William Freestyle – historien om Sveriges första diktjockey

William Freestyle är mannen som pratade en sång om Sverige. Som blev en hit med Eddie Meduza. Journalisten Henrik Martinell hade vår förste discopoet på tråden redan 2001 och här är hans rapport.

1982 var inte bara året då gruppen Iron Maiden släppte albumet The Number of the Beast som tog sig upp till nummer ett på brittiska albumlistan. Det var heller inte enkom årtalet då prinsessan Madeleine föddes. Nej, 1982 var även året då föregångaren till svensk hiphop – iklädd högtidsdräkt och flankerad av en hund vid namn Hubbe – frälste landet med LP:n Sverige.

– Sverige, Sverige. Där björkarna susar och älvarna brusar. Där vi går över daggstänkta berg… och djupa dalar. Genom… tallars äh vafan jag kommer inte ihåg.

Så låter det när jag över telefon ber William Freestyle sjunga lite på skivans titelspår, som blev den mest framgångsrika låten på plattan. Och det kanske inte är så konstigt att han inte minns, det är ju trots allt (när den här intervjun gjordes, red. anm.) drygt 20 år sedan låten var aktuell på den skiva som gavs ut av Scranta Grammofon.

Soundet på skivan sticker ut. Freestyle sjunger inte, utan läser snarast upp sina kverulanta funderingar. Melodin i varje låt är lånad från redan kända låtar. För kompet står bandet Limmericks plus en kör.

William Freestyle föddes 1947 i Nyköping och har skonummer 43.

– Jag har varit discjockey, orkesterledare och copywriter på reklambyrå och reservofficer i 28 år. Och nu de sista fem åren har jag varit hemmafru.

Han berättar att han har en fel kand. istället för fil. kand. och började jobba extra som discjockey för att betala sina studier.

– Jag har flackat mellan de olika yrkena, men det genomgående har varit diskoteken, nattklubbarna, orkestrar, shower, turnéer, folkparker, stadshotell, pubar, födelsedagar, firmafester, jippon – ja allting från ungdomsgård, Gröna Lund till Globen, säger William.

Fast William är ju inte hans riktiga namn.

– Jag hette ju Wilhelm för länge, länge sedan, säger han. Men första gången som jag fick en dikt publicerad i Nya Wermlands-Tidningen 1963 eller -64 så skrev jag William för jag tyckte det såg bättre ut. Man tänkte så på den tiden.

Egentligen heter han Wängström i efternamn. Artistnamnet Freestyle kom från att han 1978 blev ombedd att starta en ny klubb på Bacchi Wapen i Gamla Stan. Då hade han varit borta från branschen och Stockholm några år. Dels hade han studerat på Reklamskolan och dels hade han bott i Örebro och varit officer på heltid ett tag.

– Så när jag kom tillbaka till Stockholm och skulle bli mer offentlig, ville jag byta namn, säger han. Samtidigt hade kavaj- och slipstvånget varit tunga frågor för finare krogar, så då ville jag göra om detta till en lösare och ledigare stil med mindre klädtvång och mera uppsluppenhet. Dessutom hade jag nyss varit pressekreterare åt Frank Andersson som hade vunnit VM i brottning. Och då råkade jag höra ordet freestyle, till skillnad från det klassiska. Då kände jag att det där är ett bra namn för det säger allt om hur publiken ska känna sig och att man komma lite slappare och att underhållningen är slapp – lös, ledig och fritt! Så då blev det Freestyle.

Arbetstakten är inte densamma som förr, men William är fortfarande verksam (vid den här intervjuns genomförande år 2001 red. anm.) – både som musiker och musikproducent.

– Jag har producerat tre friska låtar och sen har jag tagit fram två gamla som aldrig blev utgivna. Detta på grund av att min nya bästa vän i livet heter Rasmus – Rob’n’Raz, dom internationella du vet – och det är så perfekt att vi är som själsbröder, säger han.

– Han är 20 år yngre och frisk och impulsiv, så det känns bättre att göra något nytt med honom än att samla sina patetiska föredettingar till polare för då blir det bara kul, men ingenting gjort. Så han har inspirerat mig till detta och det var länge sen. Man tappar lite författarglöd när man får barn, för barnet är liksom störst i världen. Och då blir man liksom annorlunda. Så det är på gång.

