Jean-Jacques Perrey och Dana Countryman – ett äktenskap från rymden

I mitten av förra seklet var rymden och framtiden föremål för ett intensivt svärmeri inom populärkulturen. Rymdpop var en hel genre, och Jean-Jacques Perrey var en av föregångarna. Idag gör han, tillsammans med Dana Countryman, musik som inspireras av den tiden. Och det är faktiskt bra.

Att Jean-Jacques Perrey och Dana Countryman arbetar tillsammans kan ses som ett sunkadeliskt marriage made in heaven.

Franske synthpionjären Jean-Jacques Perrey (född 1929) gjorde redan på 1950-talet sensation med sin elektroniska musik och var en ivrig ambassadör för klaviaturinstrumentet Ondioline; som uppfanns av landsmannen Georges Jenny redan 1941. Kring 1959 flyttade Perrey till USA och blev där vän med bland andra Robert Moog och Gershon Kingsley. Tillsammans med Kingsley bildade han den legendariska duon Perrey and Kingsley, som gav ut två album, de inflytelserika mästerverken The in Sound from Way Out! (1966) och Kaleidoscopic Vibrations: Spotlight on the Moog (1967).

Dana Countryman (född 1954) gav under åren 1996-2003 ut tidskriften Cool and Strange Music Magazine, en grundligt genomarbetad och banbrytande publikation om incredibly strange music. Dana Countrymans betydelse för att sätta ljus på den udda och bortglömda populärmusiken kan inte överskattas. Han är också , såsom av en händelse , en entusiastisk samlare och utövare av gamla elektroniska klaviaturinstrument.

Sedan några år tillbaks spelar Jean-Jacques Perrey och Dana Countryman tillsammans. Samarbetet har hittills resulterat i två album: The Happy Electropop Music Machine! (2006) och Destination Space (2008). Det är två fullmatade skivor med bedagade synthar och referenser till 1950-talets amerikanska rymdromantik. Space age pop i ett nostalgiskt, och lustfyllt, perspektiv.

Det kan tyckas märkligt att blicka bakåt på en musikstil som i hela sitt väsen blickade framåt. Att vara nostalgisk över åldrad avant garde; är inte det lite unket? Det är kanske en smaksak, men det är ändå svårt att argumentera mot att det är just Jean-Jacques Perrey som gör det. Han liksom uppfann hela grejen.

Debuten The Happy Electropop Music Machine! är dessutom en väldigt bra platta. Här går Perrey och Countryman runt i genrens alla huvudfåror och sidospår och bara njuter. Deras första samarbete sprudlar av uppfinningsrikedom och fantasi. De måste ha kluckat av glädje i studion och hela skivan bör vara en våt dröm för radiosportens musiksättare.

Uppföljaren Destination Space är mer begränsad, främst därför att den håller sig snävt inom samma tema , rymden. Och det blir till sist en aning enahanda. Om än både välgjort och genretypiskt.

Skivorna är utgivna på Oglio Records.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Bruce Haack var den störste elektroniske pionjären

Han utvecklade den elektroniska musiken i alla riktningar, redan på 1950-talet. Han byggde egna synthar och spelade futuristisk musik för barn. Bruce Haack var på egen hand ett helt fenomen.

Bruce Haack
Bruce Haack

Bruce Haack (uttalas ”hack” som i ”att hacka”) föddes den 4 maj 1931 i Rocky Mountain House i provinsen Alberta i Canada. Han dog den 26 september 1988.

Bruce visade tidigt ett stort musikaliskt intresse. Han började spela på familjens piano redan som fyraåring och vid tolv gav han pianolektioner. Under tonåren spelade han i lokala countryband.

Bruce Haacks uppväxt i en liten stad på den kanadensiska prärien kom att prägla honom starkt. Det var litet, det var isolerat och det var ganska tråkigt. Musiken blev en räddare, och han gick helt upp i den. Han ska också ha haft kontakt med lokala indianer, deltagit i deras pow-wower och experimenterat med peyote (en kaktus som man kan framställa droger av).

