Sunkits Ny-Magnum pratar vingliga vinyler och loppisfynd i podcasten DJ 50 Spänn

Sunkits medgrundare Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson fick en femtiolapp och ett uppdrag. Gå in på en loppis, kom tillbaks till civilisationen och berätta om dina fynd.

Podcasten DJ 50 Spänn bygger på konceptet att låta någon mer eller mindre intressant person gräva fram skivor på en loppis. 5 skivor med budgeten 50 spänn. I det rykande färska programmet är det Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson som är mer eller mindre intressant gäst.

Du kan lyssna på avsnittet här och det finns också på Itunes.

Det här är kriterierna:

  1. En loppmarknadsklassiker.
  2. En slumpmässigt uppplockad skiva, random access vinyl.
  3. Ett nostalgiköp: en skiva som du ägt någon gång tidigare i livet.
  4. En ren chansning.
  5. Den bästa skivan du hittar utan att spräcka budgeten.

Radio- och teveprofilen Tommie Jönsson står bakom DJ 50 Spänn och du kan följa programserien på www.dj50spann.se.

Foto: Tommie Jönsson.

Michael Holm som den ofrivillige skräckmästaren

En trevlig scarf. Några lama schlagersånger. Det var vad Michael Holm hade i bagaget när han 1969 skrev musiken till den dittills mest brutala tyska skräckfilmen, Mark of the Devil.

Michael Holm är en tysk sångare och kompositör, född i Szczecin i nuvarande Polen den 29 juli 1943. Som artonåring inledde han en karriär som skivartist och hade under hela 60-talet en lång rad hits, både som artist och som låtskrivare. Det skulle dock dröja ända till 1969 innan han fick sin allra största framgång, en tysk version av Sir Douglas Quintets Mendocino. Den blev det årets bäst säljande tyska singel.

Michael Holm var en ganska blid schlagerstjärna, egentligen utan någon större utstrålning. Hans främsta kännetecken var att han alltid bar scarf. Men ödet hade andra planer för den tvålfagre ynglingen.

Den unge och genialiske brittiske regissören Michael Reeves hade 1968 fått ett genombrott med sin film Witchfinder General, med Vincent Price, Ian Ogilvy och Hilary Dwyer i huvudrollerna. Filmen baserades – ganska löst – på faktiska händelser under 1600-talets häxjakt och är en brutal exploitation-film med rejäla doser våld och tortyr. Framgång föder, som alltid, efterföljare och den unge manusförfattaren Michael Armstrong smidde planer på en liknande film.

Han hittade villiga finansiärer i Tyskland och filmen Hexen bis aufs Blut gequält började spelas in i de österrikiska Alperna. Filmen lanserades sedan med den engelska titeln Mark of the Devil. Michael Armstrong fick själv förtroendet att regissera filmen.

Filmatiseringen var en mardröm från början till slut, inte minst därför att filmens producent, den österrikiske skådespelaren Adrian Hoven, helst av allt hade velat regissera filmen själv och verkar ha gjort allt han kunde för att sabotera Armstrongs arbete. Hoven var vän med filmens fotograf, Ernst W. Kalinke, och tillsammans filmade de flera scener utan regissörens vetskap. Till slut blev brytningen total och det var med Hoven som regissör som filmen slutfördes. En av filmens stjärnor, en ung och isögd Udo Kier, har vittnat om att det konstnärliga försvann med Armstrong , till förmån för det spektakulära.

Det är ett sant nöje att följa Michael Armstrongs kommentarer på filmens DVD-utgåva. Han kiknar återkommande av skratt.

Hur kom Michael Holm med i bilden? På ett diskotek på Kurfürstendamm i dåvarande Väst-Berlin stötte Adrian Hoven ihop med Holm, som då stod på höjden av sin karriär. Hoven frågade om Holm hade lust att skriva musiken till en film han höll på att producera. På grund av den höga ljudvolymen på diskot, så hörde inte Holm frågan. Han nickade bara lite artigt. I Adrian Hovens ögon var det likvärdigt med ett färdigt kontrakt.

