Tom Zacharias är död

Den legendariske rockartisten Tom Zacharias är död. Han blev 62 år gammal.

Vi har sent om sider nåtts av beskedet att Tom Zacharias har dött. Tom föddes den 27 mars 1948 och dog den 20 augusti 2010.

Tom Zacharias var generationskamrat med Kenta och Stoffe, som skildras i Stefan Jarls klassiska filmer Dom kallar oss mods (1968) och Ett anständigt liv (1979). Tom umgicks i de kretsarna och levde det ”hårda livet” i Stockholms underground i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Samtidigt drogs Tom till teaterlivet och påbörjade studier vid Calle Flygares teaterskola.

Det tycks som att alla som hängde i det löst sammansatta gänget kring Kenta och Stoffe på något sätt medverkade i olika rockband. Tom Zacharias var inget undantag och 1972 debuterade han med en singel i eget namn på en underetikett till MNW; Josephine.

Av allt att döma blev debutsingeln en flopp, men detta hindrade inte att Tom redan året därpå fick ge ut en LP på Europafilm. Skivan, med det fantastiska namnet Är du ärlig är du härlig, kan sägas vara en förstudie till senare skivor. Tom sjunger till eget gitarrkomp och det är svårt att förstå vad skivbolaget såg för potential i satsningen.

Europafilms tålamod var märkligt nog inte slut. Uppföljaren Horar gör vi alla! släpptes 1975 och var en betydligt rockigare produkt. I kompet hittar vi gitarristen Tommy Broman, basisten Lars Bergström och Rolf Alex på trummor, tre namn som dominerar under Tom Zacharias artistiska glansperiod.

Det var samma år som Tom träffade på två ”affärsmän”, som fått för sig att man kunde tjäna stora pengar på att producera porrskivor. Johnny Bodes försök i genren hade ju varit mycket framgångsrika. Att uppdraget gick till Tom Zacharias var nog mycket en slump, men visst känns valet naturligt , en undergroundrebell som just gett ut ett album med titeln Horar gör vi alla!

Det är oklart hur glada de lycksökande uppdragsgivarna var över resultatet, men Belinda och uppföljaren Belindas döttrar (båda 1975) var försäljningsmässiga framgångar. Innehållet var grovt och får Johnny Bodes eskapader att framstå som riktigt salongsfähiga.

Därefter dalade Tom Zacharias (redan haltande) karriär rakt ned. Han återkom 1979 med barnskivan Alla vi barn, som gavs ut i ett obegripligt sammanhang på etiketten Mudist. Musikaliskt ligger den nära Belindas fuzziga, progressiva rock. Omslaget gjordes av Carsten Regild, varför albumet har ett värde också utanför musiken.

På egen hand gav han 1984 ut sin sista LP i eget namn, Till frukost. Med hjälp av musikaliska vänner fick han ihop en lång lista medverkande, men provokatören Zacharias låter trött och oinspirerad. Skivan fick aldrig kommersiell distribution, utan de exemplar som finns på marknaden är sådana som Tom själv sålt eller gett bort.

Det kunde ha varit det sista kapitlet i sagan Tom Zacharias. Men 2004 återutgavs Belinda och Belindas döttrar , samt de engelskspråkiga versioner av låtarna, som spelats in men inte getts ut , på Subliminal Sounds. (En skiva som du kan beställa från Sunkit.)

Releaseparty för skivan hölls på en av Sunkits klubbkvällar på Bröderna Olssons. Jag pratade en stund med Tom, som jag fick ett mycket gott intryck av. Han var chosefri, öppen och , naturligtvis , mycket smickrad över uppmärksamheten.

Man ska akta sig för att skriva om saker man har vaga aningar om. Men eftersom så litet finns nedtecknat om Toms person, så gör jag det ändå. Med brasklappen, att jag kan ha helt fel.

Vi pratade om vad han gjort sedan Belinda-tiden. Tydligen hade han hankat sig fram som lärarvikarie och levt på väldigt knappa resurser. Länge, eller hela tiden, bosatt i Hornstull i Stockholm. Han hade barn, som vid vårt möte var kring gymnasieåldern. Tom trodde själv att de hade skämts för vad deras pappa ”haft för sig” i livet, men att de kanske på senare år såg med andra ögon på hans produktion , inte minst sedan Belinda nått en ny kultstatus.

