Liza Öhman om kändisarna som nitade en ljudtekniker och släckte en hotellchef

Liza Öhman är en av Sveriges mest anlitade körtjejer. Hon har också medverkat i Melodifestivalen som artist i eget namn. Henrik Martinell träffade henne 2002 och samtalet gled över i turnéminnen om Tomas Ledin och Carola.

– Liza Öhman heter jag. Fyller snart 50 och har hållit på i drygt 30 år i musikbranschen som körtjej – de flesta vill kalla det för ”doa” och det kämpar jag emot.

Så presenterade sig Sveriges mesta backup vocalist, eller körtjej, när jag intervjuade Liza Öhman 2002. Samtalet handlade mest om henne och hennes karriär både som körtjej och om hennes solokarriär och Melodifestivalsäventyr 1980 och -82 (och -83, då hon stod i kören). Men det som riktigt etsade sig fast i mitt minne från intervjun var två roadstorys – den ena historien innefattar en busig Tomas Ledin i huvudrollen, den andra en kortstubinad Carola.

Preskriberat med ABBA, Malla och Ledin

– Det är ju preskriberat idag, säger hon. Jag var ju kör på ABBA-turnén i staterna, Kanada, Europa och Japan och det var ju en höjdare.

Det var 1979-1980 som Öhman deltog som körsångerska i ABBAs världsturné, där även Tomas Ledin körade.

– Bland annat var ju ”Malla” – Mats Ronander – med som gitarrist och Tomas Ledin. Å när vi var i Japan hade alla blivit turnétrötta, då hade vi varit ute i tre månader på turné. Och då blev det hjärnsläpp på dessa båda grabbar.

Liza säger att de andra i turnégänget ”var väl med lite grann i bakgrunden för det var väl lite fest och så.”

– Det blev lite korridorspring och där stod en brandsläckare, vilken Malla och Tomas Ledin tog. Så kommer hissen någonstans på 25:e våningen – det var ett Hilton-hotell hör till saken – dörrarna öppnas och de sprutar hejvilt hissen full med skum. Vad de inte visste – eller vad ingen av oss visste – var att Hilton-chefen för hela kedjan över hela världen, stod i hissen.

– Så det blev ju uppställning där och de skulle ha ut hela turnégänget från hotellet. Så där fick Stikkan Anderson sitta och övertala dem ett antal timmar så att vi fick bo kvar ett par timmar. Men klockan nio på morgonen var vi ute från hotellet, säger Liza.

När jag år 2014 fick chansen att intervjua Tomas Ledin i P4 Hallands morgonprogram (03:48 in i ljudklippet), så tog jag upp brandsläckarincidenten och frågade om den verkligen hänt.

Tomas Ledin minns inget – eller?

– Det kan inte vara möjligt. Skulle jag ha varit med där? Va? Det där känner jag inte igen. Liza är en skön tjej, men det där känner jag inte igen, säger Tomas Ledin och fortsätter:

– Eller? Eller är det möjligen sant, säger Ledin och skrattar.

Vad sa hotelldirektören som du sprutade på?

– Honom träffade jag aldrig, men det blev väldigt dyrt.

Hur mycket sånt sysslar du med nu för tiden på dina turnéer?

– Jo, det har ju blivit värre med åren att vi busar ännu mer på hotellen och röjer… Nej, det är väl tvärtom kanske. Det känns som ett avklarat kapitel på många sätt, säger Ledin.

Carola på turné nitade tekniker

Tillbaka till Liza Öhman. Hon minns även en annan otippad händelse från när hon var med och körade och spelade keyboard på Carolas första turné 1983.

– Ingen visste ju att hon skulle bli så stor som hon blev så turnén var ju ihopsatt lite hullerombladder och det blev publikrekord över allt. Men bland annat så var ljudtekniken under all kritik.

Under en av showerna någonstans i Sverige blir det en otrolig rundgång, berättar Liza.

– Det bara tjuter, säger hon. Och Carola blir ju vansinnig så mitt under ett gitarrsolo rusar hon av scen till ljudteknikern och nitar honom, och sedan springer tillbaka upp på scen och fortsätter som om ingenting har hänt.

