Bo Arne Vibenius filmer

Med skulder upp över öronen ville filmaren Bo Arne Vibenius göra ”en dödskommersiell skitfilm”. Resultatet blev Thriller – en grym film. Fredrik af Trampe berättar hur det gick till.

Jag får väl till att börja med be om ursäkt för att jag i denna text inte avhandlar Bo Arne Vibenius långfilmsdebut, barnfilmen Hur Marie träffade Fredrik, åsnan Rebus, kängurun Ploj och… Detta beror på att jag helt enkelt inte sett den och inte funnit någon möjlighet att få tag på den. Dock spelar dess tillkomst och historia en ganska stor del i det som nedan berättas, så vi ska återkomma till den om en liten stund.

Vem är Bo Arne Vibenius?

Vem är då Bo Arne Vibenius? Sveriges Lucio Fulci kanske? Eller Sveriges Wes Craven? Sveriges Tobe Hooper? Sanningen ligger nog någonstans emellan dessa tre herrar. Han föddes 1943, gick på Gamla Filmskolan (nuvarande DI) och tog sin examen där 1968, och jobbade som inspelningsledare åt Ångest-Ingo på både Persona och Vargtimmen. Efter detta skrev han manuset till den ovan nämnda barnfilmen och försökte få stöd av SFI. Det funkade inget vidare, så med hjälp av lån från familj och vänner samt ett antal kapitalstarka finansiärer lyckades han ro sitt projekt i land. Dessvärre blev denna product placement-indränkta barnfilm inte någon större hit rent ekonomisk, och B-A fann sig helt plötsligt i behov av pengar för att betala tillbaka sina lån.

Lösningen? Att skapa ”en dödskommersiell skitfilm” (autentiskt B-A-citat). Dock får Bo Arne Vibenius syn på vad som är kommersiellt anses vara ganska okommersiell, men men. För detta ändamål snodde han i en handvändning ihop ett manus fyllt med rå sex och snaskigt videovåld, och ringde upp en av Sveriges vackraste kvinnor (då och nu), pinuppan Christina Lindberg. Hon skulle få spela huvudrollen. Han visste att hennes levererande av dialog inte var världens bästa, så därför gjorde han hennes rollfigur stum.

Censurens dom var hård mot Thriller

Inspelningarna skedde under hösten 1972, och i början av 1973 fick den färdiga produkten med namnet Thriller – en grym film sin stämpel av Statens biografbyrå: Totalförbjuden. B-A försökte sälja den i Cannes med detta som fjäder i hatten (”banned in Sweden!”) och lyckades. AIP köpte den, klippte bort 20 minuter, dubbade filmen till engelska och gav den namnet They Call Her One-Eye, vilket gav den en viss framgång på drive-in-biografer. B-A försökte få denna kortade version godkänd av biografbyrån, men det gick inte an förrns ytterligare 6 minuter klippts bort. Denna version av filmen gick upp på biografen Festival vid Stureplan 1974, vilket fick en recensent att som del av sin sågning av verket förklara att ”från Festival vid Stureplan luktar det just nu värre än från McDonalds multinationella flottyrkokeri runt hörnet” (på Regeringsgatan hade Sveriges första McDonalds öppnats året innan). Det gick inte något vidare för filmen.

Vad är då Thriller för en film egentligen? Ja, att censuren slog bakut när de fick se den är inte svårt att förstå. Filmen handlar om Madeleine (Lindberg) som i 7-årsåldern blir våldtagen av en äcklig luffare, och därför blir stum genom psykisk betingning. Hon fortsätter sitt lugna liv på föräldrarnas bondgård, men 15 år senare missar hon en dag bussen och får lift med hallicken Tony, spelad av underbare Heinz Hopf, förmodligen den bäste skurktolkaren vår vita duk någonsin skådat. Mina försök att ordna ett likadant Burt-skägg som honom har hittills inte lyckats. Han bjuder henne på middag, drogar henne och gör henne sedan till lyxhora på sin privata bordell. När hon ger sin första kund en omgång med naglarna svarar Tony med att sticka ut hennes ena öga med skalpell (en scen till vilken man tydligen använde ett lik från Karolinska Sjukhuset). Madeleine lyder hädanefter motvilligt. Men sedan hennes föräldrar tagit livet av sig och hennes fnaskväninna mördats, kan inget stoppa henne från att hämnas. Hon lär sig karate, folkrace och skarpskytte, och utrustad med ett avsågat hagelgevär börjar hon avverka sina plågoandar, en efter en. Slutmålet är Tony…

