Sunkits Ny-Magnum pratar vingliga vinyler och loppisfynd i podcasten DJ 50 Spänn

Sunkits medgrundare Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson fick en femtiolapp och ett uppdrag. Gå in på en loppis, kom tillbaks till civilisationen och berätta om dina fynd.

Podcasten DJ 50 Spänn bygger på konceptet att låta någon mer eller mindre intressant person gräva fram skivor på en loppis. 5 skivor med budgeten 50 spänn. I det rykande färska programmet är det Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson som är mer eller mindre intressant gäst.

Du kan lyssna på avsnittet här och det finns också på Itunes.

Det här är kriterierna:

  1. En loppmarknadsklassiker.
  2. En slumpmässigt uppplockad skiva, random access vinyl.
  3. Ett nostalgiköp: en skiva som du ägt någon gång tidigare i livet.
  4. En ren chansning.
  5. Den bästa skivan du hittar utan att spräcka budgeten.

Radio- och teveprofilen Tommie Jönsson står bakom DJ 50 Spänn och du kan följa programserien på www.dj50spann.se.

Foto: Tommie Jönsson.

Cocktail International – en skivserie med historisk vikt

Du har säkert sett dem i reabackarna , LP-skivorna med mer eller mindre glamorösa omslag och alkoholromantiskt klingande titlar. Sunkits Henrik Martinell har gått på djupet med fenomenet Cocktail International.

Det är ett omdebatterat område, och mycket oseriöst har skrivits om det genom åren, men frågan kvarstår: hur lång är Claudius Alzners easy listening-serie Cocktail International?

Nu tror sig forskare knutna till Sunkit.com , i samarbete med ett flertal second hand-butiker i Sverige , för första gången ha funnit ett slut på det schweiziska samhällshotet. Hotet ansågs verkligt fram till att den sista volymen gavs ut 1980 och kunde härledas bakåt ända till volym nummer ett från 1973.

Än idag kan man se spåren och såren efter Cocktail Internationals tassande, samtidigt brutala framfart i sjuttiotalets Sverige. Ett spår är den trojanska häst som lämnats i ett av våra mest vardagliga färdmedel, hissen, där intetsägande cocktailmusik inte sällan fortfarande väller fram ur luddiga högtalare.

Men hur svårt kan det egentligen vara att ta reda på vilken den sista volymen i serien var? Inte särskilt svårt faktiskt, men efter att ha rådfrågat 118 100 som säger sig ha 'svar på allt', insåg forskarna att det fanns en kitsch-historisk lucka att fylla hos svenskarna.

118 100s svar löd:

Claudius Alzners Cocktail International finns i 15 volymer. Vi önskar en trevlig kväll!

Omslaget till skivan Cocktail International - 30 Top hits à la carte
Cocktail International - 30 Top hits à la carte

Svaret är inkorrekt, då Sunkits forskningsrapport visar att det fanns sammanlagt 17 volymer (om man bortser från samlingsalbumet Cocktail International , 30 top hits à la carte och ett par samlingar återutgivna på cd).

Under sjuttiotalet plöjde schweizaren Claudius Alzner med Cocktail International en djup fåra genom populärkulturen och delade den tyskspråkiga delen av Europa i två delar.

Det ena lägret, som bestod av sönderavlade medborgare av småstäder och pittoreska alpbyar, förespråkade österrikisk joddel och tyrolermusik av bumpa-bumpa-hålli-gång-sing-along-karaktär. Det andra lägret däremot, bestående av gravt understimulerade akademiker med talsvårigheter och alkoholrelaterade problem, förespråkade hissmusik och förkastade allt mänskligt tal.

Man kan barskt säga att det var hos människorna i det senare lägret som cocktailmusiken tidigt blev en försäljningssuccé.