Michael Holm misstyckte inte när han fick klart för sig vad han svarat på. Han tyckte att det var ett roligt uppdrag att få göra filmmusik. Några scener utan ljud och dialog fick han se, och filmen sades vara en dramatisering av häxförföljelserna i Österrike. Delar av filmen spelades in på historiskt autentiska platser. Allting verkade seriöst och att Holm inte anade vilken sorts film det skulle bli hörs i musiken, som skiftar mellan det romantiska och det dramatiska.

När filmen sedan lanserades, som ”den i särklass mest skräckinjagande filmen någonsin”, kom dess brutala innehåll som en total överraskning för Michael Holm. Men för Adrian Hoven var det en succé, Mark of the Devil blev en större framgång än förebilden Witchfinder General.

Michael Holms musik är välskriven och snyggt arrangerad. Men han skrev musik för en film som inte fanns, hans uppfattning baserades på några smakprov och en förskönad resumé. Det här visade sig dock vara en fördel. Det romantiska ledmotivet förhöjer den oroväckande känslan. Dramatiken finns också där; det återkommande ”häxtemat” minner om ett klassiskt ljudspår som det till Alfred Hitchcocks Psycho (1960).

Delar av musiken är så naivt schlagermässiga, att de i sammanhanget ter sig löjliga. Men det ger en bra blandning, en som Michael Holm knappast hade tänkt ut om uppdraget varit glasklart för honom.

Mark of the Devil spelades in 1969 och hade premiär den 19 februari 1970. I huvudrollerna märks, utöver Udo Kier, Herbert Lom (kanske mest känd som kommissarie Dreyfus i Rosa Pantern-filmerna) och den serbiska stjärnan Olivera Vuco. När den gick upp på biograferna delades kräkpåsar med varningstext ut till publiken.

Just Olivera Vuco (även känd som Olivera Katarina) hade en samtida och parallell karriär som sångerska.

Filmen Mark of The Devil finns i en ambitiös DVD-utgåva från Anchor Bay Entertainment (med både kommentarer av och intervju med regissören Michael Armstrong).

Den tyska etiketten Diggler släppte 2001 filmmusiken på CD. Här finns både Michael Holms originalmusik och den musik som skrevs av andra till den betydligt mindre uppmärksammade uppföljaren, Mark of the Devil II (1972). När den gjordes hade Michael Holm lämnat filmens värld och fortsatt som schlagersångare, något som han gör än idag.

Michael Holm har haft hits med Barfuß im Regen (1970), Tränen lügen nicht (1974) and Musst Du jetzt gerade gehen, Lucille (1977). Sedan 1980 är han verksam i new age-bandet Cusco, tillsammans med Kristian Schultze (som för övrigt är son till Norbert Schultze, mannen bakom klassikern Lili Marlene). Duon har spelat in över tjugo album. Deras musik är flitigt använd i film- och tevesammanhang, bland annat i en reklamfilm för Bud Ice.

Länkar

Diamanda Galás går på knock

Hon är känd som en demon både i operans och industrirockens värld. På Södra Teatern sågade Diamanda Galás, bildligt talat, i publikens själar med rostig fogsvans. Och med finess.

Diamanda Galás skrider in i (sjävklart) svart aftonklänning och sätter sig vid den dramatiskt upplysta flygeln. Hon ägnar inte publiken en blick. Ordet diva är inte i närheten , hon är majestätisk. Bredvid henne framstår teveserien Familjen Adams karaktär Morticia, en ofta förekommande och oundviklig referens, som fullständigt banal.

Inför ett i princip fullsatt Södra Teatern inleder Diamanda Galás med att ge prov på hela omfånget i sin röst. Det låter stundtals som ett tjuvlarm löper amok. Hon har också kapacitet för att hålla ut toner i vad som känns som en evighet. Det är en skolad sångerska som använder sitt verktyg som en rostig fogsvans.

