Dengue Fever bygger nytt och eget med djupa rötter i 60-talets Kambodja

Kan man förena amerikansk indierock med musikarkeologiska utgrävningar i det kambodjanska 60-talet? Klart man kan det, och Dengue Fever visar att man kan bygga nytt och eget på annans grund. I tisdags spelade de på Kägelbanan i Stockholm.

Under 60-talet och början av 70-talet var amerikansk populärmusik – förstås – en stor sak på barer och dansställen i Kambodja. Lite på samma sätt som Svensktoppen fylldes av angloamerikanska hits i svensk översättning var det här amerikanska och brittiska original som fick kambodjansk språkdräkt. Men de kambodjanska skivartisterna hade en mer avslappnad syn på upphovsrätt och att vara originalen trogen.

Det är det som gör den kambodjanska popen från den här tiden så speciell. Det är en vildsint blandning av traditionellt och nytt, kambodjanskt och amerikanskt, rock och schlager. Efter att de röda khmererna tagit makten och styrt landet under den senare hälften av 70-talet, så var spåren av den här kulturen i det närmaste utraderade.

Det var inte förrän samlingsskivan Cambodia Rocks kom 1994 som den tidiga kambodjanska rocken nådde ny uppmärksamhet, då främst i kretsar som samlade på garagerock eller exotica. Det här var ju långt före webben blev en dominerande plattform för att dela musik och musik som idag kan uppfattas som lite udda, uppfattades då som väldigt udda. Och var ofta väldigt svår att få tag på.

Och för att tala om något som uppfattas udda, så är Dengue Fever ett amerikanskt band som plockat upp den tidiga kambodjanska rocken, blandat den med ett skönt amerikanskt psykedeliskt groove och plockat in en kambodjansk karaokesångerska. Bandet bildades 2001 och debuterade på skiva med ett omtalat, självbetitlat album 2003.

Tisdagen den 13 oktober 2015 stod man på Kägelbanan på Södra Teatern i Stockholm. Bandet brukar bestå av sex medlemmar, men verkar turnera med enbart fyra – med sångerskan Chhom Nimol och gitarristen Zac Holtzman i spetsen.

Personligen har jag aldrig sett bandet live, men följt dem på skiva sedan debuten. Jag hade en diffus och löst grundad tro att bandet skulle vara mer akademiskt, mer troget originalmusiken, än som visade sig vara fallet. Och det är bara en fördel. Dengue Fever har en nördig fingertoppskänsla för det kambodjanska 60-talet, men de gör något med influenserna och är helt och hållet ett bra band i sin egen rätt.

En riktigt bra och rolig konsert, med en generöst tilltagen låtlista:

  1. Girl From The North
  2. Shave Your Beard
  3. New Year’s Eve
  4. No Sudden Moves
  5. Hold My Hips
  6. Tokay
  7. Rom Say Sok
  8. Uku
  9. Pow Pow
  10. Tiger Phone Card
  11. Sober Driver
  12. Only A Friend
  13. Cement Slippers
  14. One Thousand Tears Of A Tarantula
  15. Sni Bong (extranummer)
  16. Mr. Orange (extranummer)

Länkar

William Clauson firar 80 år

Vi gratulerar den legendariske svensk-amerikansk-mexikanske artisten William Clauson till sina 80 levnadsår. Under 2010 framträder han åter på flera håll i Sverige.

Den svenskamerikanske artisten William Clauson fyller i skrivande stund 80 år. Under dagen har han firat sin födelsedag med ett framträdande på Solnadals värdshus, bland annat tillsammans med Emilio Bobadilla från Clausons legendariska kompband Los Guaramex.

Under veckan som kommer finns det möjlighet att uppleva William Clauson på Solnadals värdshus på nytt, både den 6 och 9 maj 2010. Dessutom spelar han lite här och var i Sverige under sommaren – och hela juli framträder William på nöjesparken High Chaparral i Småland. Följ turnéplanen på William Clausons webbplats för aktuell information.

