Världens första synthpopplatta – Hans Edlers legendariska Elektron Kukéso finns åter i lager

Äntligen, utbrast vi när kultkungen Hans Edlers kultklassiker Elektron Kukéso gavs ut på CD. Äntligen, kan vi åter utbrista när denna sedan länge utgångna platta nu åter finns i – ett mycket begränsat – lager. Passa på, Sunkit är ensamma i världen om detta och när den är slut så är den tvärslut.

Vem är Hans Edler och hur kan man förklara det faktum att han 1971 släppte världens första LP-skiva med synthpop? Ja, var ska man börja? Egentligen är det hela ett mysterium.

Hans Edler var en av 60-talets popkungar. Inte den störste, men definitivt ett av de kända namnen i 60-talets svenska popvåg. Tidigt började Hans att ge ut skivor på eget bolag, och det är med etiketten Marilla vi känner honom som de galna idéernas och uppfinningarnas unge fader. Om man kunde hitta en utstakad, envis linje hos Bert Karlsson och hans Mariann – så guppade Hans Edler i bakvattnet med helt oförutsägbara satsningar. Barnskivor och dansband blev med tiden Marillas framgångsrecept, men på vägen dit provade Hans Edler det mesta.

Till exempel anmälde han sig till en kurs i elektronmusik. För att göra framtidens pop.

Självklart finns det andra skivor som kan sägas vara föregångare inom synthmusiken. Men frågan är om inte Elektron Kukéso är helt ensam i sitt slag, eftersom den faktiskt är tänkt att låta som popmusik. Och det gör den inte.

Skivan låter bara som Elektron Kukéso.

Sedan länge är plattan en eftersökt och internationellt upphöjd milstolpe i populärmusikens historia. Tommy Apelqvist gav 2004 ut den på CD, i ett mycket ambitiöst format med tidigare outgivet material och en omfattande beskrivning av hur albumet kom till. Även den upplagan har sedan länge varit slutsåld och mer eller mindre omöjlig att få tag på.

Tills nu. I samband med en flytt hittade Tommy ett litet bortglömt lager, som nu Sunkits affär köpt in. Från och med idag kan du köpa CD-utgåvan av Elektron Kukéso. Ta chansen att äga ett stycke musikhistoria. (Samtidigt ger du ett litet stöd till Sunkits verksamhet.) Observera alltså att lagret är begränsat.

Skivan kostar 99 kronor och frakten 29 kronor. (Fraktavgiften är densamma, oavsett hur mycket du beställer, så passa på att botanisera…)

Läs mer om Elektron Kukéso och beställ skivan här.

Elektron Kukéso med Hans Edler

Hans Edlers gjorde den första synthpopskivan i Sverige – ja, kanske i världen. Trots att Elektron Kukéso ignorerats av den etablerade kulturvärlden i 40 år är dess betydelse enorm.

Obs! Skivan är slutsåld hos Sunkit.com.

Hans Edler: Elektron Kukéso [ CD-omslag ]En av de få internationellt betydande svenska LP-skivorna äntligen på CD! Äntligen tillgänglig överhuvudtaget! Hans Edler, popidolen, promotorn, entreprenören, skivbolagsbossen… syntharen? Javisst, Hans Edler skapade redan 1971 den första dataprogrammerade popplattan. Vänta dig det mest oväntade av Elektron Kukéso, en milstolpe i populärkulturens historia. Skivbolaget Boywonder har gjort ett enormt arbete med att restaurera skivan (mastertejperna är sedan länge borta). Med skivan – i vackert digipackomslag – följer en omfattande booklet som berättar hela historien om skivan, med massor av unika bilder! Dessutom med ett sanslöst skruvat extramaterial, inspelningar som Hans Edler ratade. Det är sant: detta är en sensation!

Hans Edler
Elektron Kukéso
CD, ca 40 min. Boywonder 2004.
Pris: Slutsåld

Låtar på skivan

  1. Jag söker efter kärlek Provlyssna (MP3-format)
  2. Långt bort
  3. Vi hör ett skrik
  4. Leka med ord
  5. Romantiken
  6. Fattig man söker efter mat Provlyssna (MP3-format)
  7. Säg vad är det
  8. Oändlig
  9. My third eye (unreleased bonustrack)
  10. Out of the body (unreleased bonustrack)
  11. Miscalculation (unreleased bonustrack)
  12. Lovedust (unreleased bonustrack)
  13. X-1111 (unreleased bonustrack)
  14. Original basic (unreleased bonustrack)
  15. Ongoing (unreleased bonustrack)

Hans Edler

Hans Edler är en ensam milstolpe i svenskt musikliv. En herde för tusen tokiga skivprojekt.

