Sunkits Ny-Magnum pratar vingliga vinyler och loppisfynd i podcasten DJ 50 Spänn

Sunkits medgrundare Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson fick en femtiolapp och ett uppdrag. Gå in på en loppis, kom tillbaks till civilisationen och berätta om dina fynd.

Podcasten DJ 50 Spänn bygger på konceptet att låta någon mer eller mindre intressant person gräva fram skivor på en loppis. 5 skivor med budgeten 50 spänn. I det rykande färska programmet är det Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson som är mer eller mindre intressant gäst.

Du kan lyssna på avsnittet här och det finns också på Itunes.

Det här är kriterierna:

  1. En loppmarknadsklassiker.
  2. En slumpmässigt uppplockad skiva, random access vinyl.
  3. Ett nostalgiköp: en skiva som du ägt någon gång tidigare i livet.
  4. En ren chansning.
  5. Den bästa skivan du hittar utan att spräcka budgeten.

Radio- och teveprofilen Tommie Jönsson står bakom DJ 50 Spänn och du kan följa programserien på www.dj50spann.se.

Foto: Tommie Jönsson.

Mysteriet Midi, Maxi & Efti dokumenterat

Ett starkt lysande tomtebloss var Midi, Maxi & Efti. Tre 13-åringar från Akalla i norra Stockholm slog igenom med dunder och brak 1991, men redan året därpå försvann de i tystnad. Mysteriet skildras nu i dokumentärfilmen I Like It Like It Was.

I brytpunkten mellan vinyl och cd-skiva, mellan ett glamoröst 80-tal och ett vilset 90-tal , präglat av sekelskiftesångest, fin de siècle , satsade plötsligt ett av de stora, kommersiella skivbolagen på en trio förortstjejer med liten eller ingen tidigare erfarenhet av musikbranschen. Tvillingarna Tsedey ”Midi” Berhanu och Selam ”Maxi” Berhanu och deras kompis Freweny ”Efti” Teclehaimanot var alla 16 år gamla, bodde i Akalla och hade bakgrund i Eritrea och Etiopien.

Trion debuterade med singeln Bad Bad Boys 1991, en låt som ledde till deras omedelbara genombrott och som också var gruppens största framgång. Året därpå lanserades Midi, Maxi & Efti i USA, men efter några kortare turnéer i Frankrike och Sydafrika gick medlemmarna skilda vägar.

Saxat ur texten till Bad Bad Boys:

Hi it’s me, if you know what I mean
I said it’s me, my name is Efti and I wan’t you to see
that positive people live longer
don’t be negative (negative)
just be positive (positive)

Det finns några punkter i den korta sagan Midi, Maxi & Efti som fortfarande förbryllar.

Att skivbolagsdirektören Ola Håkansson med stall satsade rätt står utom tvivel, och det vittnar om både fingertoppskänsla och visst mod att ”våga släppa sargen” i den svenska skivbranschen , som vid tiden verkligen inte var synonym med våghalsighet. Men Ola Håkansson och hans vapendragare Alexander Bard och Tim Norell var egentligen inte några nydanare , snarast lutade de sig tryggt mot Stock Aitken Watermans fenomenala framgångsrecept.

Någonting gick i alla fall rätt med något som kunde vara så fel.

För även om många som samlar på ”konstig musik” gärna lyfter Midi, Maxi & Efti som ”dåliga” så måste man faktiskt reducera den frågan till tycke och smak. Midi, Maxi & Efti var annorlunda. De var väldigt annorlunda ställt i förhållande till den samtida svenska populärmusiken. De hade också sina musikaliska rötter i minst två kulturer, den östafrikanska och den västerländska, något som naturligtvis ger avtryck i att det låter som det låter.

Sett i backspegeln måste man ändå lyfta en enskild faktor som ännu är ett mysterium: De verkar inte ha roligt. Midi, Maxi och Efti sjunger som om all glädje runnit ur dem. Det är entonigt och det är glädjelöst. Och naturligtvis är det meningen, men avsikten tar inte udden av gåtan: Hur kunde de slå så stort? Kanske det är tack vare detta uttryck, snarare än trots, som är hela nyckeln?

