Tiny Tim and Mr Plym

Tiny Tim 1968 (Klicka för större bild)

Det var 30 år sedan vi sist såg en biografi över Tiny Tim. Nu träder legendens manager fram i ljuset och berättar om sin väns mörkare sidor. Martin Kristenson har läst boken.

Tiny Tim and Mr. PlymSångaren Tiny Tims TV-sända bröllop, det som lockade 45 miljoner tittare 1969, var mycket nära att inte bli av. Tiny funderade allvarligt på att dra sig ur. Han grubblade nämligen över ett stort och till synes olösligt problem: hur skulle han kunna förklara för sin blivande brud att han alltid sov med lyset tänt och kläderna på? Att han lagt sig till med denna vana, eller ovana, berodde på att han alltid ville vara förberedd; när som helst kunde telefonen ringa och kalla honom till ett möte.

Episoden säger en hel del om Tiny Tims gåtfulla personlighet. Hans handlingar styrdes av en hemsnickrad logik, som ingen utomstående kunde begripa sig på. Han var dessutom totalt kompromisslös. Tanken att han skulle ändra sina sängvanor för att glädja sin fru tycktes inte ha slagit honom.

1976 publicerade Playboy Press Harry Steins Tiny Tim: An Unauthorized Biography, fortfarande den bästa introduktionen till fenomenet Tiny Tim, men tyvärr endast tillgänglig antikvariskt. Nu har det gått nästan 30 år och det har äntligen blivit dags för en ny bok om den romantiske falsettsångaren. Det är Tinys vän och manager Stephen M Plym som skrivit ner sina minnen om deras liv tillsammans. Jag har läst den med stor förundran och viss irritation.

Irritationen först. Plym har till sin hjälp haft en spökskrivare, Vivien Kooper, som författat boken på en tillkämpat nonchalant bestsellerprosa, helt i onödan med tanke på att boken knappast kommer att bli någon bästsäljare. Ibland bläddrar man tillbaka och upptäcker att man läst flera sidor av enbart substanslös jargong. En mindre självmedveten spökskrivare hade nog förhöjt bokens läsvärde några grader. Det är framför allt de första kapitlen som mal på tomgång, men sedan kommer de mest fantastiska historier. Tiny Tim gör en aldrig besviken.

Stephen Plym skildrar hur han vid sitt första möte med Tiny Tim avfärdade honom som en pajas, en löjlig figur, men att han ganska snart började känna respekt för denne misskände artist:

"Visst fortsatte jag att skratta, men allt eftersom åren gick, började jag skratta med honom, inte åt honom."

Tiny Tim var känd för sin totala uppriktighet och tvångsmässiga drift att bekänna allt, även sina mest pinsamma tankar och upplevelser. Kapitlet om Tiny Tims sexliv är en närmast surrealistisk läsning. Den djupt religiöse Tiny såg sex utanför äktenskapet som en dödssynd, men var samtidigt fullständigt besatt av sex. Därför kunde han locka upp flickor på sitt hotellrum, och sedan djupt ångerfull läsa högt för dem ur Bibeln om hur Gud straffar dem som ägnar sig åt lösaktigt leverne. Om han ändå föll för frestelsen, vilket ofta hände, motade han i väg flickan nästa morgon med de beklagande orden: "Ja, nu har vi gjort det. Vi hamnar båda två i helvetet. Jag är rädd att du måste klä på dig och ge dig av omedelbart." Enligt Plym var Tiny alltid omgiven av vackra flickor som försökte förföra honom. Dessvärre slutade hans kvinnohistorier oftast väldigt snöpligt. Man får förmoda att många av hans potentiella älskarinnor blev avskräckta av att han envisades med att bära vuxenblöjor ("det skyddar mot bakterier").

Det kan inte ha varit lätt att arbeta och leva med Tiny. Hans manager måste ha varit utrustad med en god portion tålamod. Vid ett tillfälle bjöd Tiny in sig själv när Plym och hans fru firade bröllopsdag på restaurang. Det lilla som fanns kvar av romantisk stämning efter detta intrång lyckades Tiny effektivt punktera genom att med stor entusiasm berätta om det nya sätt att masturbera som han just hade uppfunnit. Vid ett annat tillfälle fick Tiny några finansiärer att dra sig ur ett projekt efter att han på ett maniskt sätt försökt övertyga dem om vuxenblöjornas välsignelser ("Lova mig nu att ni allihopa har blöjor på er nästa gång vi träffas").

