När jag var liten körde ”regimteve” ofta music hall och buskis i klassisk tappning från Göteborg under programpunkten Jubel i busken. Jag var i den späda ålder då man är som mest mottaglig för ”kall-tårta-under-blus-komik” (för att citera Povel Ramel), men jag vet inte hur jag skulle se på programmet idag. Minnet räcker inte till för en rättvis kommentar.
En särskild plats i hjärtat har dock Sonya Hedenbratt (1931-2001) haft alltsedan denna tid. Hon hade en särskild utstrålning, som visserligen rymde tjo och tjim – men inte bara…
Idag köpte jag hennes första egna album, kort och gott kallad Sonya, utgivet första gången 1968. Det är fantastiskt att höra hur väl den håller, ”Masthuggets Fitzgerald” borde alla gånger räknas in bland de bästa svenska underhållningsartisterna. Det är egentligen obegripligt att det tog så lång tid innan hon debuterade med en egen LP; hon som slog igenom redan i början av 1950-talet.
Pontus Holmgren, känd från Pontus & Amerikanerna, har författat texthäftet till cd-utgåvan, som gavs ut 2001 – kort efter Sonyas död. Under arbetet med skivan ringde Pontus upp Sonya för att ställa några frågor, och innan samtalet avslutades frågade han om det gick bra att ringa på nytt om det skulle behövas några kompletteringar. Svaret kommer direkt:
- Dé é lugnt, baby.
Det finns väl bara ett ord som räcker till här: Respekt!
Ett smakprov på den hedenbrattska storheten:
Av Magnus Nilsson
{ 2 comments… read them below or add one }
Hon borde räknas som en av de stora, på nivå med Monkan.
Jag kan bara hålla med – en märkligt underskattad sångerska! Kan det bero på hennes dialekt eller att hon oftast sågs som en buskis-artist?
När jag är på dåligt humör lyssnar jag ibland på ”Rundturen i Göteborg”, en låt vars text möjligen överträffas av dragspels-breaken i märklighet.
”Jag lever på vårlök och sill!”