Det är starkt att inleda med en sådan programförklaring, this is what you get. Inga kompromisser, inga eftergifter, ingen god smak, inget lagom. Samtidigt är det väl det som man förväntar sig av henne.

Hennes insats förvånar inte, men imponerar. Och i ärlighetens namn hade jag nog väntat mig än mer apart musik. Det är kanske det som förvånar istället… Diamanda Galás beskrivs ofta som en , konstnärligt framstående, men dock , freakshow. I själva verket är hon absolut fokuserad, hon är ett med sitt ämne. Och hon vet vad hon håller på med: Sången är redan legendarisk, även som pianist är hon fantastisk.

Diamanda Galás markerar att en låt är slut med att vända publiken ryggen. Hon dricker stora klunkar vatten, vänder sig kort mot publiken i ett tyst ”thank you” med ett vridet leende; som att hon just svalt en ättiksgurka.

Konserten går i saknadens och livssorgens tecken, temat är musik skriven av människor i exil. Det blir en hel del blues, och det är, åtminstone för mig, i just bluesen hon verkligen blommar ut. Hennes närvaro i musiken fullständigt pulvriserar de ofta trötta formerna av blues som spelas i vår tid.

Jag gillade Diamanda Galás tidigare. Nu har jag också insett hennes storhet. Det här är helt enkelt en av de största musikaliska konstnärerna, punkt.

Efter att under en dryg timme ha blivit överkörd av tåget känns uppmaningen naturlig: Motörhead , det är dags att gå i pension, bluesrockare , gör om, gör nytt, gör rätt… och industrirockare , klipp er och skaffa er ett jobb. Er tid är över. 😉

Av Magnus Nilsson

Länkar

Bobby "Boris" Pickett

Bobby "Boris" Pickett satte en ny standard för halloweenfirandet när han 1962 slog igenom med The Monster Mash.

Bobby Boris Pickett med bl.a. Brian WilsonFödd 11 februari 1938 (enligt egen utsago, både 1939 och 1940 brukar anges). Bobby Pickett försörjde sig som sångare och imitatör; hans mest populära figur var Boris Karloff. Pickett slog igenom 1962 med skräckgenre-parodin The Monster Mash (ursprungligen kallad The Monster Twist) under namnet Bobby "Boris" Pickett & The Crypt-Kickers.

Låten hamnade det året etta på den amerikanska försäljningslistan, men har också lyckats ta sig in på Top 100 ytterligare tre gånger sedan dess. Skivan har sålt mer än 4 miljoner exemplar.

Jackie Kennedy skickade ett tackkort till Pickett och beskrev att hennes då treåriga dotter Caroline gillade låten!

Många knirrande kistlock, "skräckinjagande" tomteskratt och sant dumsvängig 1960-talsmusik gör att The Monster Mash åtminstone delvis kan sägas vara upphov till Sunkits verksamhet.

Eller som Elvis Presley sa om The Monster Mash:

– The dumbest thing I ever heard.

Ännu idag framför Pickett Monster Mash och andra hits på fester… hade vi pengar skulle vi boka honom. Han säljer själv kopior på CD-utgåvan av albumet Monster Mash och säger du inte ifrån, så signerar han både omslaget och skivan. Charmigt – eller kanske mest rörande.

Bilden ovan är från Bobby Picketts första framförande av The Monster Mash, på Bob Eubank’s Cinnamon Cinder i Hollywood, USA sommaren 1962. Det ska vara Brian Wilson (Beach Boys) närmast Herr Pickett! Hämtad från www.themonstermash.com.

Av Magnus Nilsson

Bo Arne Vibenius filmer

Thriller - a cruel picture

Med skulder upp över öronen ville filmaren Bo Arne Vibenius göra "en dödskommersiell skitfilm". Resultatet blev Thriller – en grym film. Fredrik af Trampe berättar hur det gick till.

