Reklammusik – Sunkit

Indiska Microsoft fyller på samlingen med företagslåtar

Företagslåtar är ett globalt och långvarigt fenomen, där företag marknadsför sig med musik. Inte sällan är det personalen som sjunger, för att ge en känsla av autencitet.

Microsofts globala supportcenter i Indien står – enligt egen utsago – som ett lag, en röst. Här är det en för alla, alla för en som gäller. Och det är ju ett ganska klassiskt tema i genren corporate anthems, en kusin till product music; reklamskivor. Här handlar det om låtar som spelas in av ett företag för att berätta om företaget, företagets produkter eller företagets personal.

Ibland kan det röra sig om att man gör en egen låt för att peppa personalen. Var detta bidrag från Microsoft India Global Technical Support Centre landar är väl lite osäkert. Syftet är i alla fall att rekrytera personal till företaget.

Den här genren är full av exempel på ganska mediokra bidrag. Väldigt sällan är det riktigt dåligt, eftersom företagen har någon nivå på vad man släpper ifrån sig (inte alltid). Omgivningen brukar vara proffsig; man lägger säkert ut inspelningsuppdraget på en producent med studio osv. Men det som brukar vara kännetecknet är det banala; oftast är stämningen så mysig, gemensam och glad att det inte finns kvar utrymme för något som har med konst att göra.

Lite charmigt är det. Och vi lägger ytterligare ett exempel på corporate anthems till samlingarna.

Läs också: Corporate bullshit – företag som sjunger och spelar

Bruce Haack var den störste elektroniske pionjären

Han utvecklade den elektroniska musiken i alla riktningar, redan på 1950-talet. Han byggde egna synthar och spelade futuristisk musik för barn. Bruce Haack var på egen hand ett helt fenomen.

Bruce Haack (uttalas ”hack” som i ”att hacka”) föddes den 4 maj 1931 i Rocky Mountain House i provinsen Alberta i Canada. Han dog den 26 september 1988.

Bruce visade tidigt ett stort musikaliskt intresse. Han började spela på familjens piano redan som fyraåring och vid tolv gav han pianolektioner. Under tonåren spelade han i lokala countryband.

Bruce Haacks uppväxt i en liten stad på den kanadensiska prärien kom att prägla honom starkt. Det var litet, det var isolerat och det var ganska tråkigt. Musiken blev en räddare, och han gick helt upp i den. Han ska också ha haft kontakt med lokala indianer, deltagit i deras pow-wower och experimenterat med peyote (en kaktus som man kan framställa droger av).

Bruce sökte sig vidare i livet. Han sökte till en musikhögskola, men fick avslag med motiveringen att han inte läste noter tillräckligt bra. Istället började han studera psykologi vid Edmonton University. Tiden här fylldes också av musik. Bruce skrev musik till skolteatern, hade egna radioprogram och spelade i ett band. Mitt i all musikalisk aktivitet lyckades han faktiskt också ta examen i sitt huvudämne, och intresset för psykologi hade säkert stor betydelse för att han senare kom att arbeta med musik och barns inlärning.

Efter universitstiden kom Bruce 1954 till New York. Med hjälp av ett stipendium från den kanadensiska staten började han studera musik på anrika The Juilliard School. Här mötte han Ted Pandel, som också skulle komma att bli kompositör av elektronisk musik , och som blev en av Bruces närmaste vänner.

Men det konservativa Juilliard var ingen bra miljö för den självständige och musikaliskt gränslöse Bruce Haack. Efter åtta månader hoppade han av och började sin snåriga karriär som kompositör och artist. Han byggde egna instrument, han skrev klassiskt, han skrev musik till dansföreställningar och teatrar, han skrev poplåtar till skivbolag som Dot Records och Coral Records.

Han fick under denna tid uppdraget att skriva balletmusik för belgisk teve. Detta resulterade i stycket Les Etapes, en blandning av bandade samplingar, elektroniska instrument, violin och sopran. Jag vet inte hur musiken lät, men uppsättningen skvallrar om att Bruce redan på 1950-talet experimenterade långt utanför de gängse ramarna.