Cocktailmusiken ansågs av många sjuttiotalstonårsföräldrar vara ett hot liknande den fara som rock’n’roll-musikens inverkan '“ av femtiotalets föräldrar , ansågs ha på femtiotalets unga. Till exempel degenererande och sexuellt frigörande. Men cocktailmusiken spädde dessutom på föräldrarnas rädsla för hur genrens nästan lyriska skildring av alkoholhaltiga drycker skulle påverka deras ungdomar negativt.

Musikformen cocktailmusik är kusin till hissmusik, easy listening och muzak, men är uteslutande instrumental och innehåller alltid en elorgel, framför allt av märket Hammond.

Nästan alla låtar är evergreens, och tar sig ofta uttryck i maratonpotpurrier där musikern växlar från det ena kända temat till det andra. Musikstilen används i synnerhet på cocktailpartyn, där det alltid skall finnas cocktailmusik.
Om Klaus Wunderlich var genrens okrönte kung var Claudius Alzner dess prins.

Exakt varför inställsamma skivor av det här slaget producerats i sådana massiva mängder ifrån just den tysktalande delen av Europa vet man inte riktigt, men kitschentusiaster världen över tackar och bugar ödmjukt för deras glada och okultiverade bidrag till musikvärlden.

Fredrik Hallberg, ägaren av skivbörsen Rainbow Music i Solna och med lång erfarenhet av vinylskiveförsäljning, har några volymer av serien Cocktail International i sina skivbackar.

Han kallar serien för lågpris partyplattor 'made for dancing' som fyller backarna bredvid Klaus Wunderlichs alster.

, Det är ju det här klassikt tyska 'tre låtar i rad' medleystuket, säger han.

Men det intressanta med serien är kanske inte vad som fanns på LP-skivorna, utan vad som prydde konvoluten.

Enligt Fredrik Hallberg har de obskyra omslagen ett skärt spritromantiskt skimmer över sig.

­, Skivorna kom ju under en tid där man fick dricka sprit utan att för den skull vara politiskt inkorrekt. Med konvoluten ville man visa att 'sprit var gott', men att man skulle dricka drinkar av finare sorter inte vanliga shots, säger Fredrik Hallberg.

Cocktail International-serien har sällan ansetts vara varken kontroversiell eller en maktfaktor i musikhistorien och den har heller inte revolutionerat musikvärlden på något sätt, men Sunkits efterforskningar visar att den haft en stor roll i samhällsomvälvande skeden av svensk nutidshistoria.

Efter Göteborgs-kravallerna 2001 dömdes flera människor till grov anstiftan till upplopp och grov skadegörelse.
Fyra av de dömda var anställda på secondhand-butiker och hade tillgång till ett stort antal skivor ur Cocktail International-serien. Dessa skivor hade av de dömda använts som 'Molotov Cocktail Internationals', dvs. vinylskivor som doppats i tändbar vätska, tänts eld på och kastats mot polisbilar och skyltfönster.

Skeptiker hävdar dock att detta aldrig inträffat.

Idag vill alla unga formgivare göra dem , skivkonvoluten. Det är tufft, det bästa av två världar helt enkelt , musik och formgivning.

Men under tiden då Cocktail International kom, 1973 – 1980, var kanske inställningen hos formgivarna inte densamma. Då ville man hellre formge produktannonser framför skivkonvolut. Det var det som var 'inne'. Och det kan vara därför som konvoluten till Cocktail International fick det utseendet de fick.

Lasse Ermalm är Sveriges meste LP-formgivare med cirka 2500 vinylkonvolut i bagaget. Efter en titt på Cocktail International-omslagen säger han att han inte förut har sett något vinylkonvolut som är så uppenbart och starkt sammankopplat med sprit.

, Det här skulle inte ha gått att göra i Sverige, utan mer i Europa eller USA, säger han och syftar på omslagsbildernas alkoholglorifiering i förhållande till folkhemmets uppfostrande syn på svenskens alkoholvanor.

