Hem > Klubb > Gäster > 2004-03-01

Sunkit 2004-03-01

Sunkits firade in våren med en rolig och låååång kväll. Mycket nya låtar, många gamla hits. Nya gäster, riktigt gamla stammisar.

Vår stammis Ahrvid Engholm brukar skriva omfattande resuméer över kvällarna och delge detta till sina »absent friends«. Nedan har du möjlighet att ta del av Ahrvids rapport från den 2004-03-01.

Rapport från Ahrvid Engholm

Senaste Sunkit blev en livad tillställning. Jag tror jag timade min ankomst perfekt, för just när jag kom strultande ropade Martin Kristenson:

»Hör! Du hör väl vad det är?«

Det var Vandra uti Sala, den fantastiska hyllningen till denna gruvliga lillköpingsmetropol. Hampus och Ragnar var där och senare under kvällen satt jag med dem ett bra tag, varvid »sitta« kanske inte är mest relevant beskrivning då alla oavbrutet reste på sig för att vifta med armar och tralla med i Sunkits illustra slagdängor.

Martin satt vid bardisken på en mjölkanna (skyddsmärke flickan med kon?), som man i Olsson Brothers källare gjort om till barstol. Jag lyckades efter ett tag få mig en egen barstol till livs. Först »lånade« jag den, men när ägare uppenbarligen inte gjorde vidare anspråk betraktade jag den som min egendom /d/e/n /v/a/r /t/u/n/g /a/t/t /s/l/ä/p/a /h/e/m. Första delen av kvällen höll jag mig på /m/a/t/t/a/n stolen, ty sittplatser blev synnerligen sällsynta i takt med att allt fler vällde in efter nio, ungefär. Martin bjöd på öhl och smessade (SMS:ade) Rosalba och Danne, som mycket riktigt var på väg och strax dök upp, tillsammans med Leijde och en konststudent i skepparkrans (vars namn jag missade; men han var trevlig).

Rosalba hade med sig en av kvällens höjdpunkter: en CD med Silvio Berlusconis smäktande kärleksballader, som hon fått från sin syster i Italien. Det är alltså Italiens premiärminister som skrivit texterna. Och allihopa handlar om kärlek så sliskig att Romeo och Julia troligen skulle betraktas som rena amatörerna i jämförelse. Vi fick höra spår från plattan (sångare någon för mig okänd italiensk Christer Sjögren) och Rosalba översatte en del av texterna. Nu minns jag inte de exakta formuleringarna, men om jag får simulera kan de beskrivas som ungefär:

Åh, du är min stora kärlek
i all oändlighet
Min eviga kärlek är
så otroligt stor
Kom till mig, min röda ros
Och kommer du inte
kommer jag säkert att dö

Låtarna har absolut Sunkit-potential. Framför allt är de extremt tjockt påsmetade lagren av synthvioliner påfallande och plattan andas det yttersta inom smörsångeri. Men att Berlusconi är en man utan minsta antydan till självkritik visste vi redan.
Över huvud taget blev det en kväll full av hits. Burt och Magnus DJävlades ovanligt framgångsrikt med våra smaklökar och hörselnerver. Jag har i tidigare sunkitdrapor skildrat många av pärlorna. Södertälje var med, liksom En äkta hottentott (en djupt naivt rasistisk låt vars slutkläm är »för så gör en äkta hottentott!«), Här kommer Mårtensson och Mustaschen. Martin gick i spinn över:

Kaffe utan grädde
är som kärlek utan kyssar
och kärlek utan kyssar
är väl ingen kärlek, säg?
Om du i skogen vandrar
eller uppå havet kryssar
får det inte fattas kyssar
inte heller grädde, säg
Bara glädje dagen rymmer
du får inga gräddbekymmer
Mjölkcentralens steriliserade grädde
den är jämt okay
Den står aldrig och ser sur ut
Den kan tagas med på tur ut
Vår och vinter, sommar och höst
jämt lika bra den håller sig
Minns när du köper flaskan eller tuben ner i bo'n
Naturgrädde ska det va'
Skyddsmärket: flickan med kon

Den blev en landsplåga med insjungningen av Gösta Jonsson. Det här var faktiskt en reklamsång för grädde och Mjölkcentralen. »Världens bästa reklamvisa!«, slog Martin fast.

Om vi skulle se en trend för kvällen, var det ovanligt många pornografiska låtar, inte minst från den oförliknelige Johnny Bodes repertoar:

Runka mig med vita handskar på,
det är enda sättet det kan gå.
Det var mycket länge sedan som jag på hästen skumpa',
lika länge sen som jag kört pitten i en stumpa.
Runka mig med vita handskar på,
i min gamla kuk det rör sig då.
Plötsligt framför regementet tycker jag mig stå,
och då rycker pitten till och sprutar ut:
Salut!

Jag föreslog att man borde ta med sig vita handskar och plocka på sig dem när den låten spelades. Det skulle göra intryck.

Vi har även den oförlikneliga Casa-casa-casa-casablanca (kom och knulla mig) som Martin hävdade var livsfarlig. Det blir så lätt att sitta och tralla den på T-banan, och det kan föranleda minst sagt märkliga reaktioner från omgivningen.

Och naturligtvis spelade de låter om Arvid, som kan springa många hundra mil och snart tar guld i en olympiad. Den börjar väl kännas litet påfrestande, men man får väl stå ut.