Liza Öhman har körat på tusentals inspelningar, inte minst hos Scranta

Eftersom Liza har körat på tusentals studioinspelningar genom åren, så är det många skivor och artister hon inte minns att hon sjungit för. Till exempel minns hon inte William Freestyles skiva Sverige.

– Inte en susning.

Det var på Scranta Records.

– Var det Scranta?! Jahadu, de har jag gjort fruktansvärt mycket för. Där var jag huskör ett antal år, där jag byggde körerna själv.

Hur kom du i kontakt med Scranta?

– Jag tror jag lärde känna dem när jag hade dansband i mitten på 70-talet. Och så stötte man ihop någonstans, ”Du kan väl komma å köra på en av våra plattor?” och på den vägen blev det…

Liza Öhmans pappa spelar såg på Lennart Witoslaws album Nygalet

Är det någon du samarbetat med som du tänkt: ”vad i hela friden är det här?”

– Det fanns någon som hette Lennart Witoslaw bland annat, säger Liza.

– Det var också 70-tals historia. Det var någon mystisk platta och de behövde någon som spelade såg på den. Och jag förstod inte – jag väldigt naiv på den tiden – och min pappa spelade såg så jag tog dit honom. Till saken hör att min far på den tiden var frälsningsofficer och djupt religiös. Sedan visade det sig att den här plattan bestod av idel snuskiga texter. Min pappa dog en stilla död för några år sedan – ovetandes om att han hade spelat på en ekivok platta.

Av Henrik Martinell

William Freestyle – historien om Sveriges första diktjockey

William Freestyle är mannen som pratade en sång om Sverige. Som blev en hit med Eddie Meduza. Journalisten Henrik Martinell hade vår förste discopoet på tråden redan 2001 och här är hans rapport.

1982 var inte bara året då gruppen Iron Maiden släppte albumet The Number of the Beast som tog sig upp till nummer ett på brittiska albumlistan. Det var heller inte enkom årtalet då prinsessan Madeleine föddes. Nej, 1982 var även året då föregångaren till svensk hiphop – iklädd högtidsdräkt och flankerad av en hund vid namn Hubbe – frälste landet med LP:n Sverige.

– Sverige, Sverige. Där björkarna susar och älvarna brusar. Där vi går över daggstänkta berg… och djupa dalar. Genom… tallars äh vafan jag kommer inte ihåg.

Så låter det när jag över telefon ber William Freestyle sjunga lite på skivans titelspår, som blev den mest framgångsrika låten på plattan. Och det kanske inte är så konstigt att han inte minns, det är ju trots allt (när den här intervjun gjordes, red. anm.) drygt 20 år sedan låten var aktuell på den skiva som gavs ut av Scranta Grammofon.

Soundet på skivan sticker ut. Freestyle sjunger inte, utan läser snarast upp sina kverulanta funderingar. Melodin i varje låt är lånad från redan kända låtar. För kompet står bandet Limmericks plus en kör.

William Freestyle föddes 1947 i Nyköping och har skonummer 43.

– Jag har varit discjockey, orkesterledare och copywriter på reklambyrå och reservofficer i 28 år. Och nu de sista fem åren har jag varit hemmafru.

Han berättar att han har en fel kand. istället för fil. kand. och började jobba extra som discjockey för att betala sina studier.

– Jag har flackat mellan de olika yrkena, men det genomgående har varit diskoteken, nattklubbarna, orkestrar, shower, turnéer, folkparker, stadshotell, pubar, födelsedagar, firmafester, jippon – ja allting från ungdomsgård, Gröna Lund till Globen, säger William.

Fast William är ju inte hans riktiga namn.

– Jag hette ju Wilhelm för länge, länge sedan, säger han. Men första gången som jag fick en dikt publicerad i Nya Wermlands-Tidningen 1963 eller -64 så skrev jag William för jag tyckte det såg bättre ut. Man tänkte så på den tiden.