Nu har två av trojkans gamla kompisar från högstadiet, Farnaz Arbabi och Parasto Backman, gjort en dokumentärfilm om Midi, Maxi & Efti. I Like It Like It Was visas på Tempo dokumentärfestival i Stockholm torsdagen den 10 mars 2011. Filmen är 23 minuter lång och går på Bio Rio. Den visas också på lördagen den 12 mars, då på Victoria.

I ”sunkadeliskt perspektiv” verkar filmen intressant, inte minst därför att den följer flera spår om sammanbrott. Dels handlar filmen om en gammal framgångssaga, där huvudpersonerna idag inte vill prata om den , dels handlar filmen om hur filmskaparna famlar efter något som inte längre finns där. ”En melankolisk resa i det förflutna, skapad av två vänner som har lite svårt att släppa taget”.

Det låter riktigt lovande.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Ny-Magnum om låga toner i P2

I P2 sänds nu en programserie, Tofft och Lundberg, som undersöker olika teman kring musiken. Måndagen den 7 mars gästas programmet av Sunkits Magnus Nilsson. Då är rubriken "låga toner".

Det är Camilla Lundberg och Carl Tofft som djupdyker i olika aspekter på musik i den egna programserien Tofft och Lundberg. Teman som tas upp är höga toner, sjuka toner och kapade toner. I det program som sänds måndagen den 7 mars filosoferar man kring låga toner, och Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson är gäst i den del som , givetvis , handlar om det låga i musiken i bemärkelsen låg verkshöjd.

Inslaget gjordes i fredags, den 18 februari, hos Produktionsbolaget Munck och Camilla Lundberg imponerade genom att sjunga Sunkit-klassikern Jag har älskat en yngling med Christa Berger (från den legendariska EP:n IOGT Sångfestival) utan att tveka:

Jag har älskat en yngling
Jag gör det nog än
Han var vacker och god
En verklig god vän
Men det fanns dock ett men:
Han använde sprit

Avsnittet sänds (har det sagts oss) måndag den 7 mars 2011, kl 12.00 i P2. Repris senare samma vecka, torsdag kl 14.03 (P1) och lördag kl 23.07 (P1).

I inslaget spelas De tre klockorna med Linnéa Ambjörnson, Jag är en man med Åke Uppman samt Är det sant som skrivet står med Anita och Marianne Sikström.

Länkar

Cocktail International – en skivserie med historisk vikt

Du har säkert sett dem i reabackarna , LP-skivorna med mer eller mindre glamorösa omslag och alkoholromantiskt klingande titlar. Sunkits Henrik Martinell har gått på djupet med fenomenet Cocktail International.

Det är ett omdebatterat område, och mycket oseriöst har skrivits om det genom åren, men frågan kvarstår: hur lång är Claudius Alzners easy listening-serie Cocktail International?

Nu tror sig forskare knutna till Sunkit.com , i samarbete med ett flertal second hand-butiker i Sverige , för första gången ha funnit ett slut på det schweiziska samhällshotet. Hotet ansågs verkligt fram till att den sista volymen gavs ut 1980 och kunde härledas bakåt ända till volym nummer ett från 1973.

Än idag kan man se spåren och såren efter Cocktail Internationals tassande, samtidigt brutala framfart i sjuttiotalets Sverige. Ett spår är den trojanska häst som lämnats i ett av våra mest vardagliga färdmedel, hissen, där intetsägande cocktailmusik inte sällan fortfarande väller fram ur luddiga högtalare.

Men hur svårt kan det egentligen vara att ta reda på vilken den sista volymen i serien var? Inte särskilt svårt faktiskt, men efter att ha rådfrågat 118 100 som säger sig ha 'svar på allt', insåg forskarna att det fanns en kitsch-historisk lucka att fylla hos svenskarna.

