Don’t Stop The Music – Pop from the Åland Islands 1965-1971

Ett fullmatat dubbelalbum med åländsk pop från 1960-talet, som dessutom lyckas rama in och ge en bakgrund till fenomenet Sixten Jansson.

Beställ skivan Don’t Stop The Music – Pop from the Åland islands 1965-1971 från Sunkits affär

Ambitionen med detta dubbelalbum har varit att sätta samman en komplett samling med den tidigaste åländska popen, och producenten Patrik Dahlblom har lyckats över förväntan – här finns faktiskt alla utgivna popskivor från de åländska öarna under 1960-talet! Inte allt är bra, naturligtvis, men det är ett unikt dokument, och de utförliga texterna ger en mycket bra bild över epoken. För vänner av sunkadelisk musik ger skivan, utöver några svajiga spår med övriga artister, en bakgrund till fenomenet Sixten Jansson.

Sixten Janssons klassiska kultsingel Don’t Stop The Music ges här för första gången ut på nytt , och har också fått ge namn till samlingen. Omslaget pryds dessutom av en bild på den store åländske popprofilen Tage Styrström, mannen som fick Sixten att ge sig in på musikens bana!

Tage Styrström är rikligt representerad på de båda skivorna, han förekommer i flera band. Omslagsbilden har också en egen historia; den surmulna minen speglar Tages känsla inför risken att skattmasen ska ta Ålands fyrs turnébuss , och därmed sätta spiken i kistan för bandets karriär.

Men hur kommer det sig att Don’t Stop The Music är med i detta sammanhang? Skivan gavs ju ut 1980. Producenten Patrik Dahlblom har svaret:

Den sista låten på CD 1 är kan betraktas som ett bonusspår men hör ändå hemma. Sixten Janssons enda singel Don’t Stop The Music från 1980 är udda på flera sätt. Sixten uppträdde på ungdomslokaler på Åland på 60-talet och sjöng Don’t Stop The Music inför publik redan 1967. Mannen som uppmuntrade Sixten, och till och med gjorde en del enkla demoinspelningar med honom, var Tage Styrström. Det var först vid vokalisttävlingen på Solbacka 1980 som Radio Åland spelade in Sixten. Han vann inte tävlingen men fick en kassett som han kopierade och postade till skivbolag i Stockholm. EMI erbjöd honom ett singelkontrakt och mastrade singeln från demokassetten. Det blev bara en pressning på tusen exemplar, men med tiden har singeln fått ett kultrykte i Sverige och singlar i gott skick är värda hundratals kronor.

Så här skrev Dan Backman i Svenska Dagbladet om skivan:

Vare sig Bo Malmsten & The Anacondas eller Tage Styrström & The Five lyckades nå utanför den åländska skärgården när det begav sig på 60-talet. Här är de i alla fall samlade på en lika välgjord som underhållande dubbel-cd med underbart sunkiga höjdpunkter i Ålands Fyrs blockflöjtspsykedelia med Hendrixgitarr och Sixtens desperata falsksång i Don’t stop the music.

Diverse artister
Don’t Stop The Music , Pop from the Åland islands 1965-1971
2 CD, ca 140 min. Riverside 2008

Beställ skivan Don’t Stop The Music – Pop from the Åland islands 1965-1971 från Sunkits affär