– Raz och jag sitter och mixar tillsammans och han skriver bättre musikslingor än vad jag gör, så det är en lysande kombination!

William har haft en karriär som sträckt sig över ett långt spann av produktivitet på flera områden och musikaliska epoker, vilket gjort att han också arbetat ihop med en hel del kända namn.

– Det har ju varit väldigt många, säger han. Men håller vi oss till de svenska så har vi ju Leif Kronlunds storband som var före min generation. Så jag har spelat med Jan Malmsjö, Carli Tornehave (även känd som ”Sveriges Frank Sinatra” red. anm.) och Lasse Lönndal och fått uppleva deras pondus.

– I mitt yrkesliv har jag ju samarbetat med medlemmarna i Blåblus, Lars “Lalla” Hansson (spelade i grupperna Fabulous Four och Idolerna), alltså många av de som överlevde 60-talets stora pop-era i Sverige. Lennart Grahn framför allt – som var min kompanjon i 20 år – från Luleå. Anna Book har varit min stadiga gästartist i många år, oavsett om hon varit ute eller inne på svartlistan.

Kompbandet på skivan Sverige var alltså Limmericks – ett dansband från Göteborg som William spelade mycket med på den tiden.

– När Freestyle spelade på Bacchi Wapen, så kom det en stor dansbandskoncern som hette Baldakinen, som köpte mig och hela det här konceptet. Vi startade en ny krog 1978 som hette King Creole på Kungsgatan och där var Limmericks ett av “stambanden”. Sedan åkte vi på turné tillsammans så vi kände varandra väldigt bra framförandemässigt.

Utöver det udda framförandet av musiken, så var nog det mest uppseendeväckande med plattan själva konvolutet. Den ser helt enkelt lite rolig ut. Utöver svenska flaggans färger och titeln, så pryds omslaget av ett foto med William iklädd militärens mörkblåa mässdräkt med revär, vita skärmmössa och vita handskar. Bredvid honom står logiskt nog… en golden retriever? William själv håller inte med om att bilden är särskilt rolig, men han gissar att det är många som antar att det var en maskerad. Så var det enligt honom absolut inte.

– När den här skivan spelades in 1982, gick Sten & Stanley och grubblade över vad de skulle ha för omslag. Då råkade det vara så att jag hade en bild som jag sa: “den här kan ni ta”. Det var mitt bröllopskort. Jag gifte mig 1980 och när jag stod där inne med bruden bara kände jag att “min hund har varit med så mycket i mitt liv så han ska få vara med”. Så han var med på bröllopet alltså. Han heter Hubertus, Hubbe, efter kungens tredjenamn, säger William.

Bröllopet hölls på Grand Hotel i Saltsjöbaden och då hade Hubbe eget rum där.

– Han satt i limousinen så jag skickade ut bruden i limousinen – det var 20 minuter innan vigseln. Fotografen blev ju jätteförtjust och då tog vi den bilden. Bilden var bara för min egen skull, för mitt eget liv. Sedan då när den här inspelningen kom igång, så sa jag: “jag har ett förslag, titta här”. Och då tog ju dom det direkt för det är ju ett kungligt porträtt.

Anledningen till att skivan fick namnet Sverige och varför konvolutets baksida pryds av uppmaningen “Var rädd om Sverige, köp svenskt!”, är enligt honom själv en helt egen historia.

– Varför det blev “Sverige” var så enkelt som att det var titellåten som var singeln, som i sin tur var orsaken till att det blev en skiva, säger han. Jag hade sett ett tv-program när jag satt hemma i träslottet i Saltsjöbaden och såg Donna Fargo sjunga om “United States of America”. Hon sjöng något i stil med “and I pay my taxes, I’m so grateful blablabla”. Det var en pampig marschlåt och jag tänkte att: “det här vill jag göra om Sverige!” Så jag gick och satte mig, skrev mina rader och tog med det svenskaste jag kunde om “daggstänkta berg” och så vidare.

Hur vill du själv beskriva din skiva?

– Det var en svår fråga. Det är nästan lättare om du frågar hur den kom till över huvud taget, för då är det lättare för mig att förklara också.

