. Sedan fick jag en låt specialskriven av Rune Wallebom (som skrev Kristina från Vilhelmina åt Sven-Ingvars och Aj, aj, aj som blev en hit med Schytts red. anm.), säger William.

Låtskrivaren och gitarristen Michael Areklew minns Freestyle med glädje.

– En tokig jäkel. En bra discjockey som var väldigt stor i början av 70-talet och 80-talet.

– Han var väldigt speciell, eller är väldigt speciell. Han körde en egen stajl helt enkelt. Klädde sig väldigt udda och själva scenbilden han hade på King Creole var som en lägenhet där musikanter och gäster samlades. Det var väldigt speciellt, säger Areklew.

Michael Areklew var en del av King Creols husband Freestyle Family från 70-talet fram till stället stängde 1996. Han skrev låtarna Fröjdanalys och Åh – vilken skillnad till Williams LP.

– Jag hade en liten portastudio och vi umgicks privat ganska mycket genom bandet. Så han var med och vi satt och spånade lite textidéer. Det kom fram spontant har jag för mig, säger Areklew.

Hunden Hubbe på LP-konvolutet till Sverige minns Michael Areklew väldigt väl.

– Den var fin, den där hunden. Efteråt när man hade spelat på King Creole brukade man gå ner och käka korv på ett ställe. Då fick han alltid följa med och äta en korv med bröd. Ibland fick han bostongurka på korven och då fick han hicka, skrattar Areklew. Han var en polare. Labradoren var med på King Creole. Han var jämt med William.

William erkänner att anledningen till att han gjorde skivan i just den här formen – att han läser texten rakt upp och ner över musik – var på grund av att han inte kunde sjunga.

– Jag är ju poet från början. Jag tycker att det inte är en talskiva, det är inte rapping och det är definitivt inte sång. Men det är mycket sångpartier i den och flera musikaliska låtar, säger William.

Kanske blev låten Sverige ändå mest känd genom Eddie Meduza. Musikern gjorde på sitt femte studioalbum För Jaevle Braa! en cover på Sverige och gavs även ut som singel.

– Ja, vilken rysare det var! I musikaffärerna satte man ju upp sådana här Sverigetoppslistor. Då låg jag etta, men började dala neråt. Åkte ner till sjunde och sen till elfte, säger William.

– Sedan gick jag till skivbutiken på Hötorget. Då låg den plötsligt tvåa, trea eller till och med etta. Då såg jag ju bara “Sverige, Sverige” och tänkte: “I’m back!” Så tittade jag lite noggrannare och såg att det stod Eddie Meduza. Då var det Bert Karlsson som hade gjort en kupp. Till historien hör att först hade Bert tagit dit Alf Robertson för att göra den där versionen, men han hade garvat på sig. Då tog han dit Eddie Meduza istället.

En annan av de mer populära spåren på skivan, är den odödliga balladen Fårfarmaren – en sorglig berättelse som enligt William Freestyle själv till stor del är självupplevd:

Från början var jag fårfarmare i Värmland, där jag plöjde harvade och sådde på mitt sätt. Till helgen gick jag på dans i Folkets park och sökte mig en fästmö. Jag träffade en flicka där. Vi åkte hem till fårfarmen och älskade på höskullen. Gemensamt skulle vi bygga en framtid. Tillsammans skulle plöja harva och så. Men hon hade fått ambitioner, hon hade läst Maria-Pia Boëthius, hon skulle bli självständig. Så hon åkte till Uppsala för att studera. Under tiden gick jag ensam hemma och plöjde, harvade och sådde på mitt sätt.
Så en vacker dag skulle jag åka och hämta min käresta. Hon hade tagit examen. Hon hade blivit akademiker. Jag kom fram till studenthuset. Kom upp i korridoren där jag klev över demonstrationsplakat och gamla Vino Tinto-flaskor. Jag kom fram till studiekammaren. På dörren satt det en lapp: Dra åt helvete bonnjävel! Jag hitta en akademiker.

Jag frågar honom hur mycket av det han sjunger om som är självupplevt.

– Alltihop.

Ärligt talat?

– Jag tror det. Antingen har jag sett på nära håll eller gjort det själv.