Ja, så där håller det på genom hela boken. Tiny överraskar med ständigt nya infall, men här finns också något jag inte sett i andra texter om Tiny Tim, en mörkare sida. Utåt var Tiny alltid den store optimisten, som behöll sitt soliga humör trots att han blev utskrattad så fort han visade sig. Stephen Plym berättar om långa, nattliga telefonsamtal då Tiny grät ut om sin misslyckade karriär och känsla av utanförskap. Plym fick då spela rollen av biktfader och tröstare. Tiny hade ett stort behov av att bli accepterad, men vägrade tumma på sina övertygelser. Att avstå från hudkrämer, Musse Pigg-mönstrade frackar och fem dagliga duschar var ett för högt pris att betala för gemenskap.

Plyms bok slutar ändå lyckligt, på sätt och vis. Mot slutet av sitt liv träffade Tiny en ny kvinna, Miss Sue, som blev hans tredje hustru. Hon tycks ha varit perfekt för honom. Hon var förstås inte lika konstig som han, men ändå tillräckligt konstig för att de skulle bli lyckliga tillsammans. När jag läser om deras äktenskap kan jag inte låta bli att tänka på Povel Ramels sång Kuf meets Tönta, som handlar om en stackars ensam och fjantig kille som har turen att träffa en lika töntig flicka, varpå ljuv musik uppstår.

Något som kommer bort lite i boken är det faktum att Tiny var en alldeles lysande scenartist, och en stor röstkonstnär. Det är lätt att glömma när man tar del av alla märkliga berättelser om honom. Visserligen var han förmodligen musikhistoriens mest udda artist, men det går att placera in honom i en tradition. Som Plym mycket riktigt påpekar tog han vaudevillen in i popåldern. Helt visst var han också ett barn av amerikansk burlesk med dess förkärlek för det annorlunda och groteska.

Jag tänker inte ge mig på att analysera Tiny Tim, det tror jag ingen går i land med. Inte heller Plym försöker komma med någon förklaring till Tinys besynnerliga personlighet. På mig verkar det som om Tiny redan som barn bestämde sig för att han hellre ville leva i sagornas värld än i den brutala verkligheten. Han levde för skönhet och romantik, och utgick från att alla var lika goda som han. Med en sådan attityd går man självklart på en massa smällar, men ingen kan klandra honom för att han försökte se världen i rosenrött. Genom sin person och särpräglade talang berikade han trots allt tusentals människors liv. Något tålte han skrattas åt, men mera att hedras ändå.

Tiny Tim & Mr. Plym: Life As We Knew It
Vivien Kooper & Stephen M Plym
Edee Rose Publishing 2004

Av Martin Kristenson

Relaterade länkar
> Köp Tiny Tim & Mr. Plym från Amazon (extern länk)
> Tiny Tims webbplats (extern länk)
> Tiny Tim i pilotavsnitt av Ironside (extern länk)

Bonusspår från Melodifestivalen

Fredrik af Trampe har grävt fram en bortglömd bonusskiva med bortglömda schlagerlåtar. Ett riktigt fynd, visar det sig.

1999 utkom boken Melodifestivalen genom tiderna (Premium Publishing). Till denna bifogades en platta med, var åtminstone tanken, riktigt bra låtar som medverkat i festivalen men helt enkelt glömts bort.

Melodifestivalen genom tidernaPlattan tar avstamp 1966, med ett par riktigt härliga ballader. Visst imponerar både Gunnar Wiklunds Vinterrosor, ett slags Minns du den sommar fast med vintern som bakgrund, och Monica Nielsen i Jan Johanssons Röd vals, med omisskännligt johanssonskt piano. Men bäst bland dessa är utan tvekan Carli Tornehaves djupt desillusionerade Monte Carlo, om en livstrött playboy som kontemplerar att dränka sig:

Här finns ett hav
om jag bara bara tordes
skulle jag hoppa i
men vattnet är så kallt

För dig som diggar Tornehave rekommenderas filmen Raggargänget, där han sjunger den tunga Hårda bud, samt hyllar Fridhemsplan.

