Jazzens störste säckpipeblåsare. Och kanske ende.
Rufus Harley var redan tidigt på 1960-talet en erkänd tenorsaxofonist. Han blev också den störste säckpipespelaren i jazzens historia. Ja, kanske den ende. Det låter som ett skämt, men Rufus Harley lyckades på 1960-talet göra respektlös, svängig, samtida jazz med sin säckpipa. Albumet The Pied Piper of Jazz (med inspelningar från omkring 1966-1967) är ett mästerverk. Roland Kirks halvt galna jazz ligger ganska nära, fast framfört på ett instrument som måste kallas oortodoxt i sammanhanget. På senare år har han medverkat på skivor med bl.a. Laurie Anderson, The Roots och Herbie Mann.
Rufus Harley föddes 20 maj 1936.
Diskografi:
- Bagpipe Blues, 1965, Atlantic
- Scotch and Soul, 1966, Atlantic
- Tribute to Courage, 1967, Atlantic
- Re-Creation of the Gods, 1967, Ankh
- Kings & Queens, 1970, Atlantic
- Brotherly Love, 1998, Tartan Pride
- The Pied Piper of Jazz, 2000, Label M (samling)
Av Magnus Nilsson