I början av 1960-talet var rymd och framtid stora teman i all amerikansk populärkultur. Bruce Haacks hembyggda synthar väckte allt större intresse och han började plötsligt dyka upp i teveprogram som The Tonight Show med Johnny Carson. Ofta i sällskap med Ted Pandel. De kunde spela på instrument som Dermatron, en rörelse- och värmekänslig synth… och saker som folks pannor. I ett av programmen I’ve Got A Secret från 1966 framför duon musik spelad på tolv ”kromatiskt stämda” unga damer!

I New York lärde Bruce känna dansläraren Esther Nelson. Tillsammans med henne startade Bruce Haack och Ted Pandel skivbolaget Dimension 5 Records, vars utgivning helt ägnades åt elektronisk undervisningsmusik för barn. 1962 släpptes den första skivanÂ , Dance, Sing and Listen , och de närmaste åren skulle det komma ytterligare tio album i samma stil.

Barnskivorna på Dimension 5 gjordes som sedvanliga barnskivor. ”Häng med i musiken och sångerna, härma och rör dig”. Det hade gjorts tidigare och görs än idag. Det unika med Ester Nelsons och Bruce Haacks samarbete var den elektroniska, futuristiska musiken och den ofta hämningslösa fantasin. Haack hade ingen teknisk utbildning, men experimenterade fram synthar, modulatorer och effektboxar efter eget huvud.

Hela 1960-talet var en blomstrande tid för Bruce Haack. Även det ofta moraliserande och konservativa offentliga livet i USA välkomnade det nyskapande och futuristiska. Gärna med inslag som förde tankarna till rymden. Chris Kachulis, Bruces vän och manager, fixade en lång rad reklamuppdrag. I mitten av decenniet gjorde Bruce Haack jinglar och reklammusik för varumärken som Parker Brothers, Goodyear, Kraft och Lincoln. Samtidigt fortsatte Bruce att introducera elektronisk musik och synthar på teve.

Det var också Chris Kachulis som fick Bruce Haack att upptäcka den psykedelisk rocken i slutet av 1960-talet. Med sitt första rockalbum gjorde Bruce Haack 1970 debut på ett stort bolag. Columbia Records släppte Electric Lucifer, Haacks magnum opus som står sig väl bland rockhistoriens stora klassiker. Haack lyckas kombinera konstmusik, moogar, tidiga Kraftwerk, monotoni, psykedelia, satanism, hemlagad vocoder… Allt förpackat i ett häpnadsväckande snyggt omslag, signerat Isadore Seltzer.

Efter Electric Lucifer började Bruce att samarbeta med en annan elektronisk kompositör, Raymond Scott. Samarbetet resulterade inte i någon skiva, men Scott introducerade två nya maskiner för Bruce: Clavivox och Electronium.

Bruce Haack fortsatte att utforska rock- och popmusik. Nästa album var Together, som 1971 släpptes på Dimension 5. Skivan lanserades som en barnskiva och av någon okänd anledning valde Bruce att framträda under pseudonymen Jackpine Savage. Därefter följde en rad barnskivor, men det blev inga fler rockalbum på andra bolag. I slutet av 1970-talet spelade Bruce in två rockalbum, Haackula (1978) och Electric Lucifer Book 2 (1979), men dessa gavs aldrig ut under sin samtid.

Varför följde han inte upp Electric Lucifer? Kanske var han svår att samarbeta med, kanske fanns det en trygghet i att barnskivorna såg till att det stod mat på bordet? Jag vet inte, men det är bara att konstatera att Bruce Haacks musik i vår tid fått ett enormt uppsving.

Bland de skivor som återutgetts (eller släppts för första gången) vill jag särskilt rekommendera Electric Lucifer och Electric Lucifer Book 2 , som är i princip oumbärliga , samlingen Listen Compute Rock Home, som ger en bra och mycket underhållande överblick över barnskivorna på Dimension 5, samt den mörka Haackula. Det finns också en dokumentär, med den något missvisande titeln Haack: The King of Techno, från 2004. Den finns utgiven på DVD i USA, och har faktiskt sänts i svensk teve.

Under 1980-talet började Bruces hälsa att vackla och hans produktionstakt avtog. Skivbolaget drevs vidare av Nelson och Pandel, men de gav i huvudsak bara ut notböcker och återutgivningar på kassett. Med Party Machine från 1982, en nära åtta minuter lång låt som Bruce gjorde tillsammans med Def Jams grundare Russell Simmons, avslutade Bruce Haack sin skivkarriär. Han dog 1988 av hjärtfel.