Låtar på skivan

  1. Bo Malmsten & The Anacondas: It’s Really Rain In My Heart
  2. Bo Malmsten & The Anacondas: I’m Sorry For Hurting You
  3. Hitch Hikers: Sweety
  4. Hitch Hikers: Meditation
  5. Hitch Hikers: In The Rain
  6. Hitch Hikers: Sandwich Man
  7. Stockdoves: Sommarminnen
  8. Stockdoves: Ålandsballad
  9. Stockdoves: Min Övärld
  10. Stockdoves: Mej Lurar Du Inte
  11. Stockdoves: Det Finns Ingen Väg Tillbaka
  12. Stockdoves: Brevet Hem
  13. Stockdoves: Drömmar
  14. Dan Eriksson: Strange Meeting
  15. Dan Eriksson: Aldrig Någonsin Försent
  16. Tage Styrström & The Five: Det Var Så Länge Sen
  17. Tage Styrström & The Five: Jag Kommer Hem
  18. Tage Styrström: Kom Till Mig
  19. Tage Styrström: Vänliga Aftonvind
  20. Ålands fyr: Minns Du?
  21. Ålands fyr: Barndomshemmet
  22. Dan Eriksson: På 1800-talet
  23. Dan Eriksson: Fröken Solsken
  24. Dan Eriksson: Tänk En Sån Värld
  25. Sixten: Don’t Stop The Music
  26. The Anacondas: Forbidden Fruit
  27. The Anacondas: You Were On My Mind
  28. The Anacondas: Please Don’t Go
  29. The Anacondas: Puppy
  30. The Anacondas: I’m So Lonesome I Could Cry
  31. The Anacondas: I Ain’t Got You
  32. The Anacondas: Unchained Melody
  33. The Anacondas: Take Me For What I’m Worth
  34. The Anacondas: Can’t You See That She’s Mine
  35. The Anacondas: When A Man Loves A Woman
  36. The Anacondas: Very Last Day
  37. The Anacondas: Take It Or Leave It
  38. The Anacondas: Lovey Dovey
  39. The Anacondas: Call My Name
  40. The Anacondas: House Of The Rising Sun
  41. Stockdoves: På En Månskenspromenad
  42. Stockdoves: Nånting Fånigt
  43. Stockdoves: When I’m Sixty Four
  44. Stockdoves: För Mig Är Det Inte Lätt Att Glömma
  45. Stockdoves: Kvällens Sista Dans
  46. Dan Eriksson: Minns Du
  47. Dan Eriksson: Gröna Små Äpplen
  48. Ålands fyr: Got A Funny Feeling
  49. Ålands fyr: Smile A Little Smile For Me
  50. Ålands fyr: Lempeä Tuulonen
  51. Ålands fyr: Etkö Muista

Ålands M A Numminen – mitt möte med Sixten Jansson

Sixten Jansson (foto: Ahrvid Engholm)
Sixten Jansson (foto: Ahrvid Engholm)

I samband med ett annat evenemang (som för övrigt handlade om kultur som gör en magsjuk) råkade jag vara på Åland helgen innan allas vår Sixten Jansson uppträdde på Sunkits jubileum. I ett anfall av för mig otypisk drifttighet ansökte jag därför om audiens hos denne numera 68-årige allkonstnär. Den matematiske inser att Sixten skulle vara årsbarn med studentrevolten ifall denna varit född 1940.

När jag kom till Åland, och när dimmorna av elefantöl väl lättat, kunde jag notera att Sixten Jansson är världsberömd på hela ön. Det är en anspråkslös, vänlig man som ett par dagar innan öppnat en konstutställning, där han bland annat målade kaniner (det måste vara svårt med tanke på hur de hoppar och springer), och om det hade det stått en helsida i tidningen. Alla på land känner till Sixten. Han jobbar dagligdags egentligen i en second handbutik, men det är som konstnär och musiker han är mest känd.

– Jag har nog det konstnärliga i generna säger Sixten, även om det är bisysslor. Det där med musiken startade på 60-talet. Det var fullt med Beatles-inspirerade band, även på Åland. Jan kände någon i ett åländskt band som hette Hitchhikers och var väl litet hangaround där. När jag såg att de kunde spela, tänkte jag att det kunde jag också göra. Den första versionen av Don’t Stop the Music skrev jag då.

Sedan hände inte saker slag i slag.

– Jag skrev den låten en gång till, i något annan version, när det var en talangjakt på Åland 1980. Jag vann inte men den spelades i radio. Sedan gick jag upp till radiostationen och fick veta att jag kunde köpa en kopia av bandet med programmet för 50 mark. Med det gick jag till skivbolagen.. Elektra var inte intresserade, men EMI ville ge ut det. De var så heta att de tog min demotejp och gav ut den som A-sida, och som B-sida fick jag skriva ihop något snabbt..

Sixten Jansson har skrivit ett 20-tal låtar, som räckt till ett par CD-skivor. Vi har även den stora hiten Sjung hej allihopa.

– Fast jag har nog skrivit fler, men hunnit glömma bort några. Och det är synd för en del av dem var kanske bra.