Obs! Spoilervarningen på den nedanstående texten är lika sjukt våldsam som de filmer den avhandlar.

Jag får väl till att börja med be om ursäkt för att jag i denna text inte avhandlar Bo Arne Vibenius långfilmsdebut, barnfilmen Hur Marie träffade Fredrik, åsnan Rebus, kängurun Ploj och… Detta beror på att jag helt enkelt inte sett den och inte funnit någon möjlighet att få tag på den. Dock spelar dess tillkomst och historia en ganska stor del i det som nedan berättas, så vi ska återkomma till den om en liten stund.

Vem är då Bo Arne Vibenius? Sveriges Lucio Fulci kanske? Eller Sveriges Wes Craven? Sveriges Tobe Hooper? Sanningen ligger nog någonstans emellan dessa tre herrar. Han föddes 1943, gick på Gamla Filmskolan (nuvarande DI) och tog sin examen där 1968, och jobbade som inspelningsledare åt Ångest-Ingo på både Persona och Vargtimmen. Efter detta skrev han manuset till den ovan nämnda barnfilmen och försökte få stöd av SFI. Det funkade inget vidare, så med hjälp av lån från familj och vänner samt ett antal kapitalstarka finansiärer lyckades han ro sitt projekt i land. Dessvärre blev denna product placement-indränkta barnfilm inte någon större hit rent ekonomisk, och B-A fann sig helt plötsligt i behov av pengar för att betala tillbaka sina lån. Lösningen? Att skapa "en dödskommersiell skitfilm" (autentiskt B-A-citat). Dock får Bo Arne Vibenius syn på vad som är kommersiellt anses vara ganska okommersiell, men men. För detta ändamål snodde han i en handvändning ihop ett manus fyllt med rå sex och snaskigt videovåld, och ringde upp en av Sveriges vackraste kvinnor (då och nu), pinuppan Christina Lindberg. Hon skulle få spela huvudrollen. Han visste att hennes levererande av dialog inte var världens bästa, så därför gjorde han hennes rollfigur stum.

Christina Lindberg på omslaget till LektyrInspelningarna skedde under hösten 1972, och i början av 1973 fick den färdiga produkten med namnet Thriller – en grym film sin stämpel av Statens biografbyrå: Totalförbjuden. B-A försökte sälja den i Cannes med detta som fjäder i hatten ("banned in Sweden!") och lyckades. AIP köpte den, klippte bort 20 minuter, dubbade filmen till engelska och gav den namnet They call her One-Eye, vilket gav den en viss framgång på drive-in-biografer. B-A försökte få denna kortade version godkänd av biografbyrån, men det gick inte an förrns ytterligare 6 minuter klippts bort. Denna version av filmen gick upp på biografen Festival vid Stureplan 1974, vilket fick en recensent att som del av sin sågning av verket förklara att "från Festival vid Stureplan luktar det just nu värre än från McDonalds multinationella flottyrkokeri runt hörnet" (på Regeringsgatan hade Sveriges första McDonalds öppnats året innan). Det gick inte något vidare för filmen.

Vad är då Thriller för en film egentligen? Ja, att censuren slog bakut när de fick se den är inte svårt att förstå. Filmen handlar om Madeleine (Lindberg) som i 7-årsåldern blir våldtagen av en äcklig luffare, och därför blir stum genom psykisk betingning. Hon fortsätter sitt lugna liv på föräldrarnas bondgård, men 15 år senare missar hon en dag bussen och får lift med hallicken Tony, spelad av underbare Heinz Hopf, förmodligen den bäste skurktolkaren vår vita duk någonsin skådat. Mina försök att ordna ett likadant Burt-skägg som honom har hittills inte lyckats. Han bjuder henne på middag, drogar henne och gör henne sedan till lyxhora på sin privata bordell. När hon ger sin första kund en omgång med naglarna svarar Tony med att sticka ut hennes ena öga med skalpell (en scen till vilken man tydligen använde ett lik från Karolinska Sjukhuset). Madeleine lyder hädanefter motvilligt. Men sedan hennes föräldrar tagit livet av sig och hennes fnaskväninna mördats, kan inget stoppa henne från att hämnas. Hon lär sig karate, folkrace och skarpskytte, och utrustad med ett avsågat hagelgevär börjar hon avverka sina plågoandar, en efter en. Slutmålet är Tony…

