Säg det i toner med Clara Gustavsson

En film som var stum när den kom 1929, men som lanserades som ljudfilm. Säg det i toner var Sveriges första tonfilm och Clara Gustavsson har återskapat musik och ljudeffekter på Cinemateket i Stockholm.

I 1920-talets sista, skälvande dagar nådde svensk film en intressant brytpunkt. Att framtiden stavades ljudfilm var ställt utom all tvekan, men samtidigt saknades de tekniska förutsättningarna för att lämna stumfilmen bakom sig. Både in- och uppspelning var svår att få till i Sverige. Och biografsalongerna var knappast utrustade för synkroniserad bild med ljud.

Det är i denna tid som begreppet tonfilm föds. Edvin Adolphson (1893-1979) och Julius Jaenzon (1885-1961) regisserade och skrev manus till den film som anses vara den första svenska ljudfilmen, men som kanske mer egentligt var en stumfilm med musik och ljudeffekter. Alltså en tonfilm.

Ljudspåret har med tiden gått förlorat, och det är säkert en anledning till att filmen sällan visas. Men förteckningen över vilken musik som spelades finns bevarad – och den har inte lämnat vokalisten Clara Gustavsson någon ro. Under lång tid har hon verkat för att iscensätta Säg det i toner med originalets musik och ljudeffekter, framförda live. Den 26 september 2017 blev det äntligen verklighet på Filmhuset i Stockholm.

Med musikerna Charlie Malmberg, Jens Waltin och Johannes Harg framförde Clara Gustavsson – tillsammans under namnet Den odödliga teatern – tidens örhängen, melodramatisk pianomusik, ljudeffekter och annan form av ackompanjemang med stor lyhördhet för filmens känsla och handling.

Filmen i sig är oväntat rapp och rolig. Håkan Vestergren har här sin första huvudroll på vita duken, en ung man av folket som strävar på som spårvagnskonduktör – men drömmer om att kunna försörja sig som schlagerkompositör. Slumpen för honom samman med KTH-studenten Lisa, spelad av Elisabeth Frisk (1909-1986), från de fina villorna på Djurgården – men detta visar sig vara ett alltför omaka par. Inte minst skvallras det på stan, något som påminner om hur starkt klassamhälle vi hade mellan världskrigen.

I övrigt bör det påpekas att Stina Berg (1869-1930) gör en fenomenal insats som huvudrollens mor.

Sammantaget en mycket trevlig upplevelse på Cinemateket. En hyllning till filmens ungdom, som skickligt hittade rätt ton i både dåtid och nutid. Ett uppträdande som hände här och nu – och bara då – och gav liv åt en film som hade premiär för nästan 90 år sedan.

Länkar

Mysteriet Midi, Maxi & Efti dokumenterat

Ett starkt lysande tomtebloss var Midi, Maxi & Efti. Tre 13-åringar från Akalla i norra Stockholm slog igenom med dunder och brak 1991, men redan året därpå försvann de i tystnad. Mysteriet skildras nu i dokumentärfilmen I Like It Like It Was.

I brytpunkten mellan vinyl och cd-skiva, mellan ett glamoröst 80-tal och ett vilset 90-tal , präglat av sekelskiftesångest, fin de siècle , satsade plötsligt ett av de stora, kommersiella skivbolagen på en trio förortstjejer med liten eller ingen tidigare erfarenhet av musikbranschen. Tvillingarna Tsedey ”Midi” Berhanu och Selam ”Maxi” Berhanu och deras kompis Freweny ”Efti” Teclehaimanot var alla 16 år gamla, bodde i Akalla och hade bakgrund i Eritrea och Etiopien.

Trion debuterade med singeln Bad Bad Boys 1991, en låt som ledde till deras omedelbara genombrott och som också var gruppens största framgång. Året därpå lanserades Midi, Maxi & Efti i USA, men efter några kortare turnéer i Frankrike och Sydafrika gick medlemmarna skilda vägar.

