William Freestyle – historien om Sveriges första diktjockey

William Freestyle är mannen som pratade en sång om Sverige. Som blev en hit med Eddie Meduza. Journalisten Henrik Martinell hade vår förste discopoet på tråden redan 2001 och här är hans rapport.

1982 var inte bara året då gruppen Iron Maiden släppte albumet The Number of the Beast som tog sig upp till nummer ett på brittiska albumlistan. Det var heller inte enkom årtalet då prinsessan Madeleine föddes. Nej, 1982 var även året då föregångaren till svensk hiphop – iklädd högtidsdräkt och flankerad av en hund vid namn Hubbe – frälste landet med LP:n Sverige.

– Sverige, Sverige. Där björkarna susar och älvarna brusar. Där vi går över daggstänkta berg… och djupa dalar. Genom… tallars äh vafan jag kommer inte ihåg.

Så låter det när jag över telefon ber William Freestyle sjunga lite på skivans titelspår, som blev den mest framgångsrika låten på plattan. Och det kanske inte är så konstigt att han inte minns, det är ju trots allt (när den här intervjun gjordes, red. anm.) drygt 20 år sedan låten var aktuell på den skiva som gavs ut av Scranta Grammofon.

Soundet på skivan sticker ut. Freestyle sjunger inte, utan läser snarast upp sina kverulanta funderingar. Melodin i varje låt är lånad från redan kända låtar. För kompet står bandet Limmericks plus en kör.

William Freestyle föddes 1947 i Nyköping och har skonummer 43.

– Jag har varit discjockey, orkesterledare och copywriter på reklambyrå och reservofficer i 28 år. Och nu de sista fem åren har jag varit hemmafru.

Han berättar att han har en fel kand. istället för fil. kand. och började jobba extra som discjockey för att betala sina studier.

– Jag har flackat mellan de olika yrkena, men det genomgående har varit diskoteken, nattklubbarna, orkestrar, shower, turnéer, folkparker, stadshotell, pubar, födelsedagar, firmafester, jippon – ja allting från ungdomsgård, Gröna Lund till Globen, säger William.

Fast William är ju inte hans riktiga namn.

– Jag hette ju Wilhelm för länge, länge sedan, säger han. Men första gången som jag fick en dikt publicerad i Nya Wermlands-Tidningen 1963 eller -64 så skrev jag William för jag tyckte det såg bättre ut. Man tänkte så på den tiden.

Egentligen heter han Wängström i efternamn. Artistnamnet Freestyle kom från att han 1978 blev ombedd att starta en ny klubb på Bacchi Wapen i Gamla Stan. Då hade han varit borta från branschen och Stockholm några år. Dels hade han studerat på Reklamskolan och dels hade han bott i Örebro och varit officer på heltid ett tag.

– Så när jag kom tillbaka till Stockholm och skulle bli mer offentlig, ville jag byta namn, säger han. Samtidigt hade kavaj- och slipstvånget varit tunga frågor för finare krogar, så då ville jag göra om detta till en lösare och ledigare stil med mindre klädtvång och mera uppsluppenhet. Dessutom hade jag nyss varit pressekreterare åt Frank Andersson som hade vunnit VM i brottning. Och då råkade jag höra ordet freestyle, till skillnad från det klassiska. Då kände jag att det där är ett bra namn för det säger allt om hur publiken ska känna sig och att man komma lite slappare och att underhållningen är slapp – lös, ledig och fritt! Så då blev det Freestyle.

Arbetstakten är inte densamma som förr, men William är fortfarande verksam (vid den här intervjuns genomförande år 2001 red. anm.) – både som musiker och musikproducent.

– Jag har producerat tre friska låtar och sen har jag tagit fram två gamla som aldrig blev utgivna. Detta på grund av att min nya bästa vän i livet heter Rasmus – Rob’n’Raz, dom internationella du vet – och det är så perfekt att vi är som själsbröder, säger han.

– Han är 20 år yngre och frisk och impulsiv, så det känns bättre att göra något nytt med honom än att samla sina patetiska föredettingar till polare för då blir det bara kul, men ingenting gjort. Så han har inspirerat mig till detta och det var länge sen. Man tappar lite författarglöd när man får barn, för barnet är liksom störst i världen. Och då blir man liksom annorlunda. Så det är på gång.