Det här är en svensk film som inte liknar särskilt många andra. Här blandas en smutsig råhet med Bergman-monologer. Vibenius har använt ett grådaskigt höst-Sverige till full effekt, med Drottningholm badande i bruna löv och stora, öländska heder. Mot detta ställs Christina Lindberg med sitt oskyldiga barnansikte, och de hänsynslösa människor som vill utnyttja henne för egen vinning. Christina visar upp ett imponerande minspel, men hon har problem med att leverera dialog. Därför såg Vibenius till att det inte fanns någon sådan då hennes karaktär är stum. Hon skulle helt enkelt inte kunna vara bättre än hon är här. Och slemmige Hopf, som även gör en otroligt skön skurk i Arne Mattsons sleaze-mästerverk Smutsiga fingrar, är fantastisk som den obehaglige och onde Tony.

Filmen har ett fräckt foto också, där statiska bilder, kraftiga inzoomningar och subjektiva, handhållna bilder blandas med förbluffande säkerhet.

Vågat våld och synnerligt snusk

När det gäller våld och snusk är filmen synnerligen vågad. Den brutala ögonutpetningen är riktigt obehaglig, även 30 år senare, och filmens övriga actionscener är närmast drömlika. Med hjälp av slow-motion (eller snarare slooooooow mooooootion), vansinniga ekoeffekter och bisarr musik blir vi vittnen till brutala nedskjutningar och uppspöningar. Den mycket magstarka slutscenen är bland det mäktigaste som finns inom svensk film.

När det sedan gäller själva snusket så finns det en hel del rena hardcore-bitar, men i dessa medverkade inte Christina Lindberg. Istället har man filmat dessa scener separat med något sexshow-par och sedan klippt in dem i fejkade sexscener. Dessa bitar har kritiserats av många, eftersom man anser att de inte passar in och att de gör filmen mycket svårare att sälja. Även om jag tycker att Vibenius använder dem lite för mycket så gillar jag att de finns, de gör filmen ännu mer exploativ och sleazig. Klarar man av övriga filmen så klarar man också av dessa hardcore-bitar.

Lite mer måste nämnas om filmens bisarra musik. Ansvarig för den är internationellt erkände kompositören Ralph Lundsten, och det här är musik som nästan är före sin tid. Skumma syntheffekter blandade med gevärsskott i ekande slow-motion, samt skrik och säckpipeliknande ljud. Det är, som ni märker, synnerligen svårt att beskriva och accepteras bäst at face value, låt vara att det kanske inte är någon musik Bert Karlsson skulle uppskatta.

Visst har filmen sina svagare sidor. En tämligen obefogad biljakt slängs in, och där exploderar bilar knappt utan att få stryk. Ibland blir filmen en smula långdragen, och visst kunde dess klippning ha varit lite rappare här och var. Men det är egentligen bara bisaker.

Även om man bortser från det faktum att Thriller gjordes enbart för att tjäna pengar så kvarstår faktum: detta är en riktigt bra svensk sleaze-rulle, och bland det hårdaste vårt land någonsin bjudit på. Dock är den ingenting för den känslige.

Breaking Point är Vibenius tredje film

B-A:s nästa långfilm påminner i vissa avseenden rejält om Thriller, i de flesta dock inte alls. Filmen gjordes bekostad av det lilla överskott som Thriller inneburit, och vad avsikten var den här gången kan nog ingen förutom B-A själv säkert säga. Att göra en kommersiell film kan det då inte ha varit. Ska man summera en film som Thriller med ett par ord så duger sleazigt drama med tunga inslag av action och vissa hardcore-närbilder. En sådan enkel beskrivning passar inte på Breaking Point, som B-A:s tredje och hittills sista långfilm heter. Ingen beskrivning passar alls särskilt bra på denna film, som has to be seen to be believed.