Egentligen heter han Wängström i efternamn. Artistnamnet Freestyle kom från att han 1978 blev ombedd att starta en ny klubb på Bacchi Wapen i Gamla Stan. Då hade han varit borta från branschen och Stockholm några år. Dels hade han studerat på Reklamskolan och dels hade han bott i Örebro och varit officer på heltid ett tag.

– Så när jag kom tillbaka till Stockholm och skulle bli mer offentlig, ville jag byta namn, säger han. Samtidigt hade kavaj- och slipstvånget varit tunga frågor för finare krogar, så då ville jag göra om detta till en lösare och ledigare stil med mindre klädtvång och mera uppsluppenhet. Dessutom hade jag nyss varit pressekreterare åt Frank Andersson som hade vunnit VM i brottning. Och då råkade jag höra ordet freestyle, till skillnad från det klassiska. Då kände jag att det där är ett bra namn för det säger allt om hur publiken ska känna sig och att man komma lite slappare och att underhållningen är slapp – lös, ledig och fritt! Så då blev det Freestyle.

Arbetstakten är inte densamma som förr, men William är fortfarande verksam (vid den här intervjuns genomförande år 2001 red. anm.) – både som musiker och musikproducent.

– Jag har producerat tre friska låtar och sen har jag tagit fram två gamla som aldrig blev utgivna. Detta på grund av att min nya bästa vän i livet heter Rasmus – Rob’n’Raz, dom internationella du vet – och det är så perfekt att vi är som själsbröder, säger han.

– Han är 20 år yngre och frisk och impulsiv, så det känns bättre att göra något nytt med honom än att samla sina patetiska föredettingar till polare för då blir det bara kul, men ingenting gjort. Så han har inspirerat mig till detta och det var länge sen. Man tappar lite författarglöd när man får barn, för barnet är liksom störst i världen. Och då blir man liksom annorlunda. Så det är på gång.

– Raz och jag sitter och mixar tillsammans och han skriver bättre musikslingor än vad jag gör, så det är en lysande kombination!

William har haft en karriär som sträckt sig över ett långt spann av produktivitet på flera områden och musikaliska epoker, vilket gjort att han också arbetat ihop med en hel del kända namn.

– Det har ju varit väldigt många, säger han. Men håller vi oss till de svenska så har vi ju Leif Kronlunds storband som var före min generation. Så jag har spelat med Jan Malmsjö, Carli Tornehave (även känd som ”Sveriges Frank Sinatra” red. anm.) och Lasse Lönndal och fått uppleva deras pondus.

– I mitt yrkesliv har jag ju samarbetat med medlemmarna i Blåblus, Lars “Lalla” Hansson (spelade i grupperna Fabulous Four och Idolerna), alltså många av de som överlevde 60-talets stora pop-era i Sverige. Lennart Grahn framför allt – som var min kompanjon i 20 år – från Luleå. Anna Book har varit min stadiga gästartist i många år, oavsett om hon varit ute eller inne på svartlistan.

Kompbandet på skivan Sverige var alltså Limmericks – ett dansband från Göteborg som William spelade mycket med på den tiden.

– När Freestyle spelade på Bacchi Wapen, så kom det en stor dansbandskoncern som hette Baldakinen, som köpte mig och hela det här konceptet. Vi startade en ny krog 1978 som hette King Creole på Kungsgatan och där var Limmericks ett av “stambanden”. Sedan åkte vi på turné tillsammans så vi kände varandra väldigt bra framförandemässigt.

Utöver det udda framförandet av musiken, så var nog det mest uppseendeväckande med plattan själva konvolutet. Den ser helt enkelt lite rolig ut. Utöver svenska flaggans färger och titeln, så pryds omslaget av ett foto med William iklädd militärens mörkblåa mässdräkt med revär, vita skärmmössa och vita handskar. Bredvid honom står logiskt nog… en golden retriever? William själv håller inte med om att bilden är särskilt rolig, men han gissar att det är många som antar att det var en maskerad. Så var det enligt honom absolut inte.