– Raz och jag sitter och mixar tillsammans och han skriver bättre musikslingor än vad jag gör, så det är en lysande kombination!

William har haft en karriär som sträckt sig över ett långt spann av produktivitet på flera områden och musikaliska epoker, vilket gjort att han också arbetat ihop med en hel del kända namn.

– Det har ju varit väldigt många, säger han. Men håller vi oss till de svenska så har vi ju Leif Kronlunds storband som var före min generation. Så jag har spelat med Jan Malmsjö, Carli Tornehave (även känd som ”Sveriges Frank Sinatra” red. anm.) och Lasse Lönndal och fått uppleva deras pondus.

– I mitt yrkesliv har jag ju samarbetat med medlemmarna i Blåblus, Lars “Lalla” Hansson (spelade i grupperna Fabulous Four och Idolerna), alltså många av de som överlevde 60-talets stora pop-era i Sverige. Lennart Grahn framför allt – som var min kompanjon i 20 år – från Luleå. Anna Book har varit min stadiga gästartist i många år, oavsett om hon varit ute eller inne på svartlistan.

Kompbandet på skivan Sverige var alltså Limmericks – ett dansband från Göteborg som William spelade mycket med på den tiden.

– När Freestyle spelade på Bacchi Wapen, så kom det en stor dansbandskoncern som hette Baldakinen, som köpte mig och hela det här konceptet. Vi startade en ny krog 1978 som hette King Creole på Kungsgatan och där var Limmericks ett av “stambanden”. Sedan åkte vi på turné tillsammans så vi kände varandra väldigt bra framförandemässigt.

Utöver det udda framförandet av musiken, så var nog det mest uppseendeväckande med plattan själva konvolutet. Den ser helt enkelt lite rolig ut. Utöver svenska flaggans färger och titeln, så pryds omslaget av ett foto med William iklädd militärens mörkblåa mässdräkt med revär, vita skärmmössa och vita handskar. Bredvid honom står logiskt nog… en golden retriever? William själv håller inte med om att bilden är särskilt rolig, men han gissar att det är många som antar att det var en maskerad. Så var det enligt honom absolut inte.

– När den här skivan spelades in 1982, gick Sten & Stanley och grubblade över vad de skulle ha för omslag. Då råkade det vara så att jag hade en bild som jag sa: “den här kan ni ta”. Det var mitt bröllopskort. Jag gifte mig 1980 och när jag stod där inne med bruden bara kände jag att “min hund har varit med så mycket i mitt liv så han ska få vara med”. Så han var med på bröllopet alltså. Han heter Hubertus, Hubbe, efter kungens tredjenamn, säger William.

Bröllopet hölls på Grand Hotel i Saltsjöbaden och då hade Hubbe eget rum där.

– Han satt i limousinen så jag skickade ut bruden i limousinen – det var 20 minuter innan vigseln. Fotografen blev ju jätteförtjust och då tog vi den bilden. Bilden var bara för min egen skull, för mitt eget liv. Sedan då när den här inspelningen kom igång, så sa jag: “jag har ett förslag, titta här”. Och då tog ju dom det direkt för det är ju ett kungligt porträtt.

Anledningen till att skivan fick namnet Sverige och varför konvolutets baksida pryds av uppmaningen “Var rädd om Sverige, köp svenskt!”, är enligt honom själv en helt egen historia.

– Varför det blev “Sverige” var så enkelt som att det var titellåten som var singeln, som i sin tur var orsaken till att det blev en skiva, säger han. Jag hade sett ett tv-program när jag satt hemma i träslottet i Saltsjöbaden och såg Donna Fargo sjunga om “United States of America”. Hon sjöng något i stil med “and I pay my taxes, I’m so grateful blablabla”. Det var en pampig marschlåt och jag tänkte att: “det här vill jag göra om Sverige!” Så jag gick och satte mig, skrev mina rader och tog med det svenskaste jag kunde om “daggstänkta berg” och så vidare.