Heinz Hopf ur Thriller - en grym film

Det här är en svensk film som inte liknar särskilt många andra. Här blandas en smutsig råhet med Bergman-monologer. Vibenius har använt ett grådaskigt höst-Sverige till full effekt, med Drottningholm badande i bruna löv och stora, öländska heder. Mot detta ställs Christina Lindberg med sitt oskyldiga barnansikte, och de hänsynslösa människor som vill utnyttja henne för egen vinning. Christina visar upp ett imponerande minspel, men hon har problem med att leverera dialog. Därför såg Vibenius till att det inte fanns någon sådan då hennes karaktär är stum. Hon skulle helt enkelt inte kunna vara bättre än hon är här. Och slemmige Hopf, som även gör en otroligt skön skurk i Arne Mattsons sleaze-mästerverk Smutsiga fingrar, är fantastisk som den obehaglige och onde Tony.

Filmen har ett fräckt foto också, där statiska bilder, kraftiga inzoomningar och subjektiva, handhållna bilder blandas med förbluffande säkerhet.

När det gäller våld och snusk är filmen synnerligen vågad. Den brutala ögonutpetningen är riktigt obehaglig, även 30 år senare, och filmens övriga actionscener är närmast drömlika. Med hjälp av slow-motion (eller snarare slooooooow mooooootion), vansinniga ekoeffekter och bisarr musik blir vi vittnen till brutala nedskjutningar och uppspöningar. Den mycket magstarka slutscenen är bland det mäktigaste som finns inom svensk film.

DVD-utgåvan av Thriller - A Cruel PictureNär det sedan gäller själva snusket så finns det en hel del rena hardcore-bitar, men i dessa medverkade inte Christina Lindberg. Istället har man filmat dessa scener separat med något sexshow-par och sedan klippt in dem i fejkade sexscener. Dessa bitar har kritiserats av många, eftersom man anser att de inte passar in och att de gör filmen mycket svårare att sälja. Även om jag tycker att Vibenius använder dem lite för mycket så gillar jag att de finns, de gör filmen ännu mer exploativ och sleazig. Klarar man av övriga filmen så klarar man också av dessa hardcore-bitar.

Lite mer måste nämnas om filmens bisarra musik. Ansvarig för den är internationellt erkände kompositören Ralph Lundsten, och det här är musik som nästan är före sin tid. Skumma synteffekter blandade med gevärsskott i ekande slow-motion, samt skrik och säckpipeliknande ljud. Det är, som ni märker, synnerligen svårt att beskriva och accepteras bäst at face value, låt vara att det kanske inte är någon musik Bert Karlsson skulle uppskatta.

Visst har filmen sina svagare sidor. En tämligen obefogad biljakt slängs in, och där exploderar bilar knappt utan att få stryk. Ibland blir filmen en smula långdragen, och visst kunde dess klippning ha varit lite rappare här och var. Men det är egentligen bara bisaker.

Även om man bortser från det faktum att Thriller gjordes enbart för att tjäna pengar så kvarstår faktum: detta är en riktigt bra svensk sleaze-rulle, och bland det hårdaste vårt land någonsin bjudit på. Dock är den ingenting för den känslige.

B-A:s nästa långfilm påminner i vissa avseenden rejält om Thriller, i de flesta dock inte alls. Filmen gjordes bekostad av det lilla överskott som Thriller inneburit, och vad avsikten var den här gången kan nog ingen förutom B-A själv säkert säga. Att göra en kommersiell film kan det då inte ha varit. Ska man summera en film som Thriller med ett par ord så duger sleazigt drama med tunga inslag av action och vissa hardcore-närbilder. En sådan enkel beskrivning passar inte på Breaking Point, som B-A:s tredje och hittills sista långfilm heter. Ingen beskrivning passar alls särskilt bra på denna film, som has to be seen to be believed.