Flera av plattans spår är covers på redan kända låtar. Men en sticker ut lite extra, menar William Freestyle.

– Jag tänker på Så vimlande var aldrig havet – jag är alltså den enda, första och sista i hela världen som har fått göra en egen text till en Evert Taube-melodi. Jag fick tillstånd av Evert Taube-stiftelsen. Det var väldigt noga med att det skulle vara bra kvalitet på det, så det är jag väldigt stolt över. Jag är den enda som det står “E. Taube / W. Freestyle” på över huvud taget.

Folkrörelsen (om man kan kalla den så) som i jakten efter bortglömd musik återupptäcker gamla och nya favoriter, växer sig allt större. Men trots det tror inte William att just hans låtar kommer återupptäckas och spelas på dansgolv i framtiden.

– Ja, vem skulle de ha med sig som kan prata fram dom där låtarna då? Några dansbandshits i folkparkerna tror jag inte att de blir, säger William.

Av Henrik Martinell

Fler skivbolag på reabackarnas botten

I sin artikel Skivbolagen på reabackarnas botten undersökte Henrik Martinell de små svenska skivbolag som under 1970-talet stod för en stor del av den svenska utgivningen. Idag hittar man skivorna på loppisar och Henrik har grävt vidare.

Den här artikeln bygger på intervjuer som jag gjorde under 2008, i samband med att jag skrev artikeln Skivbolagen på reabackarnas botten.

Hellrec

Ulf Hellström, som drev skivbolaget Hellrec, hade ett framgångsrikt koncept med Bengt Hedins skivserie Lättblandat. Han berättar:

, Jag föreslog det namnet för att de spelade så blandad musik. Först kunde de spela en vals, sedan foxtrot och sedan en tango, säger Ulf.

Bengt Hedins spelade så kallad medelåldersmusik som passar till vanlig kasedans. (Sydsvenskt uttryck för enklare pardans. Reds anm.)

, Men jag spelade in allt från religiöst till 1600-talsmusik till den hårdaste punk du kan tänka dig, säger Ulf.

Ulf berättar att det på 60- och 70-talet var stort att göra en skiva. Det var dyrt också. För ett fyrfärgskonvolut (tryck och layout) exklusive inspelning, betalade man för de första tusen exemplaren mellan 30000 och 35000 kronor.

På Bengt Hedins första Lättblandat spelade man in på två spår, vilket krävde att musikerna var skickliga och att man var tvungen att planera mer än idag.

, Spelade en i bandet minsta fel kunde man behöva ta om den senast inspelade timmen, säger Ulf.

Bengt Hedins LP Lättblandat
Bengt Hedins LP Lättblandat. Vaselin på linsen eller en kraftig rökutveckling?

Han beskriver basen på skivan som ”mullig”. Lättblandat-skivorna självsålde sig på spelningarna och ryktet gick, men de sålde långt ifrån platina. Ulf tippar att Lättblandat sålde omkring 2000 exemplar.

Det suddiga på konvolutbilden var en effekt för att få gruppen att verka vara i centrum.

, Var rädd om konvolutet, säger Ulf, bara layouten gick på 4800 kronor.

När alltmer i ljudbranschen blev digitaliserat och hans vanliga jobb som svagströmstekniker på Telia blev mer krävande, tröttnade Ulf och lade 2002 ner Hellrec.

, När folk fick veta att jag la ner, skrek de efter min studioutrustning eftersom den var analog, säger Ulf.

Ulf gissar att Hellrec innehar ett rekord.

, Förmodligen har jag gjort flest inspelningar i Sverige söder om Jönköping med dragspelsorkestrar, bland annat Lasse Stefanz genombrottslåt.

Guinness Rekordbok nästa?

På omslaget till Bengt Hedins debutalbum kan man läsa:

Äntligen har den kommit, den som många frågat efter. Bengt Hedins första LP alltså. Plattan innehåller en blandning av både gammalt och nytt. Flera av melodierna är sådana som vår trogna och trevliga danspublik har begärt att vi skall spela in. Vi hoppas ni skall tycka om att lyssna till den.
Hälsningar
Bengt Hedins

Fakta om Hellrec

  • Christer som spelade på Lättblandat 2 är död.
  • Originalinspelningar från Hellrec-studion kommer i fortsättningsvis att hanteras av chefen på Bromöllas närradio.
  • Hellrec startades 1964. Bengt Hedins Lättblandat var under nästan 40 år Ulf Hellströms pärla. Bolaget spelade in de flesta skivor i Bengt Hedins Lättblandat-serie.

