Sunkits Ny-Magnum pratar vingliga vinyler och loppisfynd i podcasten DJ 50 Spänn

Sunkits medgrundare Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson fick en femtiolapp och ett uppdrag. Gå in på en loppis, kom tillbaks till civilisationen och berätta om dina fynd.

Podcasten DJ 50 Spänn bygger på konceptet att låta någon mer eller mindre intressant person gräva fram skivor på en loppis. 5 skivor med budgeten 50 spänn. I det rykande färska programmet är det Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson som är mer eller mindre intressant gäst.

Du kan lyssna på avsnittet här och det finns också på Itunes.

Det här är kriterierna:

  1. En loppmarknadsklassiker.
  2. En slumpmässigt uppplockad skiva, random access vinyl.
  3. Ett nostalgiköp: en skiva som du ägt någon gång tidigare i livet.
  4. En ren chansning.
  5. Den bästa skivan du hittar utan att spräcka budgeten.

Radio- och teveprofilen Tommie Jönsson står bakom DJ 50 Spänn och du kan följa programserien på www.dj50spann.se.

Foto: Tommie Jönsson.

Margareta Hallin i Strindbergs pjäs Taklagsöl

Hovsångerskan Margareta Hallin gör nu en hyllad insats som en av två skådespelare i Taklagsöl av Augusti Strindberg. Pjäsen spelas på Strindbergs Intima Teater fram till och med den 27 mars 2011.

För Sunkits vänner är operasångerskan, pedagogen och skådespelaren Margareta Hallin mest känd för sitt inhopp i skivetiketten Fonofons märkliga utgivning under 1960-talet. Att kalla Etta på Söder ”legendarisk” är att förminska dess centrala roll i den svenska floran av incredibly strange music.

Man man gör Margareta Hallin lika orätt om det är enbart för denna EP man nämner henne. Trots att hon har varit verksam länge (hon fyllde just 80 år), så står hon mitt i en hyllad karriär , både själv på scenen och som kompositör.

Fram till och med den 27 mars 2011 spelar hon sjuksköterskan i August Strindbergs pjäs Taklagsöl.

”Margareta Hallin spelar denna multi-roll, och hon gör det med en scensäker diskretion som fullständigt lyser kring hennes svarta husjungfruklänning” skrev Expressen efter att pjäsen haft premiär den 28 februari.

Gå och se henne!

Av Magnus Nilsson

Foto

Margareta Hallin och Anna Lyon i pjäsen Taklagsöl. Fotograf: Bengt Wanselius.

Länkar

Cocktail International – en skivserie med historisk vikt

Du har säkert sett dem i reabackarna , LP-skivorna med mer eller mindre glamorösa omslag och alkoholromantiskt klingande titlar. Sunkits Henrik Martinell har gått på djupet med fenomenet Cocktail International.

Det är ett omdebatterat område, och mycket oseriöst har skrivits om det genom åren, men frågan kvarstår: hur lång är Claudius Alzners easy listening-serie Cocktail International?

Nu tror sig forskare knutna till Sunkit.com , i samarbete med ett flertal second hand-butiker i Sverige , för första gången ha funnit ett slut på det schweiziska samhällshotet. Hotet ansågs verkligt fram till att den sista volymen gavs ut 1980 och kunde härledas bakåt ända till volym nummer ett från 1973.

Än idag kan man se spåren och såren efter Cocktail Internationals tassande, samtidigt brutala framfart i sjuttiotalets Sverige. Ett spår är den trojanska häst som lämnats i ett av våra mest vardagliga färdmedel, hissen, där intetsägande cocktailmusik inte sällan fortfarande väller fram ur luddiga högtalare.

Men hur svårt kan det egentligen vara att ta reda på vilken den sista volymen i serien var? Inte särskilt svårt faktiskt, men efter att ha rådfrågat 118 100 som säger sig ha 'svar på allt', insåg forskarna att det fanns en kitsch-historisk lucka att fylla hos svenskarna.

118 100s svar löd:

Claudius Alzners Cocktail International finns i 15 volymer. Vi önskar en trevlig kväll!

Omslaget till skivan Cocktail International - 30 Top hits à la carte
Cocktail International - 30 Top hits à la carte

Svaret är inkorrekt, då Sunkits forskningsrapport visar att det fanns sammanlagt 17 volymer (om man bortser från samlingsalbumet Cocktail International , 30 top hits à la carte och ett par samlingar återutgivna på cd).

Under sjuttiotalet plöjde schweizaren Claudius Alzner med Cocktail International en djup fåra genom populärkulturen och delade den tyskspråkiga delen av Europa i två delar.