, Sjuttiotal, mycket drinkar och James Last-liknande omslag gör att jag tänker på James Bond när jag ser omslagen. De uttrycker liksom 'it’s a man’s world'. Titta till exempel på 9:an , ett glas med en stor jävla isbit, det är en manlig drink, säger Lasse Ermalm.

Än är forskningen på Cocktail Internationalkonvolutområdet i sin linda, men forskare har utifrån de återkommande spritsorterna med tillbehör redan konstaterat att bilderna verkar återge en sansad bartömning. Att allt sponsrades av spritmärket Martini & Rossi är svårt att ta miste på. Vissa tycker mest att konvoluten verkar återge ett zoo av drinkar som slumpen skapat.

Någon lång resa från första till sista volymen är det inte fråga om, utvecklingen på bilderna samt typografin är nästan obefintlig. Men det finns små skillnader, menar Lasse Ermalm:

, Ettan är lite stram i sin typografi och uppställning; mot slutet av serien gör man mindre distinkta plåtningar. Jag tror att flera av bilderna plåtades vid samma tillfälle, att man plåtat varianter av samma motiv (som exempelvis på volym 7 och 11, red. anm.). Det här var produktbilder, de var inte gjorda för illustrera skivan utan mer för att sälja sprit och skivor i annonser och skivomslag. En ganska tidig produktplacering kan man säga.

De teologer som forskat i ämnet, menar att om gud har röjt ett hörn i himlen åt sådan här musik, har han röjt en hel våning i himlen åt sådana omslag.

Omslagen uttrycker en viss aptitlighet, men enligt Lasse Ermalm står sjätte volymen på ett taffligt sätt ut från resten av seriens omslag.

, Ljussättningen är dålig, objekten verkar ha ställts dit bara raktuppochner utan känsla och den tråkiga bakgrunden skiljer sig väsentligt mot de andra omslagen. Den ordinarie formgivaren kanske var sjuk den dan.

Bilderna signalerar även att det är ganska billigt.

, Och lättsmält värre, säger Lasse Ermalm, det här var inget för den musikintresserade. Inget man satte sig ned och lyssnade aktivt på, utan på sin höjd en ljudkuliss.

Att lyssna igenom samlingen var för forskarna som att äta en elefant. Man valde därför att inte gå ut på den djupa delen av Cocktail International-bassängen, utan nöjde sig med att räkna ut att serien består av:

  • 17 volymer uppbyggda av sammanlagt 475 låttitlar.
  • Dessa buntades ihop till 170 potpurrier ( exempelvis ett på volym fem som utgörs av hitsen Schwarzbraun ist die Haselnuss, Der Junge an der Reling och givetvis Westerwald-Lied) och
  • fyllde en tidsrymd av storleken 10 timmar, 6 minuter och 46 sekunder.

Genom åren medverkade sammanlagt 23 musiker på skivorna. På varje skiva medverkade i snitt sju till nio musiker, 10 av dessa var med endast på en skiva. Endast två av musikerna , Claudius Alzner (klaver) och sidekicken Robert Opratko (Hammondorgel, Yamahaorgel) , fanns med på alla skivorna. Nämnas bör att Opratko fortfarande, 78 år gammal, är aktiv inom musiken (komponerar, arrangerar, producerar och dirigerar) i sitt hemland Schweiz.

Ville man äga skivorna var Domus ett bra inköpsställe och priset för plattorna steg under åren från 15,95 till 29,50 kronor.

Operetten Cocktail (Klicka för större bild)
Operetten Cocktail

I Cocktail Internationals kölvatten släppte samma bolag (Elite Special) andra, smalare samlingar med blandad spritdrycksmusik som också de framförs av Das Orchester Claudius Alzner.

En av dessa var Operetten Cocktail.

Men det är en annan historia, en annan forskningsrapport'¦

Av Henrik Martinell

Ursula Andress och den skjutglada bysthållaren

Ursula Andress mördar med fantasifulla vapen. Marcello Mastroianni står på stranden och får ägg kastade på sig. Allt händer i framtidsskildringen The 10th Victim, där filmmusiken är lika galet skön som handlingen.