Tom Zacharias beskrev sitt umgänge under 1970-talet, räknade upp vilka som fortfarande var i livet… och vilka som fortfarande var fast i missbruk. Så såg ruinen ut; antingen död eller missbrukare.

En turné lär ha varit på gång efter återutgivningen, där Tom skulle backas upp av både band och dansare – allt i en för honom karaktäristisk kaxig stil. Men i sista stund ska han ha backat ur, och det av ganska vaga anledningar. Personligen tror jag att Tom Zacharias hade svårt att backa upp den bild han ville ge av sig själv, att han innerst inne inte var den sanningssägande, uppkäftige provokatören… utan helt mänsklig.

Vila i frid, Tom Zacharias.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Tack

Tack till Gustaf Görfelt.

Andy Votel – sunkspridare av rang

Han har en musikalisk häxkittel som rymmer det märkligaste bland det udda. Och han ger ut det på skiva. Häng med i Claes Lindmans hyllning till samlaren och spridaren Andy Votel.

Kan man tala om en levande internationell ”sunkadelicascen”? Om begreppet sunkadelica innebär ”fokus på udda och bortglömd musik” kan vi inte annat än basunera ut ett högljutt ”ja!”, och strax därefter kollektivt kapitulera inför den kringflängande skivsamlaren, skivbolagsägaren och DJ:n Andy Votels kulturinsats för musiken som omvärlden glömde.

Andy Votel, som egentligen heter Andrew Shallcross, är en brittisk elektronisk musikartist och skivproducent som var med och grundade skivbolagen Twisted Nerve och Finders Keepers Records. Han brukar dessutom designa omslagen till de olika släppen på dessa bolag.

Min introduktion till Votel var via en märklig mixplatta, som jag på inrådan av en gammal barndomsvän snarast borde flukta in på (med motiveringen att han trodde att jag som gillar ”gamla obskyra låtar” skulle uppskatta den). Skivan gick under namnet Music To Watch Girls Cry, släpptes 2003 på Fat City Records, och bestod av enda mix av en grotesk blandning bortglömda spår – hela 76 stycken inom loppet av 75 minuter! Skivan tog sig an alla tänkbara gamla vinylgenrer – allt från ett stort antal utsvävningar inom progg och rock från världens alla hörn, till indiska psykedeliska ljud, flummig fuktig funk, sängkammarsoul av det svettigaste slaget, charmigt primitiva elektroniska experiment och även förträngda eurovisionsschlagerfestivalsbidrag.

Den naturliga skeptiker som finns i oss alla skulle lätt kunna avfärda detta mastodontprojekt som ett migränframkallande lustmord (för att inte säga massmord) på allt vad musik innebär, men den spridda blandningen fungerar – inte bara förvånansvärt bra – utan över all som helst förväntan! Föreställ dig en turkisk schlager med hysteriska gitarrer, som snabbt och oväntat svänger över till en urvattnad karaokeblaskig instrumental barnprogramsvariant av The Beatles Hey Jude, som i sin tur övergår till en något olycksbådande demonisk kvinna som ger sin version av Donovans 60-talsklassiker Hurdy Gurdy Man, för att sedan följas upp av signaturmelodin till Roman Polanskis filmklassiker Cul-del-sac, och därefter landa i en pompös irländsk folkinstrumentsvariant av Simon & Garfunkels Scarborough Fair. Och när man tror att man hört allt den osannolika blandningen har att bjuda på, så susar ”vår alldeles egna” Pugh Rogefeldt in med den ordentligt svängiga, men tyvärr närmast okända 70-talsdängan Love, Love, Love! Incredibly Strange Music-härdsmältan är närmast total. Låtom oss helt enkelt fastställa att Music To Watch Girls Cry är alldeles för intensiv och kompakt för att sammanfattas här. Måste upplevas. Kan ej beskrivas nog detaljerat.

Music To Watch Girls Cry var för övrigt från början inte planerat som ett skivsläpp i ordets rätta bemärkelse, utan spriddes runt av Votel till sina vänner och bekanta, mest som ett hobbyprojekt. Votel tänkte att det skulle bli en producents mardröm att få loss rättigheterna till alla obskyra spår, men tack vare en insats från Fat City Records blev det hela en möjlighet, och skivan släpptes till allmänheten med lysande recensioner som följd. ”Andy Votel must have one of the coolest record collections ever” poängterade någon. Undertecknad instämmer till fullo.