Anette

När maken och skivbolagsdirektören Einar Svensson dog i slutet av 60-talet stod skivbolaget Anette på toppen. Eftersom medlemmarna i Cool Candys var kompisar med Evert bestämde sig änkan Lillan Ellgren-Svensson för att driva bolaget så länge Cool Candys höll på. Lillan producerade sju album med Cool Candys varav flera sålde både guld och diamant.

Varför Anette var det namn som fick ge namn åt skivbolaget kan inte Lillan svara på, men i samma era var Bert Karlssons skivbolag Mariann också stort. Även om Anette startade före Mariann, så är det rimligt att anta att det var något som låg i tiden.

, Så tydligen skulle det vara kvinnonamn, säger Lillan.

När Lillan lade ner Anette såldes mastertejperna till Mariann Records. Bert Karlsson skriver i sina memoarer, att om Einar hade levt vidare så hade Bert aldrig kunnat sticka upp och bli så stor som han blev.

Cool Candys LP Go'bitar 5
Cool Candys LP Go'bitar 5

Lillan ser Cool Candys som föregångare för alla dansband i Sverige, till exempel (Christer Sjögren med) Pelles och Ingemar Nordströms. På Cool Candys Go’bitar 5 från 1974 sitter bandet uppradat på en båtbrygga i Drottningholm.

, Namnet Go’bitar kom Einar på. 'Vilken go’bit' brukade han säga om bra låtar eller snygga flickor, säger Lillan.

Andra band plagierade uttrycket och gav ut Klassiska go’bitar och Rockiga go’bitar.

Lillan menar att dansbanden var bättre förr , musikerna var bättre, de valde bättre musik och man gjorde framför allt riktig dansmusik.

, Dagens dansband är bara fornlämningar av ett dansband. Man spelar tre ackord och sen är det bra, slår ihop några låtar på en eftermiddag, säger hon.

Marknadsföringsmässigt lade Anette stor vikt på annonser i de större tidningarna och stora, snygga affischer. De anlitade GDC (Grammofon Distributions Centralen) i Stockholm för att marknadsföra och sälja in skivorna i butiker. GDC hade alla stora bolag som Phonogram, Polydor och Metronome.

, Överlag satsade vi mer på att skivan skulle bli så bra som möjligt än på lanseringen.

Framtoning på 70-talsartister var väldigt annorlunda mot artister idag. En viss mjukhet och 'kramgohet' är en röd tråd hos många gamla dansband. Lite för tajta byxor, stickade koftor, Stomatol-leenden, Kikki Danielsson-frisyrer och träskor var snarare regel än undantag.

, Jag kan inte säga att dom var direkt tuffa. Dansband var i regel klädda i enhetliga och snälla kläder, säger Lillan.

Hon menar att det var en mjukare linje över alltihop.

, De var ju inga hårdrockare precis och folk dansade två och två. Nu dansar alla för sig själva eller mittemot varandra på stället och joggar, säger Lillan.

Den snälla stilen framkommer inte minst i tonen på skivomslagen. Här saxat ur Cool Candys album Go’bitar 5:

… du kollar in alla låtarna som vi valt ut med största omsorg. Vi har på Go’bitar 5 blandat hetsigt juste håll-i-gång-tempo med lite mjukare och mer romantiska tongångar. Ha det så skönt.

Fakta om Anette

  • Cool Candys var aktiva från 1951 till 1992.
  • När de gamla musikerna i Cool Candys lade av, hyrde några yngre musiker namnet och fortsatte.
  • Innan Cool Candys Go’bitar 3 var färdig dog Einar. Då ville de inte ha en bandbild på omslaget, utan spridde ut karameller på konvolutet istället.

Av Henrik Martinell

Länkar

Cocktail International – en skivserie med historisk vikt

Du har säkert sett dem i reabackarna , LP-skivorna med mer eller mindre glamorösa omslag och alkoholromantiskt klingande titlar. Sunkits Henrik Martinell har gått på djupet med fenomenet Cocktail International.