Hans Edler i EMS-studion 1971Ett fenomen i svensk populärmusiks historia. Började sina dagar med att sjunga på skoldanser i slutet av 1950-talet (ibland tillsammans med Leif "Burken" Björklund). Stolt ägare av en av Sveriges allra första fendergitarrer. Bildade gruppen Mike Doughan and his Ghost Riders, som gav ut tre singlar 1963-64. Bandets trummis – Börje Forsberg – startade senare i livet skivbolagen Tyfon och Black Mark (med bl.a. Bathory i stallet). Hans Edler fortsatte vidare med gruppen We 4 och i samma veva byttes sune-looken ut mot dito mods. Gruppen uppträdde tidigt i teves Drop In, vilket fick debutsingeln Remember att bli en hit (2:a på Tio i topp och 3:a på Kvällstoppen).

Vid en vild konsert skadades Edlers ena öga och han fick därefter bära lapp för ögat, vilket efter konvalescensen blev bandets gimmick. Gruppen hann på kort tid byta skivbolag, strula med managers och upplösas innan sista singeln gavs ut.

Hans Edler blev 1966 soloartist och närmade sig sakta men säkert svensktopp och schlager. Under 1970-talet prövade han på disco och – med stor framgång – klassisk rock’n’roll.

Marilla

Hans Edler: Elektron Kukeso [ CD-omslag ]1969 startade Hans Edler det legendariska skivbolaget Marilla, med en bisarr och otroligt blandad utgivning. Edler fungerade som skivbolagets chef, producent, låtskrivare och arrangör. Han gav ut de mest underliga artister och skivor. Inte minst kom det på Marilla ut en rad barnskivor.

Bolagets lyckokast var serien Jukebox Grafitti, där Edler själv sjunger klassiska rocknummer blandat med svenska versioner av discolåtar, reggae m.m. Baksidestexten till volym 4 berättar att

"Det är smeksamt ibland, det är hårt rockigt, det är disco-reggae-rock och rock-funky. Kort sagt: en varierad platta, som säkert kommer att tilltala de flesta"

Underligt nog var samlingarna framgångsrika och 1980 genomförde Hans Edler en folkparksturné i eget namn.

Hans Edler har också gett ut skivor med egen musik och i eget namn, bl.a. den första svenska synthplattan – ovan avbildade – Elektron Kukeso från 1971.

Andra legendariska soloskivor är Dirty Sally och Space Vision.

Dirty Sally kom i två olika utgåvor, omslagen är annorlunda men skivnumret detsamma. Troligen fick Edler nobben i skivaffärerna med den första tryckningen (omslaget pryds av Hans Edler med bar överkropp och någon sorts matta som mantel… ska troligen se ut som leopardskinn, men…). Den senare (och ovanligare) har ett mer neutralt omslag med Hans Edler i vit kostym mot rött sammet. Från 1975.

Space Vision är tidstypiskt nog rockig synthmusik. Hans Edlers popbakgrund möter fascinationen för "det nya", för rymden och för synthljuden i sig.

Omslaget är målat av den (då) berömde sci-fi-författaren och serietecknaren Eugen Semitjov. Skivan är inspelad på bl.a. Polarstudion och den sedvanliga musikeliten medverkar, t.ex. Rutger Gunnarsson på bas och Ola Brunkert på trummor. Kom 1979 på Europe-records (Edlers egna efter Marilla).

Hans Edler är fortfarande aktiv i branschen, nu i bolaget Hans Edler Music.

Källor

Stor del av Hans Edlers tidiga historia är hämtad från Stora popboken (Premium Publishing).

Av Magnus Nilsson

Hans Edler minns

Hans Edler på Konserthuset den 15 oktober 2004

Omgärdad av 25 musiker på Konserthuset bjöd Hans Edler på en nostalgisk tillbakablick på sitt kära 60-tal. Det blev en underhållande helafton i fint sällskap.

Han är långt ifrån att vara någon nationalklenod, Hans Edler. Få minns hans relativt korta period som popstjärna på 60-talet och hans dagar som skivbolagsdirektör hyllas bara av de som samlar det riktigt obskyra. Hans Edler har som artist inte gjort skivor sedan 1980-talet. Ändå kan han hyra in sig på Konserthuset i Stockholm, fylla scenen med en stråkorkester, popband, gästartister och två (anmärkningsvärt bra) körsångerskor – och i princip sälja ut varenda stol!

Inte illa gjort av en 59-åring som inte är mycket mer än habil, duglig, varken som sångare, gitarrist eller låtskrivare!