118 100s svar löd:

Claudius Alzners Cocktail International finns i 15 volymer. Vi önskar en trevlig kväll!

Omslaget till skivan Cocktail International - 30 Top hits à la carte
Cocktail International - 30 Top hits à la carte

Svaret är inkorrekt, då Sunkits forskningsrapport visar att det fanns sammanlagt 17 volymer (om man bortser från samlingsalbumet Cocktail International , 30 top hits à la carte och ett par samlingar återutgivna på cd).

Under sjuttiotalet plöjde schweizaren Claudius Alzner med Cocktail International en djup fåra genom populärkulturen och delade den tyskspråkiga delen av Europa i två delar.

Det ena lägret, som bestod av sönderavlade medborgare av småstäder och pittoreska alpbyar, förespråkade österrikisk joddel och tyrolermusik av bumpa-bumpa-hålli-gång-sing-along-karaktär. Det andra lägret däremot, bestående av gravt understimulerade akademiker med talsvårigheter och alkoholrelaterade problem, förespråkade hissmusik och förkastade allt mänskligt tal.

Man kan barskt säga att det var hos människorna i det senare lägret som cocktailmusiken tidigt blev en försäljningssuccé.

Cocktailmusiken ansågs av många sjuttiotalstonårsföräldrar vara ett hot liknande den fara som rock’n’roll-musikens inverkan '“ av femtiotalets föräldrar , ansågs ha på femtiotalets unga. Till exempel degenererande och sexuellt frigörande. Men cocktailmusiken spädde dessutom på föräldrarnas rädsla för hur genrens nästan lyriska skildring av alkoholhaltiga drycker skulle påverka deras ungdomar negativt.

Musikformen cocktailmusik är kusin till hissmusik, easy listening och muzak, men är uteslutande instrumental och innehåller alltid en elorgel, framför allt av märket Hammond.

Nästan alla låtar är evergreens, och tar sig ofta uttryck i maratonpotpurrier där musikern växlar från det ena kända temat till det andra. Musikstilen används i synnerhet på cocktailpartyn, där det alltid skall finnas cocktailmusik.
Om Klaus Wunderlich var genrens okrönte kung var Claudius Alzner dess prins.

Exakt varför inställsamma skivor av det här slaget producerats i sådana massiva mängder ifrån just den tysktalande delen av Europa vet man inte riktigt, men kitschentusiaster världen över tackar och bugar ödmjukt för deras glada och okultiverade bidrag till musikvärlden.

Fredrik Hallberg, ägaren av skivbörsen Rainbow Music i Solna och med lång erfarenhet av vinylskiveförsäljning, har några volymer av serien Cocktail International i sina skivbackar.

Han kallar serien för lågpris partyplattor 'made for dancing' som fyller backarna bredvid Klaus Wunderlichs alster.

, Det är ju det här klassikt tyska 'tre låtar i rad' medleystuket, säger han.

Men det intressanta med serien är kanske inte vad som fanns på LP-skivorna, utan vad som prydde konvoluten.

Enligt Fredrik Hallberg har de obskyra omslagen ett skärt spritromantiskt skimmer över sig.

­, Skivorna kom ju under en tid där man fick dricka sprit utan att för den skull vara politiskt inkorrekt. Med konvoluten ville man visa att 'sprit var gott', men att man skulle dricka drinkar av finare sorter inte vanliga shots, säger Fredrik Hallberg.

Cocktail International-serien har sällan ansetts vara varken kontroversiell eller en maktfaktor i musikhistorien och den har heller inte revolutionerat musikvärlden på något sätt, men Sunkits efterforskningar visar att den haft en stor roll i samhällsomvälvande skeden av svensk nutidshistoria.

Efter Göteborgs-kravallerna 2001 dömdes flera människor till grov anstiftan till upplopp och grov skadegörelse.
Fyra av de dömda var anställda på secondhand-butiker och hade tillgång till ett stort antal skivor ur Cocktail International-serien. Dessa skivor hade av de dömda använts som 'Molotov Cocktail Internationals', dvs. vinylskivor som doppats i tändbar vätska, tänts eld på och kastats mot polisbilar och skyltfönster.

