Carli Tornehave fyller 85 år – grattis!

Carli Tornehave dominerade svensk schlager i början av 1960-talet och kallades Sveriges Sinatra. Idag fyller han 85 år.

I mitten av 1990-talet, när Sunkit såg dagens ljus som klubb, var världen en annan än idag. Internet hade inte mer än nått fram till koltåldern och tillgången till musik, film och information var begränsad till att äga eller inte äga ett objekt.

Att den svenske schlagerstjärnan Carli Tornehave sjungit en låt med titeln Hårda bud i en film som heter Raggargänget (vars huvudroller görs av Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg) fick ju en underground-samlares hjärta att slå volter. Men möjligheten att se filmen inskränktes till filmfestivaler och för att komma över skivan behövde man hosta upp ett par hundralappar på en välsorterad skivbörs.

Inte undra på, att Carli Tornehave var en kultartist.

Men givetvis representerar han mer än låtar i genren ungdom på glid. Under sin storhetstid tävlade Carli med Gunnar Wiklund om svenska folkets gunst (frågan är om inte båda segrade) och var minst sagt flitigt förekommande i de tidiga melodifestivalerna. Carli Tornehave hade en mycket fin röst, med både slick jazz i sig och en värme som verkligen kunde förmedla sångtexters känsla.

När Sunkit tillsammans med Vax Records och Ekmansällskapet i januari 2015 hyllade den svenska schlagernSödra Teatern i Stockholm, så kunde publiken konstatera att takterna sitter i. Carli Tornehave är still going strong och visst har han kvar mycket av det där speciella i rösten.

Stort grattis på födelsedagen, Carli Tornehave!

Harpo – Sveriges mest underskattade artist fyller 65 år

Han är känd för ett par hits från 1970-talet, men Jan Harpo Svensson är värd ett bättre öde än att ses som ett one hit wonder. Idag fyller han 65 år.

Jan Harpo Svensson stegade 1972 in hos Stikkan AnderssonPolar och fick enligt sägen skivkontrakt efter ett par minuter. Kort därefter hade han också kontrakt med Mickie MostRAK. Och även om dubbla signaturer irriterade branschens kungar, så ger det en fingervisning om vilken karismatisk begåvning Harpo var i sin tid.

Harpo gjorde en serie album under 1970-talet som bjöd på en varierad och fantasifull kompott av glamrock, schlager och rena popexperiment.

Med låten Honolulu fick Harpo 1973 sitt stora genombrott och Moviestar från 1975 (med Annifrid Lyngstad och Lena Ericsson på kör) är en milstolpe i svensk popmusik. Om du tycker att dessa – och andra av Harpos kändare låtar – är uttjatade (och vissa av dem rätt mediokra) så finns det absolut guldkorn att hitta på skivorna genom hela 1970-talet.

Under sin storhetstid var Harpo lite av en blandning mellan David Bowie och Robert Broberg, en fräck och begåvad popartist med en humor som inte ryggade för att gå över till det knasiga.

I det här klippet från tysk TV kan man undra om den somriga accenten i ryggsäcken inte markeras lite för mycket? En cynisk rådgivare hade kanske sagt blankt nej, men sett i backspegeln så ger det onekligen karaktär och egensinne till framförandet.

Jan Harpo Svensson är fortfarande en uppskattad artist i Tyskland. Och idag fyller han 65 år. Vi säger grattis till en av Sveriges mest underskattade artister.

Länkar

Sunkit hyllar svensk schlager med Ekmansällskapet och Vax Records

Den 29 januari 2015 slår Sunkit sig samman med Ekmansällskapet och Vax Records i en hyllning till den svenska schlagerns ursprung. En kväll som sammanfaller med att skivboxen Så började det släpps. Vi ses på Södra Teatern!

Även en legend har sin början någonstans. Med den nya skivboxen Så började det presenteras den svenska schlagerns kungligheter med sina första inspelningar. 43 artister från Ernst Rolfs debut 1910 fram till Jan Malmsjös 1958. Däremellan allt från Little Gerhard och Povel Ramel till Anita Lindblom och Zarah Leander.

Visste du att Monica Zetterlund debuterade på vykortsskivor av papp inspelade i Köpenhamn 1957 – under pseudonymen Eva Norén? Dessa inspelningar blir nu för första gången utgivna på riktig skiva!

I samband med att boxen släpps så passar vi på att hylla svensk schlager med en generationsövergripande klubbkväll. Schlager ska inte samla damm, den ska firas med ett glas champagne (eller alkoholfritt alternativ) i glada vänners lag – och den ska tala till ditt hjärta!

Missa inte detta tillfälle att mingla med originalartister, nostalgiker och klubbkids.

Så började det – en hyllning till svensk schlager är ett samarbete mellan Ekmansällskapet, Sunkit och Vax Records. Och Södra Teatern, förstås.

Tid

Torsdagen den 29 januari 2015, klockan 19:00 – 01:00.

Plats

Södra Bar, Södra Teatern, Mosebacke Torg 1-3, Stockholm.

Övrigt

Fri entré. Åldersgräns: 18 år.

