Tagg: Johnny Bode

En typisk Sunkit-kväll av kaos och galenskap med primadonnor och författare på Mosebacke

När Sunkit återuppstod som klubb med fasta tider och fast adress var nära nog alla där. Självklart lagade legendaren Lena Junoff snittar. Ahrvid Engholm rapporterar från vimlet.

Sunkit är ju klubben för udda, rolig musik – ”sunkedelia” gemenligen kallad – som höll hus på Bröderna Olssons på Folkungagatan 1996-2011 varje månad, och sedan dess återkommit med årliga specialfester. Men nu har den återupplivats av gärningsmännen Magnus och Burt som kvartalsträff. Tanken är, om jag fattat det rätt, att det blir första torsdagen i varje kvartal på Mosebacke, Stockholm.

Där huserade en gång Mosebacke Monarki, och det känns inte helt opassande.

När jag den 2 oktober vid pass kl 20 kom intrippande och just hunnit säga hej till Martin och Anna-Lena (tack för öl!) och kanske någon till, fick jag till min stora överraskning se Kjell Genberg sitta (a k a Sveriges meste författare) där i ett hörn! Rusade dit och satte mig.

Det visade sig att Kjell är gammal bekant till kvällens stjärna, Lena Junoff. Han var under 60-talet musikmanager (bland annat för Björn Skifs och hans band Slam Creepers!) och huserade i musikkretsar där frk Junoff också rörde sig. Hon skulle underhålla under kvällen, laga plockmat och lansera boken om hennes liv, Primadonnan från Hisingen (som såldes och signerades i ett hörn), och det hade lockat hr Genberg till denna udda församling. Vi snackade litet innan musikvolymen höjdes.

De flesta av de Vanliga Misstänkta var på plats. Jag är dålig på att minnas alla, men utöver redan nämna till exempel 2 x Danne, Trampe, Grosshandlarn, och en del nya: Victoria (som för några år sedan gjorde en dokumentär om Sunkit) och såg jag inte Uppdrag Gransknings Fredrik Laurin där också! Planerar SVT ett elakt avslöjarreportage om vår skumma samling? Aj-aj-aj…

Snart intogs scenen av ett matlagningsbord som sköttes av Junoff, Trampe, Anna-Lena och nämnda boks medförfattare Bo Sjökvist. Boken om Lena Junoff är nämligen en blandning av biografi, serie (Pontus Lundkvist som tecknat var också på plats) och kokbok, där vår sångfågel delar med sig av sina udda recept. Kvartetten satte genast igång med att tillverka små ”snittar” som bestod av den välkomponerade junoffska specialblandningen falukorv, gravlaxsås, gurka och sallad (på bröd) vilka sedan delades ut till den månghövdade publiken. Fler överraskande recept finns i boken.

Sedan började The Junoff Show! Lena Junoff är en legend på Sunkit, beroende på att hon medverkat på någon av den illustre Johnny Bodes Bordellmamman-plattor, vilka ofta går heta på Sunkit. Hon kommenterade detta med att hon förmodligen därför blivit ”familjens svarta får”. (Men herregud! Idag då sexet brer ut sig på kvällstidningarnas löp finns värre saker än att ha sjungit med Bode. Sådant är till och med en kulturgärning av något slag.)

Junoff sjöng loss på några klassiska jazzlåtar (bland andra A-train, Summertime och The Lady is a Tramp) och berättade däremellan små snuttar om sitt vilda liv, som bland annat inkluderade att ha varit primadonna hos nyligen hästavlidne Hasse Wallman, sjungit med Tony Bennett, festat med Hep Stars, spelat i Jesus Christ Superstar, träffat Lauren Bacall, invigt färg-TV-sändningar i Västtyskland och på 70-talet varit rubrikprinsessa i skandalpressen.

Då och då utbröt hon under sjungandet i en mix av scatsång och mild primalterapi. Pianist var Kaj Sundholm. Jag stod alldeles invid pianot och tog bilder med min dassiga mobil. Kjell försvann efter detta. Jag fick aldrig möjlighet att sammanföra honom med Anna-Lena som ville fråga om hans texter till Bordellmammans Julvisor. Någon annan gång kanske.