När det för en tid sedan kom ut en samlingsskiva med åländsk 60-talspop hette den mycket riktigt Don’t Stop the Music. Sixten brukar uppträda på åländska musikfestivalet, spelas i finlandssvenska radio (har legat på ‘Vegatoppen’-listan) och har fått erbjudande om att sjunga i kyrkan.

Av Ahrvid Engholm

Sixtens nya skiva är unik

Omslag till Gröt i kaffepannanJag sitter inne och jobbar denna soliga söndag. Ganska tråkigt är det, men man kan ju förgylla sitt martyrskap t.ex. genom att lyssna på Sixten Janssons andra album, Gröt i kaffepannan. Skivan kom ut på Åland redan i fjol, men det är först nu som vi fått den till Sverige. Självklart är Sunkit ensam distributör i Sverige (konkurrensen är väl inte alltför stor inom området, om man säger så). Som ett svar på kritik han fått om sina ”grötrim”, så kontrar Sixten på sitt eget sätt: han maximerar antalet grötrim. Musiken är traditionell bluesrock i botten, men det är en helt egensinnig Sixten på sång.

My baby, baby vackra Anna kokar gröt i kaffepannan
My baby, baby vackra Anna kokar gröt i kaffepannan
Å Å Å Vackra Anna

Detta sjunget med sedvanligt svaj kring både ton och takt. Egentligen borde det vara outhärdligt, men – jag vet inte hur det går till – Sixtens låtar sätter sig. Jag har själv gått och trallat Sue Balloo, how do you do i flera dagar och nu har resten av familjen fallit in…

Utöver att Sixten har ett värde som exemplarisk outsider, så har han en poetisk ådra (och är ju etablerad bildkonstnär). Han kommer på balla grejor, han sjösätter dem – och han sätter sig över om han gör det på rätt sätt eller inte. Däremot har han ju sagt i åländsk teve att han är väldigt känslig för kritik, men detta får väl anses gälla hans bildkonst.

> Läs mer om Gröt i kaffepannan

Sixtens första album, Min vän, från 2002 hade jag svårt för i början. Eller snarast; jag undrade vem – mer än jag själv – som skulle orka lyssna på plattan. Idag är flera av låtarna att betrakta som hits i den sunkadeliska världen och låtar som Okej, okej och Komplexer gav enormt gensvar när Sixten spelade med Sunkit All-Stars på Debaser den 5 maj.

Så det återstår bara att se när Gröt i kaffepannan letar sig in i varje svenskt hem med självaktning. 😉

> Intervju med Sixten Jansson i Åländsk teve

Av Magnus Nilsson

Sixten är präst i sin egen församling

Säga vad man vill om medial uppmärksamhet, utöver tidningarna på Åland har det inte skrivits en rad om En helkväll med SunkitDebaser i måndags. Men det är inget att gråta över, för oss är det naturligtvis mest intressant med spaltmillimeter innan ett evenemang.

Men, som sagt, hemma på Åland är Sixten Jansson numera en nationalklenod. Jag vet inte om det beror på hans uppmärksamhet i Sunkits sammanhang, men säkert har det haft någon betydelse. Man ska dock inte glömma att Sixten inte bara är ”Pop-Sixten” utan också – och kanske framför allt – verksam som bildkonstnär. Så på hemmaplan har han väl alltid varit uppmärksammad. För en yngre generation är det absolut för spelningen med Sunkit All-Stars på festivalen Rock-Off sommaren 2006 som han är mest känd.

Mina åländska vänner har också påpekat att man på öarna värnar sina original; det är helt okej att sticka ut från mängden på ett helt annat sätt än i Sverige. Sägs det.

Sixtens spelning med Sunkit All-Stars blev i alla fall ordentligt bevakat i de två åländska dagstidningarna, både Ålandstidningen och Nya Åland hade reportage på framskjuten plats igår, onsdag.

> Pop-Sixten nöjd med andra Debaserkonserten, Ålandstidningen
> Sixten glänste i Stockholm, Nya Åland

Det sägs ju att ”ingen blir präst i sin egen församling”, men frågan är om detta inte stämmer i fallet Sixten Jansson.

Av Magnus Nilsson

Så skapades en åländsk popklassiker

Sunkits mest omvälvande avslöjande; artikeln som berättar hela historien om legenden, mannen och myten Sixten Jansson.