Resan tar lyckligtvis inte heller slut där. Music To Watch Girls Cry har hittills fått två uppföljare:Â Songs In The Key Of Death samt One Nation Under The Grave (varav den sistnämnda släpptes november 2007) och originalkonceptet behölls med råge – det vill säga vansinnigt många låtar och genrer ur världens alla undanstädade vinylbackar på vanvettigt kort tid. Och Del 2 och 3 i serien levererar ordentligt även de. I ärlighetens namn kan jag inte bestämma mig för vilken av de mixplattorna jag gillar bäst – trots att de alla tre går på repeat i min spelare ohälsosamt ofta där hemma. Flukta in genast, lyder mitt råd.

Votel är inte bara skyldig till högst osannolika mixar utan även andra former av kulturgärningar som att släppa samlingsalbum på ovan nämnda Finders Keepers Records där han fokuserar på – just det – udda och bortglömd musik. När han hade profilerat sig tillräckligt som samlare av diverse undanstädade hits utgav han i januari år 2005 Folk Is Not A Four Letter Word, en högklassig sammanfattning av 60- och 70-talets dammiga folkmusikskivor vars medeltida influenser hade börjat nästla sig in i dagens moderna popmusik. Skivan följdes av flera liknande samlingar, med talande titlar som exempelvis Prog Is Not A Four Letter Word, Welsh Rare Beat, Well Hung – Funk-Rock Eruptions From Beneath Communist Hungary samt den logiska och hedervärda uppföljaren Folk Is Not A Four Letter Word, Volume 2 för att nämna ett fåtal. Samtliga skivor kan man köpa digitalt via skivbolagets hemsida snabbt, enkelt och framförallt helt lagligt. Man kan även provlyssna på alla spår innan ett eventuellt köp. Ordentligt bra jobbat.

Avslutligtvis vågar jag djärvt konstatera att Andy Votels lekstuga har utrymme för det mesta – allt från djupdykningar i subtropicálians vilda fuzzgitarrer till den mer vildsinta psykedeliska rockscenen såväl som andra rariteter inom rock och progg (men inte i den svenska, smala och på flera sätt infekterade betydelsen av ordet). En hisnande och trivsam resa genom bortglömd musikhistoria – redo att förvåna, förbrylla och förtjusa – väntar dig.

Länkar

Belinda med Tom Zacharias

De två albumen Belinda och Belindas döttrar tog lort-Sverige med storm på 1970-talet. Fortfarande låter Tom Zacharias snuskigare än snuskig.

Tom Zacharias: BelindaSLUTSÅLD Den svenska synden har aldrig låtit lika snuskig som på Tom Zacharias undergroundklassiker Belinda. Nu har Subliminal Sounds släppt den ultimata svenska 70-tals-underground-psych-funk-pop-erotica-skivan! I början av 1970-talet spelade den legendariske outsidern, geniet och galenpannan Tom Zacharias in två sägenomsusade och skandalartade LP-skivor, Belinda och Belindas döttrar. Bägge är idag mycket eftersökta rariteter. De är på många sätt också föregångare och inspirationskälla för artister som Onkel Kånkel m.fl. Dessa två mästerverk fyllda med barnförbjudna svenska texter spelades också in på engelska för den amerikanska marknaden, men gavs aldrig ut. Subliminal Sounds presenterar båda versionerna på denna fantastiska CD, komplett med tidigare opublicerade bilder och Tom Zacharias otroliga historik.

Svängig, funkig, psychig musik med gurglande, fuzzande wha-wha-gitarrer och sanslöst barnförbjudna texter. Här möts de grövsta perversiteter med dasshumoraktiga rock-pop-låtar presenterade på det mest tarvliga och smaklösa sätt. Missa inte tillfället att skämma ut dig! Obs! Verkligen inget för känsliga öron! Obs! (Vi menar det).

Tom Zackarias
Belinda
CD, Subliminal Sounds, 2004. Ca 60 min.
Pris: 149 kronor (+ porto) SLUTSÅLD

Observera att CD-utgåvan är slutsåld. Sunkit.com för inte LP-versionen.