Det har blivit en ordentlig skjuts i intresset för William Clauson på de senaste åren. Inte så konstigt, med tanke på att det tidigare i princip inte fanns någon som helst information att tillgå om honom. När Sunkit började skriva om vad vi visste – eller gissade – för runt tio år sedan, så var vi nästan ensamma i världen (läs: På internet) om att överhuvudtaget nämna honom. Vilket fick den lite lustiga följden att amerikanska fans stakade sig igenom vår svenska text, och skapade egna myter därpå.

Sedan hörde luleåbon Mats Johansson av sig och kompletterade Sunkits biografi över William Clauson högst väsentligt. En dag hörde Williams son, Patrick Clauson, av sig och meddelade att pappa skulle uppträda i Sverige igen. Vi stämde träff för en intervju vid Solnadals värdshus, och gjorde en enkel intervju. Tyvärr har vi inte hunnit göra något av materialet, men den dagen kommer. Jag citerar min egen notis om mötet:

Mer då? Ja, William Clauson är oväntat lång, skulle tippa på straxt under 185 cm. Han röker cigarr. Han har snirklig mustasch och bär stor cowboyhatt. Très cool. Är det månne William Clauson som Thore Callmars Orkester sjunger om i klassikern Mustaschen?

Under förra året släpptes två cd med William Clauson , William Clausons bästa 1954-1975 och Evert Taube-favoriter (båda utgivna av Svensk Musik Kultur och distribuerade av Naxos). Till den första, en bra introduktion till artisten William Clauson, användes smickrande nog vår text till konvolutet.

William Clauson är uppvuxen i USA, men hade en av sina storhetstider i föräldrarnas hemland Sverige under 1960-talet. När han flyttade härifrån blev det i det närmaste helt tyst om fenomenet William Clauson. Som nämnts så gick det inte att få reda på om han var vid liv eller inte. Men hela tiden hade han bott i Tijuana i sitt älskade Mexico, och man kan väl konstatera att risken att hamna i ”medial radioskugga” var betydligt större innan internet slog igenom på det sätt som skett de senaste åren.

Sunkit var först med att skriva om William på nätet, och även om det är en ringa insats, så tror jag personligen att det har haft stor betydelse för det faktum att William Clauson åter står på svenska scener.

Stort grattis på 80-årsdagen, William Clauson!

Text och foto: Magnus Nilsson

Länkar

Thai Beat A Go-Go 1

Surf, rock, pop, schlager och tempelmusik har aldrig förr blandats så skönt som på Thai Beat A Go-Go. Här samlas thailändska guldklimpar från 1960-talet.

Obs! Skivan har utgått ur vårt sortiment.

Thai Beat A Go-Go 1 (Klicka för större bild)Under 1960-talet handlade det mesta av svensk rock och pop om att härma. Man ville låta som idolerna i England och USA, och man gjorde inte mycket för att dölja det eller hitta egna uttryck vid sidan av originalen. Så var det också i stora delar av världen, att man imiterade. Men i Thailand hade man inte bara den västerländska, massmediala tonårskulturen i bagaget – kanske är det en förklaring till att den thailändska populärmusiken under 1960-talet är en gudomlig blandning av fuzzande surf, primitiv rock’n’roll, britpop, tempelmusik, ostämda gitarrer och de ljud man hör i B-, nej, Z-filmer, precis innan vampyren dyker upp bakom pinjeträdet…

Från bookleten till Thai Beat A Go-Go 1 (Klicka för större bild)Stefan Kéry från skivbolaget Subliminal Sounds har ställt samman tre volymer av obskyra och – inte minst av thailändarna – bortglömda singelspår från 1960-talet, och en bit in på 1970-talet. Och eftersom det inte finns någon inhemsk marknad för gamla thailändska skivor, så ligger det flera års detektivarbete bakom dessa utgåvor. Därför varierar kvaliteten på de källor man har haft tillgång till. Det är dock inget som stör; tvärtom är Thai Beat A Go-Go något så ovanligt som ett riktigt storverk i världsklass!

Dessa samlingar är ett måste för dig som gillar skruvad musik, men också för fans av 60’s beat och exotica.

Diverse artister
Thai Beat A Go-Go 1
CD, Subliminal Sounds, 2004. Ca 55 min.
Pris: 149 kronor (+ porto) Skivan har utgått ur vårt sortiment!

