Margareta Hallin i Strindbergs pjäs Taklagsöl

Hovsångerskan Margareta Hallin gör nu en hyllad insats som en av två skådespelare i Taklagsöl av Augusti Strindberg. Pjäsen spelas på Strindbergs Intima Teater fram till och med den 27 mars 2011.

För Sunkits vänner är operasångerskan, pedagogen och skådespelaren Margareta Hallin mest känd för sitt inhopp i skivetiketten Fonofons märkliga utgivning under 1960-talet. Att kalla Etta på Söder ”legendarisk” är att förminska dess centrala roll i den svenska floran av incredibly strange music.

Man man gör Margareta Hallin lika orätt om det är enbart för denna EP man nämner henne. Trots att hon har varit verksam länge (hon fyllde just 80 år), så står hon mitt i en hyllad karriär , både själv på scenen och som kompositör.

Fram till och med den 27 mars 2011 spelar hon sjuksköterskan i August Strindbergs pjäs Taklagsöl.

”Margareta Hallin spelar denna multi-roll, och hon gör det med en scensäker diskretion som fullständigt lyser kring hennes svarta husjungfruklänning” skrev Expressen efter att pjäsen haft premiär den 28 februari.

Gå och se henne!

Av Magnus Nilsson

Foto

Margareta Hallin och Anna Lyon i pjäsen Taklagsöl. Fotograf: Bengt Wanselius.

Länkar

Älskade julskiva

Det är något särskilt med julen. Och det är något väldigt särskilt med alla julskivor. Anna-Lena Lodenius är samlare, ständig gästdiscjockey på Sunkits julfester , och här berättar hon om några av sina favoriter.

Någon gång i början av december skickade Fredrik af Trampe ett mail:

Du måste gå in på Spotify och lyssna på Sven Wollters och Lotta Engbergs svenska version av Fairytale in New York. Vad ska man säga?

Sven Wollters eventuella sångförmåga och märkliga skivutgivning är ett kärt samtalsämne, och hans första (?) julrelaterade skivinspelning ger nya infallsvinklar. Det är något med kombinationen Bingo-Lotto-Lotta som sjunger om att vinna på lotteri och raspiga Wollter som föremålet för hennes stora kärlek.

En annan jul rätt nyligen var det Lasse Berghagen som fick mailboxen att fyllas i december. Han framträdde precis som Lotta Engberg med egen julshow i TV4 och gav samtidigt ut en julskiva. Urvalet av låtar kändes relativt normalt, med ett undantag: Jag vill inte va' din pepparkaksgubbe. En text som man kan grubbla mycket över och för varje gång blir man mer och mer rosig om öronen. Exempel:

Jag vill inte va din strut med karameller
som du kan gå och suga på
en julbock vill ja inte vara heller
nej jag vill va nåt mycket bättre än så'¦

Dessa två exempel visar att det, som Magnus Nilsson påpekat, inte är all musik som kräver några års karantän för att platsa på Sunkit.

Julskivor kommer alltid åter

Varje år dyker de upp, säkert som de första ljusslingorna över shoppinggatorna och hyacinterna på ICA. Årets julskivor. Förra årets julskivor. Förrförra årets julskivor. Julskivor som ingen längre minns när de kom, förmodligen en gång utgivna på vinyl men nu i ständigt nya utgåvor på CD.

Julmusik är extremt enformigt. Det finns en handfull låtar som upprepas till leda. Snart sagt varje artist ger ut minst en julskiva under sin karriär. Vad är det som driver så många att ge oss ytterligare tolkningar av Jag såg mamma kyssa tomten, Tipp-tapp eller Rudolf med röda mulen?

Låtvalet är inte mer varierat på den uppsjö med udda julskivor som ligger i backarna på varuhusen. Där hittar man allt från panflöjter till hårdrock och julmusik i reggae-tappning. På internet sprids jullåtar framförda med hjälp av gummisnoddar, tågvisslor och glas eller sjungna av kossar, kycklingar, hamstrar, ekorrar eller andra djur skapade i någon digital studio. Julen kan utspela sig i Karibien, på något charterresmål, i Japan, Vilda Västern samt förstås på Hawaii. Men låtvalet inkluderar alltid Jingle Bells och de övriga förväntade låtarna. I nödfall kan man alltid lägga på lite bjällror i bakgrunden så att det låter jul, bjällror är det fulländade julljudet.

Utmaningen för den som ska spela julskivor på Sunkit ligger i att hitta versioner och framföranden som är så originella att de sticker ut. En och annan gång dyker det också upp nya jullåtar. Nisses juljoddel med Klasse Möllberg och Tomten kommer på HD med Kenneth and the Knutters är exempel på låtar som av någon anledning aldrig tagits upp av andra artister, men som blivit obligatoriska på Sunkits julfester.

