Leif Andersson – nu vet vi vem mannen bakom Kind mot kind är

Är du nyfiken på vem Leif Andersson egentligen är? Mannen bakom Sveriges kanske märkligaste skiva, där Leif… ljudar fram örhängena Fly Me To The Moon och Cheek To Cheek. På sitt eget sätt. Nu kommer dokumentären som avslöjar sanningen bakom Leif Andersson.

Nu behöver vi inte undra längre. Stefan Sundbergs uppföljare till radiodokumentären om Sveriges märkligaste skiva är redan här. Programmet om Leif Andersson sänds tablålagt den 21 maj 2016 klockan 23:07, men redan idag kan man höra programmet på Sveriges Radios webbplats: Mannen bakom Sveriges märkligaste skiva.

Mycket av mannen, myten, legenden Leif Andersson har Stefan Sundberg skildrat i sin första dokumentär – Historien om Sveriges märkligaste skiva – som sändes första gången påsken 2015. Men i det programmet lyckas Stefan aldrig hitta föremålet själv, Leif Andersson. Det närmaste är en sannolik person, men den mannen nekar till all kännedom om skivan.

Men det visar sig att Leif Andersson inte ville mörka sin bakgrund. Samlarvurmen under årens lopp och uppmärksamheten efter den första dokumentären har gått Leif Andersson förbi. Inte minst därför att han idag heter Leif Källberg.

Det var tidningen Presspunkten i Karlskrona som hittade Leif. Eller hittade och hittade. ”Våran Kjell”, som redaktörerna säger, medverkar regelbundet i tidningen.

Att strålkastarljuset efter mer än 40 år riktas mot Leif – som 1974 siktade på att bli schlagersångare – är inget annat än sensationellt. En fantastisk upplevelse för oss som är intresserade av udda populärmusik.

Skivan pressades i 50 exemplar och hela upplagan ställde Leif ut i soprummet.

Foto: Ola Warringer (foto och montage), Sveriges Radio

Historien om Leif Andersson och Sveriges kanske märkligaste skiva

Hur kom det sig att Leif Andersson gav ut en singel? Den som hört Kind mot kind i Leifs tappning kan inte annat än känna sig förbryllad. Nu har radioreportern Stefan Sundberg gjort en dokumentär om sin jakt på sanningen bakom SEP 9 7400.

Vi river av hela pressmeddelandet från Sveriges Radio:

Stefan Sundberg. Foto: Stina Gullander, Sveriges Radio
Stefan Sundberg. Foto: Stina Gullander, Sveriges Radio.

På påskafton sänder P4 Dokumentär berättelsen om Leif Anderssons förbryllande singel som kallats allt ifrån fruktansvärd till nyskapande och avantgardistisk. Ryktena om hur skivan skapades har varit många och Stefan Sundberg har sökt efter sanningen bakom denna unika utgivning.

– Det finns något genuint och äkta i Leifs inspelning som gör att singeln känns som något annat än en ren ploj och jag hade inte fattat hur otroligt många beundrare Leif har. Mycket ny fakta har kommit upp till ytan om denna inspelning sedan jag började jobba med programmet vilket känns fantastiskt, säger Stefan Sundberg.

Leif spelade inte in fler singlar och försvann sedan lika snabbt som han dykt upp. Men vem var han och hur hamnade han egentligen i en skivstudio?

– Vi var bara helt chockade – vad gör människan för någonting? Skall det låta så här? Är detta musik? säger Björn Börlin som var tekniker under inspelningen av låtarna som framfördes helt a cappella med en sångteknik och röst som inte liknar något annat.

En av dem som hyllar Leif Andersson är musikkonnässören Stefan Dimle som är en av de få som äger ett fysiskt exemplar av den extremt sällsynta skivan.

– Han har öppnat dörrar musikaliskt som ingen annan på hela jorden har gjort. Jag lyssnar på musik från världens alla hörn och det här är det mest unika jag hört, säger Stefan Dimle.

Genialisk eller olyssningsbar? En sak är dock säker; Leif Anderssons singel lämnar ingen oberörd.

Sändningstid

P4 Dokumentär – 4 april kl. 23.07 i P4, samt i efterhand och direktsänt på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play.