Det ena lägret, som bestod av sönderavlade medborgare av småstäder och pittoreska alpbyar, förespråkade österrikisk joddel och tyrolermusik av bumpa-bumpa-hålli-gång-sing-along-karaktär. Det andra lägret däremot, bestående av gravt understimulerade akademiker med talsvårigheter och alkoholrelaterade problem, förespråkade hissmusik och förkastade allt mänskligt tal.

Man kan barskt säga att det var hos människorna i det senare lägret som cocktailmusiken tidigt blev en försäljningssuccé.

Cocktailmusiken ansågs av många sjuttiotalstonårsföräldrar vara ett hot liknande den fara som rock’n’roll-musikens inverkan '“ av femtiotalets föräldrar , ansågs ha på femtiotalets unga. Till exempel degenererande och sexuellt frigörande. Men cocktailmusiken spädde dessutom på föräldrarnas rädsla för hur genrens nästan lyriska skildring av alkoholhaltiga drycker skulle påverka deras ungdomar negativt.

Musikformen cocktailmusik är kusin till hissmusik, easy listening och muzak, men är uteslutande instrumental och innehåller alltid en elorgel, framför allt av märket Hammond.

Nästan alla låtar är evergreens, och tar sig ofta uttryck i maratonpotpurrier där musikern växlar från det ena kända temat till det andra. Musikstilen används i synnerhet på cocktailpartyn, där det alltid skall finnas cocktailmusik.
Om Klaus Wunderlich var genrens okrönte kung var Claudius Alzner dess prins.

Exakt varför inställsamma skivor av det här slaget producerats i sådana massiva mängder ifrån just den tysktalande delen av Europa vet man inte riktigt, men kitschentusiaster världen över tackar och bugar ödmjukt för deras glada och okultiverade bidrag till musikvärlden.

Fredrik Hallberg, ägaren av skivbörsen Rainbow Music i Solna och med lång erfarenhet av vinylskiveförsäljning, har några volymer av serien Cocktail International i sina skivbackar.

Han kallar serien för lågpris partyplattor 'made for dancing' som fyller backarna bredvid Klaus Wunderlichs alster.

, Det är ju det här klassikt tyska 'tre låtar i rad' medleystuket, säger han.

Men det intressanta med serien är kanske inte vad som fanns på LP-skivorna, utan vad som prydde konvoluten.

Enligt Fredrik Hallberg har de obskyra omslagen ett skärt spritromantiskt skimmer över sig.

­, Skivorna kom ju under en tid där man fick dricka sprit utan att för den skull vara politiskt inkorrekt. Med konvoluten ville man visa att 'sprit var gott', men att man skulle dricka drinkar av finare sorter inte vanliga shots, säger Fredrik Hallberg.

Cocktail International-serien har sällan ansetts vara varken kontroversiell eller en maktfaktor i musikhistorien och den har heller inte revolutionerat musikvärlden på något sätt, men Sunkits efterforskningar visar att den haft en stor roll i samhällsomvälvande skeden av svensk nutidshistoria.

Efter Göteborgs-kravallerna 2001 dömdes flera människor till grov anstiftan till upplopp och grov skadegörelse.
Fyra av de dömda var anställda på secondhand-butiker och hade tillgång till ett stort antal skivor ur Cocktail International-serien. Dessa skivor hade av de dömda använts som 'Molotov Cocktail Internationals', dvs. vinylskivor som doppats i tändbar vätska, tänts eld på och kastats mot polisbilar och skyltfönster.

Skeptiker hävdar dock att detta aldrig inträffat.

Idag vill alla unga formgivare göra dem , skivkonvoluten. Det är tufft, det bästa av två världar helt enkelt , musik och formgivning.

Men under tiden då Cocktail International kom, 1973 – 1980, var kanske inställningen hos formgivarna inte densamma. Då ville man hellre formge produktannonser framför skivkonvolut. Det var det som var 'inne'. Och det kan vara därför som konvoluten till Cocktail International fick det utseendet de fick.

Lasse Ermalm är Sveriges meste LP-formgivare med cirka 2500 vinylkonvolut i bagaget. Efter en titt på Cocktail International-omslagen säger han att han inte förut har sett något vinylkonvolut som är så uppenbart och starkt sammankopplat med sprit.

, Det här skulle inte ha gått att göra i Sverige, utan mer i Europa eller USA, säger han och syftar på omslagsbildernas alkoholglorifiering i förhållande till folkhemmets uppfostrande syn på svenskens alkoholvanor.

, Sjuttiotal, mycket drinkar och James Last-liknande omslag gör att jag tänker på James Bond när jag ser omslagen. De uttrycker liksom 'it’s a man’s world'. Titta till exempel på 9:an , ett glas med en stor jävla isbit, det är en manlig drink, säger Lasse Ermalm.