Ett annat år som är stark representerat på CD:n är 1972, där vi bjuds på en studioinspelning av Östen Warnebrings Sån är du, sån är jag. Original-framförandet under festivalen hade en kör bestående av "vanligt folk", bl.a. Putte Koch och den tondöva pensionären Ester Persson, Sveriges svar på Mrs Miller. Ett annat starkt kort från detta år är den orientaliskt pampiga balladen Andra kan väl också se med Björn Skifs, men här göms också skivans absoluta guldkorn; Cornelis Vreeswijks enda medverkan i festivalen, Önskar du mig så önskar jag dig, en riktigt maffig valsballad med sirliga stråkar, och som enligt mina efterforskningar aldrig givits ut på skiva annat än som singel och på denna CD.

Förutom dessa guldkornstunga år är det en allsköns blandad kompott, ofta av det lite mer skruvade (men bra) slaget. Peter Himmelstrand måste ha haft själsliga problem à la Johnny Bode. Ena dagen skrev han Lita inte på tjejer, andra den på denna skiva inkluderade Heja mamma, där Family Four hyllat morsans egen frigörelse. En annan som bar på olika böjelser var Py Bäckman, vars Var det här bara början? jag fortfarande inte har rett ut. Efter en vrålrockig öppning blir den plötsligt en mycket lugn ballad, sen rock igen, sen ballad. Skumt är bara förnamnet, men bra. Tror jag.

På den lite mer udda balladsidan finner vi ett annat av skivans bästa spår. Lill-Babs är knappast associerad med stillsamma, ångestfyllda kärleksballader, men Avsked från en vän från 1973 är otroligt vacker och så långt från April April man kan komma. Anna Books tragiskt förbisedda balladbidrag Det finns en morgondag har också kommit med. Det tackar man för.

Finns här några riktigt taskiga ABBA-plagiat då? Nej, men visst är den härliga marsch-disco-dängan Harlekin från 1978 klart ABBA-influerad. Men den är ytterligare en höjdpunkt, med skönt tidigt sunkdiscobeat. Sist på plattan finner vi en samling härligt hopplöst daterade låtar, Du med Lisa Nilsson från 1989 och Tvillingsjäl med Pernilla "Knappt mer än habil" Wahlgren från 1991, samt en engelsk version av Carolas vinnare från samma år, som i vissa tidningar benämndes Fragadavestormivid.

Finns det då några riktiga bottennapp? Nja, Sylvia Vrethammars Din egen melodi är en tämligen menlös skapelse, men kul eftersom ingen uppenbarligen noterade att bidragets första takter är direkt snodda från Povels Underbart är kort. Och Kicki Mobergs Men natten är vår, med musik av ABBA-Agnetha, är faktiskt ganska bra, bara man kommer förbi de bedrövliga första takterna.

Boken är utgången, men leta på auktionssajter som Tradera.com.

Av Fredrik af Trampe

Relaterade länkar
> Förlaget Premium Publishing (extern länk)
> Sök boken på Tradera.com (extern länk)

Siwansinglar, plastlampor och fula vykort

Per Wikström funderar kring ädelkitsch och recenserar boken Kitschiga vykort. "Själen i sunkadelican är jakten på det märkvärdiga och udda, det som gömmer sig i botten av loppislådan", menar han.

Skapelsen tål att granskas i minsta detalj (vykort)

Sedan ett par år hyr vi ett litet råtthål i skärgården. Det är en gisten gammal statarbostad utan avlopp och vatten, men man ser havet från köksfönstret.

Någon tidigare hyresgäst har tapetserat hallen, rummet och den minimala sovalkoven i neongult, illgrönt och knallblått. Det är så långt från skärgårdsestetikens offwhite-ljusblått-strandfynd-tågvirke-trävitt man kan komma.