För att ge er en ungefärlig idé ska jag beskriva filmens inledning i detalj:

En kvinna handlar i ett snabbköp och går sedan hem till sin bostad. Här blir hon överfallen, våldtagen och mördad av en oidentifierad man. Inga explicita detaljer återges dock. Scenbyte. Wenner-Gren Center. En man, Billing (spelad av Thrillers fotograf, Andreas Bellis) sitter vid sitt skrivbord och stämplar papper. En kvinna lägger några papper på hans skrivbord. Han väntar tills hon gått innan han undertryckt mumlar: Bitch!. En stund senare börjar ett nyhetsprogram på kontorets TV. Billing tittar intresserat när nyhetsuppläsaren ordar om det mördade våldtäktsoffret, och även rådfrågar någon form av psykologisk expert. Denne förklarar att denna typ av sexualförbrytare faktiskt vill ha motstånd, så om man blir angripen bör man bara göra som han vill, annars blir man i värsta fall våldtagen (!). Dessutom visar en undersökning man gjort att 89 % av alla kvinnor ändå vill bli våldtagna, så den här snubben uppfyller i praktiken bara deras önskningar, but that bastard has got to stop killing them!.

Låter det skruvat? Det är inget emot resten av filmen. Vi får följa den mystiske Billing genom hans vardag. Hur han leker med Märklin-järnvägar, våldför sig på kvinnor som mycket riktigt gillar behandlingen (i de flesta fallen) och köper vapen av gamle Hitchcock-skådisen Per-Axel Arosenius (som eldade upp sig själv 6 år senare som protest mot en orättvis skattedom). Han drömmer konstiga drömmar, där bland annat den famösa scenen med gummisnodden och flugan återfinns, spränger bort träd med granatammunition, pullar en kåt lifterska, blir inblandad i ett bankrån, slåss med polishelikoptrar, kryddar kvinnliga kollegors kaffe med sin egen sperma, och behandlar sin hårbotten. Det hela drivs fram till ett underbart skruvat klimax.

Breaking Point är, som ni förstår, högst bisarr, och hur han kunde få den gjord är inte lite märkligt. Alla som är med i den använder sig av pseudonymer, förutom den gode Lundsten, och därför är creditlistan fylld av härliga namn som Oscar Wilde, Urban Hitler och Adolf Deutch. Bland skådespelarna har inga övriga än underbara porrskådespelerskan Barbara Scott kunnat identifieras (hon medverkar även i den skruvade Jag vill ligga med din älskare, mamma / Kärleksvirveln / Hon älskade en sommar 1977, där hon hade att göra med den legendariska svenska kultskådisen Jan-Olof Rydqvist). Som sagt, man kan undra vilken publik B-A kan ha haft i åtanke för sin film, för då Thriller är en hyfsat konventionell historia är Breaking Point så okonventionell något kan bli, och dess beskrivning som pornografisk thriller stämmer visserligen utmärkt, men inte lär porrälskarna ha fått ut mycket ur denna monotont malande historia, och den vanliga mainstreampubliken kan vi ju bara glömma. Dock är filmen mycket välgjord, det kan inte förnekas, speciellt är Lundstens musik återigen en standout. Att det sedan är svårt att avgöra vad som är fantasier och/eller verklighet gör det hela än mer skruvat, ihop med den ibland något taffliga engelska dialogen. Bäst är det underbara snacket mellan Billing och lifterskan, men det ska jag inte avslöja. Näst bäst är Billings korta kommentar till ett av sina kvinnliga offer:

– Undress you!

Vill ni i alla fall ändå ha ett kort försök att sammanfatta denna mycket mystiska rulle? Tja, Okej då:

Extremt skruvad korsning av American Psycho, Långt ner i halsen och den gamla 70-talsrullen Smoke med Lee Hazlewood. Inte för känsliga och med en bisarr fetisch för Märklin-järnvägar.

Bo Arne Vibenius fortsätter i filmen

Bo Arne Vibenius har sedermera varit inspelningsledare på flertalet filmer, bland annat Bo Widerbergs mästerverk Mannen på taket och Gunnar Hellströms Raskenstam, varit mäklare samt gjort mycket reklamfilm. Han har rykte om sig att vara lite knepig, något som förstärktes rejält häromsistens då han försökte stoppa amerikanska bolaget Synapse och deras DVD-släpp av Thriller genom att påstå sig vara advokat Otto van der Leyfen och avsluta sin långa anklagelse mot Synapse med något som skulle kunna vara en utmärkt titel till vilken spaghettiwestern du vill: Bastards, steal and go!. Vibenius har tydligen planer på Thriller 2. Vi kan ju alltid hoppas, och medan vi väntar kan vi också hoppas på ett ordentligt DVD-släpp av Breaking Point.

Bo Arne Vibenius är född i Solna den 29 mars 1943.