»Centrum för knäsvag
musik« | Vanliga
frågor | Stöd
Sunkit | Personuppgifter
| Copyright
| In English
|
»Centrum för knäsvag
musik« | Vanliga
frågor | Stöd
Sunkit | Personuppgifter
| Copyright
| In English
|
|
| |
|
Hem > Magasin > Artiklar > Blomsterunge blommar än
Blomsterunge blommar änFredrik af Trampe upptäcker ett av Sveriges mest absurda band; långlivade doldisarna Blomsterunge. Jag har varit stammis på Sunkit i flera år, och har alltid varit särskilt förtjust i de första timmarna, innan de mest önskade klassikerna spelas och dansandet drar igång för fullt. Det är naturligtvis också väldigt skojigt, men jag är mer förtjust i den smalare, mindre dansvänliga musiken som spelas mellan 20-23. Här finner man oftast de intressantaste dårfinkarna och de mest udda harmonierna. De allra första halvtimmarna ägnas ofta åt sånt som aldrig tidigare spelats på Sunkit, men så småningom brukar det även där banas väg för ofta spelade men tämligen smala låtar. En av de mest spelade inom denna genre är även en av de mest udda. Den börjar med lite vinylsprak, svagt mummel från en publik, en harkling och sen: en tämligen entonig melodi spelad på harmonium, följt av en kraftig, skolad röst som sjunger (så småningom uppbackad av en ljusare röst):
Jag har lätt för att lära mig texter och sjunger därför ofta med i låtar som spelas, bland annat den här. Det brukar vara en av de vanligaste låtarna där folk kommer fram med ytterligt förvirrade ansiktsuttryck och frågar »Vad faaan var det där för något?«. Frågan är så vanlig, och bandet ifråga så pass bra att jag häromsistens kom att tänka: »Äsch va fan, varför skriver jag inte en artikel om Blomsterunge till hemsidan? Så pass bra musik behöver mer spridning«. Sagt och gjort (egentligen »tänkt och gjort«, men strunt i det). Bandet som exekverar ovan nämnda låt, Han vred sig i mjöl, heter alltså Blomsterunge och består av Thomas Hammar och Lars Cleveman. Tidigare medlem i gruppen var även den framlidne Miguel Ibáñez (1957-1993), och på de inspelningar som finns med gruppen gästas de ofta av andra musiker.
Blomsterunge blir riktigt intressanta först i samband med deras återförening 1986. De gav då en konsert på Kulturhusets scen Kilen, fredagen den 13:e (!) juni. Denna konsert spelades in, och gavs sedan ut på en skiva som fick titeln Exhumering, vilket betyder att man gräver upp ett gammalt lik, vilket alltså var precis vad som skedde (bildligt talat). Denna skiva inleds med just den ovan nämnda Han vred sig i mjöl, och slår därmed an tonen för de absurditeter som komma skall. Man skulle kunna säga att Blomsterunge har mycket gemensamt med Philemon Arthur & The Dung. Textmässigt blandas fullkomligt klara texter med budskap och tydliga storys med absurdistiskt nonsens och rent trams, samt en tydlig faiblesse för det tyska språket. Musikaliskt används ett fåtal instrument för att skapa ett mycket speciellt sound. På Exhumering domineras soundet av ett harmonium, ett piano och en trummaskin, då och då förstärkt av en gitarr. Efter den starka inledningen fortsätter plattan med den korta men kärnfulla dikten Fläskrot och den poetiska kärlekslåten Solsken, där Thomas predikar sin kärlek till en tjej, en kärlek så stark att allt annat inte spelar så mycket roll:
Därefter blir det dock helt andra tongångar rörande samma tema, då Thomas, besviken på »kyrksamheten i den här genren«, levererar en av Blomsterunges bästa drapor, med Lasse bakom pianot:
Men trots denna dissning av snusket fortsätter man likväl på kärlekstemat. I sin absolut mest lättrallade låt pastischerar Blomsterungarna den underbara 60-talspopen med sina snygga arrangemang, fina melodier och innehållslösa texter: Jag har en vän som är mig säll Denna vackra text levereras till fint komp av pianot, trummaskinen och en skönsjungande doakör. Efter att ha varit hyfsat normal börjar nu plattan ta sig alltmer vansinniga vändningar. I John (som även spelades in av Dom Dummaste) läser gästvokalissan Karin Tisell den märkliga historien om John medan trummaskinen dånar, Lasse spelar harmonium och Thomas gör konstiga läten. Miguel berättar om die junge dame Blumenmagd i Flaskrot 1, en låt helt på tyska, under vilken Thomas släpper loss ett fasansfullt geräusch som varar i omkring 3 minuter.