Bruce sökte sig vidare i livet. Han sökte till en musikhögskola, men fick avslag med motiveringen att han inte läste noter tillräckligt bra. Istället började han studera psykologi vid Edmonton University. Tiden här fylldes också av musik. Bruce skrev musik till skolteatern, hade egna radioprogram och spelade i ett band. Mitt i all musikalisk aktivitet lyckades han faktiskt också ta examen i sitt huvudämne, och intresset för psykologi hade säkert stor betydelse för att han senare kom att arbeta med musik och barns inlärning.

Efter universitstiden kom Bruce 1954 till New York. Med hjälp av ett stipendium från den kanadensiska staten började han studera musik på anrika The Juilliard School. Här mötte han Ted Pandel, som också skulle komma att bli kompositör av elektronisk musik , och som blev en av Bruces närmaste vänner.

Men det konservativa Juilliard var ingen bra miljö för den självständige och musikaliskt gränslöse Bruce Haack. Efter åtta månader hoppade han av och började sin snåriga karriär som kompositör och artist. Han byggde egna instrument, han skrev klassiskt, han skrev musik till dansföreställningar och teatrar, han skrev poplåtar till skivbolag som Dot Records och Coral Records.

Han fick under denna tid uppdraget att skriva balletmusik för belgisk teve. Detta resulterade i stycket Les Etapes, en blandning av bandade samplingar, elektroniska instrument, violin och sopran. Jag vet inte hur musiken lät, men uppsättningen skvallrar om att Bruce redan på 1950-talet experimenterade långt utanför de gängse ramarna.

I början av 1960-talet var rymd och framtid stora teman i all amerikansk populärkultur. Bruce Haacks hembyggda synthar väckte allt större intresse och han började plötsligt dyka upp i teveprogram som The Tonight Show med Johnny Carson. Ofta i sällskap med Ted Pandel. De kunde spela på instrument som Dermatron, en rörelse- och värmekänslig synth… och saker som folks pannor. I ett av programmen I’ve Got A Secret från 1966 framför duon musik spelad på tolv ”kromatiskt stämda” unga damer!

I New York lärde Bruce känna dansläraren Esther Nelson. Tillsammans med henne startade Bruce Haack och Ted Pandel skivbolaget Dimension 5 Records, vars utgivning helt ägnades åt elektronisk undervisningsmusik för barn. 1962 släpptes den första skivan , Dance, Sing and Listen , och de närmaste åren skulle det komma ytterligare tio album i samma stil.

Barnskivorna på Dimension 5 gjordes som sedvanliga barnskivor. ”Häng med i musiken och sångerna, härma och rör dig”. Det hade gjorts tidigare och görs än idag. Det unika med Ester Nelsons och Bruce Haacks samarbete var den elektroniska, futuristiska musiken och den ofta hämningslösa fantasin. Haack hade ingen teknisk utbildning, men experimenterade fram synthar, modulatorer och effektboxar efter eget huvud.

Hela 1960-talet var en blomstrande tid för Bruce Haack. Även det ofta moraliserande och konservativa offentliga livet i USA välkomnade det nyskapande och futuristiska. Gärna med inslag som förde tankarna till rymden. Chris Kachulis, Bruces vän och manager, fixade en lång rad reklamuppdrag. I mitten av decenniet gjorde Bruce Haack jinglar och reklammusik för varumärken som Parker Brothers, Goodyear, Kraft och Lincoln. Samtidigt fortsatte Bruce att introducera elektronisk musik och synthar på teve.

Det var också Chris Kachulis som fick Bruce Haack att upptäcka den psykedelisk rocken i slutet av 1960-talet. Med sitt första rockalbum gjorde Bruce Haack 1970 debut på ett stort bolag. Columbia Records släppte Electric Lucifer, Haacks magnum opus som står sig väl bland rockhistoriens stora klassiker. Haack lyckas kombinera konstmusik, moogar, tidiga Kraftwerk, monotoni, psykedelia, satanism, hemlagad vocoder… Allt förpackat i ett häpnadsväckande snyggt omslag, signerat Isadore Seltzer.

Efter Electric Lucifer började Bruce att samarbeta med en annan elektronisk kompositör, Raymond Scott. Samarbetet resulterade inte i någon skiva, men Scott introducerade två nya maskiner för Bruce: Clavivox och Electronium.