Saxat ur texten till Bad Bad Boys:

Hi it’s me, if you know what I mean
I said it’s me, my name is Efti and I wan’t you to see
that positive people live longer
don’t be negative (negative)
just be positive (positive)

Det finns några punkter i den korta sagan Midi, Maxi & Efti som fortfarande förbryllar.

Att skivbolagsdirektören Ola Håkansson med stall satsade rätt står utom tvivel, och det vittnar om både fingertoppskänsla och visst mod att ”våga släppa sargen” i den svenska skivbranschen , som vid tiden verkligen inte var synonym med våghalsighet. Men Ola Håkansson och hans vapendragare Alexander Bard och Tim Norell var egentligen inte några nydanare , snarast lutade de sig tryggt mot Stock Aitken Watermans fenomenala framgångsrecept.

Någonting gick i alla fall rätt med något som kunde vara så fel.

För även om många som samlar på ”konstig musik” gärna lyfter Midi, Maxi & Efti som ”dåliga” så måste man faktiskt reducera den frågan till tycke och smak. Midi, Maxi & Efti var annorlunda. De var väldigt annorlunda ställt i förhållande till den samtida svenska populärmusiken. De hade också sina musikaliska rötter i minst två kulturer, den östafrikanska och den västerländska, något som naturligtvis ger avtryck i att det låter som det låter.

Sett i backspegeln måste man ändå lyfta en enskild faktor som ännu är ett mysterium: De verkar inte ha roligt. Midi, Maxi och Efti sjunger som om all glädje runnit ur dem. Det är entonigt och det är glädjelöst. Och naturligtvis är det meningen, men avsikten tar inte udden av gåtan: Hur kunde de slå så stort? Kanske det är tack vare detta uttryck, snarare än trots, som är hela nyckeln?

Nu har två av trojkans gamla kompisar från högstadiet, Farnaz Arbabi och Parasto Backman, gjort en dokumentärfilm om Midi, Maxi & Efti. I Like It Like It Was visas på Tempo dokumentärfestival i Stockholm torsdagen den 10 mars 2011. Filmen är 23 minuter lång och går på Bio Rio. Den visas också på lördagen den 12 mars, då på Victoria.

I ”sunkadeliskt perspektiv” verkar filmen intressant, inte minst därför att den följer flera spår om sammanbrott. Dels handlar filmen om en gammal framgångssaga, där huvudpersonerna idag inte vill prata om den , dels handlar filmen om hur filmskaparna famlar efter något som inte längre finns där. ”En melankolisk resa i det förflutna, skapad av två vänner som har lite svårt att släppa taget”.

Det låter riktigt lovande.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Tjeckisk afton på Kulturhuset

Den 6 oktober är det tjeckisk afton på Kulturhuset i Stockholm. Martin Kristenson, känd från Kapten Stofil, väljer godbitar ur sin digra samling av tjeckiska skivor och kultfilmen Kdo chce zabit Jesii? från 1966 visas.

Sunkit tipsar gärna om detta evenemang i Stockholm.

Martin Kristensson har samlat tjeckisk musik i mer än 30 år och bjuder under kvällen på de bästa bitarna från denna musikskatt. Martin är ”till vardags” en av redaktörerna för tidskriften Kapten Stofil och dessutom författare till Partyt är ett faktum , 365 skäl att rulla hatt samt medförfattare till Sveriges sämsta skivomslag. Det kanske ger en fingervisning om att Sunkit-vänner kan komma att uppskatta denna händelse.

Václav Vorlíceks film Kdo chce zabít Jesii? ('Vem vill döda Jessie?' 1966) är en lekfull historia om en maskin som kan visualisera människors drömmar på en monitor, men som har bieffekten att drömfigurerna får fast gestalt och kliver ut i verkligheten. En seriefrälst forskare drömmer om den tecknade superhjältinnan Jessie (Olga Schoberová), och hittar henne på morgonen i sin lägenhet, redo för nya actionspäckade äventyr. Flera drömhjältar dyker upp i handlingen och komplicerar forskarnas tillvaro.