Det vanliga sunkittandet utbröt. Folk dansade och sjöng med i de kända trudelutterna, som jag skildrat tidigare men som kan sammanfattas: ”I love mustaschprydde Mårtenssons sidovagnsmotorcykel, tjugo minuter från Eslöv eller Södertälje, där det är partaj-aj-aj och skyller på Rolling Stones men inte Beatles som gav oss sin musik”.

Så är det. Stundtals samlades folk ute på Mosebackes terrass, i den milda, tidiga oktoberkvällen för att vila mellan mer ansträngande duster på golvet, medan Burt och Magnus vände plattor.

Efter en hektisk vecka var jag en smula slak så jag gick motvilligt framemot halv tolv (det brukar hålla på till kl 01), men jag tror att folk hade det kul trots det.

En typisk Sunkit-kväll av kaos och galenskap. Plus Primadonnan från Hisingen.

Foto

Foto: Jan-Erik Nilsson.

Sensationell radiodokumentär lockar fram sanningen bakom fenomenet Lena Junoff

Vad är myt och vad är verklighet i historien om Lena Junoff? Det reder ut sig i radiodokumentären Primadonnan från Hisingen som har premiär den 16 mars. Men innan dimmorna skingras blir förvirringen först än större. Missa inte denna upplevelse.

På 1960-talet hängde hon med Hep Stars, i början av 70-talet sjöng hon med Duke Ellington och senare blev hon ”Bordellmammas dotter” i Johnny Bodes regi. Men därefter slocknade strålkastarljuset för Lena Junoff. Hon – eller människor i hennes närhet – hade bränt bro efter bro till artistkarriären.

Häromåret, när Johnny Bodes hundraårsjubileum skulle firas, klev hon åter fram i rampljuset och framförde låtar från undergroundklassikern Bordellmammas dotter i Göteborg. Det blev startskottet till en mycket märklig radiodokumentär, som den 16 mars 2014 premiärsänds i Sveriges Radio P1.

Journalisterna bakom dokumentären, Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, beger sig i programmet hem till Lena för att intervjua henne som en del av arbetet med en film om Johnny Bode. Men Lena pratar hellre om annat. Om sig själv. Om alla kändisar hon träffat och arbetat med. I början är Bo och Bengt inte ens säkra på att det är Lena Junoff de träffar.

Av intervjun som ska handla om Johnny Bode blir det inget. Istället ska de provfilma ett teveprogram där Lena lagar mat med kändisar. Kort sagt – det är rena rama cirkusen.

Det skulle vara enkelt att avfärda Lena Junoff som en bitter mytoman. Men under programmets gång lyckas programmakarna komma Lena in på livet. Och bakom alla historier och vilda infall visar sig en person med självinsikt och som lyssnare kommer man närmare en sannare bild. En sannare bild som inte nödvändigtvis är mindre storslagen.

Sunkit har fått ta del av dokumentären i en råklippt version och vi törs lova en sak: är du det minsta intresserad av svensk sunkadelisk kulturhistoria så vill du inte missa Primadonnan från Hisingen. Programmet sänds följande tider:

  • Söndag den 16 mars kl. 15:03
  • Lördag den 22 mars kl. 23:07
  • Måndag den 31 mars kl. 00:02

Uppdatering: Länk till programmets sida på Sveriges Radios webbplats.

Foto: Bengt Löfgren.

Ingmar Norlén – vi minns och saknar mannen som satte ljus på Johnny Bode (och många fler)

Utanför mediebruset meddelas att författaren och journalisten Ingmar Norlén har gått bort. Ingmar var den som satte mannen, myten och musikern Johnny Bode på vår tids karta. Han var också en stor man i egen kraft.

I början av 1990-talet gav Carlsson Bokförlag ut en bok om Johnny Bode. Jag vill minnas att det blev några recensioner, men därefter är mitt intryck att mycket av utgåvan såldes på pall i några av Stockholms boklådor med ständig rea. Man kunde få den – och en annan klassiker från Carlssons, Nils Asthers självbiografi Narrens väg – för en tia stycket. När biografin över Bode kom var denne schlagerkompositör totalt bortglömd, och de som eventuellt mindes honom skydde hans namn som pesten.