Bruce Haack fortsatte att utforska rock- och popmusik. Nästa album var Together, som 1971 släpptes på Dimension 5. Skivan lanserades som en barnskiva och av någon okänd anledning valde Bruce att framträda under pseudonymen Jackpine Savage. Därefter följde en rad barnskivor, men det blev inga fler rockalbum på andra bolag. I slutet av 1970-talet spelade Bruce in två rockalbum, Haackula (1978) och Electric Lucifer Book 2 (1979), men dessa gavs aldrig ut under sin samtid.

Varför följde han inte upp Electric Lucifer? Kanske var han svår att samarbeta med, kanske fanns det en trygghet i att barnskivorna såg till att det stod mat på bordet? Jag vet inte, men det är bara att konstatera att Bruce Haacks musik i vår tid fått ett enormt uppsving.

Bland de skivor som återutgetts (eller släppts för första gången) vill jag särskilt rekommendera Electric Lucifer och Electric Lucifer Book 2 , som är i princip oumbärliga , samlingen Listen Compute Rock Home, som ger en bra och mycket underhållande överblick över barnskivorna på Dimension 5, samt den mörka Haackula. Det finns också en dokumentär, med den något missvisande titeln Haack: The King of Techno, från 2004. Den finns utgiven på DVD i USA, och har faktiskt sänts i svensk teve.

Under 1980-talet började Bruces hälsa att vackla och hans produktionstakt avtog. Skivbolaget drevs vidare av Nelson och Pandel, men de gav i huvudsak bara ut notböcker och återutgivningar på kassett. Med Party Machine från 1982, en nära åtta minuter lång låt som Bruce gjorde tillsammans med Def Jams grundare Russell Simmons, avslutade Bruce Haack sin skivkarriär. Han dog 1988 av hjärtfel.

Jag vill gärna citera den pojkröst som kommer in med kommenterar i Motorcycle Ride från Listen Compute Rock Home:

I love it, man. It’s the greatest.

Jepp, så är det. Bruce Haack är bara störst.

Av Magnus Nilsson

Diskografi

  • Dance, Sing and Listen, 1963
  • Dance, Sing and Listen Again, 1964
  • Dance, Sing and Listen Again & Again, 1965
  • The Way Out Record for Children, 1968
  • Electronic Record for Children, 1969
  • Electric Lucifer, 1970
  • Together, 1971
  • Dance to the Music, 1972
  • Captain Entropy, 1973
  • This Old Man, 1974
  • Funky Doodle, 1975
  • Ebenezer Electric, 1976
  • Haackula, 1978 (utgiven 2008)
  • Electric Lucifer Book 2, 1978-1979 (utgiven 2001)
  • Bite, 1981
  • Zoot Zoot Zoot, 1981
  • Hush Little Robot, 1999
  • Listen Compute Rock Home , The Best of Dimension 5, 1999

Källor

Länkar

Tack

Tack till Stefan Kéry, som introducerade mig för fenomenet Bruce Haack.

Diamanda Galás går på knock

Hon är känd som en demon både i operans och industrirockens värld. På Södra Teatern sågade Diamanda Galás, bildligt talat, i publikens själar med rostig fogsvans. Och med finess.

Diamanda Galás skrider in i (sjävklart) svart aftonklänning och sätter sig vid den dramatiskt upplysta flygeln. Hon ägnar inte publiken en blick. Ordet diva är inte i närheten , hon är majestätisk. Bredvid henne framstår teveserien Familjen Adams karaktär Morticia, en ofta förekommande och oundviklig referens, som fullständigt banal.

Inför ett i princip fullsatt Södra Teatern inleder Diamanda Galás med att ge prov på hela omfånget i sin röst. Det låter stundtals som ett tjuvlarm löper amok. Hon har också kapacitet för att hålla ut toner i vad som känns som en evighet. Det är en skolad sångerska som använder sitt verktyg som en rostig fogsvans.