Än är forskningen på Cocktail Internationalkonvolutområdet i sin linda, men forskare har utifrån de återkommande spritsorterna med tillbehör redan konstaterat att bilderna verkar återge en sansad bartömning. Att allt sponsrades av spritmärket Martini & Rossi är svårt att ta miste på. Vissa tycker mest att konvoluten verkar återge ett zoo av drinkar som slumpen skapat.

Någon lång resa från första till sista volymen är det inte fråga om, utvecklingen på bilderna samt typografin är nästan obefintlig. Men det finns små skillnader, menar Lasse Ermalm:

, Ettan är lite stram i sin typografi och uppställning; mot slutet av serien gör man mindre distinkta plåtningar. Jag tror att flera av bilderna plåtades vid samma tillfälle, att man plåtat varianter av samma motiv (som exempelvis på volym 7 och 11, red. anm.). Det här var produktbilder, de var inte gjorda för illustrera skivan utan mer för att sälja sprit och skivor i annonser och skivomslag. En ganska tidig produktplacering kan man säga.

De teologer som forskat i ämnet, menar att om gud har röjt ett hörn i himlen åt sådan här musik, har han röjt en hel våning i himlen åt sådana omslag.

Omslagen uttrycker en viss aptitlighet, men enligt Lasse Ermalm står sjätte volymen på ett taffligt sätt ut från resten av seriens omslag.

, Ljussättningen är dålig, objekten verkar ha ställts dit bara raktuppochner utan känsla och den tråkiga bakgrunden skiljer sig väsentligt mot de andra omslagen. Den ordinarie formgivaren kanske var sjuk den dan.

Bilderna signalerar även att det är ganska billigt.

, Och lättsmält värre, säger Lasse Ermalm, det här var inget för den musikintresserade. Inget man satte sig ned och lyssnade aktivt på, utan på sin höjd en ljudkuliss.

Att lyssna igenom samlingen var för forskarna som att äta en elefant. Man valde därför att inte gå ut på den djupa delen av Cocktail International-bassängen, utan nöjde sig med att räkna ut att serien består av:

  • 17 volymer uppbyggda av sammanlagt 475 låttitlar.
  • Dessa buntades ihop till 170 potpurrier ( exempelvis ett på volym fem som utgörs av hitsen Schwarzbraun ist die Haselnuss, Der Junge an der Reling och givetvis Westerwald-Lied) och
  • fyllde en tidsrymd av storleken 10 timmar, 6 minuter och 46 sekunder.

Genom åren medverkade sammanlagt 23 musiker på skivorna. På varje skiva medverkade i snitt sju till nio musiker, 10 av dessa var med endast på en skiva. Endast två av musikerna , Claudius Alzner (klaver) och sidekicken Robert Opratko (Hammondorgel, Yamahaorgel) , fanns med på alla skivorna. Nämnas bör att Opratko fortfarande, 78 år gammal, är aktiv inom musiken (komponerar, arrangerar, producerar och dirigerar) i sitt hemland Schweiz.

Ville man äga skivorna var Domus ett bra inköpsställe och priset för plattorna steg under åren från 15,95 till 29,50 kronor.

Operetten Cocktail (Klicka för större bild)
Operetten Cocktail

I Cocktail Internationals kölvatten släppte samma bolag (Elite Special) andra, smalare samlingar med blandad spritdrycksmusik som också de framförs av Das Orchester Claudius Alzner.

En av dessa var Operetten Cocktail.

Men det är en annan historia, en annan forskningsrapport'¦

Av Henrik Martinell

Se Margareta Hallin på Ulriksdal

Hovsångerskan Margareta Hallin är i Sunkit-sammanhang mest känd för sina kultsinglar på skivbolaget Fonofon under 1960-talet, men detta är naturligtvis en mikroskopiskt liten del av hennes karriär. I sommar kan du njuta av hennes sång på Confidencen, Ulriksdals slottsteater, i Solna.

Den 16 augusti 2009 (klockan 16.00) uppträder Margareta Hallin under rubriken I dikt och ton – Visor i Tidlösa. Tillsammans med pianisten Torsten Lundqvist framför hon dikter av Emil Hagström, tonsatta av Thorstein Bergman.

Biljetter kan bokas genom Confidencens webbplats.

Diamanda Galás går på knock

Hon är känd som en demon både i operans och industrirockens värld. På Södra Teatern sågade Diamanda Galás, bildligt talat, i publikens själar med rostig fogsvans. Och med finess.