Sixten Jansson
Sixten Jansson

Juryns uppdrag vid vokalisttävlingen på Solbacka våren 1980 var enkelt: Betygsätt deltagarnas scenframträdande, texttolkning, artikulation och tonsäkerhet. Sixten Jansson, en av två manliga deltagare i klassen över 16 år, blev utan placering. I stället fick han ett kontrakt med skivbolaget EMI och en tidlös kulthit med tävlingslåten Don’t Stop the Music.

33-årige ”Pop-Sixten” Jansson var en främmande fågel på vokalisttävlingen. För det här var de unga flickornas revir. Tonårstöser från Hammarland, Jomala och Geta siktade mot stjärnorna och nådde med litet tur finalen in den finlandssvenska talangjakten.

Men det var otippade Sixten som skrev åländsk pophistoria.

Det här är berättelsen om Don’t Stop the Music och den lika sensationella B-sidan Sjung hej allihopa:

Lennart ”Lelle” Eriksson, (musiker, jurymedlem på Solbacka 1980): Jag kommer ihåg Sixtens första framträdande på Breidablick på 60-talet. Då sjöng han en låt där varje vers slutade med orden ” …sade bonden” .

Sixten Jansson: Låten hette ”Det står en herre på vår gård” , en gammal folkvisa som jag hade hört två gånger på Sveriges TV när dom visade testbild. Jag sjöng den på vokalisttävlingen på Solbacka 1966. Den gången anmälde jag mig på uppmaning av Tage Styrström. Scendebuten hade jag gjort på Furuborg samma år. Jag presenterade mig för Tages orkester i en paus och berättade att jag sjöng och skrev låtar. De var litet påstrukna, och tyckte att jag skulle sjunga med dem. Jag drog på med ”When the saints go marchin’ in” i hög falsett, och så Anacondas ”It’s really rain in my heart” som var populär då. Don’t Stop the Music sjöng jag första gången på en dans i Berghyddan i Jomala 1967, när orkestern tog en paus. Då kompade jag mig själv på maraccas. Det var en litet annorlunda version än den som jag spelade in. Låten blev en succé med en gång, ibland fick jag sjunga den 3-4 gånger i rad på Uncan. Men sedan sjöng jag den inte förrän vokalisttävlingen på Solbacka 1980.

Ulf Grüssner (konferencier på Solbacka 1980): Vokalisttävlingarna var stora tillställningar, som lockade enormt mycket folk.

Sixten Jansson: Nu jäklaranamma tar jag min bästa låt och går dit, tänkte jag.

Ulf Grüssner: Deltagarna hade ett flertal övningstillfällen med orkestern. Tävlingen gick ut i lokalradion, och vokalisterna var ofta nervösa.

Randolph Reymers (kompmusiker i bandet Yester): Sixten instruerade oss hur melodin gick. Men jag är tveksam till om han överhuvudtaget hade några harmonier, så vi utgick från melodin och satte harmonierna själva. Jag kompade honom två gånger, och det var spännande. Man fick ingen låt i förväg.

Peter Granholm (kompmusiker): Spelningen bandades inte officiellt. Men Dalton kunde inte låta bli att banda allt som var värt att banda.

Anders ”Dalton” Gustafsson: Timo Mäntylä på radion spelade in Sixtens låt från mixerbordet. Jag mixade ljudet. Så jag är skyldig till den obefintliga balansen på inspelningen, för jag var tvungen att ta hänsyn till hur instrumenten lät från scenen.

Sture Isacsson (kantor, jurymedlem): Folk blev på gott humör. Det var något alldeles speciellt med Sixten. Han var inte blyg. Sixten stal föreställningen. Jag kommer inte ihåg något annat från den tävlingen.

Ulf Grüssner: Sixten gav järnet riktigt tusans. Publiken reagerade när han hade tagit några toner. Då stannade han upp litet, och vände sig mot mig, som om han undrade vad han skulle göra. Jag vinkade och ropade ”fortsätt, fortsätt” . Då tog han i och sjöng låten till slutet.

Anders Gustafsson: Det vanligaste felet som vokalisterna gjorde var att stå rakt upp och ner och sjunga. Men Sixten hade en aggressiv scenstil. Han var ganska mobil.

