Äntligen finns det en internationell dag som uppmärksammar Flamingokvintetten, Peter Himmelstrand och deras kioskvältare Sjätte september. Och vi vet vad Dennis Janebrink i bandet tycker om det.
Bandet Flamingokvintetten har funnits med som en självklart ingrediens av Sunkits repertoar sedan klubben drog igång 1996. Flamingo, som varit aktiva sedan obegripliga 1960, är ju en stark grundton i den svenska dansbandsmusikens gyllene epok på 1970-talet – den som Sunkit lyft fram och vårdat och som har en alldeles särskild plats i våra hjärtan.
Någon gång råkade en klubbkväll infalla den 6:e september, som inte bara är ett datum bland andra – det är också titeln på en av Flamingokvintettens verkliga långkörare. Att låten dessutom är skriven av legenden Peter Himmelstrand gjorde förstås också att vi sedan dess ägnat Sjätte september extra uppmärksamhet detta datum varje år.
Så vad är väl mer naturligt än att utropa den 6:e september till Internationella Sjätte September-dagen? Var med och fira Flamingokvintetten, Peter Himmelstrand och låten – som visserligen beskriver en tragisk händelse (men det samma kan ju sägas även om påsken, och vi säger ju glad påsk).
Sunkits Henrik Martinell ringde upp Dennis Janebrink, basist i Flamingokvintetten, för att höra vad han tycker om Sjätte september och att det nu finns en internationell dag uppkallad efter deras klassiker.
Det fanns en tid då tusen blommor blommade, då småbolagen tillsammans stod för en stor del av musikutbudet. Den tiden är förbi, men anden lever kvar i loppmarknadernas dammiga skivbackar. Henrik Martinell har grävt i gömmorna.
Eldorados album Hawaii
Roldex AB är ett bolag som under 90-talet var helt dött, men som nu på hobbybasis åter börjat ge ut samlings-CD med de gammeldans- och foxtrotinspelningar de producerat under årens lopp. Bolaget har över 200 produktioner på sitt samvete, bland annat Rock-Olga, dansorkestern Bröderna Olssons och Eldorados fanns i bolagets stall. Eldorados var gruppen som när de inte spelade in kultlåtar som Sidovagnsmotorcykel, stod på scenen och spelade i babyrosa hängselbyxor och vita murarskjortor. Både praktiskt och snyggt.
Bolagets VD och producent Roland Almlén var inte med när LP-konvolutet till Ludgo-PellesDansglädje togs fram, men han förklarar att mycket krut lades på att plocka fram en fin bildserie till konvolutet.
Det viktigaste var att få fram en snygg bild till omslaget samt att skivtiteln – oftast samma som huvudspåret på skivan – fanns med, säger Roland.
Ludgo-Pelles album Dansglädje
Många gånger kunde därför skivans omslagsbild och skivtitel vara varandras motpoler. Som i det här fallet. Om man betänker all energi och allt arbete som lades ner på Dansglädje-konvolutet och sedan jämför det med resultatet, ligger det klassiska Hellacopters-uttrycket ”det går inte att polera en bajskorv” nära.
Artisterna marknadsfördes främst i lokalpress, lokalradio och olika teveprogram, men ibland även med helsidor i Aftonbladet och Expressen.
Många skivor sålde sig själva på dansställena. Och ändå satsade bolaget mycket på marknadsföringen, säger Roland.
1957 fick Ludgo-Pelle sitt genombrott som musiker. Hans enmansorkester bestod av basfiol, bordcittra, munspel och en burk med ärtor på foten. Han kunde även spela såg och dammsugare.
Ludgo-Pelle kallas på vissa håll för ”kejsaren av tungstep”. Men hans musik var glad och ofta i en galet frenetisk takt, perfekt som bakgrundsmusik för den som druckit fyrtiosju koppar kaffe eller den som tagit speed och är lika hetsig som en iller på koffeinpiller. Eller både och. Turligt nog skrev han inte speciellt långa låtar, men tidlösa.
Playback låg i Malmö och spelade in Mirek-kvintetten. Konvolutets baksida visar att Mirek-kvintetten inte kunde bestämma sig för om de var en kvartett eller faktiskt var en kvintett som ju omslaget visar (Mirek-kvartetten/kvintetten). Det visar även att en Martin utan efternamn har tagit omslagsbilden. Gruppen bestod av fyra klarinettlärare som har framträtt i ”program av seriös natur” i radio. Idag kan man höra Mirek-kvintetten även på forum av dödsallvarlig natur, till exempel på Pensionärsföreningen Ljungens Seniorer (SPF), när de lyssnar på klassiska pärlor. Kontakta Gun-Yvonne Johnsson i Höllviken.