Ibland kan man misstänka en förtäckt regimkritik, till exempel i följande replikväxling mellan två jurister, som vill sätta stopp för seriefigurernas framfart genom att förbjuda fiktiva personer att vistas i verkligheten:
, Vi kan förbjuda vad som helst.
, Men kan vi förbjuda någon att existera?

Fri entré.

Tid: 6 oktober 2009, kl. 17.00. Filmen visas med början kl. 18.00.

Plats: Kulturhuset, Stockholm.

Arrangörer: Serieteket i samarbete med Tjeckiska ambassaden i Stockholm.

Michael Holm som den ofrivillige skräckmästaren

En trevlig scarf. Några lama schlagersånger. Det var vad Michael Holm hade i bagaget när han 1969 skrev musiken till den dittills mest brutala tyska skräckfilmen, Mark of the Devil.

Michael Holm är en tysk sångare och kompositör, född i Szczecin i nuvarande Polen den 29 juli 1943. Som artonåring inledde han en karriär som skivartist och hade under hela 60-talet en lång rad hits, både som artist och som låtskrivare. Det skulle dock dröja ända till 1969 innan han fick sin allra största framgång, en tysk version av Sir Douglas Quintets Mendocino. Den blev det årets bäst säljande tyska singel.

Michael Holm var en ganska blid schlagerstjärna, egentligen utan någon större utstrålning. Hans främsta kännetecken var att han alltid bar scarf. Men ödet hade andra planer för den tvålfagre ynglingen.

Den unge och genialiske brittiske regissören Michael Reeves hade 1968 fått ett genombrott med sin film Witchfinder General, med Vincent Price, Ian Ogilvy och Hilary Dwyer i huvudrollerna. Filmen baserades – ganska löst – på faktiska händelser under 1600-talets häxjakt och är en brutal exploitation-film med rejäla doser våld och tortyr. Framgång föder, som alltid, efterföljare och den unge manusförfattaren Michael Armstrong smidde planer på en liknande film.

Han hittade villiga finansiärer i Tyskland och filmen Hexen bis aufs Blut gequält började spelas in i de österrikiska Alperna. Filmen lanserades sedan med den engelska titeln Mark of the Devil. Michael Armstrong fick själv förtroendet att regissera filmen.

Filmatiseringen var en mardröm från början till slut, inte minst därför att filmens producent, den österrikiske skådespelaren Adrian Hoven, helst av allt hade velat regissera filmen själv och verkar ha gjort allt han kunde för att sabotera Armstrongs arbete. Hoven var vän med filmens fotograf, Ernst W. Kalinke, och tillsammans filmade de flera scener utan regissörens vetskap. Till slut blev brytningen total och det var med Hoven som regissör som filmen slutfördes. En av filmens stjärnor, en ung och isögd Udo Kier, har vittnat om att det konstnärliga försvann med Armstrong , till förmån för det spektakulära.

Det är ett sant nöje att följa Michael Armstrongs kommentarer på filmens DVD-utgåva. Han kiknar återkommande av skratt.

Hur kom Michael Holm med i bilden? På ett diskotek på Kurfürstendamm i dåvarande Väst-Berlin stötte Adrian Hoven ihop med Holm, som då stod på höjden av sin karriär. Hoven frågade om Holm hade lust att skriva musiken till en film han höll på att producera. På grund av den höga ljudvolymen på diskot, så hörde inte Holm frågan. Han nickade bara lite artigt. I Adrian Hovens ögon var det likvärdigt med ett färdigt kontrakt.

Michael Holm misstyckte inte när han fick klart för sig vad han svarat på. Han tyckte att det var ett roligt uppdrag att få göra filmmusik. Några scener utan ljud och dialog fick han se, och filmen sades vara en dramatisering av häxförföljelserna i Österrike. Delar av filmen spelades in på historiskt autentiska platser. Allting verkade seriöst och att Holm inte anade vilken sorts film det skulle bli hörs i musiken, som skiftar mellan det romantiska och det dramatiska.