Det är starkt att inleda med en sådan programförklaring, this is what you get. Inga kompromisser, inga eftergifter, ingen god smak, inget lagom. Samtidigt är det väl det som man förväntar sig av henne.

Hennes insats förvånar inte, men imponerar. Och i ärlighetens namn hade jag nog väntat mig än mer apart musik. Det är kanske det som förvånar istället… Diamanda Galás beskrivs ofta som en , konstnärligt framstående, men dock , freakshow. I själva verket är hon absolut fokuserad, hon är ett med sitt ämne. Och hon vet vad hon håller på med: Sången är redan legendarisk, även som pianist är hon fantastisk.

Diamanda Galás markerar att en låt är slut med att vända publiken ryggen. Hon dricker stora klunkar vatten, vänder sig kort mot publiken i ett tyst ”thank you” med ett vridet leende; som att hon just svalt en ättiksgurka.

Konserten går i saknadens och livssorgens tecken, temat är musik skriven av människor i exil. Det blir en hel del blues, och det är, åtminstone för mig, i just bluesen hon verkligen blommar ut. Hennes närvaro i musiken fullständigt pulvriserar de ofta trötta formerna av blues som spelas i vår tid.

Jag gillade Diamanda Galás tidigare. Nu har jag också insett hennes storhet. Det här är helt enkelt en av de största musikaliska konstnärerna, punkt.

Efter att under en dryg timme ha blivit överkörd av tåget känns uppmaningen naturlig: Motörhead , det är dags att gå i pension, bluesrockare , gör om, gör nytt, gör rätt… och industrirockare , klipp er och skaffa er ett jobb. Er tid är över. 😉

Av Magnus Nilsson

Länkar

Jeanette Lidén kliver rakt in på tronen

Hon gör musik som ingen annan och spelas flitigt i P3 Rock. Utan att vara det minsta rock. Jeanette Lidén är redan en legend och kliver rakt in på Sunkits tron.

Jeanette Lidéns skiva Till den finaste jag vet (omslag)
Jeanette Lidéns skiva Till den finaste jag vet

För det mesta måste en artist eller en låt få en viss patina för att platsa på Sunkit. Det kan bero på att samtiden färgar av sig för mycket på intrycken, men också på att musik behöver tid för att mogna hos mottagaren. Det senare gäller inte minst för oss konservativa och svårflörtade snobbar på området.

Men ibland stiger de fram, de artister som lyckas få allt att falla på plats och som lyser helt och hållet i egen kraft. Jeanette Lidén är en sådan artist.

Jeanette Lidén är inte en i gängse mening ”bra” artist, det är helt klart. Jag skulle nog vilja gå så långt att ta bort hennes insats från bedömningsskalor som bra och dåligt. Jeanette Lidén har däremot gjort en skiva på eget bevåg, tonsatt (eller vad vi ska kalla det) sina texter och sjunger (eller pratsjunger) dem på ett helt eget sätt. Ett helt eget sätt.

Eftersom hon också har distribution på skivan Till den finaste jag vet (DFR 2008), så har hon tagit risken att utstå spott och spe från allmänheten. Konstigt nog är det just spott och spe hon fått. Att ge sig ut i hetluften, trots en insikt om att man inte är världens bästa, kräver ju mod och det är underligt att detta mod av vissa människor måste tryckas ned.

Det kanske är naivt att tro något annat, vad vet jag.

Jeanettes texter handlar om relationer, och inte minst verkar det vara en trasig (?) kärlek till den Bernt, som skivan är tillägnad, som står i centrum. Texterna är mer att likna vid prosadikter och bara det är att göra det svårt för sig; Jeanettes sånger är väldigt svårsjungna.

Men storheten ligger i kombinationen sång och musik. Musiken är tekniskt sett okej. Först låter det som att någon med en uppsättning synthar har hjälpt Jeanette, men efterhand krackelerar låtarna och arrangemangen framstår som underliga… otroligt underliga, nästan omöjliga att spela. Vad har hänt?

Min Sunkit-broder Burt von Bolton, som är långt mer hemma på instrumentering än jag själv, visste genast besked. Jeanette har en synth där hela kompet finns med, och där synthen hjälper till med övergångar och intron. Man kan arrangera låtar så att det låter proffsigt, om än standardmässigt, utan att vara särskilt slängd i låtsnickrandet själv. Men funktionen kräver ändå att man kan spela den grundläggande låten. Det kan inte Jeanette.