Hur vill du själv beskriva din skiva?

– Det var en svår fråga. Det är nästan lättare om du frågar hur den kom till över huvud taget, för då är det lättare för mig att förklara också.

William arbetade på företaget Baldakinen som var stort inom nöjesvärlden och varje år höll de en stor dansgala någonstans i Sverige. Ett stående inslag var att William äntrade scenen och gjorde sina spontaniteter och improvisationer.

– Så alla var så vana att jag gick upp och gjorde översättningar på låtarna som dansbanden lirade. När festen kom kände jag att jag har gjort de här låtarna My Way och Oh! Carol till leda, så jag ville göra något nytt. Samtidigt hade jag fått den där idén med “daggstänkta berg”, så jag satt och filade lite på den, säger han. När jag kom ner sa jag till Limmericks “spela det här”. Och så gjorde jag den och då rusade alla fram och var jätteglada och gratulerade. Samtidigt kom Streaplers och Sten & Stanley och sa att det här måste spelas in.

– Det var inte mycket budskap eller tanke bakom låten, utan jag var mest ute efter versmått och poesi och att ta upp olika samhällsfrågor. Jag hade även skrivit två originallåtar ihop med Michael Areklew (Blåblus, har även medverkat på skivor med Abba och Björn Skifs), som kunde lite mer om musik än jag. Sedan fick jag en låt specialskriven av Rune Wallebom (som skrev Kristina från Vilhelmina åt Sven-Ingvars och Aj, aj, aj som blev en hit med Schytts red. anm.), säger William.

Låtskrivaren och gitarristen Michael Areklew minns Freestyle med glädje.

– En tokig jäkel. En bra discjockey som var väldigt stor i början av 70-talet och 80-talet.

– Han var väldigt speciell, eller är väldigt speciell. Han körde en egen stajl helt enkelt. Klädde sig väldigt udda och själva scenbilden han hade på King Creole var som en lägenhet där musikanter och gäster samlades. Det var väldigt speciellt, säger Areklew.

Michael Areklew var en del av King Creols husband Freestyle Family från 70-talet fram till stället stängde 1996. Han skrev låtarna Fröjdanalys och Åh – vilken skillnad till Williams LP.

– Jag hade en liten portastudio och vi umgicks privat ganska mycket genom bandet. Så han var med och vi satt och spånade lite textidéer. Det kom fram spontant har jag för mig, säger Areklew.

Hunden Hubbe på LP-konvolutet till Sverige minns Michael Areklew väldigt väl.

– Den var fin, den där hunden. Efteråt när man hade spelat på King Creole brukade man gå ner och käka korv på ett ställe. Då fick han alltid följa med och äta en korv med bröd. Ibland fick han bostongurka på korven och då fick han hicka, skrattar Areklew. Han var en polare. Labradoren var med på King Creole. Han var jämt med William.

William erkänner att anledningen till att han gjorde skivan i just den här formen – att han läser texten rakt upp och ner över musik – var på grund av att han inte kunde sjunga.

– Jag är ju poet från början. Jag tycker att det inte är en talskiva, det är inte rapping och det är definitivt inte sång. Men det är mycket sångpartier i den och flera musikaliska låtar, säger William.

Kanske blev låten Sverige ändå mest känd genom Eddie Meduza. Musikern gjorde på sitt femte studioalbum För Jaevle Braa! en cover på Sverige och gavs även ut som singel.

– Ja, vilken rysare det var! I musikaffärerna satte man ju upp sådana här Sverigetoppslistor. Då låg jag etta, men började dala neråt. Åkte ner till sjunde och sen till elfte, säger William.

– Sedan gick jag till skivbutiken på Hötorget. Då låg den plötsligt tvåa, trea eller till och med etta. Då såg jag ju bara “Sverige, Sverige” och tänkte: “I’m back!” Så tittade jag lite noggrannare och såg att det stod Eddie Meduza. Då var det Bert Karlsson som hade gjort en kupp. Till historien hör att först hade Bert tagit dit Alf Robertson för att göra den där versionen, men han hade garvat på sig. Då tog han dit Eddie Meduza istället.