Efter regn kommer solsken (vykort)Jag och damen tog det från den skämtsamma sidan och samlade in fula lampor och trasmattor av plast från släktens skräplager. I gömmorna fanns det också sommargardiner från 70-talet och storblommiga serveringsbrickor. Kronan på verket blev en förfärlig batiktavla i grönt och gult med ett egendomligt rymdmotiv. Den kostade tio kronor på loppisen i Vettershaga. Några blekta affischer som gjorde propaganda för de sovjetiska signaltrupperna var allt som behövdes för att få rätt skärgårdsstämning.

Så började 70-talet bli inne bland den ironiska generationens 20-plussare och tidigare loppisvaror kostade plötsligt en hel hög med hundralappar.

(vykort)Då försvann en del av charmen. För jag tycker att sunkadelica ska vara guldkorn som världen inte begriper sig på, inget som köps som samlarobjekt eller antikviteter. Vi gick över till asiatiska butiker, där det ännu finns gräsliga babyrosa tillbringare och turkosa plastskålar för en tia.

Älta centrum (vykort)För över tio år sedan brukade jag plocka på mig gamla schlagersinglar, de brukade kosta några spänn. Men så dök Kurt Ohlsson upp i TV-rutan, och en gammal Siw Malmkvist-singel kostade genast en femtiolapp. Då tröttnade jag och gick över till stenkakor och mer obskyr sunkadelica.

Nu är alla gamla Siwansinglar återutgivna i en elegant CD-samling. Låtar som Nattkorv och polka och Gulle dig är åter kommersiellt gångbara, och därmed desarmerade som ädelkitsch.

En hobby ger färg åt tillvaron (vykort)Jag tycker att själen i sunkadelican är jakten på det märkvärdiga och udda, det som gömmer sig i botten av loppislådan. Man undersöker det, känner efter, och begrundar om de har sunk-kvalitéer, eller om det bara är dåligt. Bläddrar i boken eller vänder på skivan, kikar efter låttitlar eller begrundar omslagsbilden. Är detta ädelskräp eller ej?

Ibland blir den en varm lyckokänsla i magen, man har funnit en skatt som världen vänt ryggen.

Kitschiga vykortSådant tänker jag på när jag slår upp nyutkomna Kitschiga Vykort av Marika Stolpe (Bokförlaget Max Ström). Boken är precis vad den utger sig för, 127 sidor med kitschiga vykort.

Många flickor är avbildade, det hörde nog till den tiden. De står i prydlig klänning utanför Gränna, fånleende i folkdräkt vid Polcirkeln, eller mer eller mindre avklädda vid badstränder och stugknutar. Många av korten är underbara, som dansbandet Manolitos egna vykort där de fridfullt ror omkring i en eka med scenkläder, polisonger och allt. En favorit är de direkt äckliga vykorten, som reklamkortet från Feldt-Maggot (feta fluglarver i närbild) eller de berg av fettblanka charkvaror som olika näringsställen entusiastiskt presenterar på bild.

(vykort)Men allt håller inte samma standard. Hur mycket sunk är egentligen gamla samlarkort med Audrey Hepburn och Marlon Brando? För mig är det bara smetig nostalgi. Man får en känsla att utgivaren har varit tvungen att spä ut en ganska blygsam samling för att få ihop tillräckligt många sidor i denna coffe-table bok.

Playa del Estocolmo (vykort)Kitschiga vykort ger mig, trots många stiliga bilder, samma känsla som samlingsskivan med Siw Malmkvist. Det handlar inte längre om ett glädjefullt sökande utan en anpassad kommersiell produkt. Samtidigt blir det fula, udda, oberäkneliga och vansinniga tämjt när det sugs in i den vanliga kulturindustrin och förvandlas till en vara bland andra. För, handen på hjärtat, hur kul vore Tänk att va lektyrfotograf om den spelades i radion varenda dag eller exploaterades i jätteupplagor av EMI?

Men jag är kanske bara en sur, avundsjuk och missundsam typ. En sådan som vill fortsätta leta efter vykort från Evangeliitjänst, Sa-Mar AB och Bromma kortförlag utan att någon annan har varit där och köpt upp hela lagret för att sälja det vidare i sin exklusiva kitsch-butik.

Av Per Wikström
Vykorten i artikeln är hämtade ur Pers samling.

