Liza Öhman om kändisarna som nitade en ljudtekniker och släckte en hotellchef

Liza Öhman är en av Sveriges mest anlitade körtjejer. Hon har också medverkat i Melodifestivalen som artist i eget namn. Henrik Martinell träffade henne 2002 och samtalet gled över i turnéminnen om Tomas Ledin och Carola.

– Liza Öhman heter jag. Fyller snart 50 och har hållit på i drygt 30 år i musikbranschen som körtjej – de flesta vill kalla det för ”doa” och det kämpar jag emot.

Så presenterade sig Sveriges mesta backup vocalist, eller körtjej, när jag intervjuade Liza Öhman 2002. Samtalet handlade mest om henne och hennes karriär både som körtjej och om hennes solokarriär och Melodifestivalsäventyr 1980 och -82 (och -83, då hon stod i kören). Men det som riktigt etsade sig fast i mitt minne från intervjun var två roadstorys – den ena historien innefattar en busig Tomas Ledin i huvudrollen, den andra en kortstubinad Carola.

Preskriberat med ABBA, Malla och Ledin

– Det är ju preskriberat idag, säger hon. Jag var ju kör på ABBA-turnén i staterna, Kanada, Europa och Japan och det var ju en höjdare.

Det var 1979-1980 som Öhman deltog som körsångerska i ABBAs världsturné, där även Tomas Ledin körade.

– Bland annat var ju ”Malla” – Mats Ronander – med som gitarrist och Tomas Ledin. Å när vi var i Japan hade alla blivit turnétrötta, då hade vi varit ute i tre månader på turné. Och då blev det hjärnsläpp på dessa båda grabbar.

Liza säger att de andra i turnégänget ”var väl med lite grann i bakgrunden för det var väl lite fest och så.”

– Det blev lite korridorspring och där stod en brandsläckare, vilken Malla och Tomas Ledin tog. Så kommer hissen någonstans på 25:e våningen – det var ett Hilton-hotell hör till saken – dörrarna öppnas och de sprutar hejvilt hissen full med skum. Vad de inte visste – eller vad ingen av oss visste – var att Hilton-chefen för hela kedjan över hela världen, stod i hissen.

– Så det blev ju uppställning där och de skulle ha ut hela turnégänget från hotellet. Så där fick Stikkan Anderson sitta och övertala dem ett antal timmar så att vi fick bo kvar ett par timmar. Men klockan nio på morgonen var vi ute från hotellet, säger Liza.

När jag år 2014 fick chansen att intervjua Tomas Ledin i P4 Hallands morgonprogram (03:48 in i ljudklippet), så tog jag upp brandsläckarincidenten och frågade om den verkligen hänt.

Tomas Ledin minns inget – eller?

– Det kan inte vara möjligt. Skulle jag ha varit med där? Va? Det där känner jag inte igen. Liza är en skön tjej, men det där känner jag inte igen, säger Tomas Ledin och fortsätter:

– Eller? Eller är det möjligen sant, säger Ledin och skrattar.

Vad sa hotelldirektören som du sprutade på?

– Honom träffade jag aldrig, men det blev väldigt dyrt.

Hur mycket sånt sysslar du med nu för tiden på dina turnéer?

– Jo, det har ju blivit värre med åren att vi busar ännu mer på hotellen och röjer… Nej, det är väl tvärtom kanske. Det känns som ett avklarat kapitel på många sätt, säger Ledin.

Carola på turné nitade tekniker

Tillbaka till Liza Öhman. Hon minns även en annan otippad händelse från när hon var med och körade och spelade keyboard på Carolas första turné 1983.

– Ingen visste ju att hon skulle bli så stor som hon blev så turnén var ju ihopsatt lite hullerombladder och det blev publikrekord över allt. Men bland annat så var ljudtekniken under all kritik.

Under en av showerna någonstans i Sverige blir det en otrolig rundgång, berättar Liza.

– Det bara tjuter, säger hon. Och Carola blir ju vansinnig så mitt under ett gitarrsolo rusar hon av scen till ljudteknikern och nitar honom, och sedan springer tillbaka upp på scen och fortsätter som om ingenting har hänt.

Liza Öhman har körat på tusentals inspelningar, inte minst hos Scranta

Eftersom Liza har körat på tusentals studioinspelningar genom åren, så är det många skivor och artister hon inte minns att hon sjungit för. Till exempel minns hon inte William Freestyles skiva Sverige.

– Inte en susning.

Det var på Scranta Records.

– Var det Scranta?! Jahadu, de har jag gjort fruktansvärt mycket för. Där var jag huskör ett antal år, där jag byggde körerna själv.