Anders Nilback är tillbaks

Skaparen bakom två hårt åtrådda demos är inte längre hemlig. Anders Nilback hittade oss. Och nu är Anders Nilback tillbaks på allvar.

Anders Nilback, bosatt och verksam i Göteborg, föddes 1965 i Landskrona. Som åttaåring började Anders i gosskör och på högstadiet togs de första gitarrlektionerna. Kort efter skrevs de första låtarna. Dessa var på svenska och ofta med kärleken i fokus, samt med en viss sakral underton. Den första demon hette Opus Ett (1986). Producent och arrangör var Göran Andersson. Senare utvecklades visorna och med hjälp av bland andra Wilfredo Stephenson (tidigare bland andra Aston Reymers Rivaler och Hot Salsa), så influerades vissa låtar med latinska rytmer och nyanser. Andra demon fick namnet Gott Gung (1993/94).

Anders låtar har spelats på lokalradio och de mest populära är: Under ditt paraply, Sommarcaféet samt En sensommardag.

Anders har jobbat som vikarierande musiklärare, försäljningschef, marknadschef (bland annat för Frölunda Indians) samt VD på reklambyrå. Via egna företaget, Nilback Marketing har Anders även agerat konsulterande marknadschef hos Nya Fröken Sverige samt arbetat med marknadsföring och lansering av Glenn Strömberg Collection.

Numera jobbar Anders som marknadschef, med övergripande ansvar för all försäljning, på Fria.

Visionen om att skapa en tredje demo lever. Låtarna är delvis klara och denna gång kommer allt att samlas på en CD. Om (”när”) den blir av kommer vissa alster att släppas först på Sunkit.com – med andra ord: Världspremiär! Även en svensk jullåt, Julens yra, finns det en ambition att spela in och de första kontakterna med en studio har upprättats.

Stort tack till Anders Nilback, som ställt information, musik och bilder till förfogande.

Lyssna på Anders Nilback

En Sensommardag (mp3-format, 2mb)
Från Anders Nilbacks kommande demo. Publiceras här med benäget tillstånd av Anders Nilback. Alla rättigheter reserverade.

Hej , hå, Indians! (mp3-format, 8mb)
Denna låt skrev Anders inför en konferens då han jobbade på Frölunda Hockey Club säsongen 2007-2008. Melodin är en version som hämtat inspiration från en låt som Anders skrev under tidigt 1980-tal, som en hyllning till sin konfirmation, Hej tjena jag är Jesus. Just denna ”gamla synd” har blivit något av en undergroundklassiker och finns bland annat upplagd på Youtube:

[youtube id=”j-3DxT6z0kE”]

I sällskap med Johnny Bode

Den notoriske Johnny Bode har begåvats med en egen vänförening, Johnny Bode-sällskapet.

Johnny Bode (1912-1983) är känd för en herrans massa saker, men kanske främst för superhiten En herre i frack och för sina många porrlåtar, bland andra Runka mig med vita handskar på.

Nu har hans fans bildat en vänförening. Syftet med sällskapet är att verka för att Johnny Bodes minne bevaras och att hans kulturella arv sprids till allmänheten.

Fredrik Sjöberg är ordförande. Han motiverar träffande sin fascination för Bode i radions Mitt i musikens veckomagasin den 28 augusti 2009:

… att han förgör sig själv på ett så oerhört roligt sätt.

Det är inget att hymla med, Johnny Bodes liv var som en operett. En helt galen operett. Sannolikt hade han idag fått någon sjukdomsdiagnos redan i skolåldern, och mycket av hans liv är djupt tragiskt. Hans musikaliska talang är dock oomtvistad.

På sällskapets webbplats summeras Johnnys dubbla natur:

Omvittnat snäll, generös, social och lätt att tycka om, var Johnny Bode samtidigt sin egen värste fiende. Han led av psykiska besvär och verkade ofta sakna impulskontroll och konsekvenstänkande. Gång på gång lyckades han resa sig från nederlagen och bygga upp en ny karriär, bara för att åter slå den i spillror med skandaler och utsvävande leverne.

Det nya sällskapet har precis startat verksamheten, men det verkar hursomhelst säkert att man siktar in sig på ett ordentligt firande av Johnny Bodes 100-årsdag den 6 januari 2012. Kul!

Styrelsen består för närvarande av Gustaf Görfelt, Torvid Jobring, Erik Kuoksu, Lisa Lundgren och Fredrik Sjöberg.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Michael Holm som den ofrivillige skräckmästaren

En trevlig scarf. Några lama schlagersånger. Det var vad Michael Holm hade i bagaget när han 1969 skrev musiken till den dittills mest brutala tyska skräckfilmen, Mark of the Devil.

Michael Holm är en tysk sångare och kompositör, född i Szczecin i nuvarande Polen den 29 juli 1943. Som artonåring inledde han en karriär som skivartist och hade under hela 60-talet en lång rad hits, både som artist och som låtskrivare. Det skulle dock dröja ända till 1969 innan han fick sin allra största framgång, en tysk version av Sir Douglas Quintets Mendocino. Den blev det årets bäst säljande tyska singel.