Men vid sidan av att den breda publiken totalt struntade i Herre i frack – berättelsen om Johnny Bode fann boken snart ett kultrykte i snävare kretsar.

Ingmar Norlén skrev boken om Johnny Bode tillsammans med Bengt Nyquist. Det är en genomarbetad biografi som inte ryggar för de rätt osympatiska sidorna hos huvudpersonen, samtidigt som den också lyfter fram det ganska ohyggliga sätt som samhället och samtiden behandlade avvikaren Bode. Norlén och Nyquist skildrade en osnitslad bana och boken innehåller kanske saker som inte helt kan beläggas. Därför följde Ingmar Norlén upp med en ny bok – Jakten på Johnny Bode, skandalernas man (Carlsson Bokförlag, 2003) – där han rättat felaktigheter och lagt till nya fakta i målet.

Hade vi idag ens känt till Johnny Bode om Ingmar och Bengt inte skrivit sina böcker? Det hade vi nog. Med möjligheten att dela innehåll på internet är tillgängligheten av utgivna skivor större idag. Men i arbetet med den första boken träffade författarna den borttynande Bode själv. Och någon måste ta det första spadtaget för att en kulturyttring ska uppstå. Ingmar Norlén och Bengt Nyquist satte nytt ljus på Johnny Bode och de gjorde det på ett helt igenom journalistiskt sätt, en artist som människor än idag uttrycker sig nedlåtande om skildras i Herre i frack och Jakten på Johnny Bode på ett vederhäftigt och resonerande sätt.

De två böckerna är idag eftersökta dyrgripar. Också en sorts upprättelse.

Ingmar skrev fler böcker, ofta om filmare och artister. Böckerna gav honom blodad tand och han blev 2005 förläggare i Bokförlaget Norlén & Slottner. Efter några år återgick han till det yrke jag tror han jobbat med hela sitt liv, journalistiken.

Hur kom vi i kontakt med Ingmar? För mig var Herre i frack en total kultbok. Den skildrade en man som stod bakom häpnadsväckande skandaler, som skrev tidslösa schlagers med en osviklig lätthet och som försvann i missbruk och motgång (ändå med flaggan i topp). Det är som gjort för att göra intryck! Boken kom 1991, Sunkit startade 1996. Det finns ett samband, även om det naturligtvis finns andra bitar i klubbens tillkomst.

Det här gjorde i alla fall att jag någon gång måste ha skrivit ett brev till Ingmar. Jag vill minnas att vi ett tag sålde Jakten på Johnny Bode genom Sunkits webbplats. Sedan behöll vi kontakten, om än sporadiskt.

Jag minns Ingmar Norlén framförallt för en sak: hans generositet. Behövde man råd, tips, en kontakt i något projekt – då kunde man alltid vända sig till Ingmar och han svarade alltid, ofta med en fingervisning i helt rätt riktning. Han höll inte på sitt, utan delade med sig. Tack, Ingmar!

Ett annat drag som man måste nämna i samma andetag är Ingmar Norléns yrkesskicklighet. Han står i mina ögon för klassiska värden i journalistiken; att kolla fakta, att ha på fötter, att ompröva. Han hade integritet.

Genom Facebook hade vi mer kontakt på senare år, och när Johnny Bode-sällskapet firade Johnny Bodes 100-årsdag i Göteborg 2012 fick jag också träffa Ingmar i egen hög person. Det var väldigt trevligt, förstås.

Ingmar Norlén dog den 11 februari 2014. Begravningen ägde rum den 26 februari i Korsets kapell i Arvika. Han hann inte fylla 61 år, men han hann med mycket i sitt liv. Vi som driver Sunkit kan inte hitta ord för att uttrycka vår tacksamhet och vårt deltagande med Ingmars familj.

Foto: Ingmar Norlén talar vid Johnny Bodes grav. Till vänster i bild ses Gustaf Görfelt, initiativtagare till Johnny Bode-sällskapet. Bilden är hämtad från Ingmar Norléns Facebook-sida. Om du som tagit bilden misstycker mot denna publicering, så hör av dig till Sunkit.