En annan av de mer populära spåren på skivan, är den odödliga balladen Fårfarmaren – en sorglig berättelse som enligt William Freestyle själv till stor del är självupplevd:

Från början var jag fårfarmare i Värmland, där jag plöjde harvade och sådde på mitt sätt. Till helgen gick jag på dans i Folkets park och sökte mig en fästmö. Jag träffade en flicka där. Vi åkte hem till fårfarmen och älskade på höskullen. Gemensamt skulle vi bygga en framtid. Tillsammans skulle plöja harva och så. Men hon hade fått ambitioner, hon hade läst Maria-Pia Boëthius, hon skulle bli självständig. Så hon åkte till Uppsala för att studera. Under tiden gick jag ensam hemma och plöjde, harvade och sådde på mitt sätt.
Så en vacker dag skulle jag åka och hämta min käresta. Hon hade tagit examen. Hon hade blivit akademiker. Jag kom fram till studenthuset. Kom upp i korridoren där jag klev över demonstrationsplakat och gamla Vino Tinto-flaskor. Jag kom fram till studiekammaren. På dörren satt det en lapp: Dra åt helvete bonnjävel! Jag hitta en akademiker.

Jag frågar honom hur mycket av det han sjunger om som är självupplevt.

– Alltihop.

Ärligt talat?

– Jag tror det. Antingen har jag sett på nära håll eller gjort det själv.

Flera av plattans spår är covers på redan kända låtar. Men en sticker ut lite extra, menar William Freestyle.

– Jag tänker på Så vimlande var aldrig havet – jag är alltså den enda, första och sista i hela världen som har fått göra en egen text till en Evert Taube-melodi. Jag fick tillstånd av Evert Taube-stiftelsen. Det var väldigt noga med att det skulle vara bra kvalitet på det, så det är jag väldigt stolt över. Jag är den enda som det står “E. Taube / W. Freestyle” på över huvud taget.

Folkrörelsen (om man kan kalla den så) som i jakten efter bortglömd musik återupptäcker gamla och nya favoriter, växer sig allt större. Men trots det tror inte William att just hans låtar kommer återupptäckas och spelas på dansgolv i framtiden.

– Ja, vem skulle de ha med sig som kan prata fram dom där låtarna då? Några dansbandshits i folkparkerna tror jag inte att de blir, säger William.

Av Henrik Martinell

Leif Andersson – nu vet vi vem mannen bakom Kind mot kind är

Är du nyfiken på vem Leif Andersson egentligen är? Mannen bakom Sveriges kanske märkligaste skiva, där Leif… ljudar fram örhängena Fly Me To The Moon och Cheek To Cheek. På sitt eget sätt. Nu kommer dokumentären som avslöjar sanningen bakom Leif Andersson.

Nu behöver vi inte undra längre. Stefan Sundbergs uppföljare till radiodokumentären om Sveriges märkligaste skiva är redan här. Programmet om Leif Andersson sänds tablålagt den 21 maj 2016 klockan 23:07, men redan idag kan man höra programmet på Sveriges Radios webbplats: Mannen bakom Sveriges märkligaste skiva.

Mycket av mannen, myten, legenden Leif Andersson har Stefan Sundberg skildrat i sin första dokumentär – Historien om Sveriges märkligaste skiva – som sändes första gången påsken 2015. Men i det programmet lyckas Stefan aldrig hitta föremålet själv, Leif Andersson. Det närmaste är en sannolik person, men den mannen nekar till all kännedom om skivan.

Men det visar sig att Leif Andersson inte ville mörka sin bakgrund. Samlarvurmen under årens lopp och uppmärksamheten efter den första dokumentären har gått Leif Andersson förbi. Inte minst därför att han idag heter Leif Källberg.

Det var tidningen Presspunkten i Karlskrona som hittade Leif. Eller hittade och hittade. ”Våran Kjell”, som redaktörerna säger, medverkar regelbundet i tidningen.

Att strålkastarljuset efter mer än 40 år riktas mot Leif – som 1974 siktade på att bli schlagersångare – är inget annat än sensationellt. En fantastisk upplevelse för oss som är intresserade av udda populärmusik.

