Hem > Magasin > Artiklar > Sex, lögner och videovåld

Sex, lögner och videovåld

Fredrik af Trampe dammar av en gammal svensk kultklassiker, helt fullspäckad med gamla dammiga svenska kändisar. Visst var det bättre förr!

1990 hade filmteamet bakom kultklassikern Resurrection of Michael Myers part 2 (där Orup får nacken avvriden och Gunnar Rehlin får syra i ansiktet av Jason) bestämt sig för att göra en ny film. Bland de drivande krafterna fanns Richard Holm, då inom marknadsföring på SF, numera regissören bakom Skeppsholmen, Mikael Beckman, då chefredaktör på Svenska Hustler, numera porrfilmsmakare och vice förlagschef på Tremag, Kaj Steveman, då make-up-expert, numera....make-up-expert och Henrik Wadling, då SF-knegare, numera porrfilmsmakare. Steven Soderberghs film Sex, lögner och videoband hade året innan haft premiär i Cannes, och grabbarna ville göra något satiriskt om den vinklade videovåldsdebatten som plågade yttrandefriheten i början av 80-talet (något som förtjänar en egen artikel, och därför också fått det). Därmed var titeln given: Sex, lögner och videovåld!

Inspelningarna drog igång och var tänkta att ta några helger. Men Myers hade slagit större än vad gänget någonsin kunnat föreställa sig. Allsköns folk, bland dem flera kändisar, ville vara med i deras nya filmprojekt, som pga. detta kom att växa något oerhört, både kvalitetsmässigt och i produktionstid. Filmens eftertexter påstår att den spelades in mellan 1990-1993, men en Pulp Fiction-affisch skymtar i en scen och dessutom har vissa bitar av filmen en något högre bildkvalitet än resten, en kvalitet som tyder på DV. Sanningen är nog att filmens sista scener inte spelades in förrän framåt slutet av 90-talet. Efter mycket förseningar i efterarbetet (till viss del beroende på att alla alltmer började tröttna på projektet, enligt Beckman) blev filmen färdigställd 1999, efter 10 år »in the making«.

Vad är det här då för en fågel? Filmens ändå ganska väl sammanhålla handling fokuserar sig på Mikael Beckman (spelad av... Mikael Beckman) som är en hängiven videovåldsentusiast. Istället för att gå ut och öla varje fredag har han istället »veckans våldsorgie«, där han betar av en 3-4 våldsamma filmer och kanske avslutar med Ylva-Maria på TV1000. En fredag sitter han i godan ro och glor på Die Hard och jublar som bäst åt alla våldsamheterna, när helt plötsligt en av de tyska terroristerna från filmen (Johan Holm) hoppar ur hans TV och börjar skjuta som en galning.

Micke överlever med nöd och näppe, men får under natten andra problem, i form av bl.a. en alien som ger sig på hans lillasyrra (Zara Zetterkvist) och som sedan i gigantisk form (i en mycket snygg skumlatexkostym, skapad och skött av filmjournalisten Jan Larsson) utkämpar en kamp med Micke. Morgonen efter får denne höra att en journalist blivit skjuten av en tysktalande skurk. Kan det möjligtvis vara samme en som hoppade ur Mickes TV? Ett besök på psykiatriska akuten hjälper föga. Dr Uggla (Magnus Uggla) tror honom inte, men på uppmaning av en gammal skrämd man (Mel Brooks) bestämmer sig Micke för att köpa vapen. Efter det att den galne tysken tagit livet av Mickes flickvän (Camilla Henemark) bestämmer sig denne för att kämpa tillbaka och gör det med besked. En galen jakt genom Stockholm tar sin början.

Låter det fånigt? Javisst, men så är det också så att enda sättet att tycka illa om den här filmen är att ta den på allvar. Det hela är en glad ursäkt för att få hylla en massa olika filmfigurer, och som sådan är den mycket lyckad, av flera skäl, bl.a. därför att den är otroligt välgjord. Det är amatörer som ligger bakom och budgeten kan inte ha varit hög, men filmen har riktigt bra specialeffekter för sin budget, och fightscenerna (koreograferade av Beckman som är stor kampsportsentusiast) håller mycket hög klass. En av de medverkande i filmen, Sven-Erik Olsson (alias Elaka Sune) har sagt att »fick Kjell Sundvall och Colin Nutley, som tycks tro att de kan göra action, se det här så skulle de nöja sig med att filma familjens semestervideos resten av livet«. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Speciellt imponerande är det radiostyrda huvud och de snygga make-up-effekter man skapat. Att sen filmen är förbannat rolig och innehåller en hel del bevingade ord (inom min vänkrets i alla fall) gör inte saken sämre.