Ingen plats i solen för Åke Sandin

Vem var Åke Sandin och varför gillar vi på Sunkit honom så mycket? Det här är en föreläsning som jag höll på Gris- och Skridskoföreningens högtidlighållande av Kalle Sändares 80-årsdag den 6 oktober 2011.

Jag har blivit ombedd att säga något om artisten, skivbolagsdirektören och kultpersonligheten Åke Sandin. Mannen som gav oss klassiska nummer som Meloner, stora som citroner, Gurk-Tango, Bortom alla tårtor och Strutsmormors synpunkt.

Låt mig först nämna något om bakgrunden till att jag står här.

Mitt namn är Magnus Nilsson och jag är en av grundarna till klubben Sunkit, ett sorts samlingsplats för udda och bortglömd populärmusik. Vi startade för 15 år sedan, men i augusti i år gick vi in i en sorts dvala. Vi kände helt enkelt att vi hade kommit till ”det speciellas slut”, att den musik som 1996 var riktigt udda och väldigt bortglömd på kort tid blivit allmän handling. Det är roligt och bra att så otroligt många – tidigare okända – kulturskatter gjorts tillgängliga på nätet. Men det känns inte längre lika angeläget att missionera om dem.

För om vi backar bandet till tiden före mp3, före YouTube, före Tradera så fanns det skatter att upptäcka – och ibland inte ens det; det fanns saker som bara var föremål för ens drömmar; saker som man bara hade hört talas om.

Man kan kalla den musik vi spelat för kalkonmusik. Men det ger inte hela bilden. För visst finns det artister som är udda och bortglömda – men som samtidigt är genuint bra. Åke Sandin var en sådan artist.

Åke Sandin föddes här på Söder i februari 1927. Han ärvde ett musikintresse från sin mormor och ivrigt påhejad av henne började han under skoltiden att sjunga i kör. I kör träffade han senare sin blivande fru, Irma, och under nästan hela sitt liv hade han ett stort umgänge i musikerkretsar.

Åke levde, som det verkar, helt och fullt för musiken. Han skrev låtar, satte upp revyer, startade ett skivbolag och gav ut både sig själv och andra artister.

Men framgången lyste med sin frånvaro – och gjorde det brutalt.

Åke Sandin dog 1997. Han hade då varit sjuk under en längre tid, han var fullkomligt utblottad och hans leverne låg i händerna på en så kallad god man.

Men under 1960-talet gjorde Åke många, tappra och storslagna försök att slå igenom som artist (omgivningen tyckte nog att det var dumdristiga försök). Han hyrde Konserthuset i eget namn, han anlitade stora orkestrar, han anlitade körer, han hyrde studio och proffsmusiker… samtidigt som han jobbade på posten.

Självklart gick det inte ihop. När fallet kom, kom det ordentligt. Åke lade ned sitt bolag, Jay Records, 1970 men fortsatte att betala på skulder troligen under resten av sitt liv.

Hur ska man beskriva Åke Sandins musik? Klassisk schlager, med stänk av både jazz och ren galenskap. Psykedeliskt ibland. Stora arrangemang, mycket kör. Produktioner som är så storslagna att man baxnar, det är helt obegripligt att ett enmansbolag som hela tiden jobbade i motvind lyckades prestera en lång rad singlar och en LP med så avancerad produktion. Åkes LP är för övrigt utgiven med handsydda tygomslag och heter ”Rariteter i kokäkta konvolut”. Väldigt typiskt för honom, denna blandning av ”mannen som gör vad som faller honom in” och en genuin tilltro till att detta skulle vara ett lyckat PR-trick.

Det finns lite av Povel Ramel i Åke Sandin. Men det är mer galenskap, det är inte ”crazy humor” – det är crazy. Utflippat. (Och det är svårt att jämföra någon med Povel Ramel.)

Det finns en person i populärkulturen jag gärna jämför Åke Sandin med: Ed Wood Jr, den amerikanske filmregissör vars Plan 9 from Outer Space beskrivits som ”världens sämsta film genom tiderna”. Men poängen med ”kalkoner” är ju att de som är minnesvärda har kvaliteter som håller dem långt borta från att vara dåliga. Det är visserligen andra kvaliteter än de man får en Oscar eller en Grammy för – men i alla fall.