Låtar på skivan

  1. Johnny’s Guitar: Kratae
  2. Payom Moogda: Tamai Sern Sae (Why do you walk like a drunkard)
  3. Vichan Maneechot: Dance Dance Dance
    Provlyssna (MP3-format)
  4. Sodsai Chaengkij: Skahe Baby Shake
  5. The Cat: Meow
  6. Starlights: Day Tripper
  7. Johnny’s Guitar: Bangsaen ’66
    Provlyssna (MP3-format)
  8. Der Dong Dang: Yipmerdai
  9. The Son of PM: Boongatanyon
  10. Payom Moogda: Loomsiah
  11. The Viking Band: Phom Rak Khoon Tching Tching (I really do love you)
  12. The Son of PM: James Bond Theme
  13. The Cat: Do the Watusi
  14. Louise Kennedy: Poo Yai Lee
    Provlyssna (MP3-format)
  15. Johnny’s Guitar: Supannahong
  16. Silver Sand: Kaw-Liga
  17. Johnny’s Guitar: Klongyao
  18. Paiboon: Yom Pha Barn Norn Pahwaa (Satan’s Nightmare)
    Provlyssna (MP3-format)
  19. The Cat: Hit the Road Jack
  20. Jiraphand Ong-Ard: Muay Thai

Thai Beat A Go-Go 2

Souliga saxofoner och väsande orglar. Tempeltrummor och distade gitarrer. Allt möts på Thai Beat A Go Go.

Obs! Skivan har utgått ur vårt sortiment.

Thai Beat A Go-Go 2 (Klicka för större bild)Den thailändska populärmusiken var under 1960-talet ett himmelrike för osannolika kulturkrockar. På de två samlingarna Thai Beat A Go-Go samlas underbart svängig och utflippad pop, rock och soul från thailändska vinyler från 1960-talet. Inte ens i Thailand har någon samlat på sig dessa pärlor, äldre inhemsk vinyl är inget hett samlarområde. Vilket egentligen är väldigt konstigt, denna samling är sensationell! Ibland är musiken riktigt vass, ibland ostämd intill månens baksida – men alltid en källa till glädje! En riktigt partajräddare!

Från bookleten till Thai Beat A Go-Go 2 (Klicka för större bild)Stefan Kéry från skivbolaget Subliminal Sounds har ställt samman tre volymer av obskyra och – inte minst av thailändarna – bortglömda singelspår från 1960-talet, och en bit in på 1970-talet. Och eftersom det inte finns någon inhemsk marknad för gamla thailändska skivor, så ligger det flera års detektivarbete bakom dessa utgåvor. Därför varierar kvaliteten på de källor man har haft tillgång till. Det är dock inget som stör; tvärtom är Thai Beat A Go-Go något så ovanligt som ett riktigt storverk i världsklass!

Så här skrev Nisse Hansson i Dagens Nyheter:

Från bookleten till Thai Beat A Go-Go 2 (Klicka för större bild)Varför lyssna på det här? Det är ju både gammalt och thailändskt. Så har det låtit när Stefan Kéry på plats har försökt rota fram tidig thailändsk rockhistoria … fyllda av entusiastiska försök att hantera den lika spännande som främmande rockmusiken. Resultatet är ibland väldigt konstigt, ofta sinnesvidgande, nästan genomgående omöjligt att inte älska.

Thai Beat A Go-Go är ett måste för dig som gillar skruvad musik, men också för fans av 60’s beat och exotica.

Diverse artister
Thai Beat A Go-Go 2
CD, Subliminal Sounds, 2004. Ca 55 min.
Pris: 149 kronor (+ porto) Skivan har utgått ur vårt sortiment!