För att ge er en ungefärlig idé ska jag beskriva filmens inledning i detalj:

En kvinna handlar i ett snabbköp och går sedan hem till sin bostad. Här blir hon överfallen, våldtagen och mördad av en oidentifierad man. Inga explicita detaljer återges dock. Scenbyte. Wennergrens center. En man, Billing (spelad av Thrillers fotograf, Andreas Bellis) sitter vid sitt skrivbord och stämplar papper. En kvinna lägger några papper på hans skrivbord. Han väntar tills hon gått innan han undertryckt mumlar: Bitch!. En stund senare börjar ett nyhetsprogram på kontorets TV. Billing tittar intresserat när nyhetsuppläsaren ordar om det mördade våldtäktsoffret, och även rådfrågar någon form av psykologisk expert. Denne förklarar att denna typ av sexualförbrytare faktiskt vill ha motstånd, så om man blir angripen bör man bara göra som han vill, annars blir man i värsta fall våldtagen(!). Dessutom visar en undersökning man gjort att 89 % av alla kvinnor ändå vill bli våldtagna, så den här snubben uppfyller i praktiken bara deras önskningar, but that bastard has got to stop killing them!.

Låter det skruvat? Det är inget emot resten av filmen. Vi får följa den mystiske Billing genom hans vardag. Hur han leker med Märklin-järnvägar, våldför sig på kvinnor som mycket riktigt gillar behandlingen (i de flesta fallen) och köper vapen av gamle Hitchcock-skådisen Per-Axel Arosenius (som eldade upp sig själv 6 år senare som protest mot en orättvis skattedom). Han drömmer konstiga drömmar, där bl.a. den famösa scenen med gummisnodden och flugan återfinns, spränger bort träd med granatammunition, pullar en kåt lifterska, blir inblandad i ett bankrån, slåss med polishelikoptrar, kryddar kvinnliga kollegors kaffe med sin egen sperma, och behandlar sin hårbotten. Det hela drivs fram till ett underbart skruvat klimax.

Breaking Point är, som ni förstår, högst bisarr, och hur han kunde få den gjord är inte lite märkligt. Alla som är med i den använder sig av pseudonymer, förutom den gode Lundsten, och därför är creditlistan fylld av härliga namn som Oscar Wilde, Urban Hitler och Adolf Deutch. Bland skådespelarna har inga övriga än underbara porrskådespelerskan Barbara Scott kunnat identifieras (hon medverkar även i den skruvade Jag vill ligga med din älskare, mamma / Kärleksvirveln / Hon älskade en sommar 1977, där hon hade att göra med den legendariska svenska kultskådisen Jan-Olof Rydqvist). Som sagt, man kan undra vilken publik B-A kan ha haft i åtanke för sin film, för då Thriller är en hyfsat konventionell historia är Breaking Point så okonventionell något kan bli, och dess beskrivning som pornografisk thriller stämmer visserligen utmärkt, men inte lär porrälskarna ha fått ut mycket ur denna monotont malande historia, och den vanliga mainstreampubliken kan vi ju bara glömma. Dock är filmen mycket välgjord, det kan inte förnekas, speciellt är Lundstens musik återigen en standout. Att det sedan är svårt att avgöra vad som är fantasier och/eller verklighet gör det hela än mer skruvat, ihop med den ibland något taffliga engelska dialogen. Bäst är det underbara snacket mellan Billing och lifterskan, men det ska jag inte avslöja. Näst bäst är Billings korta kommentar till ett av sina kvinnliga offer:

– Undress you!

Vill ni i alla fall ändå ha ett kort försök att sammanfatta denna mycket mystiska rulle? Tja, Okej då:

Extremt skruvad korsning av American Psycho, Långt ner i halsen och den gamla 70-talsrullen Smoke med Lee Hazlewood. Inte för känsliga och med en bisarr fetisch för Märklin-järnvägar.