Julskivor – en kort historia

Lite historik: Julskivan är inget nytt fenomen, det finns inspelningar av julmusik ända sedan skivans födelse. Men sitt verkliga genombrott fick den hösten 1942 med filmen Holiday Inn där Bing Crosby för första gången framför White Christmas av Irving Berlin. Crosbys inspelningar har sålt minst 9 miljoner skivor och var länge världens mest spelade julsång. Skivan fick efterföljare och banade väg för en riktig försäljningsboom. När julskivorna stod på sin topp under slutet av 1940-talet såldes cirka en tredjedel av alla skivor under året i USA de sex sista veckorna före jul.

1957 sjöng Elvis Presley Blue Christmas och förde ihop julmusiken med rocken. Åren 1963-1970 skickade Beatles ut årliga julsinglar, små sladdriga flexiskivor, till fansen. Till och med Jimi Hendrix hann med att spela in några jullåtar, fast egentligen helt oavsiktligt. Han började sjunga julsånger när han värmde upp inför en spelning i New York 1969 och någon slog på bandspelaren. Vad förenar Keith Richards, Mae West och The Knife? Jo, alla har de spelat in jullåtar.

Julen räddar skivhandeln

Julen står sig som en högtid för skivhandlarna som får en paus i de vikande försäljningssiffrorna och tappet till den digitala nedladdningen. De gamla klassikerna säljer fortfarande mycket, Elvis och Frank Sinatras julskivor letar sig i regel upp på 'topp hundra-listan' över mest sålda album i december månad även på den svenska marknaden. Men ännu hellre vill vi förstås höra amerikanska standardlåtar framförda av våra egna favoritartister som Carola, Peter Jöback, Tommy Körberg och andra.

Carolas Jul i Betlehem kom redan 1999 och har sålt över en halv miljon vid det här laget, och hennes uppföljare från Betlehem 2007 blev också snabbt en storsäljare. Allra mest köper vi samlingar som Absolute Christmas, 100 procent jul, Dansbandsjul och liknande. Att döma av statistik från Stim som presenterades i december 2008 är den mest spelade svenska jullåten i radio Triads Tänd ett ljus. En låt som självklart finns med bland annat på Absolute Christmas och som nog aldrig kommer att spelas på Sunkit.

Humor och sentimentalitet i texterna

Det finns gemensamma drag i all julmusik och det är att texterna antingen är väldigt sentimentala eller försöker vara humoristiska. Båda sorterna har sin charm. En sentimental höjdpunkt på Sunkits julspelningar brukar vara Jigs Kom hem till jul, pappa!. Och vem kan motstå Harry Brandelius försök till satir från 1969 där han gav oss den osminkade sanningen om svensk julturism i Jul i Las Palmas?

Här finns allt från kaffekask
till små kaffebruna fnask
för att göra vår tillvaro skön
romantiken blommar upp
i var medelålders kropp
medan fisklukten dallrar kring ön'¦

Thore Skogmans ringlekar från en LP som kom 1985 bör hanteras med försiktighet om man hyser veganer i familjen. Hans osentimentala slaktskildringar torde nämligen få den mest inbitna korvälskare att sätta syltan i halsen. Som i hans version av Prästen skulle åka, där grisen börjar bråka för att den inte vill följa med till slakteriet:

Men än slank den hit
och än slank den dit
och än slank den ner i magen

Temat utvecklas vidare i en ny text på melodin Skära, skära havre som blir 'Skära, skära grisen' och i Ritsch, ratsch, filibombombom:

Ritsch, ratsch så var kniven där
så var kniven där, så kvar kniven där
Ritsch, ratsch så var kniven där
man i julegrisen skär'¦

Kändisar som inte kan sjunga

En annan kategori är artister som ger ut skivor för att de är kända, inte för att de kan sjunga. Här spelar Leif 'Loket' Ohlsson i en särskild division. 1994 spelade han in Hans Edlers Vart tog jultomten vägen? som handlar om att tomten vänder sig till arbetsförmedlingen för att söka ett annat jobb:

Vart tog jultomen vägen?
Försvann han under gran
eller tog han pappas Ford och for ner på stan
det ryktas han bultat på Socialens port
Tomten permitterad det är som förgjort'¦

På samma cd förenas han även med Harald Treutiger i en rapplåt med titeln En riktigt god jul där en vers handlar om predikanten Runar som stalledräng. Till båda dessa låtar gjordes även videofilmer som numera går att hitta på YouTube.

