Vad är myt och vad är verklighet i historien om Lena Junoff? Det reder ut sig i radiodokumentären Primadonnan från Hisingen som har premiär den 16 mars. Men innan dimmorna skingras blir förvirringen först än större. Missa inte denna upplevelse.
På 1960-talet hängde hon med Hep Stars, i början av 70-talet sjöng hon med Duke Ellington och senare blev hon ”Bordellmammas dotter” i Johnny Bodes regi. Men därefter slocknade strålkastarljuset för Lena Junoff. Hon – eller människor i hennes närhet – hade bränt bro efter bro till artistkarriären.
Häromåret, när Johnny Bodes hundraårsjubileum skulle firas, klev hon åter fram i rampljuset och framförde låtar från undergroundklassikern Bordellmammas dotter i Göteborg. Det blev startskottet till en mycket märklig radiodokumentär, som den 16 mars 2014 premiärsänds i Sveriges Radio P1.
Journalisterna bakom dokumentären, Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, beger sig i programmet hem till Lena för att intervjua henne som en del av arbetet med en film om Johnny Bode. Men Lena pratar hellre om annat. Om sig själv. Om alla kändisar hon träffat och arbetat med. I början är Bo och Bengt inte ens säkra på att det är Lena Junoff de träffar.
Av intervjun som ska handla om Johnny Bode blir det inget. Istället ska de provfilma ett teveprogram där Lena lagar mat med kändisar. Kort sagt – det är rena rama cirkusen.
Det skulle vara enkelt att avfärda Lena Junoff som en bitter mytoman. Men under programmets gång lyckas programmakarna komma Lena in på livet. Och bakom alla historier och vilda infall visar sig en person med självinsikt och som lyssnare kommer man närmare en sannare bild. En sannare bild som inte nödvändigtvis är mindre storslagen.
Sunkit har fått ta del av dokumentären i en råklippt version och vi törs lova en sak: är du det minsta intresserad av svensk sunkadelisk kulturhistoria så vill du inte missa Primadonnan från Hisingen. Programmet sänds följande tider:
- Söndag den 16 mars kl. 15:03
- Lördag den 22 mars kl. 23:07
- Måndag den 31 mars kl. 00:02
Uppdatering: Länk till programmets sida på Sveriges Radios webbplats.
Foto: Bengt Löfgren.
Rufus Harley var redan tidigt på 1960-talet en erkänd tenorsaxofonist. Han blev också den störste säckpipespelaren i jazzens historia. Ja, kanske den ende. Det låter som ett skämt, men Rufus Harley lyckades på 1960-talet göra respektlös, svängig, samtida jazz med sin säckpipa. Albumet The Pied Piper of Jazz (med inspelningar från omkring 1966-1967) är ett mästerverk. Roland Kirks halvt galna jazz ligger ganska nära, fast framfört på ett instrument som måste kallas oortodoxt i sammanhanget. På senare år har han medverkat på skivor med bl.a. Laurie Anderson, The Roots och Herbie Mann.