Som synes ovan medverkar flertalet kändisar i filmen, och förutom de redan nämnda märks bl.a. Christina Lindberg, Svullo, Johanna Westerberg, Ellinor Geete, Anki Bagger, rapsystrarna Dayeene, Per Löfberg, Gunnar Rehlin, Ylva-Maria Thompson, Martin Munthe och - trumvirvel - Brandon Lee i dennes sista roll. Både han och Mel Brooks kom till Sverige för att promota filmer och ställde gladeligen upp på att göra småroller. Just i Lees fall har det hela i efterhand lett till en del diskussioner, då filmen kom ut flera år efter hans död och fans över hela världen tvivlat på att det verkligen är han som är med i filmen. Förutom dessa kändisar medverkar även en hel hord med filmarbetare, bl.a. Johannes Runeborg, Stefan Nylén, Kaj Steveman, Tony Johansson och biograflegenden Jan Kruse.

Förutom att filmen är riktigt snygg och väldigt rolig är den också en underbar bild av hur Stockholm såg ut i början av 90-talet, då Tremag hade två våningar, Roxy sjöng på sista versen, pissoaren vid Mariatorget ännu inte hade rivits, Rival fortfarande var en biograf att räkna med och folks frisyrer såg ut som det dussintal Beckman visar upp under filmens (och årens) gång. Plus att flera av kändisarna som medverkar är långt ifrån lika aktuella idag som de var då. Bara det faktum att filmen är i huvudsak på S-VHS ger en härligt fräsch fläkt av 90-tal.

Som helhet är Sex, lögner och videovåld en av de mest ambitiösa svenska amatörfilmerna som någonsin gjorts, och det är nästan omöjligt att inte tycka om den. Den är hysteriskt rolig och våldsam.

Fotnot: Med tanke på att filmen är mycket svår att få tag på kan jag dessvärre inte åta mig att kopiera den, då skulle jag inte göra annat.

Av Fredrik af Trampe
Publicerad 2004-10-31
Citera oss gärna, men ange källan.

Relaterade länkar
> Fredrik af Trampe om Bo Arne Vibenius filmer
> Fredrik af Trampe om Michael Dee
> Fredrik af Trampe om en bonus-CD med schlager

• Koka gröt med »Pop-Sixten«
	Sixten Jansson gjorde succé på Debaser i maj. Nu kommer hans andra album, Gröt i kaffepannan. > Läs mer om Gröt i kaffepannan

• Här har du ditt liv, Margaretha Falkudd
Tokkristen bystdrottning? Vi minns sanningens röst på den kriminella telefonsvararen. Nu med ljudspår. > Läs mer om Margaretha Falkudd

• Ännu, ännu, ännu mera dansminnen
	Samlingsskivan Dansminnen från 60-talet är en succé. Självklart hittar du uppföljare i Sunkits shop. > Du hittar alla Dansminnen i Sunkits shop

• Jerry spanar dansbandsbussar
Jerry Prütz har ögonen öppna – och de är riktade mot svenska dansbandsbussar. Följ Jerrys blogg, nu i samarbete med Expressen. > Följ Jerry Prütz spaningar (extern länk)

• Anna-Lisa Ingemanson
	En av svensk historias mest märkliga konstnärskap, Anna-Lisa Ingemanson, har begåvats med en (tror vi) komplett diskografi. > Läs mer om Anna-Lisa Ingemanson

• Blomsterunge blommar än
Fredrik af Trampe upptäcker ett av Sveriges mest absurda band; långlivade doldisarna Blomsterunge. > Läs artikeln om Blomsterunge

• Benny Hill sjunger - med den äran
	Många menar att Benny Hill gav ansikte åt den brittiska humorn i sitt lägsta stadium. Fel, hävdar Martin Kristenson. > Läs artikeln Benny Hill sjunger