Länkar

Tom Zacharias är död

Den legendariske rockartisten Tom Zacharias är död. Han blev 62 år gammal.

Vi har sent om sider nåtts av beskedet att Tom Zacharias har dött. Tom föddes den 27 mars 1948 och dog den 20 augusti 2010.

Tom Zacharias var generationskamrat med Kenta och Stoffe, som skildras i Stefan Jarls klassiska filmer Dom kallar oss mods (1968) och Ett anständigt liv (1979). Tom umgicks i de kretsarna och levde det ”hårda livet” i Stockholms underground i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Samtidigt drogs Tom till teaterlivet och påbörjade studier vid Calle Flygares teaterskola.

Det tycks som att alla som hängde i det löst sammansatta gänget kring Kenta och Stoffe på något sätt medverkade i olika rockband. Tom Zacharias var inget undantag och 1972 debuterade han med en singel i eget namn på en underetikett till MNW; Josephine.

Av allt att döma blev debutsingeln en flopp, men detta hindrade inte att Tom redan året därpå fick ge ut en LP på Europafilm. Skivan, med det fantastiska namnet Är du ärlig är du härlig, kan sägas vara en förstudie till senare skivor. Tom sjunger till eget gitarrkomp och det är svårt att förstå vad skivbolaget såg för potential i satsningen.

Europafilms tålamod var märkligt nog inte slut. Uppföljaren Horar gör vi alla! släpptes 1975 och var en betydligt rockigare produkt. I kompet hittar vi gitarristen Tommy Broman, basisten Lars Bergström och Rolf Alex på trummor, tre namn som dominerar under Tom Zacharias artistiska glansperiod.

Det var samma år som Tom träffade på två ”affärsmän”, som fått för sig att man kunde tjäna stora pengar på att producera porrskivor. Johnny Bodes försök i genren hade ju varit mycket framgångsrika. Att uppdraget gick till Tom Zacharias var nog mycket en slump, men visst känns valet naturligt , en undergroundrebell som just gett ut ett album med titeln Horar gör vi alla!

Det är oklart hur glada de lycksökande uppdragsgivarna var över resultatet, men Belinda och uppföljaren Belindas döttrar (båda 1975) var försäljningsmässiga framgångar. Innehållet var grovt och får Johnny Bodes eskapader att framstå som riktigt salongsfähiga.

Därefter dalade Tom Zacharias (redan haltande) karriär rakt ned. Han återkom 1979 med barnskivan Alla vi barn, som gavs ut i ett obegripligt sammanhang på etiketten Mudist. Musikaliskt ligger den nära Belindas fuzziga, progressiva rock. Omslaget gjordes av Carsten Regild, varför albumet har ett värde också utanför musiken.

På egen hand gav han 1984 ut sin sista LP i eget namn, Till frukost. Med hjälp av musikaliska vänner fick han ihop en lång lista medverkande, men provokatören Zacharias låter trött och oinspirerad. Skivan fick aldrig kommersiell distribution, utan de exemplar som finns på marknaden är sådana som Tom själv sålt eller gett bort.

Det kunde ha varit det sista kapitlet i sagan Tom Zacharias. Men 2004 återutgavs Belinda och Belindas döttrar , samt de engelskspråkiga versioner av låtarna, som spelats in men inte getts ut , på Subliminal Sounds. (En skiva som du kan beställa från Sunkit.)

Releaseparty för skivan hölls på en av Sunkits klubbkvällar på Bröderna Olssons. Jag pratade en stund med Tom, som jag fick ett mycket gott intryck av. Han var chosefri, öppen och , naturligtvis , mycket smickrad över uppmärksamheten.

Man ska akta sig för att skriva om saker man har vaga aningar om. Men eftersom så litet finns nedtecknat om Toms person, så gör jag det ändå. Med brasklappen, att jag kan ha helt fel.

Vi pratade om vad han gjort sedan Belinda-tiden. Tydligen hade han hankat sig fram som lärarvikarie och levt på väldigt knappa resurser. Länge, eller hela tiden, bosatt i Hornstull i Stockholm. Han hade barn, som vid vårt möte var kring gymnasieåldern. Tom trodde själv att de hade skämts för vad deras pappa ”haft för sig” i livet, men att de kanske på senare år såg med andra ögon på hans produktion , inte minst sedan Belinda nått en ny kultstatus.