– När den här skivan spelades in 1982, gick Sten & Stanley och grubblade över vad de skulle ha för omslag. Då råkade det vara så att jag hade en bild som jag sa: “den här kan ni ta”. Det var mitt bröllopskort. Jag gifte mig 1980 och när jag stod där inne med bruden bara kände jag att “min hund har varit med så mycket i mitt liv så han ska få vara med”. Så han var med på bröllopet alltså. Han heter Hubertus, Hubbe, efter kungens tredjenamn, säger William.

Bröllopet hölls på Grand Hotel i Saltsjöbaden och då hade Hubbe eget rum där.

– Han satt i limousinen så jag skickade ut bruden i limousinen – det var 20 minuter innan vigseln. Fotografen blev ju jätteförtjust och då tog vi den bilden. Bilden var bara för min egen skull, för mitt eget liv. Sedan då när den här inspelningen kom igång, så sa jag: “jag har ett förslag, titta här”. Och då tog ju dom det direkt för det är ju ett kungligt porträtt.

Anledningen till att skivan fick namnet Sverige och varför konvolutets baksida pryds av uppmaningen “Var rädd om Sverige, köp svenskt!”, är enligt honom själv en helt egen historia.

– Varför det blev “Sverige” var så enkelt som att det var titellåten som var singeln, som i sin tur var orsaken till att det blev en skiva, säger han. Jag hade sett ett tv-program när jag satt hemma i träslottet i Saltsjöbaden och såg Donna Fargo sjunga om “United States of America”. Hon sjöng något i stil med “and I pay my taxes, I’m so grateful blablabla”. Det var en pampig marschlåt och jag tänkte att: “det här vill jag göra om Sverige!” Så jag gick och satte mig, skrev mina rader och tog med det svenskaste jag kunde om “daggstänkta berg” och så vidare.

Hur vill du själv beskriva din skiva?

– Det var en svår fråga. Det är nästan lättare om du frågar hur den kom till över huvud taget, för då är det lättare för mig att förklara också.

William arbetade på företaget Baldakinen som var stort inom nöjesvärlden och varje år höll de en stor dansgala någonstans i Sverige. Ett stående inslag var att William äntrade scenen och gjorde sina spontaniteter och improvisationer.

– Så alla var så vana att jag gick upp och gjorde översättningar på låtarna som dansbanden lirade. När festen kom kände jag att jag har gjort de här låtarna My Way och Oh! Carol till leda, så jag ville göra något nytt. Samtidigt hade jag fått den där idén med “daggstänkta berg”, så jag satt och filade lite på den, säger han. När jag kom ner sa jag till Limmericks “spela det här”. Och så gjorde jag den och då rusade alla fram och var jätteglada och gratulerade. Samtidigt kom Streaplers och Sten & Stanley och sa att det här måste spelas in.

– Det var inte mycket budskap eller tanke bakom låten, utan jag var mest ute efter versmått och poesi och att ta upp olika samhällsfrågor. Jag hade även skrivit två originallåtar ihop med Michael Areklew (Blåblus, har även medverkat på skivor med Abba och Björn Skifs), som kunde lite mer om musik än jag. Sedan fick jag en låt specialskriven av Rune Wallebom (som skrev Kristina från Vilhelmina åt Sven-Ingvars och Aj, aj, aj som blev en hit med Schytts red. anm.), säger William.

Låtskrivaren och gitarristen Michael Areklew minns Freestyle med glädje.

– En tokig jäkel. En bra discjockey som var väldigt stor i början av 70-talet och 80-talet.

– Han var väldigt speciell, eller är väldigt speciell. Han körde en egen stajl helt enkelt. Klädde sig väldigt udda och själva scenbilden han hade på King Creole var som en lägenhet där musikanter och gäster samlades. Det var väldigt speciellt, säger Areklew.

Michael Areklew var en del av King Creols husband Freestyle Family från 70-talet fram till stället stängde 1996. Han skrev låtarna Fröjdanalys och Åh – vilken skillnad till Williams LP.

– Jag hade en liten portastudio och vi umgicks privat ganska mycket genom bandet. Så han var med och vi satt och spånade lite textidéer. Det kom fram spontant har jag för mig, säger Areklew.