William arbetade på företaget Baldakinen som var stort inom nöjesvärlden och varje år höll de en stor dansgala någonstans i Sverige. Ett stående inslag var att William äntrade scenen och gjorde sina spontaniteter och improvisationer.

– Så alla var så vana att jag gick upp och gjorde översättningar på låtarna som dansbanden lirade. När festen kom kände jag att jag har gjort de här låtarna My Way och Oh! Carol till leda, så jag ville göra något nytt. Samtidigt hade jag fått den där idén med “daggstänkta berg”, så jag satt och filade lite på den, säger han. När jag kom ner sa jag till Limmericks “spela det här”. Och så gjorde jag den och då rusade alla fram och var jätteglada och gratulerade. Samtidigt kom Streaplers och Sten & Stanley och sa att det här måste spelas in.

– Det var inte mycket budskap eller tanke bakom låten, utan jag var mest ute efter versmått och poesi och att ta upp olika samhällsfrågor. Jag hade även skrivit två originallåtar ihop med Michael Areklew (Blåblus, har även medverkat på skivor med Abba och Björn Skifs), som kunde lite mer om musik än jag. Sedan fick jag en låt specialskriven av Rune Wallebom (som skrev Kristina från Vilhelmina åt Sven-Ingvars och Aj, aj, aj som blev en hit med Schytts red. anm.), säger William.

Låtskrivaren och gitarristen Michael Areklew minns Freestyle med glädje.

– En tokig jäkel. En bra discjockey som var väldigt stor i början av 70-talet och 80-talet.

– Han var väldigt speciell, eller är väldigt speciell. Han körde en egen stajl helt enkelt. Klädde sig väldigt udda och själva scenbilden han hade på King Creole var som en lägenhet där musikanter och gäster samlades. Det var väldigt speciellt, säger Areklew.

Michael Areklew var en del av King Creols husband Freestyle Family från 70-talet fram till stället stängde 1996. Han skrev låtarna Fröjdanalys och Åh – vilken skillnad till Williams LP.

– Jag hade en liten portastudio och vi umgicks privat ganska mycket genom bandet. Så han var med och vi satt och spånade lite textidéer. Det kom fram spontant har jag för mig, säger Areklew.

Hunden Hubbe på LP-konvolutet till Sverige minns Michael Areklew väldigt väl.

– Den var fin, den där hunden. Efteråt när man hade spelat på King Creole brukade man gå ner och käka korv på ett ställe. Då fick han alltid följa med och äta en korv med bröd. Ibland fick han bostongurka på korven och då fick han hicka, skrattar Areklew. Han var en polare. Labradoren var med på King Creole. Han var jämt med William.

William erkänner att anledningen till att han gjorde skivan i just den här formen – att han läser texten rakt upp och ner över musik – var på grund av att han inte kunde sjunga.

– Jag är ju poet från början. Jag tycker att det inte är en talskiva, det är inte rapping och det är definitivt inte sång. Men det är mycket sångpartier i den och flera musikaliska låtar, säger William.

Kanske blev låten Sverige ändå mest känd genom Eddie Meduza. Musikern gjorde på sitt femte studioalbum För Jaevle Braa! en cover på Sverige och gavs även ut som singel.

– Ja, vilken rysare det var! I musikaffärerna satte man ju upp sådana här Sverigetoppslistor. Då låg jag etta, men började dala neråt. Åkte ner till sjunde och sen till elfte, säger William.

– Sedan gick jag till skivbutiken på Hötorget. Då låg den plötsligt tvåa, trea eller till och med etta. Då såg jag ju bara “Sverige, Sverige” och tänkte: “I’m back!” Så tittade jag lite noggrannare och såg att det stod Eddie Meduza. Då var det Bert Karlsson som hade gjort en kupp. Till historien hör att först hade Bert tagit dit Alf Robertson för att göra den där versionen, men han hade garvat på sig. Då tog han dit Eddie Meduza istället.