Det finns också definitiva likheter mellan Åke Sandin och Ed Wood som entreprenörer. Båda jobbade från botten, tog sig aldrig därifrån men försökte med alla till buds stående medel – alltid med en osviklig entusiasm. I Tim Burtons film om Ed Wood finns flera scener där Ed Wood försöker hitta finansiärer, och hur tokiga idéer finansiärerna än har säger han alltid: ”Perfekt!” Den synen på sina egna idéer måste Åke Sandin ha haft.

Legenden om Åke Sandin rymmer många historier om hans galna upptåg, hur han dirigerar liggandes på en madrass på golvet, iklädd en röd toppluva. Och hur han brände en otrolig massa pengar på sina satsningar. Hans tro på ett genombrott måste ha varit benhård. Och det är kanske en förklaring till varför han dog ensam och fattig; efter att han dragit sig tillbaka förnekade han till och med att han var den Åke Sandin som gett ut de här skivorna. Hans kvarlåtenskap brändes under överinseende av den ”gode mannen”. Mastertejper, foton, korrespondens – rubbet.

För dig som kanske inte upptäckt Åke Sandin än: Gör det. Självklart är min bild färgad av den där tiden när det faktiskt var mer eller mindre omöjligt att hitta skivor med honom, men jag tycker ändå så här: Det är guld som glimmar, både musikaliskt och allmänt konstnärligt. Åke Sandin hade sin fantasi – och kanske en naiv världsbild – på helt öppet spjäll. Det finns inget som låter som hans musik, framförallt inget från den tiden och i Sverige.

Åke Sandins gärning, både som artist och skivutgivare, finns utgiven på CD:n Förlorad i toner, som gavs ut 2002.

Tack!

Länkar

Sensationell radiodokumentär lockar fram sanningen bakom fenomenet Lena Junoff

Vad är myt och vad är verklighet i historien om Lena Junoff? Det reder ut sig i radiodokumentären Primadonnan från Hisingen som har premiär den 16 mars. Men innan dimmorna skingras blir förvirringen först än större. Missa inte denna upplevelse.

På 1960-talet hängde hon med Hep Stars, i början av 70-talet sjöng hon med Duke Ellington och senare blev hon ”Bordellmammas dotter” i Johnny Bodes regi. Men därefter slocknade strålkastarljuset för Lena Junoff. Hon – eller människor i hennes närhet – hade bränt bro efter bro till artistkarriären.

Häromåret, när Johnny Bodes hundraårsjubileum skulle firas, klev hon åter fram i rampljuset och framförde låtar från undergroundklassikern Bordellmammas dotter i Göteborg. Det blev startskottet till en mycket märklig radiodokumentär, som den 16 mars 2014 premiärsänds i Sveriges Radio P1.

Journalisterna bakom dokumentären, Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, beger sig i programmet hem till Lena för att intervjua henne som en del av arbetet med en film om Johnny Bode. Men Lena pratar hellre om annat. Om sig själv. Om alla kändisar hon träffat och arbetat med. I början är Bo och Bengt inte ens säkra på att det är Lena Junoff de träffar.

Av intervjun som ska handla om Johnny Bode blir det inget. Istället ska de provfilma ett teveprogram där Lena lagar mat med kändisar. Kort sagt – det är rena rama cirkusen.

Det skulle vara enkelt att avfärda Lena Junoff som en bitter mytoman. Men under programmets gång lyckas programmakarna komma Lena in på livet. Och bakom alla historier och vilda infall visar sig en person med självinsikt och som lyssnare kommer man närmare en sannare bild. En sannare bild som inte nödvändigtvis är mindre storslagen.

Sunkit har fått ta del av dokumentären i en råklippt version och vi törs lova en sak: är du det minsta intresserad av svensk sunkadelisk kulturhistoria så vill du inte missa Primadonnan från Hisingen. Programmet sänds följande tider:

  • Söndag den 16 mars kl. 15:03
  • Lördag den 22 mars kl. 23:07
  • Måndag den 31 mars kl. 00:02

Uppdatering: Länk till programmets sida på Sveriges Radios webbplats.