En stor del av framgångsreceptet är Hans Edlers mycket omtyckta nostalgigalor på – främst – Tyrol i Stockholm. Under årens lopp har han samlat ihop en trogen skara generationskamrater som följer honom i vått och torrt, om så genren är country, rock, pop eller temat elvisimitationer. Hans Edler drar folk, så är det – oavsett om det står om honom i tidningarna eller inte.

Men det räcker inte riktigt som förklaring. Jag tror att Hans Edlers eget lynne spelar en viktig roll.

I programbladet citeras Hans Edler om utmaningen att själv stå i centrum på Konserthusets stora scen:

"Jag missar aldrig en chans att bryta nacken av mig."

Det är i det perspektivet man får se honom; den spontane, mannen som gör vad som faller honom in, kisen från söder om Söder som är lite full i fan. Hans Edler vågar också genomföra det som faller honom in.

För visst måste det vara en artists dröm, att kunna hyra Konserthuset för att fira sitt 40-årsjubileum, men det är också en utmaning som bör ge den mest förhärdade rejält med fjärilar i magen (och en revisor gråa hår av ängslan).

Hur gick det då?

Hans Edler på Konserthuset den 15 oktober 2004Bra, tycker jag. Hans Edler berättade mellan låtarna både kända och hittills okända annekdoter om livet som ung popartist, med en hel del dråpliga detaljer, och lotsade publiken genom 1960-talets stora hits. Och det lät bra. Framförallt om omgivningen. Stråkensamblen under ledning av Victoria Mårtensson spelade snyggt och smakfullt. Popgruppen – med tre gitarrister! – kom från gräddan av dåtidens popmusiker (t.ex. legenden Hasse Rosén) och de spelade både bra och med spelglädje. Körtjejerna Hanna Wanngård och Helene Genym var snudd på sensationellt bra.

Hasse själv höll igång bra, men var inte den som lyste klarast rent musikaliskt.

Ganska många klassiker avverkades under kvällen. Vissa kändes som att man slarvade sig igenom och då blev det lite för mycket coverband och nostalgiafton för min smak. I några, lite lugnare spår närmade man sig underhållningsmusiken – och då var det faktiskt rent ut sagt fantastiskt! Plötsligt förstod jag fullt ut varför James Last drog fulla hus när han var som bäst, och tuffast, under en period på 1970-talet.

Lite synd var det, att Hasse slutade både den musikaliska vandringen och berättelsen om sitt eget liv alldeles för tidigt, rent kronologiskt. Det finns säkert en förväntan från hans trogna fans att det ska handla om deras gemensamma ungdomstid. Men ett 40-årsjubileum handlar inte bara om starten, det borde finnas åtminstone ett litet utrymme även för en fortsättning och för ett nu.

Förresten: Grattis, Hans Edler, på 40-årsdagen!

Hans Edlers The Remember Concert gick av stapeln den 15 oktober 2004.

Bland många duktiga musiker vill jag särskilt nämna tyske Derek Martin på gitarr, Bert Östlund på klaviatur och Jan Bråthe på bas.

Av Magnus Nilsson

Hans Edler i London

Sunkit reste till London för att gå på nostalgisk popgala. Inte så mycket för banden, som för arrangören: Hans Edler.

Hans Edler är på krigsstigen. Den gamle popartisten, promotorn och uppfinningarnas fader nöjer sig inte med att bli vid det gamla. Efter flera års framgångar på Tyrol, där han arrangerar nostalgiska rock-, pop- och countrygalor för en åldrande och köpstark publik, är Hans Edler fortfarande hungrig. I år arrangerar han galor på fler orter i Sverige och i mars expanderade han t.o.m. utanför rikets gränser… mitt i hjärtat av popvågen: på anrika Palladium i London.

Självklart reste Sunkit dit. För att se, men framförallt njuta av idén, ”Hans Edler, the man who never sleeps”.

Palladium i London, exteriör. Foto: Magnus Nilsson
Palladium i London 2003-03-09. Foto: Magnus Nilsson.

Jag ska erkänna det med en gång: Hans Edler var en perifer artist för mig när vi startade Sunkit. Han var inte mer än en corny kille som gav ut skivor på egen etikett, till synes ganska desperat famlande efter minsta halmstrå… en bakgatornas Bert Karlsson.

Men med tiden inte bara nyanseras bilden (t.ex. visar det sig att Edler var starkt inspirerad av tidningen Mad på 1960-talet, detta ihop med en kraftig rastlöshet är förklaringen till de många galna skivprojekten), idag beundrar jag honom uppriktigt för det han åstadkommit och för hur han har gjort det.