Det blev väldigt fullt med folk. Jag kunde tidvis knappt röra mig från positionen på barstolen, för hela golvet var fullt av en böljande massa människor som hoppade och skrålade med i låtarna. Ofta sänkte DJ:arna musiken och då hör man hur publiken sjunger med; det finns en stor kunskap om sångtexterna bland sunkitianerna. Jag pressades bokstavligt talat mot väggen av folkmassan. För det mesta fick jag nöja mig att vifta med armar och tralla med.

Jag rörde mig runt litet när folktrycket senare minskade aningen. Helt plötsligt stod en klart berusad person med en stor hatt bredvid mig. Han lade armarna om mina axlar:
- Brudarna förschtår mig inte? Förschtår de dig? Jag trohr jag schkall gå härifrån med en brud, men det är ingen schom vill ha mig.
Senare på kvällen kunde han ses sitta och vingla med hängande huvud på en stol. Vi kallade honom »världens fullaste man« och ansåg att han kanske kunde ställas ut på en dime-show:
»Se den skäggiga damen! Se mannen utan underkropp! Se Världens Fullaste Man!«

Folkmassan började inte lätta påtagligt förrän strax innan stängning, vid 01. Vi hängde kvar, bl.a. jag och Martin och Danne. Martin hintade något. Vid baren pekade någon på en digitalkamera och sade att det var slut på minne, så det gick inte ta mer bilder. Jag anmärkte blixtsnabbt:
- Det måste ha varit en lyckad kväll, när till och med kameran är full...

Det Martin hintade var att vi kunde hjälpa Sunkit-DJ:n och mannen-bakom-allt Magnus bära prylar till hans kontor, och sedan kunde vi ha litet efterprat. Vi - Magnus, Martin, Danne och jag - packade in oss i en taxi och for till kontoret på Skeppsbron, en mycket trevlig halvstor skrubb full med datorer, böcker, DVD-filmer osv. Det ser oerhört ändamålsenligt ut och har t.o.m. en liten toalett, men det är inte stort. Jag stod och studerade bokhyllorna, fulla med intressanta böcker om gamla filmer, gammal musik, media etc. (Jag tror det Magnus' firma sysslar med är web-produktion.)

Vi fick öhl och såg en osannolik film om Törebodas undergroundprofil Jimmy Bölja, som är någon form av rock-enmansshow med inte alltför stor självinsikt men med oefterhärmelig stil och stripig, blond pottfrisyr. Han berättade livfullt om hur man blir en bra showartist (många av hans tips var faktiskt bra alldeles på riktigt) och vi fick se avsnitt av Jimmy Böljas show. Obeskrivligt.

Så hörde vi litet tidig elektronmusik och såg trailers för gamla svenska svartvita filmer. Dessutom snattrade vi litet om hur vårt intresse för »sunkadelia« uppstått. För min del var det från början ett intresse för s.k. kalkonfilm (jag var t.ex. på Kalkonfilmsfestivalen i Stockholm på 80-talet) men jag minns också att jag redan innan dess fick kassetter från Martin med allsköns märklig musik, så även det audiella fanns med i bilden tidigt. (Pekoral i skrift har även länge kittlat mina smaklökar, t.ex. den oförlikneliga samlingen Pegas på villovägar.)

Över huvud taget tycker jag att det sunkiga, udda, det bisarra, det kalkonartade, det pekorala, det obeskrivliga - har en en oemotståndlig charm. Det är egentligen den *äkta* motkulturen, en Bisarrovärld som uppvisar de verkligt annorlunda perspektiven.

Vi skingrades litet före tre. Och även om jag borde ha varit trött efter att natten innan ha suttit och betittat Oscarsgalan (så långt från Sunkits värld man kan komma) kände jag mig tvärtom rätt upplivad. »Det var ett Sunkit som borde föras in i hävderna som ett av de klassiska«, föreslog någon. Salut!

--Ahrvid

Foton av Magnus Nilsson med gästfotografer
Publicerad 2004-03-14
Citera oss gärna, men ange källan.

• Min vän Åke Uppman
Åke Uppman gav bara ut en singel. Idag är han kult. Vi har träffat Jan Grönborg, som skrev Åkes texter. > Intervju med Jan Grönborg

• Koka gröt med »Pop-Sixten«
	Sixten Jansson gjorde succé på Debaser i maj. Nu kommer hans andra album, Gröt i kaffepannan. > Läs mer om Gröt i kaffepannan

• Här har du ditt liv, Margaretha Falkudd
Tokkristen bystdrottning? Vi minns sanningens röst på den kriminella telefonsvararen. Nu med ljudspår. > Läs mer om Margaretha Falkudd

• Ännu, ännu, ännu mera dansminnen
	Samlingsskivan Dansminnen från 60-talet är en succé. Självklart hittar du uppföljare i Sunkits shop. > Du hittar alla Dansminnen i Sunkits shop

• Jerry spanar dansbandsbussar
Jerry Prütz har ögonen öppna – och de är riktade mot svenska dansbandsbussar. Följ Jerrys blogg, nu i samarbete med Expressen. > Följ Jerry Prütz spaningar (extern länk)

• Anna-Lisa Ingemanson
	En av svensk historias mest märkliga konstnärskap, Anna-Lisa Ingemanson, har begåvats med en (tror vi) komplett diskografi. > Läs mer om Anna-Lisa Ingemanson

• Blomsterunge blommar än
Fredrik af Trampe upptäcker ett av Sveriges mest absurda band; långlivade doldisarna Blomsterunge. > Läs artikeln om Blomsterunge

• Benny Hill sjunger - med den äran
	Många menar att Benny Hill gav ansikte åt den brittiska humorn i sitt lägsta stadium. Fel, hävdar Martin Kristenson. > Läs artikeln Benny Hill sjunger