När filmen sedan lanserades, som ”den i särklass mest skräckinjagande filmen någonsin”, kom dess brutala innehåll som en total överraskning för Michael Holm. Men för Adrian Hoven var det en succé, Mark of the Devil blev en större framgång än förebilden Witchfinder General.

Michael Holms musik är välskriven och snyggt arrangerad. Men han skrev musik för en film som inte fanns, hans uppfattning baserades på några smakprov och en förskönad resumé. Det här visade sig dock vara en fördel. Det romantiska ledmotivet förhöjer den oroväckande känslan. Dramatiken finns också där; det återkommande ”häxtemat” minner om ett klassiskt ljudspår som det till Alfred Hitchcocks Psycho (1960).

Delar av musiken är så naivt schlagermässiga, att de i sammanhanget ter sig löjliga. Men det ger en bra blandning, en som Michael Holm knappast hade tänkt ut om uppdraget varit glasklart för honom.

Mark of the Devil spelades in 1969 och hade premiär den 19 februari 1970. I huvudrollerna märks, utöver Udo Kier, Herbert Lom (kanske mest känd som kommissarie Dreyfus i Rosa Pantern-filmerna) och den serbiska stjärnan Olivera Vuco. När den gick upp på biograferna delades kräkpåsar med varningstext ut till publiken.

Just Olivera Vuco (även känd som Olivera Katarina) hade en samtida och parallell karriär som sångerska.

Filmen Mark of The Devil finns i en ambitiös DVD-utgåva från Anchor Bay Entertainment (med både kommentarer av och intervju med regissören Michael Armstrong).

Den tyska etiketten Diggler släppte 2001 filmmusiken på CD. Här finns både Michael Holms originalmusik och den musik som skrevs av andra till den betydligt mindre uppmärksammade uppföljaren, Mark of the Devil II (1972). När den gjordes hade Michael Holm lämnat filmens värld och fortsatt som schlagersångare, något som han gör än idag.

Michael Holm har haft hits med Barfuß im Regen (1970), Tränen lügen nicht (1974) and Musst Du jetzt gerade gehen, Lucille (1977). Sedan 1980 är han verksam i new age-bandet Cusco, tillsammans med Kristian Schultze (som för övrigt är son till Norbert Schultze, mannen bakom klassikern Lili Marlene). Duon har spelat in över tjugo album. Deras musik är flitigt använd i film- och tevesammanhang, bland annat i en reklamfilm för Bud Ice.

Länkar

Kapten Stofil granskar en sommar fylld av skräck

I det senaste numret av Kapten Stofil gräver Martin Kristenson fram sanningen bakom den svenska skräckfilmssommaren 1972. Svensk teve visade klassiker från 1930-talet och panik uppstod.

Kapten Stofil #34
Kapten Stofil #34

Sommaren 1972 var jag sex år gammal. Jag minns på ett ungefär hur det såg ut där vi bodde och att mina föräldrar skilde sig det året. Men starkast har en bild etsat sig fast i mitt inre: morgonen då jag såg mumiens hand i köket!

Så här gick det till: I början av 1970-talet fanns det två tevekanaler att titta på. Programmen var i hög grad sända i välvilja och uppfostrande anda, dvs. det var mycket som var ganska tråkigt och torftigt. Å andra sidan var mycket seriöst, något som kanske är en bristvara idag.

Hursomhelst, när denna statliga uppfostringsverksamhet annonserade att de tänkte sända en hel serie av de stora skräckfilmsklassikerna under sommaren var det, i all stillsamhet, ganska sensationellt.

Själv ansågs jag för liten för att titta på filmerna, även om de ansågs ganska harmlösa (”de var ju så gamla”). Dock: jag lyckades tjata mig till att få se en film, Mumien vaknar från 1932 med Boris Karloff i huvudrollen.

Det var ett misstag.

Jag vill minnas att filmen sändes i två delar, med avbrott i mitten för gissningsvis nyheter. Jag avstod självmant att se filmens fortsättning.