Skeptiker hävdar dock att detta aldrig inträffat.

Idag vill alla unga formgivare göra dem , skivkonvoluten. Det är tufft, det bästa av två världar helt enkelt , musik och formgivning.

Men under tiden då Cocktail International kom, 1973 – 1980, var kanske inställningen hos formgivarna inte densamma. Då ville man hellre formge produktannonser framför skivkonvolut. Det var det som var 'inne'. Och det kan vara därför som konvoluten till Cocktail International fick det utseendet de fick.

Lasse Ermalm är Sveriges meste LP-formgivare med cirka 2500 vinylkonvolut i bagaget. Efter en titt på Cocktail International-omslagen säger han att han inte förut har sett något vinylkonvolut som är så uppenbart och starkt sammankopplat med sprit.

, Det här skulle inte ha gått att göra i Sverige, utan mer i Europa eller USA, säger han och syftar på omslagsbildernas alkoholglorifiering i förhållande till folkhemmets uppfostrande syn på svenskens alkoholvanor.

, Sjuttiotal, mycket drinkar och James Last-liknande omslag gör att jag tänker på James Bond när jag ser omslagen. De uttrycker liksom 'it’s a man’s world'. Titta till exempel på 9:an , ett glas med en stor jävla isbit, det är en manlig drink, säger Lasse Ermalm.

Än är forskningen på Cocktail Internationalkonvolutområdet i sin linda, men forskare har utifrån de återkommande spritsorterna med tillbehör redan konstaterat att bilderna verkar återge en sansad bartömning. Att allt sponsrades av spritmärket Martini & Rossi är svårt att ta miste på. Vissa tycker mest att konvoluten verkar återge ett zoo av drinkar som slumpen skapat.

Någon lång resa från första till sista volymen är det inte fråga om, utvecklingen på bilderna samt typografin är nästan obefintlig. Men det finns små skillnader, menar Lasse Ermalm:

, Ettan är lite stram i sin typografi och uppställning; mot slutet av serien gör man mindre distinkta plåtningar. Jag tror att flera av bilderna plåtades vid samma tillfälle, att man plåtat varianter av samma motiv (som exempelvis på volym 7 och 11, red. anm.). Det här var produktbilder, de var inte gjorda för illustrera skivan utan mer för att sälja sprit och skivor i annonser och skivomslag. En ganska tidig produktplacering kan man säga.

De teologer som forskat i ämnet, menar att om gud har röjt ett hörn i himlen åt sådan här musik, har han röjt en hel våning i himlen åt sådana omslag.

Omslagen uttrycker en viss aptitlighet, men enligt Lasse Ermalm står sjätte volymen på ett taffligt sätt ut från resten av seriens omslag.

, Ljussättningen är dålig, objekten verkar ha ställts dit bara raktuppochner utan känsla och den tråkiga bakgrunden skiljer sig väsentligt mot de andra omslagen. Den ordinarie formgivaren kanske var sjuk den dan.

Bilderna signalerar även att det är ganska billigt.

, Och lättsmält värre, säger Lasse Ermalm, det här var inget för den musikintresserade. Inget man satte sig ned och lyssnade aktivt på, utan på sin höjd en ljudkuliss.

Att lyssna igenom samlingen var för forskarna som att äta en elefant. Man valde därför att inte gå ut på den djupa delen av Cocktail International-bassängen, utan nöjde sig med att räkna ut att serien består av:

  • 17 volymer uppbyggda av sammanlagt 475 låttitlar.
  • Dessa buntades ihop till 170 potpurrier ( exempelvis ett på volym fem som utgörs av hitsen Schwarzbraun ist die Haselnuss, Der Junge an der Reling och givetvis Westerwald-Lied) och
  • fyllde en tidsrymd av storleken 10 timmar, 6 minuter och 46 sekunder.