Foto: Bengt Löfgren.

Ny-Magnum om låga toner i P2

I P2 sänds nu en programserie, Tofft och Lundberg, som undersöker olika teman kring musiken. Måndagen den 7 mars gästas programmet av Sunkits Magnus Nilsson. Då är rubriken "låga toner".

Det är Camilla Lundberg och Carl Tofft som djupdyker i olika aspekter på musik i den egna programserien Tofft och Lundberg. Teman som tas upp är höga toner, sjuka toner och kapade toner. I det program som sänds måndagen den 7 mars filosoferar man kring låga toner, och Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson är gäst i den del som , givetvis , handlar om det låga i musiken i bemärkelsen låg verkshöjd.

Inslaget gjordes i fredags, den 18 februari, hos Produktionsbolaget Munck och Camilla Lundberg imponerade genom att sjunga Sunkit-klassikern Jag har älskat en yngling med Christa Berger (från den legendariska EP:n IOGT Sångfestival) utan att tveka:

Jag har älskat en yngling
Jag gör det nog än
Han var vacker och god
En verklig god vän
Men det fanns dock ett men:
Han använde sprit

Avsnittet sänds (har det sagts oss) måndag den 7 mars 2011, kl 12.00 i P2. Repris senare samma vecka, torsdag kl 14.03 (P1) och lördag kl 23.07 (P1).

I inslaget spelas De tre klockorna med Linnéa Ambjörnson, Jag är en man med Åke Uppman samt Är det sant som skrivet står med Anita och Marianne Sikström.

Länkar

Anders Nilback är tillbaks

Skaparen bakom två hårt åtrådda demos är inte längre hemlig. Anders Nilback hittade oss. Och nu är Anders Nilback tillbaks på allvar.

Anders Nilback, bosatt och verksam i Göteborg, föddes 1965 i Landskrona. Som åttaåring började Anders i gosskör och på högstadiet togs de första gitarrlektionerna. Kort efter skrevs de första låtarna. Dessa var på svenska och ofta med kärleken i fokus, samt med en viss sakral underton. Den första demon hette Opus Ett (1986). Producent och arrangör var Göran Andersson. Senare utvecklades visorna och med hjälp av bland andra Wilfredo Stephenson (tidigare bland andra Aston Reymers Rivaler och Hot Salsa), så influerades vissa låtar med latinska rytmer och nyanser. Andra demon fick namnet Gott Gung (1993/94).

Anders låtar har spelats på lokalradio och de mest populära är: Under ditt paraply, Sommarcaféet samt En sensommardag.

Anders har jobbat som vikarierande musiklärare, försäljningschef, marknadschef (bland annat för Frölunda Indians) samt VD på reklambyrå. Via egna företaget, Nilback Marketing har Anders även agerat konsulterande marknadschef hos Nya Fröken Sverige samt arbetat med marknadsföring och lansering av Glenn Strömberg Collection.

Numera jobbar Anders som marknadschef, med övergripande ansvar för all försäljning, på Fria.

Visionen om att skapa en tredje demo lever. Låtarna är delvis klara och denna gång kommer allt att samlas på en CD. Om (”när”) den blir av kommer vissa alster att släppas först på Sunkit.com – med andra ord: Världspremiär! Även en svensk jullåt, Julens yra, finns det en ambition att spela in och de första kontakterna med en studio har upprättats.

Stort tack till Anders Nilback, som ställt information, musik och bilder till förfogande.

Lyssna på Anders Nilback

En Sensommardag (mp3-format, 2mb)
Från Anders Nilbacks kommande demo. Publiceras här med benäget tillstånd av Anders Nilback. Alla rättigheter reserverade.

Hej , hå, Indians! (mp3-format, 8mb)
Denna låt skrev Anders inför en konferens då han jobbade på Frölunda Hockey Club säsongen 2007-2008. Melodin är en version som hämtat inspiration från en låt som Anders skrev under tidigt 1980-tal, som en hyllning till sin konfirmation, Hej tjena jag är Jesus. Just denna ”gamla synd” har blivit något av en undergroundklassiker och finns bland annat upplagd på Youtube:

[youtube id=”j-3DxT6z0kE”]