Relaterade länkar
> Köp Kitschiga Vykort (extern länk)

Popidoler, sektledare och spionbordeller – ädelröta i den sunkiga litteraturen

Per Wikström skriver om böckerna som världen har glömt, den sunkiga litteraturen. Incredibly strange literature, anyone?

Den som vill njuta av ädelskräp måste inte nöja sig med de musikaliska pärlor som serveras på klubben Sunkit.

För den entusiastiska konsumenten finns det en outsinlig källa i antikvariat och på loppisbord.

Här är en handledning för den som vill ge sig ut att leta guld bland skräpet.

Herre i frack
Herre i frack, boken om Johnny Bode.

För den musikintresserade står en bok i särklass. Det är den välskrivna ”En herre i frack” (Carlssons) som startade intresset för Johnny Bode. Med kärlek och humor berättar Bengt Nyquist och Ingmar Norlén om Bodes karriär, från gentlemannatjuv och plattcharmör till operettnazist och musikalisk pornograf.

Det gick så långt att ett nystartat Johnny Bode-sällskap frågade om Bengt Nyquist ville bli ordförande. Författaren avböjde dock, vänligt men bestämt. Boken är åtkomlig via biblioteken och genuint underhållande.

Andra lyckas sämre i sin författargärning, och det är då det roliga börjar. Ett pålitligt sätt att hitta böcker med ovanliga kvaliteter är att titta efter förlagsnamnen. När inte ens de mest udda småförlag vill ta i manuset, då kan man ana att det är något särskilt som gömmer sig mellan pärmarna.

Psykologen och hypnotisören Lars-Eric Uneståhl tillsammans med Ricky Bruch. Foto från boken Gladiatorns kamp.
Psykologen och hypnotisören Lars-Eric Uneståhl tillsammans med Ricky Bruch.

Ricky Bruch har som bekant hävt upp sin rÖst på grammofonskiva. När han skrev sina memoarer gick det lika illa. ”Gladiatorns kamp” på eget förlag är en sanslös blandning av skryt, bekännelser och skrönor, skrivna helt utan hänsyn till gängse regler för typografi. Den går knappast att läsa i vanlig mening men mycket underhållande att bläddra i.

Svenne Hedlund har låtit redaktören för Hep Stars fanklubb sitta vid skrivmaskinen, och hon skriver i alla fall inte med versaler så fort något är viktigt. Men ”I att jag drömde…” har trots det kvaliteter. Den består till stor del av inkännande skildringar av sångarens alla sjukhusvistelser, men där finns också en del finstämda beskrivningarna av artisten att glädjas åt. ”Jag har inget desperat behov att förbli idol” skrev den då 22-årige sångaren. Den som sett hans nuvarande grupp ”Idolerna” (färgat hår, vad är det?) kan meditera över den meningen.

Förklädd pornografi

Den så kallade ”postorderförfattaren” Karsten Wimmermark är idag tämligen bortglömd. Det kan bero på att hans bokgenre är lika utdöd som dinosaurierna, gengasaggregaten och de antistatremmar som satt på bilarna på 70-talet. På 40-talet skrev nämligen Wimmermark en slags pornografi, förklädd till sedelärande skildring av kvinnors sexuella förfall. Det antyds redan på baksidestexterna. ”Öden och äventyr i storstadsdjungen” och ”hon blev ett lätt byte för storstadens frestelser och försåt” lockar naturligtvis till läsning.

Birger jarlsgatan som bok.
Birger Jarlsgatan.

I ”Birger Jarlsgatan” och ”Två trappor över gården” får läsaren förfasa sig över storstadens synder och erbjuds samtidigt blygsamma erotiska skildringar. Det beskrivs exempelvis utdraget och vällustigt hur korsetter knäpps upp. Det finns dock hetare partier: ”När han tog henne vilt och rätt lät hon det inte bara ske utan mötte honom med en intensitet, som förvånade henne själv, innan hon gled bort i en halv medvetslöshet”.

Genren levde också på vita duken, i form av filmer som ”Gatan” och ”Flamman”. Även ”Två trappor över gården” blev film, men liksom b>öckerna är de idag sorgligt bortglömda.

Spionbordellen
Spionbordellen.