Det är ett omdebatterat område, och mycket oseriöst har skrivits om det genom åren, men frågan kvarstår: hur lång är Claudius Alzners easy listening-serie Cocktail International?

Nu tror sig forskare knutna till Sunkit.com , i samarbete med ett flertal second hand-butiker i Sverige , för första gången ha funnit ett slut på det schweiziska samhällshotet. Hotet ansågs verkligt fram till att den sista volymen gavs ut 1980 och kunde härledas bakåt ända till volym nummer ett från 1973.

Än idag kan man se spåren och såren efter Cocktail Internationals tassande, samtidigt brutala framfart i sjuttiotalets Sverige. Ett spår är den trojanska häst som lämnats i ett av våra mest vardagliga färdmedel, hissen, där intetsägande cocktailmusik inte sällan fortfarande väller fram ur luddiga högtalare.

Men hur svårt kan det egentligen vara att ta reda på vilken den sista volymen i serien var? Inte särskilt svårt faktiskt, men efter att ha rådfrågat 118 100 som säger sig ha 'svar på allt', insåg forskarna att det fanns en kitsch-historisk lucka att fylla hos svenskarna.

118 100s svar löd:

Claudius Alzners Cocktail International finns i 15 volymer. Vi önskar en trevlig kväll!

Omslaget till skivan Cocktail International - 30 Top hits à la carte
Cocktail International - 30 Top hits à la carte

Svaret är inkorrekt, då Sunkits forskningsrapport visar att det fanns sammanlagt 17 volymer (om man bortser från samlingsalbumet Cocktail International , 30 top hits à la carte och ett par samlingar återutgivna på cd).

Under sjuttiotalet plöjde schweizaren Claudius Alzner med Cocktail International en djup fåra genom populärkulturen och delade den tyskspråkiga delen av Europa i två delar.

Det ena lägret, som bestod av sönderavlade medborgare av småstäder och pittoreska alpbyar, förespråkade österrikisk joddel och tyrolermusik av bumpa-bumpa-hålli-gång-sing-along-karaktär. Det andra lägret däremot, bestående av gravt understimulerade akademiker med talsvårigheter och alkoholrelaterade problem, förespråkade hissmusik och förkastade allt mänskligt tal.

Man kan barskt säga att det var hos människorna i det senare lägret som cocktailmusiken tidigt blev en försäljningssuccé.

Cocktailmusiken ansågs av många sjuttiotalstonårsföräldrar vara ett hot liknande den fara som rock’n’roll-musikens inverkan '“ av femtiotalets föräldrar , ansågs ha på femtiotalets unga. Till exempel degenererande och sexuellt frigörande. Men cocktailmusiken spädde dessutom på föräldrarnas rädsla för hur genrens nästan lyriska skildring av alkoholhaltiga drycker skulle påverka deras ungdomar negativt.

Musikformen cocktailmusik är kusin till hissmusik, easy listening och muzak, men är uteslutande instrumental och innehåller alltid en elorgel, framför allt av märket Hammond.

Nästan alla låtar är evergreens, och tar sig ofta uttryck i maratonpotpurrier där musikern växlar från det ena kända temat till det andra. Musikstilen används i synnerhet på cocktailpartyn, där det alltid skall finnas cocktailmusik.
Om Klaus Wunderlich var genrens okrönte kung var Claudius Alzner dess prins.

Exakt varför inställsamma skivor av det här slaget producerats i sådana massiva mängder ifrån just den tysktalande delen av Europa vet man inte riktigt, men kitschentusiaster världen över tackar och bugar ödmjukt för deras glada och okultiverade bidrag till musikvärlden.

Fredrik Hallberg, ägaren av skivbörsen Rainbow Music i Solna och med lång erfarenhet av vinylskiveförsäljning, har några volymer av serien Cocktail International i sina skivbackar.

Han kallar serien för lågpris partyplattor 'made for dancing' som fyller backarna bredvid Klaus Wunderlichs alster.

, Det är ju det här klassikt tyska 'tre låtar i rad' medleystuket, säger han.