Jag vill gärna citera den pojkröst som kommer in med kommenterar i Motorcycle Ride från Listen Compute Rock Home:

I love it, man. It’s the greatest.

Jepp, så är det. Bruce Haack är bara störst.

Av Magnus Nilsson

Diskografi

Dance, Sing and Listen, 1963
Dance, Sing and Listen Again, 1964
Dance, Sing and Listen Again & Again, 1965
The Way Out Record for Children, 1968
Electronic Record for Children, 1969
Electric Lucifer, 1970
Together, 1971
Dance to the Music, 1972
Captain Entropy, 1973
This Old Man, 1974
Funky Doodle, 1975
Ebenezer Electric, 1976
Haackula, 1978 (utgiven 2008)
Electric Lucifer Book 2, 1978-1979 (utgiven 2001)
Bite, 1981
Zoot Zoot Zoot, 1981
Hush Little Robot, 1999
Listen Compute Rock Home , The Best of Dimension 5, 1999

Källor

Wikipedia: Bruce Haack

Länkar

Tack

Tack till Stefan Kéry, som introducerade mig för fenomenet Bruce Haack.

Klär du i Jens?

Steve Ballmer har en mycket konstig tripp...?

Han vill att vi ska "klä upp musiken" i Jens of Sweden. Han tillverkar mp3-spelare och nu sjunger han i sina egna produkter. Är Dress Up Jens Nylanders första steg mot stjärnorna?

Var det Microsofts VD Steve Ballmer som lanserade företagsledaren som popstjärna? Den 6 augusti 2001 äntrade han scenen på en av företagets gigantiska konferenser och studsade fram och åter från kant till kant under en dryg minut, flåsade en stund i mikrofonen och vrålade "I love this company". Man kan tänka sig att detta antingen var en audition för Union Carbide Productions (bandet, alltså), en fullständig snedtändning för Ballmer eller – vilket verkar mest troligt – ett försök att profilera en mer uppknäppt företagskultur.

En extrem upplaga av en pågående trend.

Ett sätt att följa trender i företagsvärlden är att skumma igenom årsredovisningar. Under en tioårsperiod har det t.ex. varit vanligt att visa styrelsens ledamöter i bara skjortorna; ibland med uppkavlade skjortärmar… En arbetande styrelse, en som inte är rädd för att ta i, en som kan fatta beslut…

Problemet med trender i företagsvärlden är att de är just trender. Hur styrelsen ser ut speglar sällan annat än just trenden; företaget är ändå detsamma och företagandet är högst detsamma.

"VD har ordet" är en kul sak som nästan alltid återkommer i årsredovisningar. Ingen läser VD:s reflexioner över året som gått, men kolumnen finns alltid med och den kommer alltid först av allt. För vem är det som till syvende och sist bestämmer över vad som ska vara med? Självklart är det VD, styrelsen och andra beslutsfattare i företaget. Och alla blir smickrade av att vara med på bild, att få sin bit av strålkastarljuset…

Vill du sälja in en reklamkampanj, så säg att din idé är att marknadsföra företaget med VD som ansiktet utåt… med affischpelare på stan och spottar i teve på lördagkvällarna. Svårt att motstå för den enskilde, men kanske en fullständig blunder när det gäller kampanjens mål.

Stryk den medhårs som attesterar fakturorna.

Den senaste som sällat sig till raden av företagare som agerar popstjärnor är Jens Nylander, grundare av den framgångsrika uppstickaren bland mp3-spelare – Jens of Sweden. Och Jens går hela vägen; han lanserar sig själv som sångare. Låten Dress Up kan inte bara laddas ned från företagets webbplats, den finns också "på alla exemplar av den senaste spelaren…" Dessutom ger sig Jens in i den debatt som rasar i skivbranschen: "Sången erbjuds också helt utan kopieringsskydd […] som ett exempel för musikindustrin att ta efter".

Utan att kritisera Jens Nylanders sånginsats alltför mycket, så får man nog konstatera att musikspelaren klarar sig väldigt fint utan att tillverkarens VD sjunger i densamma. Det är svårt att motivera tilltaget som att det skulle tillföra något mervärde.