The 10th Victim
The 10th Victim

Filmmusik är ofta intressant. Och då menar jag inte förtäckta samlingsskivor med låtar som lanseras i samband med en film, utan det som brukar benämnas Original Sound Track Recording. Det kan antingen vara bara musiken i en film eller dialog och musik tillsammans.

Under 1960-talet var sydeuropeiska länder som Italien och Spanien stora leverantörer av billiga b-filmer, gärna med enkla manus i kombination med exploatering av sex, synd, våld och skräck. Inte sällan i kombination. Och även dessa filmer skulle naturligtvis ha soundtracks.

Många av filmerna är mer eller mindre galna, och det smittar lyckligtvis av sig på filmmusiken emellanåt.

Själv är jag förtjust i musiken till The 10th Victim, en fransk-italiensk film från 1965 med Marcello Mastroianni och Ursula Andress i huvudrollerna. Filmen handlar om en framtid (det är väl tänkt att vara vår samtid, så det går ju bra att jämföra med hur det blev), där agentmord har ersatt krig och Ursula Andress karaktär har uppdraget att mörda sin motspelare.

Här får vi se agenten Andress, ”förklädd” till strippa, utföra ett mord med sin preparerade bysthållare i något som tydligen ska vara ett konstgalleri. I New York. Och alla talar italienska.

”A mad, hilarious sex farce! Fantastic gimmicks and gadgets!”, var filmaffischens slagord.

Ja, på den nivån är det. Och gillar man 60-tal och agentkitsch så är det ju en högtidsstund att också njuta musiken, komponerad av Piero Piccioni. Filmen är producerad av Carlo Ponti och Elio Petri stod för regin.

Mer njutning finns i trailern…

Och kan du inte få nog av den estetiska upplevelsen, så finns det mer att gotta sig åt i denna, lätt absurda, strandscen…

På den cd-utgåva jag har så finns också musiken till den spansk-tysk-engelska samproduktionen Philosophy In The Boudoir (även känd som Eugénie… The Story of Her Journey Into Perversion) från 1970. Här har vi flyttat oss fram fem år i moraliskt förfall, och det är naket, antydda orgier och blodsdrickande som gäller. Christopher Lee medverkar i filmen, som berättare i bild, och han nämner filmen i sin självbiografi.

”Everybody I could see kept their clothes on. There was nothing a Boy Scout could have quivered at. Little did I know that the woman on the altar behind me was naked, and that as soon as ‘Cut’ was called, drapery was swirled over her.”

Philosophy In The Boudoir lär ha gått på porrbiograferna när den lanserades, men anses säkert ganska harmlös idag. Det intressanta är att filmskaparna verkar ha ansträngt sig till det yttersta för att göra en riktigt vågad rulle med många tabubrytningar, men ändå är musiken relativt ordinär easy listening. Det finns undantag, men visst lovar titlar som Criminal Sex, Psycho-Meeting och Drug Party ganska mycket. Musiken är tamare än intentionerna.

Svenska Marie Liljedahl spelar Eugénie och ingen anledning är för liten för att visa henne naken. ”Men, du har ju inga blåmärken, jag ska visa dig” och så ramlar negligén av.

Visst är det tramsigt. Samtidigt kan man betänka att tramsiga exploateringsfilmer ofta gett utrymme för nya talanger. Och gamla bedagade. Eftersom finansiärerna sällan varit intresserade av det konstnärliga i produktionerna, så har experiment och misslyckanden fått passera relativt ostört. Det gäller naturligtvis i högsta grad också för filmmusiken.

Länkar

Källor

  • Lee, Christopher: Lord of Misrule – The Autobiography of Christopher Lee, Orion 2003
  • Weldon, Michael: The Psychotronic Encyclopedia of Film, Ballantine Books 1983

Wing sjunger de stora klassikerna

Hon har en röst som trotsar tyngdlagen, och en envishet som är värd all uppskattning. Wing från Nya Zeeland har gått från dröm till verklighet. Med riktigt usel sång.