Tom Zacharias beskrev sitt umgänge under 1970-talet, räknade upp vilka som fortfarande var i livet… och vilka som fortfarande var fast i missbruk. Så såg ruinen ut; antingen död eller missbrukare.

En turné lär ha varit på gång efter återutgivningen, där Tom skulle backas upp av både band och dansare – allt i en för honom karaktäristisk kaxig stil. Men i sista stund ska han ha backat ur, och det av ganska vaga anledningar. Personligen tror jag att Tom Zacharias hade svårt att backa upp den bild han ville ge av sig själv, att han innerst inne inte var den sanningssägande, uppkäftige provokatören… utan helt mänsklig.

Vila i frid, Tom Zacharias.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Tack

Tack till Gustaf Görfelt.

En hälsning från Johnny Bode-sällskapet

Som tidigare meddelats, så har den skabröse schlagerlegenden Johnny Bode begåvats med ett eget sällskap. Vi publicerar här en maning att gå med i just detta sällskap.

Kom med! Dina resurser behövs i spridandet av Johnny Bodes skandalösa arv och minne. Dessutom behöver vi dina pengar! Säg också till alla dina vänner att gå med i Johnny Bode-sällskapet.

Ni kommer nämligen att få någonting tillbaka om ni går med (förutom äran alltså), närmare bestämt möjligheten att komma på föreningens årsmöte med tillhörande brakfest!

Årsmötet hålls i Göteborg på trettondagsafton den 5 januari 2010, kvällen innan Johnny Bodes födelsedag. Vi har hyrt 1700-talsstugan Drottning Kristinas jaktslott på Otterhällan för ändamålet och det kommer att bjudas på diverse spektakel och överraskningar. Dessutom blir det naturligtvis mat, dryck och musik i stora mängder.

Så passa på! Hundra spänn är ett lågt pris för denna storartade möjlighet. Gå genast med i Johnny Bode-sällskapet!

Gör så här: Betala in pengarna på sällskapets bankgirokonto 415-6683, glöm inte att skriva namn och adress.

Länkar

I sällskap med Johnny Bode

Den notoriske Johnny Bode har begåvats med en egen vänförening, Johnny Bode-sällskapet.

Johnny Bode (1912-1983) är känd för en herrans massa saker, men kanske främst för superhiten En herre i frack och för sina många porrlåtar, bland andra Runka mig med vita handskar på.

Nu har hans fans bildat en vänförening. Syftet med sällskapet är att verka för att Johnny Bodes minne bevaras och att hans kulturella arv sprids till allmänheten.

Fredrik Sjöberg är ordförande. Han motiverar träffande sin fascination för Bode i radions Mitt i musikens veckomagasin den 28 augusti 2009:

… att han förgör sig själv på ett så oerhört roligt sätt.

Det är inget att hymla med, Johnny Bodes liv var som en operett. En helt galen operett. Sannolikt hade han idag fått någon sjukdomsdiagnos redan i skolåldern, och mycket av hans liv är djupt tragiskt. Hans musikaliska talang är dock oomtvistad.

På sällskapets webbplats summeras Johnnys dubbla natur:

Omvittnat snäll, generös, social och lätt att tycka om, var Johnny Bode samtidigt sin egen värste fiende. Han led av psykiska besvär och verkade ofta sakna impulskontroll och konsekvenstänkande. Gång på gång lyckades han resa sig från nederlagen och bygga upp en ny karriär, bara för att åter slå den i spillror med skandaler och utsvävande leverne.

Det nya sällskapet har precis startat verksamheten, men det verkar hursomhelst säkert att man siktar in sig på ett ordentligt firande av Johnny Bodes 100-årsdag den 6 januari 2012. Kul!

Styrelsen består för närvarande av Gustaf Görfelt, Torvid Jobring, Erik Kuoksu, Lisa Lundgren och Fredrik Sjöberg.

Av Magnus Nilsson

Länkar