Låtar på skivan

  1. Viparat Piengsuwan: YoK YoK (Jump Jump)
    Provlyssna (MP3-format)
  2. Surapon: Ding Dong
  3. Viparat Piengsuwan: Rak Tong Rorn (Love Passion)
  4. Waipot Petsuwan: Mia Chaa (My Darling)
  5. Tuangchai Boonparaksa: Mahn Kao Lah (What fun)
  6. The Reasons: Shimmy Shimmy Ko Ko Bop
  7. Sodsai Chaengkij: The Boat That I Row
    Provlyssna (MP3-format)
  8. Sakarin Boonpit: Kotmorn Yoop Yap (All Shook Up)
  9. Jakatchan: Soo Kwarm Rak Khorng Phom Doo Dai (You can see my love)
  10. Kabuan Moogda: Wairoon (Teenager)
    Provlyssna (MP3-format)
  11. Viparat Piengsuwan: Nai Teum (Cool Guy)
  12. The Traces: Je t’aime moi non plus
    Provlyssna (MP3-format)
  13. Suda Chuenbarn: Funky Broadway
  14. Pairote: Tee Makhuea Pok (Your Cheatin’ Heart)
  15. Sodsai Chaengkij: Lady Madonna
  16. T Zchien & The Johnny: Let Your Life Be Free
  17. Viparat Piengsuwan: Yim (Smile)
  18. Chai Muansing: Pee Kow Pee Ork (Ghosts Come and Go)
  19. T Zchien & The Johnny: I Find Only Dream
    Provlyssna (MP3-format)
  20. Surapon alias The Fox: Nang maew Pee (The Ghost of Catwoman)

Thai Beat A Go-Go 3

Den banbrytande serien samlingsskivor med thailändsk pop, rock och funk avslutas med en tredje höjdare.

Obs! Skivan har utgått ur vårt sortiment.

Thai Beat A Go-Go 3 (Klicka för större bild)Skivserien Thai Beat A Go-Go har satt ljus på en — i det stora hela — bortglömd musikskatt. Den thailändska populärmusiken från 1960-talet är många gånger svängig, fuzzig, funkig… och en lagom knasig blandning av österländskt, västerländskt och rena missförstånd. Samlingarna är milstolpar för oss som uppskattar genrer i exoticans kranskommuner, men har också tillräckligt mycket beat och distortion för att tilltala en rock’n’roll-publik.

På volym 3, som avslutar serien, har man nått fram till det sena 1960-talet och bitar av 1970-talet. Här finns exempel på funk och disco — i thailändsk, härligt knastrig upplaga. En lika fantastisk upplevelse som de tidigare två samlingarna.

Stefan Kéry från skivbolaget Subliminal Sounds har ställt samman tre volymer av obskyra och – inte minst av thailändarna – bortglömda singelspår från 1960-talet, och en bit in på 1970-talet. Och eftersom det inte finns någon inhemsk marknad för gamla thailändska skivor, så ligger det flera års detektivarbete bakom dessa utgåvor. Därför varierar kvaliteten på de källor man har haft tillgång till. Det är dock inget som stör; tvärtom är Thai Beat A Go-Go något så ovanligt som ett riktigt storverk i världsklass!

Dessa samlingar är ett måste för dig som gillar skruvad musik, men också för fans av 60’s beat och exotica.

Diverse artister
Thai Beat A Go-Go 3
CD, Subliminal Sounds, 2005. Ca 55 min.
Pris: 149 kronor (+ porto) Skivan har utgått ur vårt sortiment!

Låtar på skivan

  1. Jiraphand Ong-Ard: Thai Boxing
    Provlyssna (MP3-format)
  2. Supaphorn: Cham Chai
  3. Don: Sunshine Day
    Provlyssna (MP3-format)
  4. Supaphorn: Lua Chan See
  5. Erawan Band: Khon Muangkhan
  6. Duda Chuenbarn: Jong Wai Korn
  7. The Royal Sprites: Noom Rai Por
  8. Sakarin Boonpit: Pee Lah
  9. Duangdao Mondara & Chailai: The Black Super Man
    Provlyssna (MP3-format)
  10. Vimarn Naeramit: Heoow Sabat
  11. Flash: Where is the Love?
  12. Oriental Funk: Come Together
  13. Don: Soul Dracula
    Provlyssna (MP3-format)
  14. Panatda: Let’s Go!
  15. Panatda: Flash Disco
  16. Chanta: Changwah Disco
  17. Jiraphand Ong-Ard: Siamese Boxing
  18. The Law & The Sandy: Paradise in Bangkok

William Clauson

Svenskättad sångare från USA, som i mitten av 1950-talet i Mexiko kallades ”El Charro Güero” (den blonde cowboyen).