Att sex säljer har betytt att åtskilliga litterära haverier sett dagens ljus. Det lilla häftet ”Spionbordellen” från 1966 av Jaques Terell försöker exempelvis utan framgång para samman brott och sex. ”Han kommer snart att vara världsidol” lovar baksidestexten. Så blev det som bekant inte.

Världsberömd i Sverige blev dock Övre Richter-Frich. Att han ansetts som en ledande deckarförfattare är helt obegripligt. Bortsett från den öppna antisemitismen och rasmystiken är de erbarmligt illa skrivna. Språket är uppblåst och högtravande, hjälten Jonas Fjeld god och klok utan gräns.

Pans flöjt av Övre Richter-Frich
Pans flöjt av Övre Richter-Frich.

Kanske var det inslaget av övernaturlig mystik som slog an. I ”Pans Flöjt” använder sig exempelvis en lömsk skurk av ”förgiftad musik” – för att lura unga kvinnor att klä av sig: ”Vårsolen spred sin bleka platinaglans över de vita kropparna som skälvde av extas. Det var som om all deras förnuft, all deras blygsel och ärbarhet ebbade ut för att ge plats för hela den driftvärld som tycktes bo i de myllrande toner, vilka strömmade ut från den mörke mannens instrument”.

Men Jonas Fjeld kommer naturligtvis på ett genialiskt motmedel. Han stoppar helt enkelt bomull i öronen…

Richter-Frichs böcker brukar krängas för några kronor, men det finns antikvariat som tar upp till hundringen för en Jonas Fjeld-deckare. Så uppenbarligen finns det samlare som gillar denna en gång uppburna författare.

Ryssen kommer

Pseudonymen Harry Winter hade för ett par år sedan vissa framgångar med ”Operation Garbo” en ganska torftigt skriven skildring av hur Sovjet anfaller Sverige. Men genren är uråldrig. Redan på 40-talet kom ”Blixtkrig mot Sverige” och på tio år senare ”Sveriges ödestimma år 195X”. Guldkornet är emellertid Didrik Dackes ”Sverige 1999 – ockuperat land”. Här beskrivs hur kommunisterna inför obligatoriskt gruppsex på skolorna och alla utfodras i kollektivmatsalar där de dricker drogpreparerad soppa med sugrör. De kommunister som presenteras har mer drag av 70-talets skäggiga flumvänster än sovjetstatens formalism, vilket ytterligare ökar underhållningsvärdet. Boken är utgiven av Föreningen Sverige-Kuriren och dess politiska syfte är uppenbart. Som genom en slump är samtliga böcker om ryss-skräcken skrivna av pseudonymer. Ska man gissa på krigsromantiska yrkesofficerare med författardrömmar?

Bulgaren är här

Andrei Gulyashki
Andrei Gulyashkis Avakoum Zachov möter 07.

70-talet är en guldålder, inte bara för musik. Då gav det i övrigt okända förlaget ZetaPe ut böcker där en bulgarisk superagent spred skräck bland lömska kapitalistspioner. ”Ett fall för Avakoum Zachov” och ”Avakoum Zachov möter 07” är två av titlarna. Andrei Gulyashkis böcker var kommersiellt döda redan när de kom, och det är lätt att misstänka någon form av utländskt stöd för utgivningen.

Det var inte helt ovanligt. Bland de böcker jag förlorat och nu ivrigt letar efter är de hyllningsskrifter till Kim Il Sung som Nordkorea distribuerade i Sverige på 70-talet. De hade alla ett foto av den älskade ledaren på försättsbladet, täckt med ett silkespapper. Har något ett exemplar, ta med det till baren på klubb Sunkit så köper jag det (prata med Magnus, så förmedlar han)!

Frälsningen är nära

Korset och stiletten
Korset och stiletten.

Religiös uppbyggelselitteratur kan vara mycket läsvärd. Den emanerar ofta från USA, och genom en lång serie gudomliga ingripanden räddas människor från brott och misär till ett liv i herrens tjänst. Korset och stiletten av David Wilkersson gavs ut av Evangeliipress på 60-talet. Hjälten läser ett bibelord, och vips åker kniven ner i soptunnan. Och när missionsverksamheten saknar mat, pengar eller en bil, då griper genast Gud in och fixar till det. Dessutom påstås allt ha hänt i verkligheten… Evangeliipress har för övrigt också producerat många fina vykort med fula amatörfoton och tänkvärda religiösa sentenser. Men det är en annan historia.