Wing Han Tsang flyttade från Hong Kong till Nya Zeeland, och ganska snart började hon sjunga för pensionärer på ålderdomshem i och omkring hemstaden Auckland. Av någon bisarr anledning tyckte delar av hennes omgivning att hon borde satsa på att ge ut en skiva, och av någon sant surrealistisk anledning fick hon bidrag från Manukau kommun för att genomföra detta.

Musical Memories of Les Miserables and The Phantom Of The Opera blev Wings debut, och snart spreds ryktet om denna kvinna som totalförstörde de stora klassikerna. Inte minst har internet bidragit till att Wing blivit ett namn över hela världen. Iskrivande stund har Wing gett ut hela 15 album.

Låtar från storheter som Abba, The Beatles och Elvis Presley har hon tillfört till sin repertoar. Dancing Queen är en given stämningshöjare och Beatles-skivan är också mycket lyckad. Lyssna bara på I Want To Hold Your Hand.

Wings popularitet stiger hela tiden. Under 2007 turnerade Wing i USA. På senaste tiden har hon börjat erbjuda tjänsten att hon ringer upp och sjunger i telefonen. En kul present till den som redan har allt?

Några av Wings titlar kan du köpa i Sverige från Larry’s Corner.

Av Magnus Nilsson

Relaterade länkar
> Wings webbplats
> Manukau City Council

Klaus Wunderlich

På hammondorglarnas hemliga kyrkogård, där sitter Klaus Wunderlich och spelar.

Klaus Wunderlich
Klaus Wunderlich

Klaus Wunderlich föddes i Chemnitz 1931 och avled av en hjärtattack 1997. Spelade piano sedan sjuårsåldern och anlitades av en lokal musikensamble inom den klassiska genren redan som 16-åring. Efter Andra världskriget förvandlades hemstaden till en del av DDR, vilket inte Klaus verkar ha varit så förtjust i. Redan 1951 lyckades han fly till dåvarande Västtyskland.

Nu blev Klaus Wunderlich pianist i en kringresande trio som spelade på pubar, ofta under dåliga förhållanden och på usla och ostämda pianon. 1955 kom den första hammondorgeln och trions gitarrist såg ett gyllene tillfälle att introducera något nytt i det tyska musiklivet – och därmed kunna spela på lite bättre ställen.

Därefter var hans plats bland andra tyska furstar inom easy listening given.

Klaus Wunderlichs första skiva kom 1958, den följdes av 120 album – sålda i mer än 20 miljoner exemplar över världen. Klaus Wunderlich belönades med 13 guldskivor och 1 guldkassett (!).

Klaus Wunderlich: Hammond Pops 1 [ LP-omslag ] Klaus Wunderlich: Hammond Pops 2 [ LP-omslag ] Klaus Wunderlich: Hammond Pops 3 [ LP-omslag ]
Klaus Wunderlich: Hammond Pops 4 [ LP-omslag ] Klaus Wunderlich: Hammond Pops 6 [ LP-omslag ] Klaus Wunderlich: Hammond Pops 7 [ LP-omslag ]
Klaus Wunderlich: Hammond for Lovers [ LP-omslag ] Klaus Wunderlich: The Hit World of Klaus Wunderlich  [ LP-omslag ] Klaus Wunderlich: Sudamericana 2 [ LP-omslag ]
Klaus Wunderlich: Mr Hammond [ LP-omslag ] Klaus Wunderlich: Wunderlich Pops 1 [ LP-omslag ] Klaus Wunderlich: Wunderlich Pops 3 [ LP-omslag ]
Klaus Wunderlich: Wunderlich Pops 5 [ LP-omslag ]
Av Magnus Nilsson

Crossover – opera möter pop

Magnus Karlsson gräver i skivarkiven och hittar operasångarna som breddar sin repertoar.