Och då uppstår världens märkligaste musik.

Länkar

Tack

Tack till Håkan Persson.

Andy Votel – sunkspridare av rang

Han har en musikalisk häxkittel som rymmer det märkligaste bland det udda. Och han ger ut det på skiva. Häng med i Claes Lindmans hyllning till samlaren och spridaren Andy Votel.

Kan man tala om en levande internationell ”sunkadelicascen”? Om begreppet sunkadelica innebär ”fokus på udda och bortglömd musik” kan vi inte annat än basunera ut ett högljutt ”ja!”, och strax därefter kollektivt kapitulera inför den kringflängande skivsamlaren, skivbolagsägaren och DJ:n Andy Votels kulturinsats för musiken som omvärlden glömde.

Andy Votel, som egentligen heter Andrew Shallcross, är en brittisk elektronisk musikartist och skivproducent som var med och grundade skivbolagen Twisted Nerve och Finders Keepers Records. Han brukar dessutom designa omslagen till de olika släppen på dessa bolag.

Min introduktion till Votel var via en märklig mixplatta, som jag på inrådan av en gammal barndomsvän snarast borde flukta in på (med motiveringen att han trodde att jag som gillar ”gamla obskyra låtar” skulle uppskatta den). Skivan gick under namnet Music To Watch Girls Cry, släpptes 2003 på Fat City Records, och bestod av enda mix av en grotesk blandning bortglömda spår – hela 76 stycken inom loppet av 75 minuter! Skivan tog sig an alla tänkbara gamla vinylgenrer – allt från ett stort antal utsvävningar inom progg och rock från världens alla hörn, till indiska psykedeliska ljud, flummig fuktig funk, sängkammarsoul av det svettigaste slaget, charmigt primitiva elektroniska experiment och även förträngda eurovisionsschlagerfestivalsbidrag.

Den naturliga skeptiker som finns i oss alla skulle lätt kunna avfärda detta mastodontprojekt som ett migränframkallande lustmord (för att inte säga massmord) på allt vad musik innebär, men den spridda blandningen fungerar – inte bara förvånansvärt bra – utan över all som helst förväntan! Föreställ dig en turkisk schlager med hysteriska gitarrer, som snabbt och oväntat svänger över till en urvattnad karaokeblaskig instrumental barnprogramsvariant av The Beatles Hey Jude, som i sin tur övergår till en något olycksbådande demonisk kvinna som ger sin version av Donovans 60-talsklassiker Hurdy Gurdy Man, för att sedan följas upp av signaturmelodin till Roman Polanskis filmklassiker Cul-del-sac, och därefter landa i en pompös irländsk folkinstrumentsvariant av Simon & Garfunkels Scarborough Fair. Och när man tror att man hört allt den osannolika blandningen har att bjuda på, så susar ”vår alldeles egna” Pugh Rogefeldt in med den ordentligt svängiga, men tyvärr närmast okända 70-talsdängan Love, Love, Love! Incredibly Strange Music-härdsmältan är närmast total. Låtom oss helt enkelt fastställa att Music To Watch Girls Cry är alldeles för intensiv och kompakt för att sammanfattas här. Måste upplevas. Kan ej beskrivas nog detaljerat.

Music To Watch Girls Cry var för övrigt från början inte planerat som ett skivsläpp i ordets rätta bemärkelse, utan spriddes runt av Votel till sina vänner och bekanta, mest som ett hobbyprojekt. Votel tänkte att det skulle bli en producents mardröm att få loss rättigheterna till alla obskyra spår, men tack vare en insats från Fat City Records blev det hela en möjlighet, och skivan släpptes till allmänheten med lysande recensioner som följd. ”Andy Votel must have one of the coolest record collections ever” poängterade någon. Undertecknad instämmer till fullo.