Hur kom du i kontakt med Scranta?

– Jag tror jag lärde känna dem när jag hade dansband i mitten på 70-talet. Och så stötte man ihop någonstans, ”Du kan väl komma å köra på en av våra plattor?” och på den vägen blev det…

Liza Öhmans pappa spelar såg på Lennart Witoslaws album Nygalet

Är det någon du samarbetat med som du tänkt: ”vad i hela friden är det här?”

– Det fanns någon som hette Lennart Witoslaw bland annat, säger Liza.

– Det var också 70-tals historia. Det var någon mystisk platta och de behövde någon som spelade såg på den. Och jag förstod inte – jag väldigt naiv på den tiden – och min pappa spelade såg så jag tog dit honom. Till saken hör att min far på den tiden var frälsningsofficer och djupt religiös. Sedan visade det sig att den här plattan bestod av idel snuskiga texter. Min pappa dog en stilla död för några år sedan – ovetandes om att han hade spelat på en ekivok platta.

Av Henrik Martinell

Ingen plats i solen för Åke Sandin

Vem var Åke Sandin och varför gillar vi på Sunkit honom så mycket? Det här är en föreläsning som jag höll på Gris- och Skridskoföreningens högtidlighållande av Kalle Sändares 80-årsdag den 6 oktober 2011.

Jag har blivit ombedd att säga något om artisten, skivbolagsdirektören och kultpersonligheten Åke Sandin. Mannen som gav oss klassiska nummer som Meloner, stora som citroner, Gurk-Tango, Bortom alla tårtor och Strutsmormors synpunkt.

Låt mig först nämna något om bakgrunden till att jag står här.

Mitt namn är Magnus Nilsson och jag är en av grundarna till klubben Sunkit, ett sorts samlingsplats för udda och bortglömd populärmusik. Vi startade för 15 år sedan, men i augusti i år gick vi in i en sorts dvala. Vi kände helt enkelt att vi hade kommit till ”det speciellas slut”, att den musik som 1996 var riktigt udda och väldigt bortglömd på kort tid blivit allmän handling. Det är roligt och bra att så otroligt många – tidigare okända – kulturskatter gjorts tillgängliga på nätet. Men det känns inte längre lika angeläget att missionera om dem.

För om vi backar bandet till tiden före mp3, före YouTube, före Tradera så fanns det skatter att upptäcka – och ibland inte ens det; det fanns saker som bara var föremål för ens drömmar; saker som man bara hade hört talas om.

Man kan kalla den musik vi spelat för kalkonmusik. Men det ger inte hela bilden. För visst finns det artister som är udda och bortglömda – men som samtidigt är genuint bra. Åke Sandin var en sådan artist.

Åke Sandin föddes här på Söder i februari 1927. Han ärvde ett musikintresse från sin mormor och ivrigt påhejad av henne började han under skoltiden att sjunga i kör. I kör träffade han senare sin blivande fru, Irma, och under nästan hela sitt liv hade han ett stort umgänge i musikerkretsar.

Åke levde, som det verkar, helt och fullt för musiken. Han skrev låtar, satte upp revyer, startade ett skivbolag och gav ut både sig själv och andra artister.

Men framgången lyste med sin frånvaro – och gjorde det brutalt.

Åke Sandin dog 1997. Han hade då varit sjuk under en längre tid, han var fullkomligt utblottad och hans leverne låg i händerna på en så kallad god man.

Men under 1960-talet gjorde Åke många, tappra och storslagna försök att slå igenom som artist (omgivningen tyckte nog att det var dumdristiga försök). Han hyrde Konserthuset i eget namn, han anlitade stora orkestrar, han anlitade körer, han hyrde studio och proffsmusiker… samtidigt som han jobbade på posten.

Självklart gick det inte ihop. När fallet kom, kom det ordentligt. Åke lade ned sitt bolag, Jay Records, 1970 men fortsatte att betala på skulder troligen under resten av sitt liv.

Hur ska man beskriva Åke Sandins musik? Klassisk schlager, med stänk av både jazz och ren galenskap. Psykedeliskt ibland. Stora arrangemang, mycket kör. Produktioner som är så storslagna att man baxnar, det är helt obegripligt att ett enmansbolag som hela tiden jobbade i motvind lyckades prestera en lång rad singlar och en LP med så avancerad produktion. Åkes LP är för övrigt utgiven med handsydda tygomslag och heter ”Rariteter i kokäkta konvolut”. Väldigt typiskt för honom, denna blandning av ”mannen som gör vad som faller honom in” och en genuin tilltro till att detta skulle vara ett lyckat PR-trick.