Mats Johansson i Luleå är en riktig Clauson-kännare och här delar han med sig av sina kunskaper:
William Clauson (klå:zn), svensk-amerikansk vistrubadur och folksångare. Född 2 maj 1930 i Ashtabula, Ohio, USA, av svenska föräldrar; mamman kom från Vetlanda och pappan från Viskafors. Pappan hette Klasson från början. Mellan två och sex års ålder bodde han med föräldrarna i Viskafors. Sedan flyttade familjen tillbaka till USA, denna gång till Kalifornien. Där nötte han kortbyxorna i Hollywood – granne med den glamorösa friluftsarenan Hollwood Bowl, varifrån hans läxläsning regelbundet distraherades av berömda musikaliska storheter.

Redan vid tio års ålder visste han att han ville bli artist. Med hjärtat i halsgropen ställde han upp i en barnartisttävling i Hollywood Bowl och korades till ”All American Boy” – toppen för ett amerikanskt gossebarn, inte minst ur föräldrarnas synpunkt. Vid samma tid började han ränna i filmateljéerna och gjorde sin första ”filmroll” i skuggan av stjärnor som Ginger Rogers och Ray Milland i The Major and the Minor – någonting i dur och moll alltså, vilket också skulle bli hans framtidsmusik. Unge William Clauson medverkade i ett 25-tal filmer under Hollywoodåren och han har studerat teater för självaste Max Reinhardt. Men omständigheterna gav honom en bättre födkrok som sångare.

Han började sin musikaliska karriär som kringvandrande vissångare i Burl Ives anda. När William Clauson i unga år vandrade omkring med sin gitarr i USA hade han god hjälp av det svensk-amerikanska diktargeniet Carl Sandburg, själv intresserad av visor, som sade om honom:

William Clauson är en visans viking, en av det mest färgstarka och duktiga sångare och bästa gitarrister jag någonsin hört.

I Clausons första amerikanska reklam talades det om att han gått igenom musikhögskolan i Borås, Sverige. I själva verket spelade han som 5-6 åring piano för en lärarinna som hette Helen Löffler.

Han är en mångsidig artist som med skolad röst, en böjlig tenorstämma och en utmärkt gitarrteknik (lite fingerspel runt ackordsfigurerna) tolkat sånger på många språk och i olika stilar.

Han började intressera sig för sina föräldrars hemland och lärde sig svenska. 1954 begav han sig så till Sverige och mitt ute på Atlanten träffade han sin svenska hustru Christina. Till Sverige kom han blond och med ett gnistrande, nästan latinamerikanskt, humör. Första tiden bodde han hos makarna Astri och Evert Taube. Så här säger William Clauson själv:

Jag blev förtjust med detsamma i Everts kompositioner och i hans diktning, som saknar motsvarighet i Skandinavien ifråga om lyriska kvaliteter och musikaliska stämmningar. Den musiken är helt underbar. Hade Evert skrivit sin sånger på spanska eller engelska så hade han varit världsberömd. Mexikanska rytmer och Evert Taubes visor är egentligen samma sorts musik. Evert Taube skulle kunna göra succé i alla latin- och sydamerikanska länder.

1959 fick makarna Christina och William mexikofödde sonen Juanito.

Efter flera världsturnéer hade William Clauson 1963 omkring 300 sånger på 14 språk på sin repertoar. En av dom, en buddhistisk sång på kinesiska hade han lärde sig en gång i HongKong på ett par timmar!

Man måste ha god ordning på det grå cellerna för att bli världstrubadur, säger William.

Men här i ”det gamla landet” gjorde han den dystra erfarenheten, att ingen blir profet i sitt eget hemland. Det gick kolossalt trögt i början, William Clauson var på sin höjd ett namn för en exklusiv konserthusklick… Tills ett par svängiga framträdanden i Hylands Hörna på TV satte lavinen i rullning.