Låtar på skivan

  1. Dirty
  2. Please Daddy
  3. The Hooker
  4. Nice Cocks
  5. A Cunt That’s Seen Better Days
  6. Gay Club
  7. Fegis Provlyssna (MP3-format)
  8. Slicka min clitta Provlyssna (MP3-format)
  9. Horan
  10. Sperman Karlssons jättefjång
  11. Revansch
  12. Slavinnan Provlyssna (MP3-format)
  13. Gay Club Provlyssna (MP3-format)
  14. När skogens källa sinar
  15. Leve incesten
  16. Belindas sång Provlyssna (MP3-format)
  17. Freak baby Provlyssna (MP3-format)
  18. Schyssta kukar
  19. Snälla pappa
  20. Sadism
  21. Sexgalningar
  22. Kåtsnack

Erik Aschan Zürcher

Erik Aschan Zürcher (foto: Lars Ekelund)

En av svensk musiks verkliga doldisar. Erik Aschan Zürcher gav ut sina skivor på eget bolag, vägrade distribuera dem och grävde ned restupplagan på tomten. Men han är mer än en kultperson…

Erik Aschan Zürcher – i dagligt tal [erik aska:n] – får nog finna sig i att klassificeras inom den svenska proggen, trots att han aldrig hade särskilt mycket gemensamt med vare sig barrikadkämpar eller mysflummare… Erik tycks ha varit en särling i alla sammanhang han hamnade i.

Erik Aschan Zürcher (foto: Jan-Ivan Harnesk)Erik Aschan Zürcher (foto: Jan-Ivan Harnesk) föddes i Stockholm 1953, men växte upp i Västerås. Tidigt lämnade hans nederländske pappa familjen och Erik bodde i perioder i fosterfamilj. Omkring 1970 umgicks han i motorcykelkretsar i Västerås, samtidigt som han gick på konstskola och började sjunga i olika rockband. 1971 flyttar han till Lund, där umgänget blir ett helt annat. Men Erik tröttnar snart på det intellektuella studentlivet och flyttar till en släktings sommarstuga utanför Linköping. Det är också i Linköping han börjar skriva låtar på allvar. 1973 kommer hans första LP i eget namn, på egen etikett och med apostlahästarna som distributionsväg…

När Björn Afzelius, då på SAM-distribution, visade intresse för att sälja Eriks skivor till skivhandeln, meddelade Erik att han inte var "redo för att bli rikskändis".

Under årens lopp verkar det som att Erik Aschan Zürcher gett ut skivor i den takt han har haft råd med. Upplagorna har varit blygsamma och försäljningen med största sannolikhet ännu mindre. Tyvärr grävde han själv ned hela restupplagan på tomten i början av 1990-talet, i en slags reningsprocess, och därför är det mycket svårt att få tag i hans skivor. Debuten gavs dock ut på nytt 2001.

För en mer utförlig biografi, musikexempel från skivorna, outgivet material m.m. hänvisas till den utmärkta webbplatsen om Erik Aschan Zürcher. Här kan man också köpa de skivor som finns tillgängliga.

Man kan säga att det finns tre huvudstråk i Erik Aschan Zürchers musik. Ett experimentellt, som påminner om ljudkonst, ett akustiskt, sparsmakat och mörkt – ofta med komp av enbart akustisk gitarr och med texter kring temat kärlek; ett med en rockigare sida som går i klang med t.ex. Tom Zacharias Belinda-skiva, dvs. svängig 70-talsrock med ganska mycket wah-wah-gitarr… Och nivån är förbluffande hög, med tanke på att detta är en artist som väldigt få ens hört talas om.

Som bäst tycker jag att Erik är i Se’n kan vi börja från det andra albumet, som gavs ut 1977. Det är en mörk gitarrballad, som ledigt skulle kunna vara plockad från något album med Led Zeppelin. Som roligast, eller mest originell, är han i De’ e’ nazismen, som inleder Vi ska alla den vägen vandra, från 1982. Plattan är samtida med Gyllene Tiders verkliga storhetstid och inledningen skulle kunna vara hämtad från en skiva med just dessa… Sett i det sammanhanget är det underbart dråpligt när Erik börjar sjunga:

De’ e’ nazismen
som styr det här landet
ah ah-ah-ah
Tänk på alla droger
dom för ut
ah ah-ah-ah
För att säkra sin profit
och lugnet i det här landet
ah ah-ah-ah

Det låter kanske fånigt, men fortsättningen är faktiskt politiskt intressant och typisk för Erik Aschan Zürchers syn på politiken som oskiljaktig från individen.

Under 1990-talet verkar Erik ha lämnat musiken helt, men sedan några år är han åter aktiv både som skiv- och liveartist. Säkert har återutgivningarna av den första skivan och albumet In English varit en sporre, men också det faktum att han mer och mer betraktas som en kultperson i svensk musikhistoria.