Sedan finns det förstås artister som sjunger falskt och ur takt och har en allmänt egenartad musikalitet. Elvisimitatören Eilert Pilarm, känd från Kelda-reklamen, har bland annat gett oss en säregen version av Blue Christmas. Artisten Wing har en gäll asiatisk röst och är uppenbarligen van att sjunga i en helt annan sångtradition. Hon föddes i Hongkong men är bosatt i Nya Zeeland. Men det är ändå ett mysterium hur en människa kan träffa så fel och betona så konstigt, vore det inte för texten skulle man knappt känna igen de vanliga jullåtarna.

Årets nya julskivor

Bland nyheterna på Sunkits julfest 2009 märks Dogge Doggelitos Bling Bling jul, där han önskar ”gussarna” och alla andra i förorten en riktigt god jul, Julklapp från Tom Zacharias svåråtkomliga barnskiva och Skinkan är för stor, morsan med Totte Wallin och Gunnar Svensson (tack Martin som rippat de två senare). Mister Russian, Please Don’t Shoot Down Santa’s Sleigh slutligen med The Sensational Little Shana Lynette kan påminna oss om det kalla krigets dagar då storpolitiken letade sig ända in i julfirandet.

Av Anna-Lena Lodenius

Fotnot

Sunkits julfest går av stapeln den 21 december 2009 och vid skivspelarna står , naturligtvis , Anna-Lena Lodenius, i år med sällskap av ovan nämnde Fredrik af Trampe.

Rolf Harris slog igenom med ett extra ben

Rolf Harris föddes den 30 mars 1930 utanför Perth på den australiensiska västkusten, men flyttade vid 22 års ålder till England för att studera konst. Här blev han snart verksam som animatör vid BBC, och hans komiska ådra gjorde att han fick fler och fler uppdrag inom televisionen; också som skådespelare och sångare.

Rolf Harris hade flera singelhits under 1960-talet, varav två också gjordes på svenska:Â Sven Gren, med sitt extra ben samt Släpp min känguru ut.

I sunkadeliska sammanhang är Rolf Harris välkänd för sin version av Led Zeppelins Stairway to Heaven, gjord för australiensisk teve 1989 eller 1990. Den är väl kanske lite tokroligt gjord, men har helt klart en kvalitet utöver att bara vara lustig. Rolf Harris har också gjort en egen tolkning av Queens klassiker Bohemian Rhapsody.

Under åren 1967-1974 var Rolf programledare för den egna shown, The Rolf Harris Show, som var mycket populär under tiden , och fortsatt populär under många års efterföljande repriser.

I dagarna har Status Quo-medlemmen Rick Parfitt meddelat att bandet ska spela in en julskiva med Rolf Harris, detta med följande kommentar:

Glöm det där med rock ‘n’ roll, det här är Rick ‘n’ Rolf.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Bengt Erlandsson på Mosebacke

Bengt Erlandsson och Cecilia Bergqvist (foto: Marie-Therese Karlberg)
Bengt Erlandsson och Cecilia Bergqvist (foto: Marie-Therese Karlberg)

Bengt Erlandsson är aktuell med föreställningen Än du då? på Mosebacke i Stockholm. Utöver att han alltid är aktuell.

Du som frekventerar klubbkvällarna med Sunkit på Bröderna Olssons är säkert bekant med låten Jag blev så trött. Upphovsman är mångsysslaren Bengt Erlandsson.

Vi vill gärna tipsa om att Bengt under februari 2009 uppträder tillsammans med Cecilia BergqvistMosebacke etablissement i Stockholm. Föreställningen heter Än du då? och beskrivs som ”en humoristisk och musikalisk teatershow om att finna den rätta, kärlek och manligt – kvinnligt”.

Spelas i Cornelisrummet den 1/2, 8/2, 5/2 och 16/2. Läs mer på Mosebackes webbplats.

Vi får se om det blir läge att återkomma med vittnesbörd från detta evenemang. Vore kul att se Bengt i levande livet…

Av Magnus Nilsson

Relaterade länkar
> Läs mer om Bengt Erlandsson på Sunkit.com
> Bengt Erlandssons webbplats
> Bengt Erlandsson på Myspace

Ursula Andress och den skjutglada bysthållaren

Ursula Andress mördar med fantasifulla vapen. Marcello Mastroianni står på stranden och får ägg kastade på sig. Allt händer i framtidsskildringen The 10th Victim, där filmmusiken är lika galet skön som handlingen.