Nu bosatte sig familjen Clauson i Stockholm. Här sjöng han Taube, Bellman (EP-/LP-skivor kom 1963), traditionella visor, barnvisor, mexikanska och sydamerikanska melodier och fick stor popularitet. När han nu slog igenom på allvar i Sverige var han redan ett etablerat namn i USA. Clauson är den första svenskspråkiga artist som upptäckt den svenska visans internationella möjligheter. Som pionjär har han spritt den svenska visan, Taube och Bellman i USA. Han startade också den mexikanskinspirerade restaurangen El Sombrero i Stockholm. Ett minne av den är LP-skivan An evning at El Sombrero från 1967. Han hade sedan mitten av 60-talet med sig två exotiska herrar, Luis Navarette och Emilio Bobadilla från Mexiko respektive Paraguay på gitarr. Dom gick under artistnamnet Los Guaramex och bildade en trio tillsammans med William på gitarr och sång.

Om få musiker kan ordet ”världsartist” användas med mer fog än om William Clauson. Han har turnerat runt hela världen: Syd-och Latinamerika, Mexiko, varje stat i USA, Skandinavien, Europa, Indien, Indonesien, Australien och Nya Zeeland. Han har givit solokonserter i Carnegie Hall i New York och Royal Festival Hall i London – lokaler som vardera rymmer 3.000 personer. Han hör till den grupp lätträknade soloartister som lyckats fylla dessa båda jättearenor flera gånger. Han har spelat in 44 LP-skivor och blivit invald i Songwriter’s Hall of Fame i USA.

I Sverige var han en kändis på 60-talet. Folk kände igen honom på gatorna. I en tidningsintervju 1969 berättar han:

Sista tiden har jag märkt några av de nackdelar som det ligger i att bli igenkänd. Man känner sig som ett utställningsföremål. Sitter man på en restaurang efter framträdandet… eller: det räcker om man åker hiss, så blir man ombedd att sjunga. Det är precis som att allmänheten fått för sig att man är en automat som inte kan göra något annat än sjunga. Det är faktiskt ganska besvärande. Jag älskar människor och vill vara bland dem, men varför skall man alltid vara tvungen att sjunga.

Samma år spelade han in singeln Åh, åh, åh, åh, himmlen är nära (orig. Cielito Lindo) som han låg med på Svensktoppen. 1969 föddes också sonen Patrick.

William Clauson återvände året därpå till USA för en mera undanskymd karriär.

I slutet av 1972 gjorde han i Sverige en 35 dagar lång turné i Frikyrkliga Studieförbundets regi tillsammans med colombianske giarrvirtuosen Alvaro Dalmar. Där sjöng William några andliga sånger, som han skrivit själv. 1974 var han tillbaka i Sverige och gjorde en LP med gitarristen Ulf G. Åhslund: A guitar, a voice in songs of love.

Under 80-talet har han varit verksam i USA, bl.a. som gemytlig, sjungande sheriff i en kalifornisk nöjespark. Han är numera bosatt i Tijuana, Mexiko. 2007 besökte han Sverige för första gången sedan 1970-talet och återvände för ett par konserter under året därpå.

Av Mats Johansson och Magnus Nilsson

Relaterade länkar

> William Clausons webbplats (extern länk)

Kommentarer

Karl-Anton Raid, 21 maj 2006
Jag var på en konsert med William Clauson i Dublin 1966 eller 67, på The Green Theatre vill jag minnas, den låg vid Stephen’s Green-parken. Senare på 1970-talet såg jag konsertaffischer i Palma på Gran Canaria. Vet någon vad han har sysslat med sedan dess? Er artikel slutar ju med 1980-talet.
Luis och Emilio kände jag litegranna på 1960-talet. Men jag har glömt vilken av dem som spelade fiol och vilken gitarr. Jag hörde rykten om att gitarristen hade gift sig här i Stockholm, och att han strax därefter hade avlidit. Är detta sant?
Slutligen, har någon uppgifter om den gudabenådade harpisten Sergio Cuevas som bodde i Stockholm på 1960-70-talet? Ryktet säger att även han avled relativt ung.