På morgonen vaknade jag först i familjen (det är sånt man gör när man är sex år) och tassade ut i köket för att leka. Jag minns den kusliga känslan av att någon eller något skulle kunna gömma sig bakom en dörr. Jag låtsades oberörd för mig själv och satt på köksgolvet och lekte med något. Då och då tittade jag oroligt mot hallen…

Plötsligt får jag i dörröppningen se en hand komma fram! En lindad mumiehand! Panik!

Jag minns inte vad som sedan hände, men kommer ihåg att denna upplevelse (eller händelse?) blev gatans samtalsämne den dagen. Någon av de större killarna frågade om handen hade ett ärr.

, Ja, ljög jag, som inte hade en aning om något ärr.

, Okej, då var det mumiens hand, konstaterade killen.

Men det var inte bara jag som fick stora skälvan. I nya numret av Kapten Stofil visar Martin Kristenson att skräckfilmssommaren drog igång en seglivad hetsjakt på påstådda varulvar, polisutryckningar och allmän monsterparanoia.

Skräckvågen fortsatte att skölja över det törnrosasömninga Sverige under 1970-talet. Martin Kristenson tar i sin artikel upp den explosiva framväxten av serietidningar med skräck eller krig som tema. Och reaktionerna på dessa (oftast i frejdig dubbelmoralistisk anda, som att bara rensa bort de ”olämpliga” serietidningar som sålde dåligt från hyllorna).

Vi får också veta hur det kom sig att svensk teve sände skräckfilmerna. Och en massa annat. Detaljrikt, men hela tiden underhållande.

Köp Kapten Stofil och läs Martin Kristensons hela artikel. Du hittar närmaste återförsäljare på Kapten Stofils webbplats. Självklart är mitt intryck färgat av att jag , liksom många andra, visar artikeln , har ett personligt förhållande till ämnet, men jag tycker att skildringen ger en bra bild över dåtiden. Och vilket genomslag enskilda teveprogram kunde få.

Det är först i vuxen ålder, med egna barn, som jag insett att skräckupplevelser på film inte har med mängden splatter och otäcka scener att göra. Det handlar naturligtvis om suggestion, och Mumien vaknar och de andra klassikerna från talfilmens barndom är suggestiva. När de kom likaväl som i början av 1970-talet och idag.

Martin Kristensons djupdykning i ämnet , totalt 17 sidor i tidningen , leder honom också in på ett annat legendariskt spår i den svenska moralpaniken; den inflammerade debatten om ”videovåld” i början av 1980-talet. När tidningen kom i brevlådan föll det sig så att jag läste upp Martins artikel för familjen, och min dotter, snart tretton, häpnade över debattnivån. Med all rätt.

Tendensiöst är bara förnamnet. Konstigt nog är det dåvarande utbildningsminster Jan-Erik Wikström (FP) som får stå som, ensam, motpart till alla som vill förbjuda allt och helst omedelbart. Han ställs mer eller mindre till svars för filmerna, och samtidigt visas riktigt otäcka scener ur bland annat Motorsågsmassakern.

Filmerna framställs som dokumentära, det är som om personerna i studion tror att det är ögonvittnesskildringar av verkliga händelser. Det är en isande uppvisning i varför en demokratisk rättsstat måste ha en inneboende tröghet. Moralpanik har aldrig lett till någonting bra.

Idag känns ämnet och formen för videovåldsdebatten främmande och avlägsen. Men kan en lika onyanserad debatt hållas idag? Tyvärr måste nog svaret bli , självklart. I skrivande stund kommer jag att tänka på ett exempel: För bara några veckor sedan publicerade Dagens Nyheter debattartikeln von Triers dogmatiska kvinnohat, som fullständigt blandar ihop korten mellan vad som är personen bakom ett konstverk och konstverket i sig.