Scen ur Thriller - en grym filmBo Arne Vibenius har sedermera varit inspelningsledare på flertalet filmer, bl.a. Widerbergs mästerverk Mannen på taket och Hellströms Raskenstam, varit mäklare samt gjort mycket reklamfilm. Han har rykte om sig att vara lite knepig, något som förstärktes rejält häromsistens då han försökte stoppa amerikanska bolaget Synapse och deras DVD-släpp av Thriller genom att påstå sig vara advokat Otto van der Leyfen och avsluta sin långa anklagelse mot Synapse med något som skulle kunna vara en utmärkt titel till vilken spaghettiwestern du vill: Bastards, steal and go!. Vibenius har tydligen planer på Thriller 2. Vi kan ju alltid hoppas, och medan vi väntar kan vi också hoppas på ett ordentligt DVD-släpp av Breaking Point.

DVD-utgåvan av Thriller – A Cruel Picture hittar du hos Klubb Super 8.

Av Fredrik af Trampe

Sex, lögner och videovåld

Fredrik af Trampe dammar av en gammal svensk kultklassiker, helt fullspäckad med gamla dammiga svenska kändisar. Visst var det bättre förr!

Kung fu fighting (Klicka för större bild)1990 hade filmteamet bakom kultklassikern Resurrection of Michael Myers part 2 (där Orup får nacken avvriden och Gunnar Rehlin får syra i ansiktet av Jason) bestämt sig för att göra en ny film. Bland de drivande krafterna fanns Richard Holm, då inom marknadsföring på SF, numera regissören bakom Skeppsholmen, Mikael Beckman, då chefredaktör på Svenska Hustler, numera porrfilmsmakare och vice förlagschef på Tremag, Kaj Steveman, då make-up-expert, numera….make-up-expert och Henrik Wadling, då SF-knegare, numera porrfilmsmakare. Steven Soderberghs film Sex, lögner och videoband hade året innan haft premiär i Cannes, och grabbarna ville göra något satiriskt om den vinklade videovåldsdebatten som plågade yttrandefriheten i början av 80-talet (något som förtjänar en egen artikel, och därför också fått det). Därmed var titeln given: Sex, lögner och videovåld!

Inspelningarna drog igång och var tänkta att ta några helger. Men Myers hade slagit större än vad gänget någonsin kunnat föreställa sig. Allsköns folk, bland dem flera kändisar, ville vara med i deras nya filmprojekt, som pga. detta kom att växa något oerhört, både kvalitetsmässigt och i produktionstid. Filmens eftertexter påstår att den spelades in mellan 1990-1993, men en Pulp Fiction-affisch skymtar i en scen och dessutom har vissa bitar av filmen en något högre bildkvalitet än resten, en kvalitet som tyder på DV. Sanningen är nog att filmens sista scener inte spelades in förrän framåt slutet av 90-talet. Efter mycket förseningar i efterarbetet (till viss del beroende på att alla alltmer började tröttna på projektet, enligt Beckman) blev filmen färdigställd 1999, efter 10 år "in the making".

Christina Lindberg (Klicka för större bild)Vad är det här då för en fågel? Filmens ändå ganska väl sammanhålla handling fokuserar sig på Mikael Beckman (spelad av… Mikael Beckman) som är en hängiven videovåldsentusiast. Istället för att gå ut och öla varje fredag har han istället "veckans våldsorgie", där han betar av en 3-4 våldsamma filmer och kanske avslutar med Ylva-MariaTV1000. En fredag sitter han i godan ro och glor på Die Hard och jublar som bäst åt alla våldsamheterna, när helt plötsligt en av de tyska terroristerna från filmen (Johan Holm) hoppar ur hans TV och börjar skjuta som en galning.