Hunden Hubbe på LP-konvolutet till Sverige minns Michael Areklew väldigt väl.

– Den var fin, den där hunden. Efteråt när man hade spelat på King Creole brukade man gå ner och käka korv på ett ställe. Då fick han alltid följa med och äta en korv med bröd. Ibland fick han bostongurka på korven och då fick han hicka, skrattar Areklew. Han var en polare. Labradoren var med på King Creole. Han var jämt med William.

William erkänner att anledningen till att han gjorde skivan i just den här formen – att han läser texten rakt upp och ner över musik – var på grund av att han inte kunde sjunga.

– Jag är ju poet från början. Jag tycker att det inte är en talskiva, det är inte rapping och det är definitivt inte sång. Men det är mycket sångpartier i den och flera musikaliska låtar, säger William.

Kanske blev låten Sverige ändå mest känd genom Eddie Meduza. Musikern gjorde på sitt femte studioalbum För Jaevle Braa! en cover på Sverige och gavs även ut som singel.

– Ja, vilken rysare det var! I musikaffärerna satte man ju upp sådana här Sverigetoppslistor. Då låg jag etta, men började dala neråt. Åkte ner till sjunde och sen till elfte, säger William.

– Sedan gick jag till skivbutiken på Hötorget. Då låg den plötsligt tvåa, trea eller till och med etta. Då såg jag ju bara “Sverige, Sverige” och tänkte: “I’m back!” Så tittade jag lite noggrannare och såg att det stod Eddie Meduza. Då var det Bert Karlsson som hade gjort en kupp. Till historien hör att först hade Bert tagit dit Alf Robertson för att göra den där versionen, men han hade garvat på sig. Då tog han dit Eddie Meduza istället.

En annan av de mer populära spåren på skivan, är den odödliga balladen Fårfarmaren – en sorglig berättelse som enligt William Freestyle själv till stor del är självupplevd:

Från början var jag fårfarmare i Värmland, där jag plöjde harvade och sådde på mitt sätt. Till helgen gick jag på dans i Folkets park och sökte mig en fästmö. Jag träffade en flicka där. Vi åkte hem till fårfarmen och älskade på höskullen. Gemensamt skulle vi bygga en framtid. Tillsammans skulle plöja harva och så. Men hon hade fått ambitioner, hon hade läst Maria-Pia Boëthius, hon skulle bli självständig. Så hon åkte till Uppsala för att studera. Under tiden gick jag ensam hemma och plöjde, harvade och sådde på mitt sätt.
Så en vacker dag skulle jag åka och hämta min käresta. Hon hade tagit examen. Hon hade blivit akademiker. Jag kom fram till studenthuset. Kom upp i korridoren där jag klev över demonstrationsplakat och gamla Vino Tinto-flaskor. Jag kom fram till studiekammaren. På dörren satt det en lapp: Dra åt helvete bonnjävel! Jag hitta en akademiker.

Jag frågar honom hur mycket av det han sjunger om som är självupplevt.

– Alltihop.

Ärligt talat?

– Jag tror det. Antingen har jag sett på nära håll eller gjort det själv.

Flera av plattans spår är covers på redan kända låtar. Men en sticker ut lite extra, menar William Freestyle.

– Jag tänker på Så vimlande var aldrig havet – jag är alltså den enda, första och sista i hela världen som har fått göra en egen text till en Evert Taube-melodi. Jag fick tillstånd av Evert Taube-stiftelsen. Det var väldigt noga med att det skulle vara bra kvalitet på det, så det är jag väldigt stolt över. Jag är den enda som det står “E. Taube / W. Freestyle” på över huvud taget.

Folkrörelsen (om man kan kalla den så) som i jakten efter bortglömd musik återupptäcker gamla och nya favoriter, växer sig allt större. Men trots det tror inte William att just hans låtar kommer återupptäckas och spelas på dansgolv i framtiden.

– Ja, vem skulle de ha med sig som kan prata fram dom där låtarna då? Några dansbandshits i folkparkerna tror jag inte att de blir, säger William.

Av Henrik Martinell