Svenska diskusmästaren Ricky Bruch hade inte bara en fallenhet för sport. 1971 släppte han singeln Baby Dodo / Mej fångar ingen brud (PB-S 113) på Playback records.
Tomti-Ljud var, trots vad namnet antyder, inte ett bolag som nischat sig på att ge ut tomteljud eller julmusik. Passande nog hette ägaren Sven Tomtélius, även grundare av hans dansband Tomtélius.
Vi var mycket populära, berättar Sven Tomtélius idag. Hade vi varit på en spelning, fick vi med oss två spelningar hem.
Sven Tomtélius
Efter en spelning i ett skyltfönster utklädd till tomte tillsammans med sin bror, kallades Sven alltid för ”Tomten”. Efternamnet Tomtén var upptaget, så han bytte sitt vanliga efternamn Axelsson mot det ovanliga Tomtélius.
Det var ett namn som ingen kunde missa, säger Sven.
På skivan Alpens ros är ingen låt – precis som på alla andra av deras alster – skriven av dem själva.
På sin höjd ändrade vi lite i en låt, inget mer, säger Sven.
Bandets framtoning var mjuk och kramig. Scenkläderna köptes via ett företag ett år innan de kom ut i affärerna, vilket kan ha gjort att de till viss del blev trendsättare inom dansbandsmodet. Svens fru var med på turnéerna i bussen och sydde utsvängda kjolbyxor till bandets scenkläder.
Turnébussarna var av varierande storlek under åren och uppgraderingarna såg ut ungefär så här:
de började med en buss modell liten,
bytte till en 7 meters Mercedesbuss,
en 9 meters buss,
en 9,5 meters buss,
sedan en 11 meters Zetra,
och till sist en 13,5 meters Volvo van Hool med sovrum och riktiga sängar.
Tomtélius Alpens ros. Lätt patriotiskt med sin gula text mot blå bakgrund. Rosen är genmanipulerad och större än berget.
Studion låg hemma i en utbyggd källare och sönerna var ofta tekniker vid inspelningarna. Båda sönerna, Tommy och Jimmy, spelade de sista tio åren i bandet som genom åren hade sammanlagt tio medlemmar. Man började med ett 8-kanaligt mixerbord, men övergick rätt snart till 24-kanaligt mixerbord. Det gjorde att andra band fick upp ögonen för studion.
Småkända artister som Allan Jonsson, Johans Band, Kurt Anders orkester, Hultfreds dragspelsklubb och Spectrum har alla spelat in i Tomti-ljud-studion, säger Sven.
Tomtélius sålde själv sina skivor och kassetter på marknader och i skivbutiker.
Vissa affärer tog ett förbestämt antal innan vi var klara med skivan och därför hade vi nästan alltid ett tusental förbokade, säger Sven.
Tomtélius största försäljningsframgång var Barndomshemmet som sålde guldskiva. Låten Flickorna i Småland exporterades till USA och spelades flitigt i de svensk-amerikanska delarna.
Fansen hjälpte bandet ekonomiskt och fanklubben hade som mest 550 medlemmar. Tomtélius anordnade därför varje sommar en fest för fansen där de spelade gratis och fansen bara behövde betala maten. Alla i bandet lever ännu och Sven funderar på att dra ihop alla tio bandmedlemmarna och ha en trivselkväll.
Som på gamla goda dar, säger han.
Göteborgs Domkyrkas Gosskörs Gån ut i hela världen’¦ Estetik hämtad från Death metal?
FEJ (Firma S. Erik Johnsson) spelade i mars till april 1975 in skivan Gån ut i hela världen’ med Göteborgs Domkyrkas Gosskör. Någon tillförlitlig information om producenten S. Erik Johnsson har inte gått att få, men man kan av skivnumret ”FEJ 101” att döma gissa sig till att det var bolagets första inspelning. Kanske även den sista.
Något av en expert på ovanliga svenska skivbolag från 70-talet är Magnus Nilsson, en av grundarna av klubben Sunkit.