En annan av de mer populära spåren på skivan, är den odödliga balladen Fårfarmaren – en sorglig berättelse som enligt William Freestyle själv till stor del är självupplevd:

Från början var jag fårfarmare i Värmland, där jag plöjde harvade och sådde på mitt sätt. Till helgen gick jag på dans i Folkets park och sökte mig en fästmö. Jag träffade en flicka där. Vi åkte hem till fårfarmen och älskade på höskullen. Gemensamt skulle vi bygga en framtid. Tillsammans skulle plöja harva och så. Men hon hade fått ambitioner, hon hade läst Maria-Pia Boëthius, hon skulle bli självständig. Så hon åkte till Uppsala för att studera. Under tiden gick jag ensam hemma och plöjde, harvade och sådde på mitt sätt.
Så en vacker dag skulle jag åka och hämta min käresta. Hon hade tagit examen. Hon hade blivit akademiker. Jag kom fram till studenthuset. Kom upp i korridoren där jag klev över demonstrationsplakat och gamla Vino Tinto-flaskor. Jag kom fram till studiekammaren. På dörren satt det en lapp: Dra åt helvete bonnjävel! Jag hitta en akademiker.

Jag frågar honom hur mycket av det han sjunger om som är självupplevt.

– Alltihop.

Ärligt talat?

– Jag tror det. Antingen har jag sett på nära håll eller gjort det själv.

Flera av plattans spår är covers på redan kända låtar. Men en sticker ut lite extra, menar William Freestyle.

– Jag tänker på Så vimlande var aldrig havet – jag är alltså den enda, första och sista i hela världen som har fått göra en egen text till en Evert Taube-melodi. Jag fick tillstånd av Evert Taube-stiftelsen. Det var väldigt noga med att det skulle vara bra kvalitet på det, så det är jag väldigt stolt över. Jag är den enda som det står “E. Taube / W. Freestyle” på över huvud taget.

Folkrörelsen (om man kan kalla den så) som i jakten efter bortglömd musik återupptäcker gamla och nya favoriter, växer sig allt större. Men trots det tror inte William att just hans låtar kommer återupptäckas och spelas på dansgolv i framtiden.

– Ja, vem skulle de ha med sig som kan prata fram dom där låtarna då? Några dansbandshits i folkparkerna tror jag inte att de blir, säger William.

Av Henrik Martinell

Leif Andersson – nu vet vi vem mannen bakom Kind mot kind är

Är du nyfiken på vem Leif Andersson egentligen är? Mannen bakom Sveriges kanske märkligaste skiva, där Leif… ljudar fram örhängena Fly Me To The Moon och Cheek To Cheek. På sitt eget sätt. Nu kommer dokumentären som avslöjar sanningen bakom Leif Andersson.

Nu behöver vi inte undra längre. Stefan Sundbergs uppföljare till radiodokumentären om Sveriges märkligaste skiva är redan här. Programmet om Leif Andersson sänds tablålagt den 21 maj 2016 klockan 23:07, men redan idag kan man höra programmet på Sveriges Radios webbplats: Mannen bakom Sveriges märkligaste skiva.

Mycket av mannen, myten, legenden Leif Andersson har Stefan Sundberg skildrat i sin första dokumentär – Historien om Sveriges märkligaste skiva – som sändes första gången påsken 2015. Men i det programmet lyckas Stefan aldrig hitta föremålet själv, Leif Andersson. Det närmaste är en sannolik person, men den mannen nekar till all kännedom om skivan.

Men det visar sig att Leif Andersson inte ville mörka sin bakgrund. Samlarvurmen under årens lopp och uppmärksamheten efter den första dokumentären har gått Leif Andersson förbi. Inte minst därför att han idag heter Leif Källberg.

Det var tidningen Presspunkten i Karlskrona som hittade Leif. Eller hittade och hittade. ”Våran Kjell”, som redaktörerna säger, medverkar regelbundet i tidningen.

Att strålkastarljuset efter mer än 40 år riktas mot Leif – som 1974 siktade på att bli schlagersångare – är inget annat än sensationellt. En fantastisk upplevelse för oss som är intresserade av udda populärmusik.

Skivan pressades i 50 exemplar och hela upplagan ställde Leif ut i soprummet.

Foto: Ola Warringer (foto och montage), Sveriges Radio

Snart vet vi vem Leif Andersson är – mannen bakom Kind mot kind

Snart är ett mysterium av enorma proportioner klarlagt. Mannen bakom Sveriges kanske märkligaste skiva, Leif Andersson, är funnen. Den 21 maj sänder Stefan Sundberg en uppföljning till sin uppmärksammade radiodokumentär.