Men det intressanta med serien är kanske inte vad som fanns på LP-skivorna, utan vad som prydde konvoluten.

Enligt Fredrik Hallberg har de obskyra omslagen ett skärt spritromantiskt skimmer över sig.

­, Skivorna kom ju under en tid där man fick dricka sprit utan att för den skull vara politiskt inkorrekt. Med konvoluten ville man visa att 'sprit var gott', men att man skulle dricka drinkar av finare sorter inte vanliga shots, säger Fredrik Hallberg.

Cocktail International-serien har sällan ansetts vara varken kontroversiell eller en maktfaktor i musikhistorien och den har heller inte revolutionerat musikvärlden på något sätt, men Sunkits efterforskningar visar att den haft en stor roll i samhällsomvälvande skeden av svensk nutidshistoria.

Efter Göteborgs-kravallerna 2001 dömdes flera människor till grov anstiftan till upplopp och grov skadegörelse.
Fyra av de dömda var anställda på secondhand-butiker och hade tillgång till ett stort antal skivor ur Cocktail International-serien. Dessa skivor hade av de dömda använts som 'Molotov Cocktail Internationals', dvs. vinylskivor som doppats i tändbar vätska, tänts eld på och kastats mot polisbilar och skyltfönster.

Skeptiker hävdar dock att detta aldrig inträffat.

Idag vill alla unga formgivare göra dem , skivkonvoluten. Det är tufft, det bästa av två världar helt enkelt , musik och formgivning.

Men under tiden då Cocktail International kom, 1973 – 1980, var kanske inställningen hos formgivarna inte densamma. Då ville man hellre formge produktannonser framför skivkonvolut. Det var det som var 'inne'. Och det kan vara därför som konvoluten till Cocktail International fick det utseendet de fick.

Lasse Ermalm är Sveriges meste LP-formgivare med cirka 2500 vinylkonvolut i bagaget. Efter en titt på Cocktail International-omslagen säger han att han inte förut har sett något vinylkonvolut som är så uppenbart och starkt sammankopplat med sprit.

, Det här skulle inte ha gått att göra i Sverige, utan mer i Europa eller USA, säger han och syftar på omslagsbildernas alkoholglorifiering i förhållande till folkhemmets uppfostrande syn på svenskens alkoholvanor.

, Sjuttiotal, mycket drinkar och James Last-liknande omslag gör att jag tänker på James Bond när jag ser omslagen. De uttrycker liksom 'it’s a man’s world'. Titta till exempel på 9:an , ett glas med en stor jävla isbit, det är en manlig drink, säger Lasse Ermalm.

Än är forskningen på Cocktail Internationalkonvolutområdet i sin linda, men forskare har utifrån de återkommande spritsorterna med tillbehör redan konstaterat att bilderna verkar återge en sansad bartömning. Att allt sponsrades av spritmärket Martini & Rossi är svårt att ta miste på. Vissa tycker mest att konvoluten verkar återge ett zoo av drinkar som slumpen skapat.

Någon lång resa från första till sista volymen är det inte fråga om, utvecklingen på bilderna samt typografin är nästan obefintlig. Men det finns små skillnader, menar Lasse Ermalm:

, Ettan är lite stram i sin typografi och uppställning; mot slutet av serien gör man mindre distinkta plåtningar. Jag tror att flera av bilderna plåtades vid samma tillfälle, att man plåtat varianter av samma motiv (som exempelvis på volym 7 och 11, red. anm.). Det här var produktbilder, de var inte gjorda för illustrera skivan utan mer för att sälja sprit och skivor i annonser och skivomslag. En ganska tidig produktplacering kan man säga.

De teologer som forskat i ämnet, menar att om gud har röjt ett hörn i himlen åt sådan här musik, har han röjt en hel våning i himlen åt sådana omslag.

Omslagen uttrycker en viss aptitlighet, men enligt Lasse Ermalm står sjätte volymen på ett taffligt sätt ut från resten av seriens omslag.

, Ljussättningen är dålig, objekten verkar ha ställts dit bara raktuppochner utan känsla och den tråkiga bakgrunden skiljer sig väsentligt mot de andra omslagen. Den ordinarie formgivaren kanske var sjuk den dan.