”Det kan ju inte stå skivnummer 001 för då tror ju folk att vi är ett litet skitbolag som bara gett ut en skiva”; det tror jag var ett vanligt resonemang på den tiden. Man ville verka större än man egentligen var, säger Magnus.
Ur texten på konvolutets baksida saxar vi:
Göteborgs Domkyrkas Gosskörs mest uppmärksammade konsertresor var till Italien 1974. Gosskören sjöng då vid Påvens generalaudiens inför en åttatusenhövdad församling från hela världen. Efter konserten hälsade påven på pojkarnas dirigent Birgitta Persson.
KMC Records är idag ett brittiskt hiphop-skivbolag. Under 70-talet fanns ett annat bolag med samma namn, som gav ut svenska dansbandshits.
Jag vet vad gays betyder. Det betyder bögar, men det var inte det vi menade. Man uttalar det som fotbollslaget GAIS, säger trummisen och producenten för The Gayes första album, Du vita lilla duva, Lennart Hagentoft.
Lennart Hagentoft
Sammanlagt släppte gruppen The Gayes 5 LP-skivor. Albumet Du vita lilla duva gavs ut på KMC (Karlsson Music) Records i Staffanstorp, ett bolag som drevs av Ulf Karlsson.
Senast jag såg honom för några år sedan stod han i ett stånd på Hörby marknad. Han sitter nog inne nu, för jag kan inte komma i kontakt med honom, säger den nu 76-årige Lennart Hagentoft fundersamt.
Men Sunkit.com kan avslöja att Ulf lever i det fria, har just sålt sin ljud- och bildaffär i Staffanstorp och ser fram mot pensionen. Han vill minnas att budgeten för skivan var runt 10 000 kronor för konvolut och skivpressning.
Mitt bolag hade många lokala dansband som inga stora bolag ville ha, säger Ulf Karlsson. Skivbolaget lade han ner när han fick jobb som butikschef i en radio- och tevebutik.
När Lennart lade ner The Gayes för runt 20 år sedan, kunde han konstatera att bandets största hit var Toppen för kroppen, som klättrade till tionde plats på Svensktoppen. Låten fanns med på gruppens bäst säljande platta En silverslant för dina tankar som sålde tre gånger så mycket som Du vita lilla duva.
The Gayes album Du vita lilla duva
Lennart säger att bandet aldrig behövde bjuda ut sig för att sälja sina skivor. Endast en bråkdel av budgeten gick till marknadsföring, vilket kanske var skälet till att de bara var stora i Flyinge och Lund. När Kent Nilsson (lokalkändis) från Arlövsrevyn var med på spelningarna och sålde skivorna, drog det folk och försäljningen gick då per automatik.
Jag vet inte vad jag gjort, men Kent hälsar inte längre på mig när jag hejar på honom idag. Det känns inte bra, säger Lennart.
Fakta om skivbolagen
Roldex AB bildades 1972 och är fortfarande verksamt. Ludgo-Pelle (som egentligen hette Yngve Pettersson och var från Ludgo utanför Nyköping) dog 77 år gammal år 2004. Ludgo-Pelles fanklubb lades ner på 80-talet. Roldex gav ut 14 LP-skivor med flaggskeppet Ludgo-Pelles plus en hel del singlar. Roland Almlén tippar att Ludgo-Pelles album Dansglädje såldes i 5 000-6 000 ex.
Playback. Mitt exemplar av skivan med Mirek-kvintetten ser ospelat ut. Ursprungsbolaget Playback finns inte kvar. Producenten på Ricky Bruch-plattan gick tyvärr bort i början av 2008, efter att ha tillbringat de sista åren i Australien.
Tomti-ljud startades i juni 1973. Bolagslogotypen, gissar Sven, ritades av någon på Falks studio i Eksjö. Orkestern bildades 1969 och spelade dansmusik med inslag av gammeldans. De gjorde framträdanden i Sverige och Norge samt i direktsändning i Sveriges Radio. Tomtelius hann spela in elva kassetter, tio LP-skivor, tre singlar och två EP innan orkestern upphörde 1985. Barndomshemmet sålde 20 000 ex och Alpens ros 10 000-11 000 ex.
FEJ. Skivan inleds med Gosskörens bön, som läses av en sjuåring med göteborgsk accent.