Lennart Eriksson: Sixten var dåtidens Di Leva, en kille som körde sitt eget race. Han hade stil och feeling.

Anders Gustafsson: Yesters musikaliska prestation var inget att skryta med. De hade nog övat med Sixten, men det kan hända att det blev någon sista minuten-ändring. Det fanns vokalister som var autodidakter, som Syd Barrett i Pink Floyd, som ändrade låten varje gång den framfördes.

Peter Granholm: Spelningen var oförglömlig. Det var pang på rödbetan, inte mer än tre ackord. När vi trodde att låten var slut fortsatte Sixten sjunga ”Please, please, please”. Så vi fortsatte också.

Husmus
Husmus. Efter foto publicerat i Nya Åland, 6 november 2000.

Randolph Reymers: Vi hade ingen klar struktur på låten. Slutet var väldigt oklart. Vi visste inte hur många gånger refrängen skulle upprepas. Sixten sade en sak när vi övade och gjorde en annan under själva tävlingen.

Ulf Grüssner: Han fick kvällens längsta applåd.

Sixten Jansson: Jag hade haft funderingar på att göra en skiva. Och när jag hörde inspelningen från vokalisttävlingen tänkte jag ”nu har jag chansen”.

Timo Mäntylä (tekniker, Radio Åland): Sixten ringde och sade att det var något gäng i Stockholm som var intresserat. Så jag gav en kassettkopia åt honom.

Sixten Jansson: Jag hade en gammal lista med skivbolagsadresser. Jag skickade låten till två bolag, EMI och Electra. Vår skivstudio är upptagen, men lycka till, svarade Electra. Men EMI nappade direkt, och sade att de gärna ger ut låten om de får tillstånd. Det enda jag behövde göra var att spela in en B-sida.

Kaj Sundblom (pianist i Husmus): Sixten gjorde en inspelning med Tage Styrströms orkester. Men skivbolaget tyckte inte att de låtarna dög till B-sidan.

Sixten Jansson: 1978 spelade jag in några låtar med Tages orkester på Neptun. Det var Don’t Stop the Music i en annan version, Sjung hej allihopa , ”Vi dansade vid havet” , ”Mariehamnsblues” , ”Okej, okej” , och så en låt som hette ”Komplexer” . Skivbolaget tyckte att Sjung hej allihopa med Tages orkester var bra. Men den var rent ut sagt risig.

Kurt ”Kutten” Lindbom (musiker): Jag har hört kassetten. Mitt i inspelningen blir det ett avbrott, när någon som har ärende till Tage Styrström kommer dit. Det finns med på bandet.

Lasse Karlsson (basist i Husmus): Jag kände Sixten ända sedan Uncantiden. Han klädde sig hippt och var rolig, en av de trevligaste stamgästerna på diskoteket Gregor Samsa. Husmus repade på Bastun för en spelning juli 1980 när Sixten frågade mig om det var möjligt att göra en låt till B-sidan. Visst kan vi ställa upp på det, tyckte jag, för gammal vänskaps skull.

Sixten Jansson: Egentligen skulle Yester ha varit med på B-sidan. Men de tog det inte på allvar.

Lasse Karlsson: När Sixten kom till Bastun hade vi redan repat några timmar. Sören Björklund (trumslagaren) var trött och ville gå och käka. Men jag hade gett Sixten ett löfte. OK, sade Sören, men det kändes litet som om han ville få det snabbt överstökat.

Marcus Lönnqvist: (körsångare) Jag råkade gå förbi Bastun mitt på dagen, och såg att Kutten, Sören och Rick (Palmer, gitarrist i Husmus) var där. F-n, Macke, du får vara med och köra och spela tamburin, sade de.

Lasse Karlsson: Låten var Sjung hej allihopa. Sixten visade oss texten, men han hade inga ackord. Vi bestämde att det skulle vara en tolvtaktare i medium boogie-tempo. Men hans text stämde inte på tolv takter, så vi blev osäkra – skall vi göra som John Lee Hookers band, att vi ändrar ackord när han gör det, eller är det vi som bestämmer? Det blev ett halvdant beslut. Det hörs att vi är tveksamma. Rick var litet ovan som rockgitarrist. Så han körde ett jazzgitarrsolo. Jag minns att Kutten sade ”Hördudu, om du skalar bort 75 procent av tonerna så går det riktigt bra.” Rick tog rådet ad notam.