Tryckt i Tyskland utan svenskt förlag och utan angiven författare är ”Blev människan till genom evolution eller genom skapelse”. En mångordig men talande titel på en tunn volym där olika ”vetenskapliga” sanningar försöker bevisa att Darwin hade fel. Gud skapade hela världen på sju dagar, allt annat är bara en sammansvärjning av de ogudaktiga.

Allt är en hemlig plan!

Den dolda sanningen om UFO
Den dolda sanningen om UFO.

Sammansvärjningar är ett kärt ämne, och en hel rad av böcker om Palme-mordet förklarar hur allt egentligen hänger samman. Mest bisarr är nog ”Steg för steg hur Skenrättegången i Palme-målet avslöjades samt Buggning och Vapenhandel” av Marja Henrohn. Författarinnan har uppenbart suttit vid en vanlig skrivmaskin och skrivit, varpå texten har tryckts utan någon redigering. Hon använder aggressivt versaler, spärrad text, understrykningar, dubbla understrykningar och mångdubbla utropstecken tills boksidorna snarast ser ut som någon slags grafisk konst. Fullständigt oläsbar, men fascinerande i sin konsekvens. Det angivna förlaget, Psykologkonsult, är kanske en ledtråd till bokens tillblivelse.

I UFO-välden finns också en lång rad av sanningssägare. I relativt nyutkomna ”Den dolda sanningen om UFO!” förklarar Sune Hjort att CIA styr världen med droger och hypnos. De undanhåller dessutom sanningar som att både Månen, Venus och Mars är bebodda av utomjordningar.

Egen härd är guld värd

Etikett och god ton
Etikett och god ton.

Mycket ädelskräp ges ut av författarna själva, och når en liten publik. Men en storsäljare var Husmorslexikon som gavs ut på 50-talet i fyra band. Där kan man exempelvis hitta listor över vilka grammofonskivor man bör ha i ”ett gott hem”, som det hette då. De beskriver också vilka böcker som oundgängligen ska ingå i ett hemmets boksamling.

Tidningen Husmodern gav två decennier tidigare ut en förtjusande serie böcker med titeln ”Etikett och god ton”. Med sina utstuderade regler måste de rimligen ha förvandlat varje form av social samvaro till en klaustrofobisk Lars Norén-pjäs. Till stöd för den villrådige finns långa listor hur personer tituleras i talspråk och på inbjudningskort (det är nämligen olika) samt hur bordsplaceringen ska spegla den sociala ställningen. Man kan skratta åt det, och fundera över de som åter försöker föra in etikettsregler i umgängeslivet.

”Pysslingen i hemmet” med sina käcka råd var länge en favorit i min samling. (Tvätta krukväxterna med mjölk! Använd en basker för att dammtorka! Skölj oljeflaskor med natronlut!). Men så gjorde Nina Yunkers för några år sedan succé genom att återanvända knepen i sin ”Goda råd är inte dyra”. Sedan dess undrar jag om det är jag eller världen som är galen. Förmodligen båda.

Lite stryk har aldrig skadat

I sjukdomarnas häxkittel
I sjukdomarnas häxkittel.

Rara, glada och lyckliga människor ler in i kameran. Flickor kramar hästar, eller står nakna på badbryggan. Det handlar om den idyll som sektledaren Hans Scheike byggde upp och som elaka poliser gjorde slut på. ”Jordbävningen” av Brita Sylvan skildrar hur mysigt Scheike och hans piskade kvinnor hade det. Mer förbisedd är ”Grafologisk handbok för sökare”, där Scheike själv hållit i pennan: ”Rebellen gör vad andra inte vågar. Som rebell gör Du vad Du inte vågat förr. Utvidgar Dina gränser. Till exempel. Eller avgör Dig för Din vision av livet.” Inte undra på att Scheikes tjejer blev imponerade.

