Operan är tillbaks på schlagerns topp

Nära två decennier efter Loa Falkmans Symfonin är operan tillbaks på schlagerns estrader. Den här gången vann operan omedelbar framgång, med en övertygande insats från Malena Ernman.

Malena Ernman (foto: Mats Bäcker)
Malena Ernman (foto: Mats Bäcker)

Det är nära 20 år sedan som en framträdande operasångare framträdde i Melodifestivalen. 1990 kom Loa Falkman sist med Symfonin, en pompös historia med text av Elisabeth Lord och musik av Tommy Gunnarsson. Till en början blev Loas bidrag utskrattat, men man kan väl säga att den ”goda smakens” skratt snart fastnade i halsen… Symfonin låg hela tolv veckor på Svensktoppen och har idag en självklar plats bland vårt lands klassiska schlagerlåtar.

Självklart har Symfonin legat Sunkit varmt om hjärtat sedan klubbens start. Och lika självklart hade vi nog höga förväntningar när det i år åter var dags för en framstående operaprofil att ”göra en schlager”. Malena Ernman är en av landets fixstjärnor, en mezzosopran med imponerande röstomfång och dessutom en knivskarp och kaxig personlighet.

Men den som väntade på magplask blev nog besviken. Musiken till La Voix är skriven av Fredrik Kempe, som själv deltagit i Melodifestivalen med operaflörtande låtar i höga register, och personligen tycker jag versen var lite svag… (kanske rent av bara till för att få kontrastera refrängens höga toner med Ernmans bitvis mörka röst; à la Yma Sumac). Men visst måste man böja sig inför faktum: ska en operasångare göra något i Melodifestivalen, och samtidigt luta sig mot sin roll som just operasångare, så måste La Voix vara svaret.

Och så gick ju låten rakt till finalen också. Grattis, Malena Ernman. Som var lika förvånad över placeringen som alla andra. Men entusiastisk…

Men visst är det lustigt att Melodifestivalen, nitton år efter Loa Falkman, fortfarande inte är mogen för annan koppling till andra genrer annat än som ”meta-musik”. Om en operasångare sjunger schlager, så måste schlagern handla om opera. Loa Falkman framför Symfonin. Malena Ernman sjunger La Voix (”Rösten” på franska).

Hur långt har vi kommit om ytterligare nitton år?

Av Magnus Nilsson

> Läs mer om Loa Falkman
> Läs artikeln Crossover – opera möter pop
> Läs mer om Yma Sumac

Du har ju kallats en ny Göran Fristorp

Sångaren och gitarristen Göran Fristorp har fyllt 60 år. Göran är väl mest känd som ena halvan av duon Malta (där den andra halvan utgjordes av Claes af Geijerstam), som vann den svenska melodifestivalen 1973 med Sommaren som aldrig säger nej. Texten skrevs av Lars Forssell och musiken gjordes av Monica och Carl-Axel Dominique. Vilket dream team, egentligen. Vilka skulle motsvarigheten vara idag? Skulle Björn Ranelid skriva schlagertexter (inga jämförelser mellan Forssell och Ranelid, men i alla fall) eller Kjell Espmark? Det kanske är dags för det…

Jag minns tydligt hur jag cyklade hem från min nyskilde pappa den vårkvällen 1973, jag och brorsan hade sett melodifestivalen och skulle hem till mamma. Jag var sju år och förundrades över textraden Dina bröst är som svalor som häckar. Vad kunde det betyda?

Annars är mitt främsta minne av, eller association till, Göran Fristorp en radiointervju med Loke Martinzon tidigt, tidigt i Killinggängets karriär (det är möjligt att det till och med var före Glenn Killing i manegen). Hursomhelst, så skulle Jonas Inde intervjuas som karaktären Loke Martinzon, den mjäkigaste av menlösa dansbandssångare, och får frågan ”du har ju kallats en ny Göran Fristorp”.

– Oj, stora ord.

Jag vet inte varför det är så himla roligt, men det tycker jag att det är.

En annan minnesvärd insats med Loke Martinzon. Musik av Burt von Bolton

Varsin fanfar till Jonas Inde och Göran Fristorp!

Av Magnus Nilsson

Relaterade länkar
> Göran Fristorps webbplats

Är Christer Sjögren del av en sammansvärjning?

Det är hopplöst! Jag har fått Christer Sjögrens låt I love Europe på hjärnan, och det är otroligt irriterande. Den har fastnat så pass att jag tror att jag drömde om den i natt. I samma ögonblick som jag vaknade satt den på läpparna:

When you are by my side I feel so excited
My heart is beating fast, I just can't deny it
A party's going on, and we are invited
This is the place for you and me
We're a part of one big family

Självklart är det tecken på styrka hos en melodi, att den biter sig fast. Jag har ett liknande minne från barndomen, då Gösta Linderholms Rulla in en boll och låt den rulla hade samma envishet och höll mig sömnlös flera nätter.

Osökt (?) leder tanken vidare till att det kanske rör sig om något mycket större än harmlösa, trallvänliga melodier. Jag får filmen The Manchurian Candidate från 1962 framför mig när jag lyssnar på I Love Europe. Filmen, med en suverän Frank Sinatra i huvudrollen, handlar om en kommunistisk konspiration, där amerikanska krigsfångar manipuleras, släpps fria – för att långt senare sättas i djävulsk aktion. Utan att de själva är medvetna om sina handlingar.

Vad vill Christer Sjögren? Egentligen?

Av Magnus Nilsson

”I Love Europe” utan inkubationstid

För att spelas på klubben Sunkit behöver en låt uppfylla en rad subtila och ytterst godtyckliga kriterier. Det är bara jag själv och min ”broder på brottets bana” Burt von Bolton – alltså vi som spelar skivor på Sunkit – som känner vad som skiljer agnarna från vetet. Vi kan sällan formulera ett därför, ens för oss själva. Gillar jag en låt, och om jag tycker att den passar in, så spelar jag den.

Det finns givetvis gemensamma beröringspunkter. En av de främsta är tidsaspekten, i de flesta fall måste det gå en viss tid för att en låt ska kännas rätt. Sunkadelisk musik blir sunkadelisk först efter att ha prövats av tidens tand. Oftast. Men inte alltid.

Christer Sjögrens I Love Europe från årets melodifestival är en sådan låt, en som åker ograverat rakt in på Sunkits topplista. Utan diskussion.

När jag såg och hörde bidraget trodde jag att det var ett skämt, eller snarast att liknas vid ett trick of the light. Jag kan fortfarande inte komma på en vettig anledning till att det blev som det blev. Hur tänkte man här?

Jag kan gott erkänna att jag gillar Christer Sjögren skarpt. Det räcker med att lyssna in sig på Pelles, det dansband som Sjögren först var basist i och sedan sångare. Hans stämma kanske inte håller i operasalongerna, men den skär tamejtusan som en skarprättares grillbestick genom smör i dansbandssammanhang.

Men I Love Europe kan bara beskrivas som ett fall av oerhört dåligt omdöme. Det tackar vi naturligtvis för. 😉

En annan sådan låt, som gått rakt in på Sunkit-toppen, är Greklands bidrag till Eurovisionen 2002, Sagapo med Michalis Rakintzis:

Vad säger man? Retrosynth i grodmansdräkter… Och dansen?!? Det är min dröm, att få en koreograf att lära ut den dansen på Sunkit. Då har vi inte bara allsång, utan också alldans. Grekisk alldans. En dag!