Resan tar lyckligtvis inte heller slut där. Music To Watch Girls Cry har hittills fått två uppföljare:Â Songs In The Key Of Death samt One Nation Under The Grave (varav den sistnämnda släpptes november 2007) och originalkonceptet behölls med råge – det vill säga vansinnigt många låtar och genrer ur världens alla undanstädade vinylbackar på vanvettigt kort tid. Och Del 2 och 3 i serien levererar ordentligt även de. I ärlighetens namn kan jag inte bestämma mig för vilken av de mixplattorna jag gillar bäst – trots att de alla tre går på repeat i min spelare ohälsosamt ofta där hemma. Flukta in genast, lyder mitt råd.

Votel är inte bara skyldig till högst osannolika mixar utan även andra former av kulturgärningar som att släppa samlingsalbum på ovan nämnda Finders Keepers Records där han fokuserar på – just det – udda och bortglömd musik. När han hade profilerat sig tillräckligt som samlare av diverse undanstädade hits utgav han i januari år 2005 Folk Is Not A Four Letter Word, en högklassig sammanfattning av 60- och 70-talets dammiga folkmusikskivor vars medeltida influenser hade börjat nästla sig in i dagens moderna popmusik. Skivan följdes av flera liknande samlingar, med talande titlar som exempelvis Prog Is Not A Four Letter Word, Welsh Rare Beat, Well Hung – Funk-Rock Eruptions From Beneath Communist Hungary samt den logiska och hedervärda uppföljaren Folk Is Not A Four Letter Word, Volume 2 för att nämna ett fåtal. Samtliga skivor kan man köpa digitalt via skivbolagets hemsida snabbt, enkelt och framförallt helt lagligt. Man kan även provlyssna på alla spår innan ett eventuellt köp. Ordentligt bra jobbat.

Avslutligtvis vågar jag djärvt konstatera att Andy Votels lekstuga har utrymme för det mesta – allt från djupdykningar i subtropicálians vilda fuzzgitarrer till den mer vildsinta psykedeliska rockscenen såväl som andra rariteter inom rock och progg (men inte i den svenska, smala och på flera sätt infekterade betydelsen av ordet). En hisnande och trivsam resa genom bortglömd musikhistoria – redo att förvåna, förbrylla och förtjusa – väntar dig.

Länkar

Elektron Kukéso med Hans Edler

Hans Edlers gjorde den första synthpopskivan i Sverige – ja, kanske i världen. Trots att Elektron Kukéso ignorerats av den etablerade kulturvärlden i 40 år är dess betydelse enorm.

Obs! Skivan är slutsåld hos Sunkit.com.

Hans Edler: Elektron Kukéso [ CD-omslag ]En av de få internationellt betydande svenska LP-skivorna äntligen på CD! Äntligen tillgänglig överhuvudtaget! Hans Edler, popidolen, promotorn, entreprenören, skivbolagsbossen… syntharen? Javisst, Hans Edler skapade redan 1971 den första dataprogrammerade popplattan. Vänta dig det mest oväntade av Elektron Kukéso, en milstolpe i populärkulturens historia. Skivbolaget Boywonder har gjort ett enormt arbete med att restaurera skivan (mastertejperna är sedan länge borta). Med skivan – i vackert digipackomslag – följer en omfattande booklet som berättar hela historien om skivan, med massor av unika bilder! Dessutom med ett sanslöst skruvat extramaterial, inspelningar som Hans Edler ratade. Det är sant: detta är en sensation!

Hans Edler
Elektron Kukéso
CD, ca 40 min. Boywonder 2004.
Pris: Slutsåld

Låtar på skivan

  1. Jag söker efter kärlek Provlyssna (MP3-format)
  2. Långt bort
  3. Vi hör ett skrik
  4. Leka med ord
  5. Romantiken
  6. Fattig man söker efter mat Provlyssna (MP3-format)
  7. Säg vad är det
  8. Oändlig
  9. My third eye (unreleased bonustrack)
  10. Out of the body (unreleased bonustrack)
  11. Miscalculation (unreleased bonustrack)
  12. Lovedust (unreleased bonustrack)
  13. X-1111 (unreleased bonustrack)
  14. Original basic (unreleased bonustrack)
  15. Ongoing (unreleased bonustrack)