Marcus Lönnqvist: Sixten hade skickat in en skivbolagsdemo där Tage Styrström kompade honom på en tändsticksask. EMI trodde att han drev med dem, och skulle väl driva tillbaka. De förstod inte att han menade allvar. Vi gjorde inte så många omtagningar. Men det var olika varje gång. Sedan hävdade Sören alltid att vi var ”EMI musicians” .

Lasse Karlsson: Vi spelade in i stereo på min rullbandspelare. När tapen var klar drog Sixten en kabel till kassettdäcket bakom Bastuns bardisk och kopierade den på en ganska enkel kassett. I det skedet trodde vi att det var frågan om en demotape. Sedan fick vi höra att den skulle komma ut på skiva. Så kassetten blev en mastertape. Jag vet inte om EMI lade litet rymdklang eller något annat på låten i studion, för vi var förvånade över att det lät så spelbart.

Timo Mäntylä: Don’t Stop the Music spelades mycket i Sveriges radio i början. Och jag tyckte att det lät precis som min inspelning från Solbacka. Har ni faktiskt spelat in det här på nytt, frågade jag Sixten. Han svarade att skivbolaget inte ville göra en ny inspelning. Så inspelningen på skivan var tagen från kassetten som jag gav honom.

Sixten Jansson: Jag betalade 50 mark för kassetten.

Anders Gustafsson: Det kunde ha blivit ett jävla liv om inspelningsrättigheter om radion hade velat det. Men alla på radion log åt hela grejen, ingen brydde sig riktigt.

Yester
Yester. Efter foto publicerat i Nya Åland, 6 november 2000.

Randolph Reymers: Jag var inte glad. Om vi hade vetat att det skulle släppas på skiva så hade vi bett om att få göra en vettig inspelning.

Sixten Jansson: Skivbolaget berättade att rocksångaren Moon Martin tog skivan med sig till Amerika, och att han skulle lansera den där. Jag visste inte vem han var.

Randolph Reymers: När skivan släpptes kompade vi Sixten på Berghyddan. Jag har nog aldrig sett så mycket folk där, det var knökfullt. När han skulle uppträda blev det en riktig rockgala. Folk rusade fram till scenen.

Sixten Jansson: Gotlands Allehanda kom hit och intervjuade mig. De hade textblad med sig. Folk sjöng allsång på färjan.

Randolph Reymers: Skivan hade blivit en sommarplåga på Gotland. Vi fick telefonsamtal från radio Gotland som ville veta vem Sixten var. Skivan spelades på Gotlands diskotek hela sommaren.

Sixten Jansson: Jag tror att skivan kom till för att EMI ville ha någon som sjöng på riktigt. På den tiden hade inspelningarna blivit tekniskt avancerade. EMI pressade tusen exemplar. Det var nog meningen att det skulle göras flera skivor, men när det inte hände något på poplistan så gav de upp.

Kjell Grunér (Skivsamlare): Singeln är högt värderad. För två år sedan såg jag den på en skivlista för 125 kronor. Jag köpte singeln när den släpptes, för en tia. Men det exemplaret har försvunnit.

Marcus Lönnqvist: Jag fick 10,40 i musikerersättning.

Sixten Jansson: Det var många som skulle vara med och dela. Dalton fick också litet STIM-pengar. Det hade han inte behövt, men jag var litet snäll.

Anders Gustafsson: Sixten är en ljuvlig konstnär. Jag älskar hans akvareller. Och Don’t Stop the Music var en vattendelare i åländskt musikliv.

Peter Granholm: Don’t Stop the Music var en episod i mitt liv som jag inte skulle vilja ha ospelad.

Sixten Jansson: När jag kom till musikfestivalen i Badhusparken sommaren 1982, och hade köpt biljett som vanligt folk, började publiken applådera och jubla. Nästan som om de hade sett John Lennon.

Av Patrik Dahlblom
Publicerad 2000-11-30

Artikeln är tidigare publicerad i Nya Åland, måndagen den 6 november 2000 och återges med tillstånd av Patrik Dahlblom. © Patrik Dahlblom, 2000.