Operasångare som sjunger populära schlagers eller poplåtar är inget nytt i musikhistorien, inte heller något övergående fenomen. Det ligger något dolt hos många så kallade seriösa utövare att någon gång få göra en ”crossover” och bli stjärnor hos den stora allmänheten, att få lämna de ”fina” salongerna och känna på ett liv utanför dessa.

Här i Sverige minns vi med förtjusning Loa Falkmans insatser från 1990 och inte minst Henning Sjöströms tre album från det smaklösa 80-talet. Då Loa tog ganska lätt på uppgiften, åtminstone retroaktivt, så var Henning desto allvarligare i sin insjungning av Dylans Blowin In the Wind med ackompanjemang av den rutinerade och högt aktade pianisten Jan Eyron, vars medverkan säkerligen förenklades av ett generöst peningbidrag. Den sjungande advokaten kanske ändå inte riktigt motsvarar definitionen av operasångare som sjunger rock eftersom repertoaren mestadels bestod av örhängen från den klassiska genren. Ett flertal förstå-sig-påare skulle nog inte ens hålla med om att han är sångare.

Redan på 1800-talet populariserade och profilerade sig många tenorer och sopraner med att hämta material från mer lättsamma kompositörer och senare på 1900-talet blev storheter som Jussi Björling bekanta med allmänt kända örhängen. 1965 sjöng ju Ingvar Wixell alla bidrag i den svenska uttagningen till melodifestivalen. Leena Skoogs oförglömliga version av Serge Gainsbourgs Je T’aime Moi Non Plus från 1970 får draghjälp av barytonen Anders Näslund.

Internationellt så finns det en hel del att glädja sig åt om man tillhör det masochistiska släkte där de flesta läsare av den här spalten hör hemma. Jag vill gärna trycka på sopranen Cathy Berberians LP med Beatles-tolkningar från 1967 där Lennon och McCartneys kompositioner kläs i en lite annorlunda skrud. Den sålde faktiskt ganska hyfsat i en tid då underhållningsmusik värderades högt hos både melodiradioproducenter och dess åhörare.

Peter Hofmann: Rock ClassicsMin egna favorit i den här något nonchalerade delen av musikhistorien när klassiska artister klampar in i främmande territorier är den framstående Wagner-tenoren Peter Hofmanns bombastiska och dramatiska tolkningar av ett antal rockklassiker på albumet Rock Classics från 1982. Tillsammans med Tyska Operans Orkester i Berlin destabiliserar han bl.a. Sailing och The House of the Rising Sun som om de vore hämtade ur Niebelungens Ring. Hofmann räknades vid slutet av 70- och början av 80-talet till en av världens främsta tolkare av den store Wagner. När han sjöng in dessa pärlor ur rockhistorien stod han på toppen av sin karriär men såg ändå en möjlighet att bredda sin repertoar och samtidigt, givetvis, utöka inkomsterna. Dessvärre innebar övergången till det nya röstläget en smärre katastrof för Herr Hofmann, som ansträngde stämbanden till den grad att operakarriären så småningom lär ha gått i stå.

Inledande The House of the Rising Sun börjar oerhört dramatiskt, som en uvertyr, för att sedan mattas av och ge artisten en ingång för de första fraserna. Plattan lär ha varit framgångsrik i förbundsrepubliken. På omslagets framsida poserar stjärnan med uppknäppt skjorta i halvfigur och på baksidan syns han ute i naturen i en för dåtiden cool skinnpaj.

Man får väl bara hoppas att Peter Hofmann fick tillfälle att riktigt njuta av sin nyfunna ”rockstardom” innan publiken tröttnade. Idag framstår albumet Rock Classics bara som en av många märkliga utgivningar som grammofonskivans historia är så full av. Vågar jag säga att karln gjorde en efterföljare.

Peter Hofmann: Rock Classics 2 Peter Hofmann: Love Me Tender

Peter Hofmann med sina album Rock Classics 2 och Love Me Tender – Peter Hofmann sings Elvis.