Den är en av svensk populärmusiks mest åtrådda kultskivor, Leif Anderssons mystiska mästerverk Med andra ord (med b-sidan Kind mot kind). Singeln kom 1974 och är – minst sagt – märklig. Utan ackompanjemang framför Leif Andersson en mycket egen sånginsats till – det kan verkligen vara svårt att höra – örhängena Fly Me To The Moon och Cheek To Cheek.

Det här handlar om en inspelning som faktiskt trotsar all beskrivning. Att Leif Andersson artikulerar svagt är en grov underdrift och singel är lätt en av de främsta ikonerna inom svensk sunkadelica.

Stefan Sundberg. Foto: Stina Gullander, Sveriges Radio
Stefan Sundberg. Foto: Stina Gullander, Sveriges Radio.

Kring påsken 2015 sände radiojournalisten Stefan Sundberg en dokumentär om sin jakt på sanningen bakom singeln. Programmet Historien om Sveriges märkligaste skiva är precis så där välgjort och grundligt genomfört som man önskar. Stefan lyckas hitta både skivbolagsfolket som spelade in skivan och – sannolikt, känns det som – Leif Andersson själv. Men den eventuelle huvudpersonen nekar all kännedom.

Och där tar historien slut, tänker man.

Men icke! Nu har Stefan Sundberg hittat den person som spelade in och gav ut singeln. Den riktige Leif Andersson. Och Leif har talat ut om hur det gick till och vad som hände sedan. Vi på Sunkit vet inte om det är samme Leif Andersson som kontaktades i första dokumentären, men en sak är säker – vi kommer att bänka oss framför radioapparaterna den 21 maj 2016.

Uppdatering: Programmet finns redan publicerat på Sveriges Radios webbplats – Mannen bakom Sveriges märkligaste skiva.

 

Harpo – Sveriges mest underskattade artist fyller 65 år

Han är känd för ett par hits från 1970-talet, men Jan Harpo Svensson är värd ett bättre öde än att ses som ett one hit wonder. Idag fyller han 65 år.

Jan Harpo Svensson stegade 1972 in hos Stikkan AnderssonPolar och fick enligt sägen skivkontrakt efter ett par minuter. Kort därefter hade han också kontrakt med Mickie MostRAK. Och även om dubbla signaturer irriterade branschens kungar, så ger det en fingervisning om vilken karismatisk begåvning Harpo var i sin tid.

Harpo gjorde en serie album under 1970-talet som bjöd på en varierad och fantasifull kompott av glamrock, schlager och rena popexperiment.

Med låten Honolulu fick Harpo 1973 sitt stora genombrott och Moviestar från 1975 (med Annifrid Lyngstad och Lena Ericsson på kör) är en milstolpe i svensk popmusik. Om du tycker att dessa – och andra av Harpos kändare låtar – är uttjatade (och vissa av dem rätt mediokra) så finns det absolut guldkorn att hitta på skivorna genom hela 1970-talet.

Under sin storhetstid var Harpo lite av en blandning mellan David Bowie och Robert Broberg, en fräck och begåvad popartist med en humor som inte ryggade för att gå över till det knasiga.

I det här klippet från tysk TV kan man undra om den somriga accenten i ryggsäcken inte markeras lite för mycket? En cynisk rådgivare hade kanske sagt blankt nej, men sett i backspegeln så ger det onekligen karaktär och egensinne till framförandet.

Jan Harpo Svensson är fortfarande en uppskattad artist i Tyskland. Och idag fyller han 65 år. Vi säger grattis till en av Sveriges mest underskattade artister.

Länkar

Historien om Leif Andersson och Sveriges kanske märkligaste skiva

Hur kom det sig att Leif Andersson gav ut en singel? Den som hört Kind mot kind i Leifs tappning kan inte annat än känna sig förbryllad. Nu har radioreportern Stefan Sundberg gjort en dokumentär om sin jakt på sanningen bakom SEP 9 7400.