Det finns lite av Povel Ramel i Åke Sandin. Men det är mer galenskap, det är inte ”crazy humor” – det är crazy. Utflippat. (Och det är svårt att jämföra någon med Povel Ramel.)

Det finns en person i populärkulturen jag gärna jämför Åke Sandin med: Ed Wood Jr, den amerikanske filmregissör vars Plan 9 from Outer Space beskrivits som ”världens sämsta film genom tiderna”. Men poängen med ”kalkoner” är ju att de som är minnesvärda har kvaliteter som håller dem långt borta från att vara dåliga. Det är visserligen andra kvaliteter än de man får en Oscar eller en Grammy för – men i alla fall.

Det finns också definitiva likheter mellan Åke Sandin och Ed Wood som entreprenörer. Båda jobbade från botten, tog sig aldrig därifrån men försökte med alla till buds stående medel – alltid med en osviklig entusiasm. I Tim Burtons film om Ed Wood finns flera scener där Ed Wood försöker hitta finansiärer, och hur tokiga idéer finansiärerna än har säger han alltid: ”Perfekt!” Den synen på sina egna idéer måste Åke Sandin ha haft.

Legenden om Åke Sandin rymmer många historier om hans galna upptåg, hur han dirigerar liggandes på en madrass på golvet, iklädd en röd toppluva. Och hur han brände en otrolig massa pengar på sina satsningar. Hans tro på ett genombrott måste ha varit benhård. Och det är kanske en förklaring till varför han dog ensam och fattig; efter att han dragit sig tillbaka förnekade han till och med att han var den Åke Sandin som gett ut de här skivorna. Hans kvarlåtenskap brändes under överinseende av den ”gode mannen”. Mastertejper, foton, korrespondens – rubbet.

För dig som kanske inte upptäckt Åke Sandin än: Gör det. Självklart är min bild färgad av den där tiden när det faktiskt var mer eller mindre omöjligt att hitta skivor med honom, men jag tycker ändå så här: Det är guld som glimmar, både musikaliskt och allmänt konstnärligt. Åke Sandin hade sin fantasi – och kanske en naiv världsbild – på helt öppet spjäll. Det finns inget som låter som hans musik, framförallt inget från den tiden och i Sverige.

Åke Sandins gärning, både som artist och skivutgivare, finns utgiven på CD:n Förlorad i toner, som gavs ut 2002.

Tack!

Länkar

Sunkits Ny-Magnum pratar vingliga vinyler och loppisfynd i podcasten DJ 50 Spänn

Sunkits medgrundare Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson fick en femtiolapp och ett uppdrag. Gå in på en loppis, kom tillbaks till civilisationen och berätta om dina fynd.

Podcasten DJ 50 Spänn bygger på konceptet att låta någon mer eller mindre intressant person gräva fram skivor på en loppis. 5 skivor med budgeten 50 spänn. I det rykande färska programmet är det Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson som är mer eller mindre intressant gäst.

Du kan lyssna på avsnittet här och det finns också på Itunes.

Det här är kriterierna:

  1. En loppmarknadsklassiker.
  2. En slumpmässigt uppplockad skiva, random access vinyl.
  3. Ett nostalgiköp: en skiva som du ägt någon gång tidigare i livet.
  4. En ren chansning.
  5. Den bästa skivan du hittar utan att spräcka budgeten.

Radio- och teveprofilen Tommie Jönsson står bakom DJ 50 Spänn och du kan följa programserien på www.dj50spann.se.

Foto: Tommie Jönsson.

Tack för ett hejdundrande kalas – Sunkit på Södra Teatern

Under Läkerol Stockholm Comedy Festival tog Sunkit över baren på Södra Teatern och bjöd på en bred blandning av nytt, okänt och välkänt.

Vi började redan vid festivalens öppnande klockan 17 att spela skivor, och eftersom det skulle bli en lång kväll passade vi på att botanisera i de mer subtila regionerna av den sunkadeliska genren; exotica, filmmusik, talskivor osv. Tillsammans med Sunkit All-Stars höjdes hettan vartefter lördagnatten närmade sig.

Ovan: Sunkit All-Stars med Burt von Bolton: Mustaschen, live på Södra Teatern den 8 december 2012. Filmat av Magnus Nilsson.

Vi vill tacka för den fantastiska stämningen och det enorma trycket från gamla och nya Sunkit-fans. Tills vi ses igen… 🙂

Ovan: Sunkit All-Stars: Jolly, Jolly – Buddy Buddy, live på Södra Teatern den 8 december 2012. Filmat av Magnus Nilsson.