Men en som är värd ett bättre öde, än att bara betraktas som kult.

Diskografi

  • Erik Aschan: Erik Aschan, LP, 1973, 1979, 2001
  • Erik Aschan: TVÅ, LP, 1977
  • Erik-Gabriel Willand Aschan: Så länge ni vägrar lyssna…, LP, 1979
  • Erik-Gabriel Willand Aschan Zürcher (före detta Aschan): Mothugg! – Mina sånger kommer alltid att leva!!!, Dubbel-LP, 1981
  • Erik Zürcher: Vi ska alla den vägen vandra! (el Offrad på politikens altare!), LP, 1982
  • Erik G W Zürcher and Erik Aschan: In English, Dubbel-LP, 1986, 2004
  • Eric Asch an Surcher: Tre låtar (En grön – En ljusblå – En om döden), Kassett, 2002
  • Eric Asch an Surcher: Tre låtar (En grön – En ljusblå – En om döden), EP, 2003

Fotot överst på sidan är taget av Lars Ekelund. Bilderna är hämtade från webbplatsen om Erik Aschan Zürcher och kommer ursprungligen från skivkonvolut.

Av Magnus Nilsson

Relaterade länkar
> Webbplats om Erik Aschan Zürcher (extern länk)

Per Forssell

Han kom, han såg… han försvann. Efter hemmabygget Hantverk har det varit tyst om Per Forssell.

Per Forsell, detalj från omslaget till LP:n Hantverk

Per Forssell. Mannen gömmer sig eller är svår att hitta. Micke Goulos spelar Forssells platta när han gästar Sunkit, men vi vet verkligen ingenting om Per Forssell. Vi har två favoriter från Forssells platta, Vem tänker på djuren och Punk-plonk. Skivan är inspelad och utgiven på egen hand, så vi gissar på en liten upplaga.

En dag kom ett e-brev från Fredrik Oskarsson:

Angående Per Forssell, så köpte jag skivan för en 10:a i Umeå på en secondhandbörs som har en mängd billiga vinyl. Den är inhandlad för ca 2 år sedan.

Sedan listar Fredrik info från skivans konvolut, vilket vi tackar och bockar för:

Per Forssell: "Hantverk"
Sid A:
Lazy weekends (insp 1981)
Tack, alla gamla vänner (insp 1979)
Bomullsdrömmar (insp 1981)
Låt dina vingar få flyga (insp 1978)
Get it right (insp 1980)
Skogens djur (insp 1980)
Sid B:
Vem tänker på djuren? (insp 1977)
Electralyx (insp 1978)
(parodi-block)
My sweet sugar baby (50-tals parodi a la Elvis insp 1980)
Punk-Plonk (Punk parodi insp 1980)
Sören’s Skåne (skånsk folkmusikparodi insp 1980)
LA-LA-LAJLA (svensktopps-parodi insp 1978)
All text & musik, alla instrument & sång (genom trickinspelning), produktion, arrangemang & mixning: Per Forssell
Inspelad i vardagsrummet på Björnekullahed.
PBF Production

Kontakt med Per Forssell

Oj, vad förvånad man kan bli ibland. Plötsligt – gärna sent på kvällarna – kommer det avslöjande och intressant post i mailboxen. Det visar sig att Per Forssell idag jobbar på SVT.

Hej
Mmm, satt på redaktionen i en stunds avkoppling på kvällen och slösurfade på nätet. Döm om min förvåning när jag hos er hittade att det ordades om min 1:a lp "Hantverk"… det är ju fnittrigt kul. Hur gick det till? Det var ju så länge sedan den utgavs, faktiskt mer som träning inför nästa lp-skiva mången år senare.
Roligt är det
Hälsningar Per Forssell

Av Magnus Nilsson

Curt Jalmo

Med albumet Ängel med krossade höfter är Curt given på gränsen till kalkongården, men här finns mer än bara pretentioner…

Curt Jalmo i Starlet [ Klicka för större bild ]Curt Jalmo [ja:lmo] var sångare i 1960-talets svenska popvåg, bakom mikrofonen i Lay Abouts (representerade på den klassiska samlingen Stora Popboxen – Svensk Pop 1964-1969). Debuterade som poet med boken Nattsand på Bonniers 1970. Så här skriver författaren själv på bokens baksida:

Fantasins drevkarlar är små, obetydliga, men utopiernas fångvaktare – förklädda till arbetsgivare, direktörer, borgarråd, arkitekter, föräldrar och lärare – darrar redan i sina gryt. Låt oss slösa med kärleken till livet och befria oss själva.