Lars Clevemans (bilden ovan) nonsenslåt Psyke är den kanske allra tydligaste flörten med Philemon Arthur, men höjdpunkten på den lite mer skruvade avdelningen av skivan är en inspelning från 1976 av instrumentallåten Dizturbd, där Cleveman håller inne ett lågt F på sitt harmonium medan Thomas manglar en gitarr. Denna dämpat obehagliga låt skulle passa som ledmotiv till vilken David Lynch-film som helst. Återföreningen 1986 innebar att Blomsterunge gjorde lite spelningar då och då. I samband med en av dessa spelningar var ljudteknikern Peter Adolfsson närvarande. Han erbjöd bandet att spela in hemma hos honom, något som resulterade i kassettbandet Inre polokrage. På denna kassett märks släktskapet med Philemon Arthur allt tydligare, speciellt som samhällskritiken på ett crazy vis bakats in i musiken. Detta märks inte minst i några av de inledande låtarna, dels i Hur sjuk är prins Bertil? vars text består av nämnda titel upprepad om och om igen och är en vidräkning med skvallerblaskornas missvisande rubriker, samt i Dom knarkar, en låt där politikerna predikar att »dom knarkar på Sergels torg« och hur upprörande det är, medan yuppiesarna i perfekt formation står och pundar:
Invandrarproblematiken avhandlas i den komplexa, 2-minuters valsoperan Göçmenler, där Thomas kommer fram till Lasse och anklagar honom för att lida av Göçmenler (= invandrare, flykting). Lasse undrar vad Thomas menar. Då Lasse besvarar Thomas fråga med en fråga säger Thomas åt Lasse att inte fråga honom (Thomas), utan fråga någon annan. En stund senare kommer Miguel fram och frågar Lasse exakt samma sak: »Lider ni av Göçmenler«? Lasse förstår inte den här gången heller: »Lider jag av Göçmenler?«. Då Lasse besvarar Miguels fråga med en fråga säger Miguel åt honom att inte fråga honom (Miguel), utan istället fråga någon annan. Då två personer rekommenderat detta till Lasse på kort tid, mognar ett beslut fram hos honom: han skall gå och fråga nån annan. Men vem då? Professorn, såklart. Professorn är ju den man frågar om allt. Så frågar han då professorn om han (Lasse) lider av Göçmenler, för det var ju det de andra sagt åt honom att fråga. Professorn förstår inte vad Lasse menar. Någonstans där går Lasse vilse i pronominerna, men det gör ingenting: De hade sagt åt honom att fråga någon annan, och nu har han gjort det. Så var det ingenting mer med det, och han går trallande och lättad därifrån. Kassetten innehåller även lite mer tramsigt poetiska alster som S&M-orienterade Läderlydnad och den svängiga, ordvrängande Korpilombolo. Vid ett tillfälle passar Lasse på att filosofera kring de förändrade förutsättningarna i musikbranschen (»Vi i Blomsterunge behärskade ju verkligen våra instrument till fullo, titta på ungarna idag, de behöver ju bara trycka på en knapp och göra en video så är dom världskändisar«), innan han och hela bandet stämmer upp i den pampiga Ich will bånge ausgenehmen, en sång om alla de tillfällen på dygnet då man vill ta fram sin erigerade penis:
Höjdpunkten på bandet är annars den avslutande liveupptagningen Remouladsås, en 17 minuter lång, tämligen entonig beskrivning av vilka Blomsterunge är och deras sysslor, önskningar och effekter. Om man som jag är barnsligt förtjust i text och musik som inte riktigt hänger ihop med varandra kommer man finna detta mastodontverk mycket roande. Men det är ändå ingenting mot gruppens senaste musikaliska extravaganza, sångcykeln Hon åt med pinnar, han vred sig i mjöl, som uruppfördes och inspelades 2003. I detta två timmar långa stycke får vi först följa en kvinna som har ett tråkigt, meningslöst liv, men som under ett besök på en kinarestaurang får äta med pinnar, något som livar upp hennes trista tillvaro:
Så småningom övergår sångcykeln i en vidareutveckling av Han vred sig i mjöl, denna gång med 180 verser:
Thomas Hammar och Lars Cleveman har även samarbetat vid andra tillfällen, som i uruppförandet Clevemans opera Atrappen, en besynnerlig historia som utspelar sig i Säffle 1972, tre år efter 3:e världskriget. Bengt »Polo« Johansson och Hjalmar Zachrisson har blivit övergivna av sina fruar, och beger sig därför ut för att skaffa lösfittor. Nu är det bara det att Säffle är ett av få ställen i världen som inte kontaminerats av radioaktiviteten, men med hjälp av skyddsdräkter påbörjas färden mot Mönsterås, för lösfitteanskaffning. På vägen dit blir de dock stoppade av tre muterade höns, som planerar offra grabbarna till sin gud, Siewert Öholm. För att undkomma detta snöpliga slut låtsas herrarna att det är Thomas Hammars 47-årsdag och hyllningstal och hurrarop framförs. Efter detta har man trasslat in sig så pass i librettot att man i slutändan landar i tredje akten och Bjarne »Bempa« Skogsbergs skrotbutik i Mönsterås. I fjärde akten är de åter i Säffle och upptäcker att det faktiskt fanns en lösfittebutik där, Stures lösfittor etabl 1898, så allt var i onödan. I slutändan utbryter fjärde världskriget. Operan innehåller även en morot som dansar och en präst som läser porrtidning och skrattar. Blomsterunges samlade verk går att nedladda, sanktionerat och gratis, på Thomas Hammars hemsida och Dom Dummaste har ett fint, gratis och lagligt mp3-arkiv på webben (se länkar nedan). Tack till: Ett mycket stort och varmt tack till Thomas Hammar som låtit oss använda texter och tålmodigt tagit sig tid att svara på frågor. Av Fredrik
af Trampe Relaterade länkar
|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Upp | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
| © Copyright Sunkit (och respektive upphovsman), 1996-2008. Alla rättigheter reserverade. |
| Sunkits logotyp är skapad av David Nessle,
Kapten
Stofil, David Nessles blogg. Sunkit är skapat av Burt von Bolton och Magnus Nilsson. |
| www.sunkit.com är skapad och underhålls av Portabla Media. |
| PAGE UPDATED Saturday, 15-Mar-2008 21:42:48 CET |
| Träff: |
Bandet
bildades 1976 och hade då cirka ett dussin spelningar, men sedan
blev det ett ordentligt speluppehåll på närmare 10 år.
Under tiden hann Hammar (bilden) introducera Cleveman för Martin
Rössel, och dessa två kom sedemera att starta det
legendariska alternativbandet Dom Dummaste. Om denna
kongeniala orkester finns redan väldigt mycket skrivet, så
den ska inte beröras närmare här, men deras debutkassett
Lars Cleveman, Martin Rössel och Dom Dummaste är en
alldeles fantastisk inspelning, där absurdism och satir blandas med
de säregna ljud som bara analoga synthar och distorterade trummor
kan åstadkomma, i klassiker som hårda Ståltråd
åt grabbarna, ödesmättat hundknullande Sams son,
satiren Älska bomben och suveräna Philemon
Arthur-covern Men va fanken. Julsingeln med klassikern
Jesu Kristi 100 Krig är också en riktig höjdare.