Men jag är ingen vän av jantelagen, visst får Jens sjunga hur mycket han vill. Problemet är, tycker jag, att det hela är ett sådant slöseri med tid och resurser. Jens låt är en annan form av "VD har ordet", men är lika meningslös. Det hade varit mycket ballare om Jens of Sweden lanserade en specialskriven låt med The Hives, eller ett nytt band på gång, eller ett gammalt band som alla glömt bort… något som hade en idé.

Och förmodligen hade det varit mycket bättre för affärerna.

Som konsument kan man mycket väl hysa en lojalitet gentemot ett företag som man tycker har bra produkter eller tjänster, en lojalitet som kan bevaras och stärkas av att man delar värderingar eller gillar företagets stil… Men det är en bräcklig lojalitet som kan försvinna mycket, mycket fort. Företagsledare som siktar mot Melodifestivalen (på skämt eller allvar) och gör det i företagets namn får åtminstone mig att tveka.

Av Magnus Nilsson

Kan man ragga unga med musik?

Den som vill nå ungdomen får tala på ungdomens vis, men frågan är hur man gör. För många myndigheter och organisationer är musiken medlet och nu sällar sig IOGT-NTO till raden av skivutgivare.

Kan man ragga brudar? Mikael Trolin foto: Mårten Gudmundhs

Så länge jag kan minnas har Mikael Trolin varit ett namn i Stockholms musikliv, först som medlem i nästan legendariska Zzzang Tumb och därefter som artist under namnet Chaim. På senare år har han uppmärksammats som nigeriansk prins och politiskt aktiv för Folkpartiet.

Hans framgångar inom musiken har varit blygsamma – uppmärksamheten för hans öde som "Prinsen från Bredäng" och hans kandidatur till Europaparlamentet har rönt betydligt större uppmärksamhet.

Mikael Trolin är långt ifrån ensam, det finns många som harvar på med musiken, spelar in hemma och snickrar låtar… utan att en människa bryr sig. Han är heller inte ensam om att ha välkomnats med stora famnen när någon myndighet eller organisation vill nå ungdomen med musiken som medel.

För det är ju ofta så, att den som inte känner sin målgrupp måste ha en ambassadör som man tror känner målgruppen. Man måste tala till bönder på bönders vis… och kan man inte själv, så får man finna sig en som kan (eller tror sig kunna).

I dagarna släpper nykterhetsrörelsen IOGT-NTO en CD-singel med Mikael Trolin, en kampanjlåt mot sänkt alkoholskatt. Låten på skivan heter Man kan ragga brudar utan sprit.

Självklart trodde jag att det var ett skämt.

Självklart trodde alla jag talat med att det var ett skämt. Men det är gjort på fullaste allvar.

Låt mig först nämna något om själva musiken. Jag tycker om Mikael Trolins röst, han sjunger inte världsbäst men helt klart godkänt och med en personlig ton. Refrängen har ambitioner att nå samma slagkraft som Magnus Ugglas hits, men versen är odynamisk och håller dåligt (eller inte alls) ihop med övriga låten. Sammantaget inte mycket att orda om.

Det finns dock några punkter som gör detta till en milstolpe i svensk sunkadelica. Bland dem finns:

Låten motverkar sitt syfte. Om Man kan ragga brudar utan sprit blir en hit, så blir det som ironiskt allsångsnummer på fyllefester.
Gabriel Romanus (också fp) – den förre chefen för Systembolaget – medverkar som någon sorts rappare. Han har väl någon sorts skumögd glimt i ögat och låter mystrevligt uppfostrande. Hans insats är helt klart underhållande.
"Vinsten från singeln kommer oavkortat att gå till IOGT-NTO:s sommarläger för barn i missbrukarmiljöer", förkunnar pressmeddelandet. Hallå? Vilken vinst? Vad tror ni?

Till detta kommer texten, som är så sjukt galen att man bara måste älska den. Verserna verkar egentligen handla om EU, varför man får anta att Trolin först försökt få ut den i något annat sammanhang. Dessutom är den helt obegriplig… Först är det alla hudfärger som saknar relevans, sedan ska vi sjunga…

med i denna våran samstämda sång:
Man kan ragga brudar
Man kan ragga brudar utan sprit

Ska hela världens folk gå samman för att ragga brudar? Herreminjeochskapare!