Diamanda Galás skrider in i (sjävklart) svart aftonklänning och sätter sig vid den dramatiskt upplysta flygeln. Hon ägnar inte publiken en blick. Ordet diva är inte i närheten , hon är majestätisk. Bredvid henne framstår teveserien Familjen Adams karaktär Morticia, en ofta förekommande och oundviklig referens, som fullständigt banal.

Inför ett i princip fullsatt Södra Teatern inleder Diamanda Galás med att ge prov på hela omfånget i sin röst. Det låter stundtals som ett tjuvlarm löper amok. Hon har också kapacitet för att hålla ut toner i vad som känns som en evighet. Det är en skolad sångerska som använder sitt verktyg som en rostig fogsvans.

Det är starkt att inleda med en sådan programförklaring, this is what you get. Inga kompromisser, inga eftergifter, ingen god smak, inget lagom. Samtidigt är det väl det som man förväntar sig av henne.

Hennes insats förvånar inte, men imponerar. Och i ärlighetens namn hade jag nog väntat mig än mer apart musik. Det är kanske det som förvånar istället… Diamanda Galás beskrivs ofta som en , konstnärligt framstående, men dock , freakshow. I själva verket är hon absolut fokuserad, hon är ett med sitt ämne. Och hon vet vad hon håller på med: Sången är redan legendarisk, även som pianist är hon fantastisk.

Diamanda Galás markerar att en låt är slut med att vända publiken ryggen. Hon dricker stora klunkar vatten, vänder sig kort mot publiken i ett tyst ”thank you” med ett vridet leende; som att hon just svalt en ättiksgurka.

Konserten går i saknadens och livssorgens tecken, temat är musik skriven av människor i exil. Det blir en hel del blues, och det är, åtminstone för mig, i just bluesen hon verkligen blommar ut. Hennes närvaro i musiken fullständigt pulvriserar de ofta trötta formerna av blues som spelas i vår tid.

Jag gillade Diamanda Galás tidigare. Nu har jag också insett hennes storhet. Det här är helt enkelt en av de största musikaliska konstnärerna, punkt.

Efter att under en dryg timme ha blivit överkörd av tåget känns uppmaningen naturlig: Motörhead , det är dags att gå i pension, bluesrockare , gör om, gör nytt, gör rätt… och industrirockare , klipp er och skaffa er ett jobb. Er tid är över. 😉

Av Magnus Nilsson

Länkar

Operan är tillbaks på schlagerns topp

Nära två decennier efter Loa Falkmans Symfonin är operan tillbaks på schlagerns estrader. Den här gången vann operan omedelbar framgång, med en övertygande insats från Malena Ernman.

Malena Ernman (foto: Mats Bäcker)
Malena Ernman (foto: Mats Bäcker)

Det är nära 20 år sedan som en framträdande operasångare framträdde i Melodifestivalen. 1990 kom Loa Falkman sist med Symfonin, en pompös historia med text av Elisabeth Lord och musik av Tommy Gunnarsson. Till en början blev Loas bidrag utskrattat, men man kan väl säga att den ”goda smakens” skratt snart fastnade i halsen… Symfonin låg hela tolv veckor på Svensktoppen och har idag en självklar plats bland vårt lands klassiska schlagerlåtar.

Självklart har Symfonin legat Sunkit varmt om hjärtat sedan klubbens start. Och lika självklart hade vi nog höga förväntningar när det i år åter var dags för en framstående operaprofil att ”göra en schlager”. Malena Ernman är en av landets fixstjärnor, en mezzosopran med imponerande röstomfång och dessutom en knivskarp och kaxig personlighet.

Men den som väntade på magplask blev nog besviken. Musiken till La Voix är skriven av Fredrik Kempe, som själv deltagit i Melodifestivalen med operaflörtande låtar i höga register, och personligen tycker jag versen var lite svag… (kanske rent av bara till för att få kontrastera refrängens höga toner med Ernmans bitvis mörka röst; Ã la Yma Sumac). Men visst måste man böja sig inför faktum: ska en operasångare göra något i Melodifestivalen, och samtidigt luta sig mot sin roll som just operasångare, så måste La Voix vara svaret.

Och så gick ju låten rakt till finalen också. Grattis, Malena Ernman. Som var lika förvånad över placeringen som alla andra. Men entusiastisk…

Men visst är det lustigt att Melodifestivalen, nitton år efter Loa Falkman, fortfarande inte är mogen för annan koppling till andra genrer annat än som ”meta-musik”. Om en operasångare sjunger schlager, så måste schlagern handla om opera. Loa Falkman framför Symfonin. Malena Ernman sjunger La Voix (”Rösten” på franska).

Hur långt har vi kommit om ytterligare nitton år?

Av Magnus Nilsson

> Läs mer om Loa Falkman
> Läs artikeln Crossover – opera möter pop
> Läs mer om Yma Sumac