Jag har vid tre tillfällen varit på Hans Edlers galor på Tyrol, ärligt talat är de ganska tråkiga. Artisterna är genomgående sådana som har sin storhetstid bakom sig, publiken har definitivt sin ungdom bakom sig (jag och Burt är i yngre medelåldern och är nästan alltid yngst) och musiken som framförs görs alltid bättre av någon annan… Mats Rådberg & Rankarna var Sveriges största countryband någonsin. Men visar det inte idag. Så enkelt är det.

Det är inget fel med det, men det är inte för artisternas skull man går på Hans Edlers arrangemang. Det är för Hans Edler.

Efter alla år genomför Hans Edler sina galor med en enorm skicklighet. Dels slår han ihop jobben på ett smart sätt, dels framträder han själv med stor säkerhet. Han arrangerar alltid en (exempelvis) 60-talsgala dagen innan en (exempelvis) rock’n’roll-gala. På så sätt koncentrerar han hårt arbete för två evenemang till att i praktiken motsvara ett.

Hans Edler på Palladium. Foto: Magnus Nilsson
Hans Edler på Palladium. Foto: Magnus Nilsson.

Hans Edler är på dessa galor en avspänd, vältalig, engagerande konferencier. Det märks att han har vanan inne och inte behöver be någon om ursäkt (även om han en gång fällt repliken ”är jag inte skyldig dig pengar, förresten” när han välkomnade en artist).

Självklart var Burt och jag fyllda av förväntningar när vi satte oss på planet (okej: sprang i vild panik genom passkontrollen för att hinna med, men ändå…) mot London. Inte så mycket på banden – Spotnicks, John Leyton, Tremolos osv. – som Hans Edler själv. Skulle det bli fiasko, halvfullt med bara ditresta svenskar…? Nej, Hans Edler brukar ha mer i bakfickan…

Och självklart hade han det. Palladium, som han hyrt på en söndag då teaterns vanliga show har stängt, fylldes snabbt av i huvudsak britter… som alla verkade ha varit med på ”the good old days” (förresten såg jag denna kväll den mest fantastiska hämthårsfrisyren någonsin, typ ”skallig rockabilly som inte vill låtsas om att han är skallig”).

Hans Edler är inte de stora annonsernas man, så vi gissar att de medverkande grupperna har sina fans som dras till den här typen av evenemang. Även i England tycktes Edlers koncept vara hett eftertraktat, det här var en stor grej för fansen, även i en stad som rymmer lika många invånare som hela Sverige (och lika många svenskar som Norrköping).

Det hör till historien att Burt drabbades av ett kraftigt ryggskott mindre än tio minuter efter att vi kommit till hotellet. Vi bestämde oss för att försöka gå på galan ändå, men att stanna kanske 30-45 minuter. Det stämde ändå väl överens med mitt intresse för musiken.

Vi hann bara se Tremolos och Spotnicks. Båda skötte sig över förväntan, det kändes att de hade repeterat och att de hade en tanke med sina framträdanden.

Hans Edler förvånade något som konferencier. Han var märkbart nervös, talade fort, fort på skolengelska… och det gjorde det svårt att få igång publiken. Han inledde också med att spela en gammal evergreen från perioden, men bara en vers och en refräng… det räckte inte för ljudteknikern att ställa nivåerna, så Edlers försök att värma publiken kantades av rundgång och försvinnande gitarrkomp.

Spotnicks på Palladium. Foto: Magnus Nilsson
Spotnicks på Palladium. Foto: Magnus Nilsson.

Med Edlers rutin var det förvånande. Inte så illa att man led med honom, men det kändes stelt, konstlat.

När vi nu nått vårt mål, att ha sett Hans Edler inleda sin nostalgigala inför ett i det närmaste utsålt Palladium i London (samt att Burts rygg sa ifrån), så lämnade vi lokalen.

Den bästa händelsen har jag sparat till sist: vi hamnade i samtal med vår närmaste granne i stolsraden… ett svenskt par. Vi kom att prata om syftet med resan och det framkom att damen i sällskapet var där för att hon var ”lite släkt med de som arrangerar”. När hon räcker fram handen och presenterar sig som Magoria inser jag att detta är resans mål… jag har skakat hand med Hans Edlers dotter!

Magoria, som själv är artist med framgång i t.ex. Ryssland och Japan, var väldigt road över att vi rest till London inte för att se Spotnicks och de andra banden, utan för att se hennes pappa.

En av de främsta minnena från Sunkits – hittills – sjuåriga existens.

Efter denna framgång, så lär Hans Edler återvända till London (omvänt lär flera av de brittiska grupperna komma till Tyrol vad det lider)… och vi kommer att vara där.

Dessutom: det är trevligt att se körsbären blomma i början av mars. Det kan man göra i London.