Från andra hållet då? Jag menar populärartister som givit sig in den seriösa musikvärldens regelbundenhet och konventioner. Jovisst. Här finns det också rikligt med lycksökare. Med största sannolikhet betydligt fler. Svårigheterna infinner sig faktiskt betydligt tidigare bland dessa utövare eftersom själva materialet ter sig mycket svårare redan vid första anblicken. Det är ju ingen slump att en musikdramatiskt sångare behöver flera års utbildning för att bli en fullfjädrad scenkonstnär. Detta hindrade inte Michael Bolton från att ge sig i kast med ett knippe kända verk på albumet My secret passion 1998. Publiken var dock med på noterna och förde hans insjungningar till tätpositionen bland klassiska skivor det året på Billboards klassiska lista, givetvis till förtret för den seriösa skaran skivköpare.

Desto vanligare då att instrumentalister ger sig på kända stycken ur musikhistorien; James Last, Klaus Wunderlich, Mantovani med flera har alla bidragit till detta. Det mest kända exemplet torde vara Wendy Carlos, då Walter Carlos, som 1968 gav ut den legandriska Switched on Bach och därigenom även populariserade Moog-synten. Skivan blev en megasuccé.

Nyss nämnda Klaus Wunderlich gjorde en kanske inte så banbrytande, men dock oväntad, insats i slutet av 60-talet när han mot alla konventioner lät sin hammondorgel trolla fram kända opera-arior på plattan Opera Happening. Tillsammans ”Mit Rythmusgruppe”, så står det på omslaget, ges dessa en populärmusikalisk touch med uppdaterade titlar som Nabucco-Bounce och Hippie Women. Opera som partymusik. Den alltid så underhållande informationen på omslagets baksida ger betraktaren förväntningar som kanske inte alltid infrias. En och annan operafantast lär ha grinat illa eller till och med utstött diverse förbannelser om de kommit i kontakt med denna produktion. Desto fler måste ha stuffat förnöjt till den på något av alla dessa cocktailpartyn som verkar ha pågått oavbrutet under det sena 60-talet. Mitt favoritspår är versionen av La Donna E Mobile‘¦ ur Rigoletto, en aria som brukar finnas med på de flesta tenorers repertoar. Här har den fått namnet Trueless Girl efter en liten omarbetning av den gode Klaus Wunderlich.

En annan favorit från samma period – som får mig att begrunda motiven hos dåtidens grammofonproducenter – är plattan Symphony Of the Birds från 1967. Här rör det sig i grunden om en helt vanlig easy listening-produktion som det kryllade av vid denna tid, fast med ett ganska avgörande undantag: man har kallat in en brasiliansk amatörornitolog, en senor Johan Dalgas Fisch, som frikostigt bidragit med ljudupptagningar från regnskogens fjäderfän. Under allt kvittrande döljer sig en anonym orkester spelandes kända melodier, både populär- och klassiska kompositioner. Som så ofta, när den goda smaken stod under angrepp, tillskyndade dess beskyddare och plattan fick hos Sveriges Radio en så kallad dödskallemärkning, fast bara de spår som härrörde ur den klassiska myllan. Den här åtgärden var ett sätt att skydda den intet ont anande allmänheten från att exponeras för smaklöshet i form av alltför vidlyftiga arrangemang av musikskatten.

Vi har givetvis inte sett slutet på flödet av ovannämnda, ska vi kalla det för försök till, banbrytande insatser men onekligen har det lämnat avtryck hos vissa skadeglada existenser här och där. Idag när CD-R skivan finns tillgänglig för alla de glada amatörer som absolut inte kan – och heller inte borde – få skivkontrakt så har nya, inte så öppna, dörrar slagits in. Fonogram från de mest häpnadsväckande utövare letar sig fram i myllret. Till detta ska jag återkomma en annan gång.

Länkar