Även i vår tid finns det saker som man bör tycka. Och saker som man inte får säga. Det kan det vara nyttigt att reflektera över då och då.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Ursula Andress och den skjutglada bysthållaren

Ursula Andress mördar med fantasifulla vapen. Marcello Mastroianni står på stranden och får ägg kastade på sig. Allt händer i framtidsskildringen The 10th Victim, där filmmusiken är lika galet skön som handlingen.

The 10th Victim
The 10th Victim

Filmmusik är ofta intressant. Och då menar jag inte förtäckta samlingsskivor med låtar som lanseras i samband med en film, utan det som brukar benämnas Original Sound Track Recording. Det kan antingen vara bara musiken i en film eller dialog och musik tillsammans.

Under 1960-talet var sydeuropeiska länder som Italien och Spanien stora leverantörer av billiga b-filmer, gärna med enkla manus i kombination med exploatering av sex, synd, våld och skräck. Inte sällan i kombination. Och även dessa filmer skulle naturligtvis ha soundtracks.

Många av filmerna är mer eller mindre galna, och det smittar lyckligtvis av sig på filmmusiken emellanåt.

Själv är jag förtjust i musiken till The 10th Victim, en fransk-italiensk film från 1965 med Marcello Mastroianni och Ursula Andress i huvudrollerna. Filmen handlar om en framtid (det är väl tänkt att vara vår samtid, så det går ju bra att jämföra med hur det blev), där agentmord har ersatt krig och Ursula Andress karaktär har uppdraget att mörda sin motspelare.

Här får vi se agenten Andress, ”förklädd” till strippa, utföra ett mord med sin preparerade bysthållare i något som tydligen ska vara ett konstgalleri. I New York. Och alla talar italienska.

”A mad, hilarious sex farce! Fantastic gimmicks and gadgets!”, var filmaffischens slagord.

Ja, på den nivån är det. Och gillar man 60-tal och agentkitsch så är det ju en högtidsstund att också njuta musiken, komponerad av Piero Piccioni. Filmen är producerad av Carlo Ponti och Elio Petri stod för regin.

Mer njutning finns i trailern…

Och kan du inte få nog av den estetiska upplevelsen, så finns det mer att gotta sig åt i denna, lätt absurda, strandscen…

På den cd-utgåva jag har så finns också musiken till den spansk-tysk-engelska samproduktionen Philosophy In The Boudoir (även känd som Eugénie… The Story of Her Journey Into Perversion) från 1970. Här har vi flyttat oss fram fem år i moraliskt förfall, och det är naket, antydda orgier och blodsdrickande som gäller. Christopher Lee medverkar i filmen, som berättare i bild, och han nämner filmen i sin självbiografi.

”Everybody I could see kept their clothes on. There was nothing a Boy Scout could have quivered at. Little did I know that the woman on the altar behind me was naked, and that as soon as ‘Cut’ was called, drapery was swirled over her.”

Philosophy In The Boudoir lär ha gått på porrbiograferna när den lanserades, men anses säkert ganska harmlös idag. Det intressanta är att filmskaparna verkar ha ansträngt sig till det yttersta för att göra en riktigt vågad rulle med många tabubrytningar, men ändå är musiken relativt ordinär easy listening. Det finns undantag, men visst lovar titlar som Criminal Sex, Psycho-Meeting och Drug Party ganska mycket. Musiken är tamare än intentionerna.

Svenska Marie Liljedahl spelar Eugénie och ingen anledning är för liten för att visa henne naken. ”Men, du har ju inga blåmärken, jag ska visa dig” och så ramlar negligén av.

Visst är det tramsigt. Samtidigt kan man betänka att tramsiga exploateringsfilmer ofta gett utrymme för nya talanger. Och gamla bedagade. Eftersom finansiärerna sällan varit intresserade av det konstnärliga i produktionerna, så har experiment och misslyckanden fått passera relativt ostört. Det gäller naturligtvis i högsta grad också för filmmusiken.

Länkar

Källor

  • Lee, Christopher: Lord of Misrule – The Autobiography of Christopher Lee, Orion 2003
  • Weldon, Michael: The Psychotronic Encyclopedia of Film, Ballantine Books 1983