Skivan pressades i 50 exemplar och hela upplagan ställde Leif ut i soprummet.

Foto: Ola Warringer (foto och montage), Sveriges Radio

Historien om Leif Andersson och Sveriges kanske märkligaste skiva

Hur kom det sig att Leif Andersson gav ut en singel? Den som hört Kind mot kind i Leifs tappning kan inte annat än känna sig förbryllad. Nu har radioreportern Stefan Sundberg gjort en dokumentär om sin jakt på sanningen bakom SEP 9 7400.

Vi river av hela pressmeddelandet från Sveriges Radio:

Stefan Sundberg. Foto: Stina Gullander, Sveriges Radio
Stefan Sundberg. Foto: Stina Gullander, Sveriges Radio.

På påskafton sänder P4 Dokumentär berättelsen om Leif Anderssons förbryllande singel som kallats allt ifrån fruktansvärd till nyskapande och avantgardistisk. Ryktena om hur skivan skapades har varit många och Stefan Sundberg har sökt efter sanningen bakom denna unika utgivning.

– Det finns något genuint och äkta i Leifs inspelning som gör att singeln känns som något annat än en ren ploj och jag hade inte fattat hur otroligt många beundrare Leif har. Mycket ny fakta har kommit upp till ytan om denna inspelning sedan jag började jobba med programmet vilket känns fantastiskt, säger Stefan Sundberg.

Leif spelade inte in fler singlar och försvann sedan lika snabbt som han dykt upp. Men vem var han och hur hamnade han egentligen i en skivstudio?

– Vi var bara helt chockade – vad gör människan för någonting? Skall det låta så här? Är detta musik? säger Björn Börlin som var tekniker under inspelningen av låtarna som framfördes helt a cappella med en sångteknik och röst som inte liknar något annat.

En av dem som hyllar Leif Andersson är musikkonnässören Stefan Dimle som är en av de få som äger ett fysiskt exemplar av den extremt sällsynta skivan.

– Han har öppnat dörrar musikaliskt som ingen annan på hela jorden har gjort. Jag lyssnar på musik från världens alla hörn och det här är det mest unika jag hört, säger Stefan Dimle.

Genialisk eller olyssningsbar? En sak är dock säker; Leif Anderssons singel lämnar ingen oberörd.

Sändningstid

P4 Dokumentär – 4 april kl. 23.07 i P4, samt i efterhand och direktsänt på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play.

Ingen plats i solen för Åke Sandin

Vem var Åke Sandin och varför gillar vi på Sunkit honom så mycket? Det här är en föreläsning som jag höll på Gris- och Skridskoföreningens högtidlighållande av Kalle Sändares 80-årsdag den 6 oktober 2011.

Jag har blivit ombedd att säga något om artisten, skivbolagsdirektören och kultpersonligheten Åke Sandin. Mannen som gav oss klassiska nummer som Meloner, stora som citroner, Gurk-Tango, Bortom alla tårtor och Strutsmormors synpunkt.

Låt mig först nämna något om bakgrunden till att jag står här.

Mitt namn är Magnus Nilsson och jag är en av grundarna till klubben Sunkit, ett sorts samlingsplats för udda och bortglömd populärmusik. Vi startade för 15 år sedan, men i augusti i år gick vi in i en sorts dvala. Vi kände helt enkelt att vi hade kommit till ”det speciellas slut”, att den musik som 1996 var riktigt udda och väldigt bortglömd på kort tid blivit allmän handling. Det är roligt och bra att så otroligt många – tidigare okända – kulturskatter gjorts tillgängliga på nätet. Men det känns inte längre lika angeläget att missionera om dem.

För om vi backar bandet till tiden före mp3, före YouTube, före Tradera så fanns det skatter att upptäcka – och ibland inte ens det; det fanns saker som bara var föremål för ens drömmar; saker som man bara hade hört talas om.

Man kan kalla den musik vi spelat för kalkonmusik. Men det ger inte hela bilden. För visst finns det artister som är udda och bortglömda – men som samtidigt är genuint bra. Åke Sandin var en sådan artist.