Genom åren medverkade sammanlagt 23 musiker på skivorna. På varje skiva medverkade i snitt sju till nio musiker, 10 av dessa var med endast på en skiva. Endast två av musikerna , Claudius Alzner (klaver) och sidekicken Robert Opratko (Hammondorgel, Yamahaorgel) , fanns med på alla skivorna. Nämnas bör att Opratko fortfarande, 78 år gammal, är aktiv inom musiken (komponerar, arrangerar, producerar och dirigerar) i sitt hemland Schweiz.

Ville man äga skivorna var Domus ett bra inköpsställe och priset för plattorna steg under åren från 15,95 till 29,50 kronor.

Operetten Cocktail (Klicka för större bild)
Operetten Cocktail

I Cocktail Internationals kölvatten släppte samma bolag (Elite Special) andra, smalare samlingar med blandad spritdrycksmusik som också de framförs av Das Orchester Claudius Alzner.

En av dessa var Operetten Cocktail.

Men det är en annan historia, en annan forskningsrapport'¦

Av Henrik Martinell

Älskade julskiva

Det är något särskilt med julen. Och det är något väldigt särskilt med alla julskivor. Anna-Lena Lodenius är samlare, ständig gästdiscjockey på Sunkits julfester , och här berättar hon om några av sina favoriter.

Någon gång i början av december skickade Fredrik af Trampe ett mail:

Du måste gå in på Spotify och lyssna på Sven Wollters och Lotta Engbergs svenska version av Fairytale in New York. Vad ska man säga?

Sven Wollters eventuella sångförmåga och märkliga skivutgivning är ett kärt samtalsämne, och hans första (?) julrelaterade skivinspelning ger nya infallsvinklar. Det är något med kombinationen Bingo-Lotto-Lotta som sjunger om att vinna på lotteri och raspiga Wollter som föremålet för hennes stora kärlek.

En annan jul rätt nyligen var det Lasse Berghagen som fick mailboxen att fyllas i december. Han framträdde precis som Lotta Engberg med egen julshow i TV4 och gav samtidigt ut en julskiva. Urvalet av låtar kändes relativt normalt, med ett undantag: Jag vill inte va' din pepparkaksgubbe. En text som man kan grubbla mycket över och för varje gång blir man mer och mer rosig om öronen. Exempel:

Jag vill inte va din strut med karameller
som du kan gå och suga på
en julbock vill ja inte vara heller
nej jag vill va nåt mycket bättre än så'¦

Dessa två exempel visar att det, som Magnus Nilsson påpekat, inte är all musik som kräver några års karantän för att platsa på Sunkit.

Julskivor kommer alltid åter

Varje år dyker de upp, säkert som de första ljusslingorna över shoppinggatorna och hyacinterna på ICA. Årets julskivor. Förra årets julskivor. Förrförra årets julskivor. Julskivor som ingen längre minns när de kom, förmodligen en gång utgivna på vinyl men nu i ständigt nya utgåvor på CD.

Julmusik är extremt enformigt. Det finns en handfull låtar som upprepas till leda.  Snart sagt varje artist ger ut minst en julskiva under sin karriär. Vad är det som driver så många att ge oss ytterligare tolkningar av Jag såg mamma kyssa tomten, Tipp-tapp eller Rudolf med röda mulen?

Låtvalet är inte mer varierat på den uppsjö med udda julskivor som ligger i backarna på varuhusen. Där hittar man allt från panflöjter till hårdrock och julmusik i reggae-tappning. På internet sprids jullåtar framförda med hjälp av gummisnoddar, tågvisslor och glas eller sjungna av kossar, kycklingar, hamstrar, ekorrar eller andra djur skapade i någon digital studio. Julen kan utspela sig i Karibien, på något charterresmål, i Japan, Vilda Västern samt förstås på Hawaii. Men låtvalet inkluderar alltid Jingle Bells och de övriga förväntade låtarna. I nödfall kan man alltid lägga på lite bjällror i bakgrunden så att det låter jul, bjällror är det fulländade julljudet.