Skynda att ladda ned låten! Snart kommer IOGT-NTO att vakna ur sin folkrörelsesömn och inse vad de ställt till med… Du hittar låten (när detta skrivs) längst ned i pressmeddelandet Mikael "Prinsen" Trolin gör låt för nykterhet.

Av Magnus Nilsson

Relaterade länkar
> IOGT-NTO:s webbplats (extern länk)
> KC Wilkersons Don’t Drive Drunk (extern länk)
> Don’t Drive Drunk akustisk mp3:a (extern länk)

Tack till

Martin Kristenson och Peter Öholm.

Kommentarer

Hej,
Jag sitter i ett ruggigt och kallt Minneapolis och skrattar. Tack för länken till Man kan ragga brudar utan sprit. Jag har lyssnat flera gånger på den. Hur kan någon (nykter??) person komma på idén att ge ut något sådant och dessutom räkna med en vinst? Jag ser framfor mig ‘After Ski’ i Åre eller någon annanstans där man slutat spela Living next door to Alice (Alice, Alice – who the f**k is Alice) och i stället spelar Man kan … Snart kommer väl dansbandet Prinzarna att turnera runt på logdanser och danser i sporthallar i glesbygden och framföra låten. Trovärdigheten i budskapet är lika med noll. Lika trovärdigt som om Hans Scheike skulle ge ut singeln Man kan aga flickor utan smisk. Gudrun Schyman kan ju haka på med en feministversion Man kan ragga karlar utan lådvin. Nej, jag tror personligen att Trio mé Bumba med sin låt Spola kröken är ett trovärdigare alternativ i opinionsbildningen.
Thomas Ohman, 19 november 2004

Musik på väg – bensinmackarnas serier med kassetter

Christofer Nöring introducerar bensinmackarnas serier med musikkassetter i lågprisupplaga. Gavs ut på 70-talet, om du undrar… 😉

Den som tankade bilen på Shell i mitten av sjuttiotalet kunde knappast undgå att lägga märke till de färgglada kassettomslagen med lockande titlar som Musik på väg, Låtar som slog eller Go’bitar från Svensktoppen insjungna av coverartister på etiketten Moondisc. (Jag har även sett stereo 8-kassetter med titlar som Sounds like RAY CONNIFF och Tribute to JOAN BAEZ.)

Några blygsamma exempel:

Shell Musik på väg nr 1 (1977) med omslagsbild på en brun Saab 96. Innehåller bland annat Living Next Door to Alice sjungen av Tony Eyers Singers och Ain’t That Just the Way med Mona Wessman (!). Dessutom får vi senaste Shell-Nytt av Ulf Elfving och Bernt Dahlbäck.

Shell Musik på väg nr 3 (också den från 1977, men nu med vit Saab 95 dragande en brun-vit husvagn) med underbart tidstypiska titlar som Disco Lady (sjungen av Kenneth Staag), Rara underbara Katarina (sjungen av Kenneth Staag) samt Natten har sin egen saga och En hägring (sjungna av gissa vem). Dessutom får vi höra historien om hur Sune (Mangs) träffar Anna (Sundkvist), som jobbar på Shell, och ljuv musik uppstår…

Shell Musik på väg nr 4 (1978, käck tös i rödgul overall på omslaget) innehåller, förutom Jarl Borsséns frieri till Maud Hansson, två sångnummer av Annica Risberg, bland annat Som en sång där hon visar sig sjunga mycket bättre än självaste Kikki Danielsson (även om coverbandet lämnar en del att önska jämfört med Wizex).

Shell Musik på väg nr 5 (1978, neutralt landskap på omslaget) ger återigen prov på Tony Eyers respektive Kenneth Staags sångkonst – för On a Little Street in Singapore måste väl inte nödvändigtvis framföras av The Manhattan Transfer? Talad kommentar av Inga Gill och John Harryson.

Kenneth Staag var för övrigt en herre med många strängar på sin lyra. I volym 18 av Go’bitar från Svensktoppen (som inte ingick i bensinbolagsserien) figurerar han som producent, arrangör, keyboardspelare, solosångare och körmedlem!