Åke Sandin föddes här på Söder i februari 1927. Han ärvde ett musikintresse från sin mormor och ivrigt påhejad av henne började han under skoltiden att sjunga i kör. I kör träffade han senare sin blivande fru, Irma, och under nästan hela sitt liv hade han ett stort umgänge i musikerkretsar.

Åke levde, som det verkar, helt och fullt för musiken. Han skrev låtar, satte upp revyer, startade ett skivbolag och gav ut både sig själv och andra artister.

Men framgången lyste med sin frånvaro – och gjorde det brutalt.

Åke Sandin dog 1997. Han hade då varit sjuk under en längre tid, han var fullkomligt utblottad och hans leverne låg i händerna på en så kallad god man.

Men under 1960-talet gjorde Åke många, tappra och storslagna försök att slå igenom som artist (omgivningen tyckte nog att det var dumdristiga försök). Han hyrde Konserthuset i eget namn, han anlitade stora orkestrar, han anlitade körer, han hyrde studio och proffsmusiker… samtidigt som han jobbade på posten.

Självklart gick det inte ihop. När fallet kom, kom det ordentligt. Åke lade ned sitt bolag, Jay Records, 1970 men fortsatte att betala på skulder troligen under resten av sitt liv.

Hur ska man beskriva Åke Sandins musik? Klassisk schlager, med stänk av både jazz och ren galenskap. Psykedeliskt ibland. Stora arrangemang, mycket kör. Produktioner som är så storslagna att man baxnar, det är helt obegripligt att ett enmansbolag som hela tiden jobbade i motvind lyckades prestera en lång rad singlar och en LP med så avancerad produktion. Åkes LP är för övrigt utgiven med handsydda tygomslag och heter ”Rariteter i kokäkta konvolut”. Väldigt typiskt för honom, denna blandning av ”mannen som gör vad som faller honom in” och en genuin tilltro till att detta skulle vara ett lyckat PR-trick.

Det finns lite av Povel Ramel i Åke Sandin. Men det är mer galenskap, det är inte ”crazy humor” – det är crazy. Utflippat. (Och det är svårt att jämföra någon med Povel Ramel.)

Det finns en person i populärkulturen jag gärna jämför Åke Sandin med: Ed Wood Jr, den amerikanske filmregissör vars Plan 9 from Outer Space beskrivits som ”världens sämsta film genom tiderna”. Men poängen med ”kalkoner” är ju att de som är minnesvärda har kvaliteter som håller dem långt borta från att vara dåliga. Det är visserligen andra kvaliteter än de man får en Oscar eller en Grammy för – men i alla fall.

Det finns också definitiva likheter mellan Åke Sandin och Ed Wood som entreprenörer. Båda jobbade från botten, tog sig aldrig därifrån men försökte med alla till buds stående medel – alltid med en osviklig entusiasm. I Tim Burtons film om Ed Wood finns flera scener där Ed Wood försöker hitta finansiärer, och hur tokiga idéer finansiärerna än har säger han alltid: ”Perfekt!” Den synen på sina egna idéer måste Åke Sandin ha haft.

Legenden om Åke Sandin rymmer många historier om hans galna upptåg, hur han dirigerar liggandes på en madrass på golvet, iklädd en röd toppluva. Och hur han brände en otrolig massa pengar på sina satsningar. Hans tro på ett genombrott måste ha varit benhård. Och det är kanske en förklaring till varför han dog ensam och fattig; efter att han dragit sig tillbaka förnekade han till och med att han var den Åke Sandin som gett ut de här skivorna. Hans kvarlåtenskap brändes under överinseende av den ”gode mannen”. Mastertejper, foton, korrespondens – rubbet.

För dig som kanske inte upptäckt Åke Sandin än: Gör det. Självklart är min bild färgad av den där tiden när det faktiskt var mer eller mindre omöjligt att hitta skivor med honom, men jag tycker ändå så här: Det är guld som glimmar, både musikaliskt och allmänt konstnärligt. Åke Sandin hade sin fantasi – och kanske en naiv världsbild – på helt öppet spjäll. Det finns inget som låter som hans musik, framförallt inget från den tiden och i Sverige.