Utmaningen för den som ska spela julskivor på Sunkit ligger i att hitta versioner och framföranden som är så originella att de sticker ut. En och annan gång dyker det också upp nya jullåtar. Nisses juljoddel med Klasse Möllberg och  Tomten kommer på HD med Kenneth and the Knutters är exempel på låtar som av någon anledning aldrig tagits upp av andra artister, men som blivit obligatoriska på Sunkits julfester.

Julskivor – en kort historia

Lite historik: Julskivan är inget nytt fenomen, det finns inspelningar av julmusik ända sedan skivans födelse. Men sitt verkliga genombrott fick den hösten 1942 med filmen Holiday Inn där Bing Crosby för första gången framför White Christmas av Irving Berlin. Crosbys inspelningar har sålt minst 9 miljoner skivor och var länge världens mest spelade julsång. Skivan fick efterföljare och banade väg för en riktig försäljningsboom. När julskivorna stod på sin topp under slutet av 1940-talet såldes cirka en tredjedel av alla skivor under året i USA de sex sista veckorna före jul.

1957 sjöng Elvis Presley Blue Christmas och förde ihop julmusiken med rocken. Åren 1963-1970 skickade Beatles ut årliga julsinglar, små sladdriga flexiskivor, till fansen. Till och med Jimi Hendrix hann med att spela in några jullåtar, fast egentligen helt oavsiktligt. Han började sjunga julsånger när han värmde upp inför en spelning i New York 1969 och någon slog på bandspelaren. Vad förenar Keith Richards, Mae West och The Knife? Jo, alla har de spelat in jullåtar.

Julen räddar skivhandeln

Julen står sig som en högtid för skivhandlarna som får en paus i de vikande försäljningssiffrorna och tappet till den digitala nedladdningen. De gamla klassikerna säljer fortfarande mycket, Elvis och Frank Sinatras julskivor letar sig i regel upp på 'topp hundra-listan' över mest sålda album i december månad även på den svenska marknaden.  Men ännu hellre vill vi förstås höra amerikanska standardlåtar framförda av våra egna favoritartister som Carola, Peter Jöback, Tommy Körberg och andra.

Carolas Jul i Betlehem kom redan 1999 och har sålt över en halv miljon vid det här laget, och hennes uppföljare från Betlehem 2007 blev också snabbt en storsäljare. Allra mest köper vi samlingar som Absolute Christmas, 100 procent jul, Dansbandsjul och liknande. Att döma av statistik från Stim som presenterades i december 2008 är den mest spelade svenska jullåten i radio Triads Tänd ett ljus. En låt som självklart finns med bland annat på Absolute Christmas och som nog aldrig kommer att spelas på Sunkit.

Humor och sentimentalitet i texterna

Det finns gemensamma drag i all julmusik och det är att texterna antingen är väldigt sentimentala eller försöker vara humoristiska. Båda sorterna har sin charm. En sentimental höjdpunkt på Sunkits julspelningar brukar vara Jigs Kom hem till jul, pappa!. Och vem kan motstå Harry Brandelius försök till satir från 1969 där han gav oss den osminkade sanningen om svensk julturism i Jul i Las Palmas?

Här finns allt från kaffekask
till små kaffebruna fnask
för att göra vår tillvaro skön
romantiken blommar upp
i var medelålders kropp
medan fisklukten dallrar kring ön'¦

Thore Skogmans ringlekar från en LP som kom 1985 bör hanteras med försiktighet om man hyser veganer i familjen. Hans osentimentala slaktskildringar torde nämligen få den mest inbitna korvälskare att sätta syltan i halsen. Som i hans version av Prästen skulle åka, där grisen börjar bråka för att den inte vill följa med till slakteriet:

Men än slank den hit
och än slank den dit
och än slank den ner i magen

Temat utvecklas vidare i en ny text på melodin Skära, skära havre som blir 'Skära, skära grisen' och i Ritsch, ratsch, filibombombom:

Ritsch, ratsch så var kniven där
så var kniven där, så kvar kniven där
Ritsch, ratsch så var kniven där
man i julegrisen skär'¦

Kändisar som inte kan sjunga

En annan kategori är artister som ger ut skivor för att de är kända, inte för att de kan sjunga. Här spelar Leif 'Loket' Ohlsson i en särskild division. 1994 spelade han in Hans Edlers Vart tog jultomten vägen? som handlar om att tomten vänder sig till arbetsförmedlingen för att söka ett annat jobb:

Vart tog jultomen vägen?
Försvann han under gran
eller tog han pappas Ford och for ner på stan
det ryktas han bultat på Socialens port
Tomten permitterad det är som förgjort'¦

På samma cd förenas han även med Harald Treutiger i en rapplåt med titeln En riktigt god jul där en vers handlar om predikanten Runar som stalledräng. Till båda dessa låtar gjordes även videofilmer som numera går att hitta på YouTube.

Sedan finns det förstås artister som sjunger falskt och ur takt och har en allmänt egenartad musikalitet. Elvisimitatören Eilert Pilarm, känd från Kelda-reklamen, har bland annat gett oss en säregen version av Blue Christmas. Artisten Wing har en gäll asiatisk röst och är uppenbarligen van att sjunga i en helt annan sångtradition. Hon föddes i Hongkong men är bosatt i Nya Zeeland. Men det är ändå ett mysterium hur en människa kan träffa så fel och betona så konstigt, vore det inte för texten skulle man knappt känna igen de vanliga jullåtarna.

Årets nya julskivor

Bland nyheterna på Sunkits julfest 2009 märks Dogge Doggelitos Bling Bling jul, där han önskar ”gussarna” och alla andra i förorten en riktigt god jul, Julklapp från Tom Zacharias svåråtkomliga barnskiva och Skinkan är för stor, morsan med Totte Wallin och Gunnar Svensson (tack Martin som rippat de två senare).  Mister Russian, Please Don’t Shoot Down Santa’s Sleigh slutligen med The Sensational Little Shana Lynette kan påminna oss om det kalla krigets dagar då storpolitiken letade sig ända in i julfirandet.

Av Anna-Lena Lodenius

Fotnot

Sunkits julfest går av stapeln den 21 december 2009 och vid skivspelarna står , naturligtvis , Anna-Lena Lodenius, i år med sällskap av ovan nämnde Fredrik af Trampe.

Rolf Harris slog igenom med ett extra ben

Rolf Harris föddes den 30 mars 1930 utanför Perth på den australiensiska västkusten, men flyttade vid 22 års ålder till England för att studera konst. Här blev han snart verksam som animatör vid BBC, och hans komiska ådra gjorde att han fick fler och fler uppdrag inom televisionen; också som skådespelare och sångare.

Rolf Harris hade flera singelhits under 1960-talet, varav två också gjordes på svenska:  Sven Gren, med sitt extra ben samt Släpp min känguru ut.

I sunkadeliska sammanhang är Rolf Harris välkänd för sin version av Led Zeppelins Stairway to Heaven, gjord för australiensisk teve 1989 eller 1990. Den är väl kanske lite tokroligt gjord, men har helt klart en kvalitet utöver att bara vara lustig. Rolf Harris har också gjort en egen tolkning av Queens klassiker Bohemian Rhapsody.

Under åren 1967-1974 var Rolf programledare för den egna shown, The Rolf Harris Show, som var mycket populär under tiden , och fortsatt populär under många års efterföljande repriser.

I dagarna har Status Quo-medlemmen Rick Parfitt meddelat att bandet ska spela in en julskiva med Rolf Harris, detta med följande kommentar:

Glöm det där med rock ‘n’ roll, det här är Rick ‘n’ Rolf.

Av Magnus Nilsson

Länkar