Esso Music Party

Esso (nuvarande Statoil) satsade desto större på sin serie Music Party som startade med nr 1 år 1975 och pågick åtminstone till 1984 med Esso Music party 41 (släng er i väggen, Flamingokvintetten och Ingmar Nordströms!).

Musikvalet liknar det på Shellbanden, och omslagsfotograferna gjorde lyckade stilstudier av Volvobilar på nattlysande Essomackar (lågpris 1:45) och glada Essoflickor som gör samfällda Stinahopp. Bland kommentatorena märks Bosse Parnevik, Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, Stig Grybe, Stig Järrel, Gunilla Åkesson, Rolv Wesenlund, Catrin Westerlund, Lill-Babs, Lalla Hansson…

Högsta nummer som hittills noterats: Esso Music Party nr 47 från 1986. Speaker: Bo Maniette!

Corporate bullshit – företag som sjunger och spelar

Reklamskivor, jinglar och produktplacering – lansera ditt företag med underbar musik.

Med vinylskivan följde en explosion av ny musik och nya ljud i alla upptänkliga kombinationer. Skivbolagen producerade under 1950- och 1960-talen plattor att dansa till, dammsuga till, äta till, konversera till, konversera om, konservera till… en flod av skivor som födde bifloden incredibly strange music. Och på samma sätt som företagen idag jublar över ny teknik, så var inte dåtidens företag – i andra branscher än underhållningen – sena med att presentera sig själva och sina produkter… på vinyl.

Det finns en uppsjö av reklamskivor där de senaste hitsen sätts samman under titlar som Cuba-Cola Dancemix, Acme Summerparty 2000 osv. Men den riktigt intressanta grenen av denna genre är naturligtvis skivor som handlar om företaget och/eller dess produkter.

I Sverige har företagsskivan mest handlat om lansering av nya produkter. Ofta i kombination med någon trevlig tävling, såsom 1969 i Pekka Langers Pekkas Ljud-Jakt – där det gällde att gissa vad som döljer sig bakom ljuden i kategorierna djurläten, motorljud, vattenljud, språk och hushållsljud. Bland priserna: 1.000 elektriskt uppvärmbara hårspolar och 5 stycken Saab 99. Produkten? Flora margarin.

En personlig favorit är Bosse Parneviks lansering av chips: ”Kungsörnen bjuder på skiva! Gör det Ni också med Taffel-Chips, Pikant-Chips och Pomörer”. Flexisingeln skickades ut som varukorsband och omslaget fungerade som kuvert. På framsidan ser man Bosse smutta på en juice (självklart) tillsammans med Monica Zetterlund. Båda bjuds på chips och de verkar väldigt nöjda med det. Tyvärr innehåller själva skivan roligheter med Bosse Parnevik… (Jag kan inte hålla mig ifrån att citera den antik- och kuriosahandlare som sålde mig mitt ex: ”ska du verkligen köpa den här?”)

Många gånger har en producent skapat ett innehåll som flera företag kunnat använda med egna förpackningar. Sålunda är t.ex. Pepsodent Sagoskiva (ja, den heter faktiskt så) försedd med en pedagogisk instruktion – ”Tandvärnet informerar på bilderna om riktig tandborstning”, men inget på skivetiketten eller inspelningen avslöjar att detta skulle ha med Pepsodent eller tänder överhuvudtaget att göra.

En avgjort bisarr variant av reklamskivan är den serie dubbelalbum som i slutet av 1960-talet (?) lanserades med en skiva klassisk musik i poptappning och en skiva som betalande företag i fråga disponerade efter bästa förmåga. Detta ledde fram till hybrider som läkemedelsreklam för farmaceuter och läkare, där en Doktor X berättar om betablockerare med tillhörande grafiskt presenterade diagram (mycket snygga gatefold-sleeves).

Apropå läkemedel är skivan Heart Sounds en klassiker. Lövens Kemiska Fabrik AB lanserade hjärtmedicinen Nitroduran med en EP hjärtljud. Här kan den intresserade läkaren ta del av ljudet av ”fyra medfödda hjärtfel”, ”fyra förvärvade missbildningar av hjärtklaffarna” och andra godbitar. Nitroduran lanserades internationellt på samma sätt, så skivan finns utgiven också på – åtminstone – engelska. (Samlare: skivan har dubbelt omslag, det yttre menat som kuvert. Därför ovanlig i fint skick).