Vi river av hela pressmeddelandet från Sveriges Radio:

Stefan Sundberg. Foto: Stina Gullander, Sveriges Radio
Stefan Sundberg. Foto: Stina Gullander, Sveriges Radio.

På påskafton sänder P4 Dokumentär berättelsen om Leif Anderssons förbryllande singel som kallats allt ifrån fruktansvärd till nyskapande och avantgardistisk. Ryktena om hur skivan skapades har varit många och Stefan Sundberg har sökt efter sanningen bakom denna unika utgivning.

– Det finns något genuint och äkta i Leifs inspelning som gör att singeln känns som något annat än en ren ploj och jag hade inte fattat hur otroligt många beundrare Leif har. Mycket ny fakta har kommit upp till ytan om denna inspelning sedan jag började jobba med programmet vilket känns fantastiskt, säger Stefan Sundberg.

Leif spelade inte in fler singlar och försvann sedan lika snabbt som han dykt upp. Men vem var han och hur hamnade han egentligen i en skivstudio?

– Vi var bara helt chockade – vad gör människan för någonting? Skall det låta så här? Är detta musik? säger Björn Börlin som var tekniker under inspelningen av låtarna som framfördes helt a cappella med en sångteknik och röst som inte liknar något annat.

En av dem som hyllar Leif Andersson är musikkonnässören Stefan Dimle som är en av de få som äger ett fysiskt exemplar av den extremt sällsynta skivan.

– Han har öppnat dörrar musikaliskt som ingen annan på hela jorden har gjort. Jag lyssnar på musik från världens alla hörn och det här är det mest unika jag hört, säger Stefan Dimle.

Genialisk eller olyssningsbar? En sak är dock säker; Leif Anderssons singel lämnar ingen oberörd.

Sändningstid

P4 Dokumentär – 4 april kl. 23.07 i P4, samt i efterhand och direktsänt på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play.

Sensationell radiodokumentär lockar fram sanningen bakom fenomenet Lena Junoff

Vad är myt och vad är verklighet i historien om Lena Junoff? Det reder ut sig i radiodokumentären Primadonnan från Hisingen som har premiär den 16 mars. Men innan dimmorna skingras blir förvirringen först än större. Missa inte denna upplevelse.

På 1960-talet hängde hon med Hep Stars, i början av 70-talet sjöng hon med Duke Ellington och senare blev hon ”Bordellmammas dotter” i Johnny Bodes regi. Men därefter slocknade strålkastarljuset för Lena Junoff. Hon – eller människor i hennes närhet – hade bränt bro efter bro till artistkarriären.

Häromåret, när Johnny Bodes hundraårsjubileum skulle firas, klev hon åter fram i rampljuset och framförde låtar från undergroundklassikern Bordellmammas dotter i Göteborg. Det blev startskottet till en mycket märklig radiodokumentär, som den 16 mars 2014 premiärsänds i Sveriges Radio P1.

Journalisterna bakom dokumentären, Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, beger sig i programmet hem till Lena för att intervjua henne som en del av arbetet med en film om Johnny Bode. Men Lena pratar hellre om annat. Om sig själv. Om alla kändisar hon träffat och arbetat med. I början är Bo och Bengt inte ens säkra på att det är Lena Junoff de träffar.

Av intervjun som ska handla om Johnny Bode blir det inget. Istället ska de provfilma ett teveprogram där Lena lagar mat med kändisar. Kort sagt – det är rena rama cirkusen.

Det skulle vara enkelt att avfärda Lena Junoff som en bitter mytoman. Men under programmets gång lyckas programmakarna komma Lena in på livet. Och bakom alla historier och vilda infall visar sig en person med självinsikt och som lyssnare kommer man närmare en sannare bild. En sannare bild som inte nödvändigtvis är mindre storslagen.

Sunkit har fått ta del av dokumentären i en råklippt version och vi törs lova en sak: är du det minsta intresserad av svensk sunkadelisk kulturhistoria så vill du inte missa Primadonnan från Hisingen. Programmet sänds följande tider:

  • Söndag den 16 mars kl. 15:03
  • Lördag den 22 mars kl. 23:07
  • Måndag den 31 mars kl. 00:02

Uppdatering: Länk till programmets sida på Sveriges Radios webbplats.

Foto: Bengt Löfgren.