The 10th Victim
The 10th Victim

Filmmusik är ofta intressant. Och då menar jag inte förtäckta samlingsskivor med låtar som lanseras i samband med en film, utan det som brukar benämnas Original Sound Track Recording. Det kan antingen vara bara musiken i en film eller dialog och musik tillsammans.

Under 1960-talet var sydeuropeiska länder som Italien och Spanien stora leverantörer av billiga b-filmer, gärna med enkla manus i kombination med exploatering av sex, synd, våld och skräck. Inte sällan i kombination. Och även dessa filmer skulle naturligtvis ha soundtracks.

Många av filmerna är mer eller mindre galna, och det smittar lyckligtvis av sig på filmmusiken emellanåt.

Själv är jag förtjust i musiken till The 10th Victim, en fransk-italiensk film från 1965 med Marcello Mastroianni och Ursula Andress i huvudrollerna. Filmen handlar om en framtid (det är väl tänkt att vara vår samtid, så det går ju bra att jämföra med hur det blev), där agentmord har ersatt krig och Ursula Andress karaktär har uppdraget att mörda sin motspelare.

Här får vi se agenten Andress, ”förklädd” till strippa, utföra ett mord med sin preparerade bysthållare i något som tydligen ska vara ett konstgalleri. I New York. Och alla talar italienska.

”A mad, hilarious sex farce! Fantastic gimmicks and gadgets!”, var filmaffischens slagord.

Ja, på den nivån är det. Och gillar man 60-tal och agentkitsch så är det ju en högtidsstund att också njuta musiken, komponerad av Piero Piccioni. Filmen är producerad av Carlo Ponti och Elio Petri stod för regin.

Mer njutning finns i trailern…

Och kan du inte få nog av den estetiska upplevelsen, så finns det mer att gotta sig åt i denna, lätt absurda, strandscen…

På den cd-utgåva jag har så finns också musiken till den spansk-tysk-engelska samproduktionen Philosophy In The Boudoir (även känd som Eugénie… The Story of Her Journey Into Perversion) från 1970. Här har vi flyttat oss fram fem år i moraliskt förfall, och det är naket, antydda orgier och blodsdrickande som gäller. Christopher Lee medverkar i filmen, som berättare i bild, och han nämner filmen i sin självbiografi.

”Everybody I could see kept their clothes on. There was nothing a Boy Scout could have quivered at. Little did I know that the woman on the altar behind me was naked, and that as soon as ‘Cut’ was called, drapery was swirled over her.”

Philosophy In The Boudoir lär ha gått på porrbiograferna när den lanserades, men anses säkert ganska harmlös idag. Det intressanta är att filmskaparna verkar ha ansträngt sig till det yttersta för att göra en riktigt vågad rulle med många tabubrytningar, men ändå är musiken relativt ordinär easy listening. Det finns undantag, men visst lovar titlar som Criminal Sex, Psycho-Meeting och Drug Party ganska mycket. Musiken är tamare än intentionerna.

Svenska Marie Liljedahl spelar Eugénie och ingen anledning är för liten för att visa henne naken. ”Men, du har ju inga blåmärken, jag ska visa dig” och så ramlar negligén av.

Visst är det tramsigt. Samtidigt kan man betänka att tramsiga exploateringsfilmer ofta gett utrymme för nya talanger. Och gamla bedagade. Eftersom finansiärerna sällan varit intresserade av det konstnärliga i produktionerna, så har experiment och misslyckanden fått passera relativt ostört. Det gäller naturligtvis i högsta grad också för filmmusiken.

Länkar

Källor

  • Lee, Christopher: Lord of Misrule – The Autobiography of Christopher Lee, Orion 2003
  • Weldon, Michael: The Psychotronic Encyclopedia of Film, Ballantine Books 1983

Clint Eastwood

Clint Eastwood är skådespelaren och regissören som brukade sjunga. Och han sjöng inte som man lockas tro.

Den amerikanske skådespelaren Clint Eastwood behöver väl knappast någon närmare presentation. Men få känner till att han också sjungit in en rad skivor.

Clint har en oväntat vän stämma och gör bra ifrån sig i till exempel I talk to the trees, från 1969, där han deklarerar

I talk to the trees
but they never listen

Sången framförs i filmen Guldruschens glada dagar. Han har också sjungit duett med Merle Haggard i Bar Room Buddies. Tyvärr är Clints skivproduktion mycket ovanlig i svensk handel.

Mer från Clints ömma strupe:

Tack

Tack till Hampus Eckerman.

Av Magnus Nilsson

Relaterade länkar
> Fansajt bl.a. om Eastwoods musik (extern länk)