Det finns också många exempel på hur företag åkt snålskjuts på något som varit aktuellt i t.ex. TV. Bengt Bedrup försökte ju få fart på svensken med olika motionsprogram i SVT. Han lånade också ut sig till bensinkedjan OK, som på skivan Spänsta med OK uppmanar: ”Det är enkelt och roligt att bygga upp konditionen. Bygga upp den kondition som förloras i bilen, hemma i fåtöljen och på arbetsplatsen. Så sätt igång!” Klassiskt exempel på corporate bullshit: vi är roten till det onda, men vi erbjuder dig något annat som du kan lägga ditt dåliga samvete på… Dessutom ett mycket lyckat omslag.

I en internationell översikt märker man att flygbolagen varit extra flitiga med att representeras i musikens värld. Lufthansa bräcker det mesta med låttiteln Elephants Honeymoon – Musik aus dem Lufhansa-Farbfilm ”Highlife in Lagos”. Den filmen skulle man ju vilja se, särskilt som den tycks filmad i Lufhansa-färg… KLM å sin sida verkade vilja komma in på hitlistorna med Come fly on my golden wings 1969.

Exotiskt, internationellt, möte mellan människor… genomgående ledord för skivor från flygbolag. Dock inte hos Korean Air, som med CD:n Take Off (1993) i en exklusivt upplagd förpackning visar upp sin stab och på skivan bjuder en orgie i melodiös hårdrock… Hur resonerade man?

Eller, för den delen, hur kom Salén-rederierna på att man skulle ge ut en singel med mer eller mindre nyktra sjömansvisor? Med Hasse Tellemar?

Den amerikanska marknaden är svårslagen på detta område (också). Det har att göra med vinylskivans utveckling i USA, men också med den företagskultur som finns där. Den senare delen av 1900-talet har visat att det är en mycket lyckad kombination.

I vårt land kommer en av de tyngre utgåvorna i den amerikanska skolan från den stora bilfabriken i Göteborg: i början av 1980-talet var det dags att samla folket på golvet kring ”volvoandan”. Ja, hur ska man nå den vanlige knegaren? Inte med några tråkiga PM, nej – glatt ska det va’, show ska det va’, musik ska det va’! Sagt och gjort och kassetten The Spirit of Volvo kom till. Och denna musikaliska spegling av företagets anda är så uppblåst – t.o.m. för att vara i musikalgenren – att Peter Jöback skulle rodnat redan på repetitionen. Låten slås bara av de inledande orden från chefen för Volvo Personvagnar, som inte nöjde sig med taget namn… han tog den nasala dialekten från PG Gyllenhammar också! Det finns ingen möjlighet att någon Volvoanställd slängt sitt ex! Alla måste genast ha blivit ivriga samlare av… corporate bullshit.

Böckerna om Incredibly Strange Music tar upp mycket av företags- och produktmusik. Japanska Honest-Abe Disc! gav 1996 ut den fantastiska samlingen Product Music i begränsad upplaga. Leta efter den – innehåller godbitar som Fords Tractor Drivin’ Man, American Standards My Bathroom is a Private Kind of Place, 7-11:s läskreklam Dance the Slurp, Exxons Up Came Oil och en lång rad andra fullträffar.

Tips från Sunkits läsare

CD-EP:n Agneta goes karaoke (”ibland blir kopiorna bättre än orginalet”) från Svenskt Papper, 2000 samt Fräsiga Fia med Mona Wessman, en singel som gavs ut av Fiat (tack Christer Andersson). Thore Skogmans klassiska Skogaholmsvalsen får vi inte glömma (tack Eva Isaksson).

Ekmanbuss är flitiga radioannonsörer med egna jinglar, som kan avnjutas på deras webbplats.

IT-bolagens verkligt heta lista
De flesta stora, och en gång stora, IT-konsultbolagen har faktiskt egna låtar. Troligen är syftet att de ska spelas i rekryteringsfilmer, kanske t.o.m. av den egna personalen på höstens kick-off. Gemensamt för alla låtar är självförhärligande, distansbrist och charmlöshet… som det brukar vara i denna genre, med andra ord. Njut av IT-bolagens verkligt intressanta topplista: Top 20 IT Anthems.

