Hem > Magasin > Recensioner > Det vackraste

Det vackraste

Loa Falkman är tillbaks i populärmusikens utkanter med albumet Det vackraste. Magnus Nilsson vill så gärna hylla artisten, men får istället höra en av landets sämsta skivor någonsin. Grattis!

Vi som håller på med Sunkit och många av de som gillar det vi gör tycker mycket om Loa Falkman. Förutom att han är en bra skådespelare och verkar vara en sympatisk person, så har han ju gett världen helt fantastiska tolkningar av t.ex. When a man loves a woman. Sådana versioner som man misstänker att upphovsmännen returnerar royaltyn för.

Visst, Symfonin är en svensk klassiker, men resten av albumet från 1990 är en horrör värdig en demon. Fullt i klass med den tyske operasångaren Peter Hofmann (som beskrivs närmare i artikeln Crossover — opera möter pop av Magnus Karlsson). Men med tanke på hur Loa Falkman övertygat som skådespelare m.m. så tänkte jag att det måste varit ett olycksfall i arbetet, eller gjort med en klackspark och ett snett leende.

Personligen hälsade jag med glädje nyheten att Loa släppt ett nytt album med populärmusik, Det vackraste (Monarch MMGCD1, 2002). Men när jag läste recensionerna började jag ana ugglan...

Idag har jag för första gången stoppat skivan Det vackraste i CD-spelaren... och för första gången spontant utropat »men för fan, Loa!« redan innan första takten klingat ut.

Skivan är en samling kända svenska populärmusikaliska favoriter i den lättare skolan. Med sig har Loa sångarna Christer Nerfont (känd från Kristina från Duvemåla) och Jeanette Köhn (känd från såväl operascenen som Povel Ramel-revyer).

Det är en riktigt ruggig platta.

Här får vi höra låtar (vi redan tröttnat på) i oerhört trötta arrangemang. Det stannar vid hissmusik och kommer inte längre än så.

Tänkt dig smöriga orkestreringar av låtar som

• Som stormen river öppet hav
• Från Djursholm till Danvikstull
• Vem tänder stjärnorna
• Moviestar

och andra örhängen... framförda med tillgjord operasång. Tappat aptiten? Det är inget mot att höra skivan.

Jag är inte ute efter att skada någon, tvärtom hade det varit en angenäm uppgift att få gå loss i en hyllning till idolen Loa; men faktum kvarstår... skivan är usel.

Problemet är att denna trio lika gärna skulle kunna sjunga t.ex. »oh, vilken härlig avföring / den smakar underbart« som »du är så underbar / jag älskar dig innerligt«. Det finns ingen känsla, inga nyanser, ingen inlevelse.

Det är faktiskt helt otroligt, för att inte säga historiskt. Jag minns inte att det gjorts något liknande på skiva i vårt land.

Näst sämst är huvudpersonens avsågning av Janne Johansens Se på mej, en låt som kräver ganska mycket av den som framför den. Loa gör den så lamt att han framstår som en riktigt dålig sångare. Jag fattar inte hur det är möjligt.

Sämst är Christer Nerfonts version av Orups Från Djurholm till Danvikstull. Punkt.

Fotnot: Exekutiv producent för skivan är Billy Butt. Det låga skivnumret (ett) tyder på att det är första steget i en återkomst för den tidigare skivmagnaten.

Av Magnus Nilsson
Publicerad 2002-10-09
Citera oss gärna, men ange källan.

Relaterade länkar
> Om Loa Falkman
> Crossover — opera möter pop

• Koka gröt med »Pop-Sixten«
	Sixten Jansson gjorde succé på Debaser i maj. Nu kommer hans andra album, Gröt i kaffepannan. > Läs mer om Gröt i kaffepannan

• Här har du ditt liv, Margaretha Falkudd
Tokkristen bystdrottning? Vi minns sanningens röst på den kriminella telefonsvararen. Nu med ljudspår. > Läs mer om Margaretha Falkudd

• Ännu, ännu, ännu mera dansminnen
	Samlingsskivan Dansminnen från 60-talet är en succé. Självklart hittar du uppföljare i Sunkits shop. > Du hittar alla Dansminnen i Sunkits shop

• Jerry spanar dansbandsbussar
Jerry Prütz har ögonen öppna – och de är riktade mot svenska dansbandsbussar. Följ Jerrys blogg, nu i samarbete med Expressen. > Följ Jerry Prütz spaningar (extern länk)

• Anna-Lisa Ingemanson
	En av svensk historias mest märkliga konstnärskap, Anna-Lisa Ingemanson, har begåvats med en (tror vi) komplett diskografi. > Läs mer om Anna-Lisa Ingemanson

• Blomsterunge blommar än
Fredrik af Trampe upptäcker ett av Sveriges mest absurda band; långlivade doldisarna Blomsterunge. > Läs artikeln om Blomsterunge

• Benny Hill sjunger - med den äran
	Många menar att Benny Hill gav ansikte åt den brittiska humorn i sitt lägsta stadium. Fel, hävdar Martin Kristenson. > Läs artikeln Benny Hill sjunger