Andra visioner för ett bättre liv hade Are Waerland, hälsoprofeten som skapade kulinariska triumfer som kruskakligröt och råriven kålrot. ”I sjukdomarnas häxkittel” är en bok som beskriver hela världshistorien utifrån människans tarmrörelser och bakterieflora. Vi är det vi äter och man kan bli illamående för mindre. Icke desto mindre studeras Waerland fortfarande på allvar.

Udda korn av sanning

Illustration ur "Ett lillfinger från döden"
Illustration ur ”Ett lillfinger från döden”.

För den passionerade samlaren kan det dyka upp oväntade och egendomliga små guldkorn. ”Ett lillfinger från döden – sanningen om klubbkriget på Hornsgatan” av Zoltan Nalberg är en märklig liten bok. Baksidan utlovar ”Äkta stockhomsorgier” och presenterar lömska figurer som ”Göran – spindeln i nätet” och ”Lustmördaren”.

Historien har verklighetsbakgrund och beskriver hur nazisten, bedragaren och före detta bordellägaren med mera Carl-Göran Edqvist stred med några ungrare om en illegal klubb. Boken, utgiven på 60-talet, är sockrad med foton på barbröstade damer och liknande mjukporr, som på intet sätt har att göra med själva handlingen.

Bland textens bisarra detaljer finns en lustmördare och ett avhugget kvinnohuvud, förvarat i en glasburk. I verkliga livet var bokens huvudfigur, Edqvist, två decennier senare verksam som försvarare i styckmordsrättegången, 80-talets mest uppmärksammade kriminalfall. Och i den utredningen figurerade både en lustmördare och ett avhugget kvinnohuvud i en burk. Sådant kan onekligen sätt obehagliga fantasier i rullning.

Zoltan Nalberg har dessutom skrivit en uppföljare, eller vad man ska kalla det, ”Vad hände på Pussy-Cat”, utgiven så sent som 1974.

Själva kriget om klubben Pussy-Cat går att belägga från andra källor, bland annat pressklipp från den tiden. Så är detta en nyckelroman, ett förklätt reportage eller en lögnaktig nidskrift? Det är inte lätt att veta. Men delar av historien är bevisligen sann, och jag använde bitar till kriminalromanen ”Det onda arvet” (Legenda) som jag skrev för några år sedan.

Skrattar bäst som skrattar sist

Slutligen, det är alltid lätt att vara efterklok. Och ibland är det kul. Bland alla undergångsprofetior från millennieskiftet kan man exempelvis välja ”Om/när katastrofen kommer år 2000”, utgiven av relativt ansedda förlaget Fischer & Co. En författare med det färgstarka namnet B. Petterson förutspådde ett totalt sammanbrott av samhällets alla funktioner och manar oss att hamstra vatten och mjölkpulver. Som bekant inskränkte sig katastroferna till en och annan baksmälla.

Anton Johanssons profetior
Anton Johanssons profetior.

Stor spridning i många upplagor fick på sin tid Anton Johanssons Profetior där en norsk fiskare berättade om kommande krig och farsoter. Första utgåvan kom 1918 och då påstods han ha förutsett både ryska revolutionen och första världskriget. I andra upplagan på 50-talet gick frikyrkopastorn Lewi Petrus ut och rekommenderade boken, den varnade för ett krig som skulle bryta ut i Sverige redan 1953! Kriget skulle dessutom föras med zeppelinare, som bombade Göteborg. Av detta blev dock intet, och sedan dess har det inte gått ut några nya upplagor.

Var hittar man guldet?

Tyvärr är många titlar så obskyra att antikvarierna inte ens bryr sig om att bjuda ut dom till försäljning, och oräkneliga av dessa kulturskatter slängs i stället för att vårdas som de klenoder de är. En möjlighet är att leta i lumpbodar och permanenta secondhand-affärer. På Röda Korsets ”Bikupan”, som finns i flera städer, har jag hittat en del. För nyare titlar kan småannonser i olika tidningar erbjuda en del.

UFO-fantasier och New Age-flum är det ingen konst att hitta hos specialbokhandlare, men det är liksom ingen sport. Böcker av detta slag ska man snubbla över av en händelse. Man klämmer på omslaget, läser några rader här och där, och betalar till sist en femma. Sedan är det bara att slå sig ner i fåtöljen och njuta.

Per Wikström