Kom med en LP i eget namn på Sonet under 1970-talet, en skiva som kanske är svensk populärmusiks mest pretentiösa alster någonsin. Curt Jalmo var poet i den svåra skolan och pratsjunger till dåtidens sedvanliga Sonet-komp; dvs. den svenska studioeliten.

Det är mycket högtravande och det är mycket mytologiserande av amerikanska rocklegender.

De evighetslånga eposen Janis Joplin (baserad på J.S. Bachs Toccata och fuga i d-moll) och Jim Morrison är häpnadsväckande skrattretande för sina skyhöga pretentioner, men samtidigt… även om Curres gravallvar är svårsmält, så växer skivan med lyssningarna. Curt Jalmo var faktiskt först i Sverige med sin grej, låtarna och kompet är felfritt och omslaget välter.

Kanske är det dags för både en revidering och djupare analys av fenomenet Curt Jalmo. Leta i skivbackarna efter Curt Jalmos Ängel med krossade höfter (Sonet SLP-2351).

Ett ödets ironi är vad som hände med Curt Jalmo efter det enda egna albumet: han fick sätta sig ned och översätta engelska låtar till svensktoppsartister. Vad övrigt är, är tystnad.

Pop trivia: Curt Jalmo är pappa till rap-artisterna Melinda Wrede och Profilen (Richard Wrede). Melinda Wrede släpper 2008 släppa sitt andra soloalbum, Lögner efter läggdags, med bl.a. ett version av en av pappa Curts låtar!

Kommentarer

En januarikväll 2002 kom ett e-brev från Ola Jameson:

Ville bara meddela att jag blev rörd till tårar över att se att ni har Curt Jalmo med på er greatest hits-lista. Hittills har jag i princip inte stött på någon som nånsin ens hört talas om honom.
Själv är jag stolt ägare till ett faktiskt helt ospelat ex. av Curts platta Ängel Med Krossade Höfter. Sanningen är att jag inte vågar lyssna på den – jag är livrädd att innehållet inte ska uppfylla de skyhöga förväntningar som omslaget, titlarna och texterna byggt upp.
Jag hittade för övrigt plattan efter en lång tids letande i ett gammalt arkiv på Sonet. Dagge Häggkvist, som på den tiden var en av cheferna på bolaget, hade lite svaga minnen av Curt, och sa att han varit en ”märklig typ”. Tydligen hade Dagge tyckt lite synd om honom (plattan blev igen försäljningsframgång) och låtit honom jobba extra i sin hustrus musikaffär (om jag minns rätt).

Och några dagar senare en komplettering:

Jag fick upp ögonen för Curt efter att ha läst ett gammalt 70-talsnummer av tidningen Starlet, där Curt (underbart foto!) fanns med på idolbild på baksidan som ”månadens idol”. Inne i tidningen fanns också några korta rader om honom och om plattan. Eftersom ingen hade hört talas om killen blev jag nyfiken, en nyfikenhet som ett tag nästan blev manisk; jag började tro att hela grejen var ett aprilskämt eller nåt… Curt Jalmo fanns inte i verkligheten. Men så en dag befann jag mig i källaren på gamla Sonet och – hey, presto!
Jag har tyvärr inte kvar den där gamla tidningen själv – men den borde inte vara omöjlig att få tag på. Rimligen är den från samma år som plattan.

Vi kan inte heller undanhålla detta charmiga e-brev, en solskenshistoria inskickad av Leif Carlsson i Växjö:

Tyvärr har jag ingen info om Curt Jalmo men 1972 rekommenderade jag hans LP till en tjej jag träffade i en skivaffär. Två år senare möttes vi på en fest, jag blev intresserad och frågade om jag kunde få låna skivan som hon hade köpt på min inrådan. Påstod att jag ville banda av den… Skivan finns kvar i min skivhylla och tjejen är jag gift med sedan många år. Så visst betyder Curt Jalmo mycket för mig!

Tack

Tack, Leif! Och tack, Johan Wanloo, som skickade idolbilden ur Starlet. Tack också till Petra.

Av Magnus Nilsson

Relaterade länkar
> Melinda Wrede på MySpace (extern länk)