Thore Skogman stiger upp ur graven med en hemlig hårdrocksplatta. Kan det verkligen stämma?
Kvällspressen vårdar ju sedan flera år ett eget universum, en fantasivärld som man befolkar med ”riktiga människor” men där omständigheterna är ett psykedeliskt inferno utan krav på kontakt med den ”riktiga världen”. Under rubriken Thore Skogman gör hårdrock – efter sin död meddelar Expressen att Thore ”tio år före sin död” spelade in en ”hemlig” hårdrocksplatta. Tidningens Sofia Persson har haft en bra dag på jobbet:
Få vet om det, men tio år innan Thore Skogman förra året gick bort 76 år gammal spelade han in en unik platta där han experimenterade med hårdrock på ett helt nytt sätt. ”Thore goes metal”, som hårdrocksalbumet heter, ges ut i juni.
Okej, så ”hemlig” är detsamma som okänd. Okej, 1997 är inte 1997 – det är ”tio år innan Thore Skogmans död”. Bra att få reda ut begreppen.
Sanningen är väl den, att Thores samarbete med Europe och Jan Johansen i Än är det drag gick obemärkt förbi när den gavs ut. Vi auktionerade ut ett exemplar på Sunkit för några år sedan (under en välgörenhetsauktion iscensatt på initiativ av stammisen Jan-Erik Nilsson) och jag vill minnas att intresset var svalt, till och med bland ”våra fans”.
Handen på hjärtat är plattan ganska tråkig. Det är kul för en Thore-diggare att ha den, men det är inget man lägger på alltför ofta. Precis som när Candlemass – mitt gamla favoritband – gjorde en EP med Sigge Fürst-låtar 1993, så finns det en fundamental brist. Det blir Black Ingvars av det hela. Det händer inget med musik bara för att man spelar låtar som anses ”töntiga” på ett sätt som anses ”häftigt”. Jag skulle verkligen välkomna att Europe och Candlemass hade gjort Skogman och Fürst på allvar, på ett vettigt sätt som hade satt det som är bra med originalen i relation till det som är bra med – i det här fallet – hårdrock. Nu stannar det vid att låta coverband.
Och det är what we in Sweden call ”en högväg till helvetet”.
Sunkit-stammisen Johan Carlsson har haft vänligheten att donera ett exemplar av den nya utgåvan, Thore Goes Metal (Rockklassiker/Sound Pollution), men någon större skillnad från originalet har jag inte kunnat märka. Annat än låtordningen. Tack, Johan!
Här rockar Thore loss med ”Peter London” (som intervjuade Thore i Svenska Dagbladet ”någon månad innan Thore Skogmans död”). Det är bättre drag i detta enkla möte:
Av Magnus Nilsson