Michael Holm var en ganska blid schlagerstjärna, egentligen utan någon större utstrålning. Hans främsta kännetecken var att han alltid bar scarf. Men ödet hade andra planer för den tvålfagre ynglingen.

Den unge och genialiske brittiske regissören Michael Reeves hade 1968 fått ett genombrott med sin film Witchfinder General, med Vincent Price, Ian Ogilvy och Hilary Dwyer i huvudrollerna. Filmen baserades – ganska löst – på faktiska händelser under 1600-talets häxjakt och är en brutal exploitation-film med rejäla doser våld och tortyr. Framgång föder, som alltid, efterföljare och den unge manusförfattaren Michael Armstrong smidde planer på en liknande film.

Han hittade villiga finansiärer i Tyskland och filmen Hexen bis aufs Blut gequält började spelas in i de österrikiska Alperna. Filmen lanserades sedan med den engelska titeln Mark of the Devil. Michael Armstrong fick själv förtroendet att regissera filmen.

Filmatiseringen var en mardröm från början till slut, inte minst därför att filmens producent, den österrikiske skådespelaren Adrian Hoven, helst av allt hade velat regissera filmen själv och verkar ha gjort allt han kunde för att sabotera Armstrongs arbete. Hoven var vän med filmens fotograf, Ernst W. Kalinke, och tillsammans filmade de flera scener utan regissörens vetskap. Till slut blev brytningen total och det var med Hoven som regissör som filmen slutfördes. En av filmens stjärnor, en ung och isögd Udo Kier, har vittnat om att det konstnärliga försvann med Armstrong , till förmån för det spektakulära.

Det är ett sant nöje att följa Michael Armstrongs kommentarer på filmens DVD-utgåva. Han kiknar återkommande av skratt.

Hur kom Michael Holm med i bilden? På ett diskotek på Kurfürstendamm i dåvarande Väst-Berlin stötte Adrian Hoven ihop med Holm, som då stod på höjden av sin karriär. Hoven frågade om Holm hade lust att skriva musiken till en film han höll på att producera. På grund av den höga ljudvolymen på diskot, så hörde inte Holm frågan. Han nickade bara lite artigt. I Adrian Hovens ögon var det likvärdigt med ett färdigt kontrakt.

Michael Holm misstyckte inte när han fick klart för sig vad han svarat på. Han tyckte att det var ett roligt uppdrag att få göra filmmusik. Några scener utan ljud och dialog fick han se, och filmen sades vara en dramatisering av häxförföljelserna i Österrike. Delar av filmen spelades in på historiskt autentiska platser. Allting verkade seriöst och att Holm inte anade vilken sorts film det skulle bli hörs i musiken, som skiftar mellan det romantiska och det dramatiska.

När filmen sedan lanserades, som ”den i särklass mest skräckinjagande filmen någonsin”, kom dess brutala innehåll som en total överraskning för Michael Holm. Men för Adrian Hoven var det en succé, Mark of the Devil blev en större framgång än förebilden Witchfinder General.

Michael Holms musik är välskriven och snyggt arrangerad. Men han skrev musik för en film som inte fanns, hans uppfattning baserades på några smakprov och en förskönad resumé. Det här visade sig dock vara en fördel. Det romantiska ledmotivet förhöjer den oroväckande känslan. Dramatiken finns också där; det återkommande ”häxtemat” minner om ett klassiskt ljudspår som det till Alfred Hitchcocks Psycho (1960).

Delar av musiken är så naivt schlagermässiga, att de i sammanhanget ter sig löjliga. Men det ger en bra blandning, en som Michael Holm knappast hade tänkt ut om uppdraget varit glasklart för honom.

Mark of the Devil spelades in 1969 och hade premiär den 19 februari 1970. I huvudrollerna märks, utöver Udo Kier, Herbert Lom (kanske mest känd som kommissarie Dreyfus i Rosa Pantern-filmerna) och den serbiska stjärnan Olivera Vuco. När den gick upp på biograferna delades kräkpåsar med varningstext ut till publiken.

Just Olivera Vuco (även känd som Olivera Katarina) hade en samtida och parallell karriär som sångerska.

Filmen Mark of The Devil finns i en ambitiös DVD-utgåva från Anchor Bay Entertainment (med både kommentarer av och intervju med regissören Michael Armstrong).

Den tyska etiketten Diggler släppte 2001 filmmusiken på CD. Här finns både Michael Holms originalmusik och den musik som skrevs av andra till den betydligt mindre uppmärksammade uppföljaren, Mark of the Devil II (1972). När den gjordes hade Michael Holm lämnat filmens värld och fortsatt som schlagersångare, något som han gör än idag.

Michael Holm har haft hits med Barfuß im Regen (1970), Tränen lügen nicht (1974) and Musst Du jetzt gerade gehen, Lucille (1977). Sedan 1980 är han verksam i new age-bandet Cusco, tillsammans med Kristian Schultze (som för övrigt är son till Norbert Schultze, mannen bakom klassikern Lili Marlene). Duon har spelat in över tjugo album. Deras musik är flitigt använd i film- och tevesammanhang, bland annat i en reklamfilm för Bud Ice.

Länkar