KMC Records producerade grupper som Martys, Kenth-Eriks, Burt’s och soloartisten Mia Wester. Startades i slutet av 70-talet, lade ner början av 80-talet. På sidan av skivbolaget drev Ulf Karlsson en radioaffär. The Gayes fanklubb finns inte kvar, men alla i bandet lever fortfarande.
Marknadsföring
Författaren Naomi Klein uppskattar i boken No logo att budgetfördelningen för en enskild produkt idag är 20 procent till produktionen och 80 procent till marknadsföringen. Siffror hos skivbolagen i denna artikel är nästan omvända (intervjupersonerna har själva uppskattat siffrorna för respektive bolag).
Mustaschen med Thore Callmars Orkester. Från början en anonym B-sida, men i Sunkits händer förvandlades låten till en osannolik hit. Magnus Nilsson berättar hela historien.
Omslag till Mustaschen med Thore Callmars Orkester
Vi startade klubben Sunkit på våren 1996. I början drog den udda företeelsen ”otrendig klubb för knäpp musik” mycket folk, och det första halvåret var måndagarna på Bröderna Olssons en relativt självgående hajp. Men med tiden blev vår brist på strategi ganska tydlig; att köra en smal klubb på en redan svår dag varje vecka var ohållbart. Självklart var det förödande för vår egen ork också.
Ett tag var det väldigt ensamt nere i källaren på Olssons, det kan jag lova.
Vad göra? Vi började med att reducera klubbarna till en gång i månaden. Då uppstod ett nytt problem: Varje kväll behövde vi uppfinna konceptet på nytt; de udda låtarna var okända för publiken och förblev okända eftersom ingen hörde dem tillräckligt ofta.
Det var då vi började mata några, som vi själva tyckte, höjdare lite mer, och det var då vi började sprida samlingarna Sunkadelic Vol 1 och Sunkadelic Vol 2. Dessa hembryggda skivor var tänkta som en begränsad insats för att ge stammisarna en bas att stå på, och det visade sig vara en lyckat grepp.
På en av dessa samlingar återfinns Thore Callmars Orkester med låten Mustaschen. Men vägen dit var krokig.
Någon gång det första året blev vi intervjuade i någon av lokaltidningarna, det kan ha varit Mitt i Södermalm. Han som gjorde intervjun hade en bakgrund som musikkritiker och hade en massa skivor hemma ”som kanske kunde passa oss”. Sagt och gjort, några veckor senare kom han ned med en packe singlar från 1970-talet… i princip i mint condition. Bland dem fanns den aktuella singeln med Thore Callmars, men eftersom A-sidan inte var särskilt intressant så föll plattan i glömska.
På den här tiden köpte och lyssnade vi på en ohygglig mängd skivor. Om man vittjat en loppis på två fulla kassar med LP-skivor, så kanske en eller två låtar var intressanta att spela på klubben. Hård rensning var det som gällde, alltså. Här hade sagan om Mustaschen kunnat sluta, men eftersom singeln har ett så pass dundersnyggt omslag så fick den en andra chans. Inte minst föddes en nyfikenhet på baksidan… ”Hm, Mustaschen, vad kan det vara för något?”. Resten är historia.
Mustaschen blev en hit hos oss. Mustaschen blev en hit på samlingsskivan Kvart-i-2-dansen, som vi ställde samman tillsammans med radioprogrammet Så funkar det. Och Mustaschen fick en spridning som bara följande (ungefärliga) citat från Sunkit-stammisen Fredrik af Trampe vittnar om:
På jobbet idag, så var det en kollega som sjöng på Mustaschen. ”Jasså, du har hört Mustaschen”, sa jag. ”Det är klart, man är väl student”, blev hennes rappa svar.
Och det är samme Trampe som en fredagkväll sms:ar ”slå på teven genast” och jag lyckas se det mesta av när Ola Forssmed och Pernilla Wahlgren framför Mustaschen i teves Doobidoo, inför en häpen Lasse Kronér.
Då kan man konstatera att Thore Callmars gamla låt tagit ett rejält kliv från en tillvaro som bortglömd och obskyr baksida.
Dansminnen från 60-talet var en efterlängtad samling med svenska dansband från tiden då de fortfarande kallades dansorkestrar. Musiken som kom innan den du kan höra på Kvart-i-2-dansen.
Mera Dansminnen från 60-talet var den efterfrågade uppföljaren till succésamlingen Dansminnen från 60-talet. Även här möter vi svenska dansband från tiden då de fortfarande kallades dansorkestrar.