Av Magnus Nilsson
Publicerad 2000-03-21
Uppdaterad 2004-01-30 och 2006-07-06

Kommentarer

Arne Persson, 2005-03-28
Jag har en platta som heter Life Sound Israel. Av det lilla jag förstår så verkar företaget Globetrotter vara ansvarigt för eländet. Det börjar med ljud från Kastrup och SAS Sk853 take off. Intressant nog har dom även tagit med kaptenens information om trippen. Resten av plattan innehåller div ljudspår från Israel. Exempelvis spår 7, A-sidan: Medelhavets vågor rullar in mot Nathanyas soldränkta stränder. Totalt 17 olika ljudupptagningar. Hittar tyvärr inget årtal på den lilla godbiten. Vill även passa på att nämna hur lycklig jag blev när Jag hittade Sunkit-sidan, jag visste att det måste finnas nån därute som har samma problem som jag…

Gunnar Jönsson, 2006-04-05
Läste den utmärkta artikeln om Corporate bullshit och gjorde en djupdykning i min skivsamling och hittade följande alster:

Reklam för O-ringen/5-dagars i Falun 1985, EP med bl.a. Sören Rydgren på dragspel och Bertil (Johnsson) Mogrind på sång.
Reklam för TOR LINE, singel med fint omslag med bl.a. Tor Anglia-valsen och Välkommen ombord. Okända kreatörer.
Rockwool-skivan, utviks-EP med reklam av varierande kvalité av Runo Sundberg.
Riksost. Gul (!) vinylsingel med ost-reklam från 1988 med Björn Skifs, Anders Glenmark och Fredá.
Skånska Cementgjuteriet (”Bygger allt överallt”) med Bengt Hallberg som spelar musik ur filmen Bygge på väg.
Just another day / Heart strings, reklamsingel för Posten med The Spotnicks.
Lite Thore Skogman-reklam förutom Skogaholmsvalsen är: Felix-visan (gurka), singel från Felix; Ett brev betyder så mycket, singel från Posten med tårdrypande omslag; I Sälen och Emellan Sälen och Mora, reklamsingel för Sälens Högfjällshotell (en riktig Skogman-klassiker med skivnummer SÄL 1); En rökfri generation + 2, reklam för En Rökfri Generation; Massor av blommor, reklamsingel för Hemmets Veckotidning/Interflora och Atlasresor.
Nordsjö Färg-Tintorama 25 år, från 1988 med titeln Top of the pops (Engelska originalhits och artister från 60-talet). Kanon!
Party Time med Coca-Cola, röd vinyl från 1976 med Greyhound Band (!). Massvis med kaloristinna recept och bilder.
FIB-Aktuellt-flickorna väljer för dig från 1973. Okänt band. Omslaget är 100 ggr bättre än musiken!
Scania bjuder på Time for pleasure, samlings-LP med svenska artister.
SKTF samlar styrkorna under titeln Together, samlings-LP med svenska artister.
Broströms-Rederiet bjuder på sjö- och havstema under titeln Saltstänk från 1975. Baksidans översikt av Broströms-flottan är kanon.
Axel Tegner & Son AB, vin- och spritagentur, bjuder på ett omslag som kan få vilken nykterist som helst att gå i taket; snacka om spritreklam. Innehåller även musik, tror jag.
Felix bjuder på Burgundisk köttgryta och Ungersk köttgryta m.fl. recept på sitt omslag, innehåller också musik med anknytning till maträtterna.
Arla tar hjälp av bl.a. Carl Gustaf Lindstedt, Hans Lindgren, Olof Thunberg m.fl. för att presentera en saga och vi kan lyssna till musikstycken som Skänklåt från Arla och Milkdrinkers are better lovers!!
På Julskivefronten finns bl.a. skivor med reklam för Gevalia (fin röd vinyl, omslaget är utformat som ett hus med urklippta fönster. Polar-artister), Scan (köttbullar), Telia, Blossa Glögg (!), Robur, Aftonbladet, Marabou, ICA Kundkort , AMS (!) m.fl. även tandkrämsreklam finns. Mestadels röd vinyl eller grön vinyl eller röda plastaskar när det gäller CD-utgåvorna.