Åke Sandins gärning, både som artist och skivutgivare, finns utgiven på CD:n Förlorad i toner, som gavs ut 2002.

Tack!

Länkar

Sensationell radiodokumentär lockar fram sanningen bakom fenomenet Lena Junoff

Vad är myt och vad är verklighet i historien om Lena Junoff? Det reder ut sig i radiodokumentären Primadonnan från Hisingen som har premiär den 16 mars. Men innan dimmorna skingras blir förvirringen först än större. Missa inte denna upplevelse.

På 1960-talet hängde hon med Hep Stars, i början av 70-talet sjöng hon med Duke Ellington och senare blev hon ”Bordellmammas dotter” i Johnny Bodes regi. Men därefter slocknade strålkastarljuset för Lena Junoff. Hon – eller människor i hennes närhet – hade bränt bro efter bro till artistkarriären.

Häromåret, när Johnny Bodes hundraårsjubileum skulle firas, klev hon åter fram i rampljuset och framförde låtar från undergroundklassikern Bordellmammas dotter i Göteborg. Det blev startskottet till en mycket märklig radiodokumentär, som den 16 mars 2014 premiärsänds i Sveriges Radio P1.

Journalisterna bakom dokumentären, Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, beger sig i programmet hem till Lena för att intervjua henne som en del av arbetet med en film om Johnny Bode. Men Lena pratar hellre om annat. Om sig själv. Om alla kändisar hon träffat och arbetat med. I början är Bo och Bengt inte ens säkra på att det är Lena Junoff de träffar.

Av intervjun som ska handla om Johnny Bode blir det inget. Istället ska de provfilma ett teveprogram där Lena lagar mat med kändisar. Kort sagt – det är rena rama cirkusen.

Det skulle vara enkelt att avfärda Lena Junoff som en bitter mytoman. Men under programmets gång lyckas programmakarna komma Lena in på livet. Och bakom alla historier och vilda infall visar sig en person med självinsikt och som lyssnare kommer man närmare en sannare bild. En sannare bild som inte nödvändigtvis är mindre storslagen.

Sunkit har fått ta del av dokumentären i en råklippt version och vi törs lova en sak: är du det minsta intresserad av svensk sunkadelisk kulturhistoria så vill du inte missa Primadonnan från Hisingen. Programmet sänds följande tider:

  • Söndag den 16 mars kl. 15:03
  • Lördag den 22 mars kl. 23:07
  • Måndag den 31 mars kl. 00:02

Uppdatering: Länk till programmets sida på Sveriges Radios webbplats.

Foto: Bengt Löfgren.

Ny-Magnum om låga toner i P2

I P2 sänds nu en programserie, Tofft och Lundberg, som undersöker olika teman kring musiken. Måndagen den 7 mars gästas programmet av Sunkits Magnus Nilsson. Då är rubriken "låga toner".

Det är Camilla Lundberg och Carl Tofft som djupdyker i olika aspekter på musik i den egna programserien Tofft och Lundberg. Teman som tas upp är höga toner, sjuka toner och kapade toner. I det program som sänds måndagen den 7 mars filosoferar man kring låga toner, och Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson är gäst i den del som , givetvis , handlar om det låga i musiken i bemärkelsen låg verkshöjd.

Inslaget gjordes i fredags, den 18 februari, hos Produktionsbolaget Munck och Camilla Lundberg imponerade genom att sjunga Sunkit-klassikern Jag har älskat en yngling med Christa Berger (från den legendariska EP:n IOGT Sångfestival) utan att tveka:

Jag har älskat en yngling
Jag gör det nog än
Han var vacker och god
En verklig god vän
Men det fanns dock ett men:
Han använde sprit

Avsnittet sänds (har det sagts oss) måndag den 7 mars 2011, kl 12.00 i P2. Repris senare samma vecka, torsdag kl 14.03 (P1) och lördag kl 23.07 (P1).

I inslaget spelas De tre klockorna med Linnéa Ambjörnson, Jag är en man med Åke Uppman samt Är det sant som skrivet står med Anita och Marianne Sikström.

Länkar