Bilderna signalerar även att det är ganska billigt.

, Och lättsmält värre, säger Lasse Ermalm, det här var inget för den musikintresserade. Inget man satte sig ned och lyssnade aktivt på, utan på sin höjd en ljudkuliss.

Att lyssna igenom samlingen var för forskarna som att äta en elefant. Man valde därför att inte gå ut på den djupa delen av Cocktail International-bassängen, utan nöjde sig med att räkna ut att serien består av:

  • 17 volymer uppbyggda av sammanlagt 475 låttitlar.
  • Dessa buntades ihop till 170 potpurrier ( exempelvis ett på volym fem som utgörs av hitsen Schwarzbraun ist die Haselnuss, Der Junge an der Reling och givetvis Westerwald-Lied) och
  • fyllde en tidsrymd av storleken 10 timmar, 6 minuter och 46 sekunder.

Genom åren medverkade sammanlagt 23 musiker på skivorna. På varje skiva medverkade i snitt sju till nio musiker, 10 av dessa var med endast på en skiva. Endast två av musikerna , Claudius Alzner (klaver) och sidekicken Robert Opratko (Hammondorgel, Yamahaorgel) , fanns med på alla skivorna. Nämnas bör att Opratko fortfarande, 78 år gammal, är aktiv inom musiken (komponerar, arrangerar, producerar och dirigerar) i sitt hemland Schweiz.

Ville man äga skivorna var Domus ett bra inköpsställe och priset för plattorna steg under åren från 15,95 till 29,50 kronor.

Operetten Cocktail (Klicka för större bild)
Operetten Cocktail

I Cocktail Internationals kölvatten släppte samma bolag (Elite Special) andra, smalare samlingar med blandad spritdrycksmusik som också de framförs av Das Orchester Claudius Alzner.

En av dessa var Operetten Cocktail.

Men det är en annan historia, en annan forskningsrapport'¦

Av Henrik Martinell

Om Ture Wolf – att lyssna till historiens wolfslag

Var han verkligen släkt med Svarte Joe? Eller rent av med alla andra artister? Redan 1973 försökte Sveriges Radio att reda ut Ture Wolfs släktskap… med förvirrande resultat.

Året är 1973 och hösten ligger på lur.

Det är en tid då den globala oljekrisen lett till att vinylen, som man tillverkar LP-skivor av, blivit en bristvara i Sverige.

Ur radioapparaten hörs två män diskuterandes huruvida det är så att alla artister som medverkat i deras program är släkt med varandra eller inte.

Det är då det plötsligt händer.

Tjugosex minuter in i programmet, strax efter den sanna historien Svarte Joe och jag, hörs en välbekant stämma. Programmet heter Bättre sänt än aldrig. Den välbekanta stämman är Ture ”The Lonely” Wolfs.

För att beskriva Wolfs medverkan i programmet citerar jag Sunkits Magnus Nilssons ord efter att han för första gången hört klippet:

Tures insats är ju mycket kortfattad… och mystisk. Man undrar ju om han ens är med i studion eller om de klippt in något inspelat med honom. Eller så var det en del av skämtet, att släpa karln till studion för två knäppa repliker.

Wolfs insats må vara ringa med en taltakt som liknar Microsoft Sam samtidigt som historiens vingslag kanske – i det här fallet – bara ger en lam vindpust, men det är definitivt värt att lyssna på!

Så istället för att jag ska försöka mig på att återge Wolfs ”prestation”, så ger vi på Sunkit.com dig en tidig julklapp. Vi har gjort det möjligt för dig att – mer än 25 år efter Tures bortgång – få lyssna på partiet med Ture Wolfs medverkan:

Vad tycker du om Tures prestation? Vad är ditt bästa Ture Wolf-minne? Berätta i kommentarsfältet nedan.

Jag tar på mig kepsen och sticker. Hej!

Av Henrik Martinell

Fakta

Programserien Bättre sänt än aldrig sändes i nio delar mellan den 13 september och 8 november 1973. Programledare var Bengan Wittström och Lasse O’Månsson.

Bilden ovan är tagen i ett ännu okänt sammanhang av en ännu okänd fotograf. Publiceras med benägen hjälp av Sonja Wolf.