Magnus Uggla (Klicka för större bild)Micke överlever med nöd och näppe, men får under natten andra problem, i form av bl.a. en alien som ger sig på hans lillasyrra (Zara Zetterkvist) och som sedan i gigantisk form (i en mycket snygg skumlatexkostym, skapad och skött av filmjournalisten Jan Larsson) utkämpar en kamp med Micke. Morgonen efter får denne höra att en journalist blivit skjuten av en tysktalande skurk. Kan det möjligtvis vara samme en som hoppade ur Mickes TV? Ett besök på psykiatriska akuten hjälper föga. Dr Uggla (Magnus Uggla) tror honom inte, men på uppmaning av en gammal skrämd man (Mel Brooks) bestämmer sig Micke för att köpa vapen. Efter det att den galne tysken tagit livet av Mickes flickvän (Camilla Henemark) bestämmer sig denne för att kämpa tillbaka och gör det med besked. En galen jakt genom Stockholm tar sin början.

Låter det fånigt? Javisst, men så är det också så att enda sättet att tycka illa om den här filmen är att ta den på allvar. Det hela är en glad ursäkt för att få hylla en massa olika filmfigurer, och som sådan är den mycket lyckad, av flera skäl, bl.a. därför att den är otroligt välgjord. Det är amatörer som ligger bakom och budgeten kan inte ha varit hög, men filmen har riktigt bra specialeffekter för sin budget, och fightscenerna (koreograferade av Beckman som är stor kampsportsentusiast) håller mycket hög klass. En av de medverkande i filmen, Sven-Erik Olsson (alias Elaka Sune) har sagt att "fick Kjell Sundvall och Colin Nutley, som tycks tro att de kan göra action, se det här så skulle de nöja sig med att filma familjens semestervideos resten av livet". Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Speciellt imponerande är det radiostyrda huvud och de snygga make-up-effekter man skapat. Att sen filmen är förbannat rolig och innehåller en hel del bevingade ord (inom min vänkrets i alla fall) gör inte saken sämre.

Camilla Henemark (Klicka för större bild)Som synes ovan medverkar flertalet kändisar i filmen, och förutom de redan nämnda märks bl.a. Christina Lindberg, Svullo, Johanna Westerberg, Ellinor Geete, Anki Bagger, rapsystrarna Dayeene, Per Löfberg, Gunnar Rehlin, Ylva-Maria Thompson, Martin Munthe och – trumvirvel – Brandon Lee i dennes sista roll. Både han och Mel Brooks kom till Sverige för att promota filmer och ställde gladeligen upp på att göra småroller. Just i Lees fall har det hela i efterhand lett till en del diskussioner, då filmen kom ut flera år efter hans död och fans över hela världen tvivlat på att det verkligen är han som är med i filmen. Förutom dessa kändisar medverkar även en hel hord med filmarbetare, bl.a. Johannes Runeborg, Stefan Nylén, Kaj Steveman, Tony Johansson och biograflegenden Jan Kruse.

Förutom att filmen är riktigt snygg och väldigt rolig är den också en underbar bild av hur Stockholm såg ut i början av 90-talet, då Tremag hade två våningar, Roxy sjöng på sista versen, pissoaren vid Mariatorget ännu inte hade rivits, Rival fortfarande var en biograf att räkna med och folks frisyrer såg ut som det dussintal Beckman visar upp under filmens (och årens) gång. Plus att flera av kändisarna som medverkar är långt ifrån lika aktuella idag som de var då. Bara det faktum att filmen är i huvudsak på S-VHS ger en härligt fräsch fläkt av 90-tal.

Som helhet är Sex, lögner och videovåld en av de mest ambitiösa svenska amatörfilmerna som någonsin gjorts, och det är nästan omöjligt att inte tycka om den. Den är hysteriskt rolig och våldsam.

Fotnot: Med tanke på att filmen är mycket svår att få tag på kan jag dessvärre inte åta mig att kopiera den, då skulle jag inte göra annat.

Av Fredrik af Trampe