Sunkits Ny-Magnum pratar vingliga vinyler och loppisfynd i podcasten DJ 50 Spänn

Sunkits medgrundare Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson fick en femtiolapp och ett uppdrag. Gå in på en loppis, kom tillbaks till civilisationen och berätta om dina fynd.

Podcasten DJ 50 Spänn bygger på konceptet att låta någon mer eller mindre intressant person gräva fram skivor på en loppis. 5 skivor med budgeten 50 spänn. I det rykande färska programmet är det Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson som är mer eller mindre intressant gäst.

Du kan lyssna på avsnittet här och det finns också på Itunes.

Det här är kriterierna:

  1. En loppmarknadsklassiker.
  2. En slumpmässigt uppplockad skiva, random access vinyl.
  3. Ett nostalgiköp: en skiva som du ägt någon gång tidigare i livet.
  4. En ren chansning.
  5. Den bästa skivan du hittar utan att spräcka budgeten.

Radio- och teveprofilen Tommie Jönsson står bakom DJ 50 Spänn och du kan följa programserien på www.dj50spann.se.

Foto: Tommie Jönsson.

Cocktail International – en skivserie med historisk vikt

Du har säkert sett dem i reabackarna , LP-skivorna med mer eller mindre glamorösa omslag och alkoholromantiskt klingande titlar. Sunkits Henrik Martinell har gått på djupet med fenomenet Cocktail International.

Det är ett omdebatterat område, och mycket oseriöst har skrivits om det genom åren, men frågan kvarstår: hur lång är Claudius Alzners easy listening-serie Cocktail International?

Nu tror sig forskare knutna till Sunkit.com , i samarbete med ett flertal second hand-butiker i Sverige , för första gången ha funnit ett slut på det schweiziska samhällshotet. Hotet ansågs verkligt fram till att den sista volymen gavs ut 1980 och kunde härledas bakåt ända till volym nummer ett från 1973.

Än idag kan man se spåren och såren efter Cocktail Internationals tassande, samtidigt brutala framfart i sjuttiotalets Sverige. Ett spår är den trojanska häst som lämnats i ett av våra mest vardagliga färdmedel, hissen, där intetsägande cocktailmusik inte sällan fortfarande väller fram ur luddiga högtalare.

Men hur svårt kan det egentligen vara att ta reda på vilken den sista volymen i serien var? Inte särskilt svårt faktiskt, men efter att ha rådfrågat 118 100 som säger sig ha 'svar på allt', insåg forskarna att det fanns en kitsch-historisk lucka att fylla hos svenskarna.

118 100s svar löd:

Claudius Alzners Cocktail International finns i 15 volymer. Vi önskar en trevlig kväll!

Omslaget till skivan Cocktail International - 30 Top hits à la carte
Cocktail International - 30 Top hits à la carte

Svaret är inkorrekt, då Sunkits forskningsrapport visar att det fanns sammanlagt 17 volymer (om man bortser från samlingsalbumet Cocktail International , 30 top hits à la carte och ett par samlingar återutgivna på cd).

Under sjuttiotalet plöjde schweizaren Claudius Alzner med Cocktail International en djup fåra genom populärkulturen och delade den tyskspråkiga delen av Europa i två delar.

Det ena lägret, som bestod av sönderavlade medborgare av småstäder och pittoreska alpbyar, förespråkade österrikisk joddel och tyrolermusik av bumpa-bumpa-hålli-gång-sing-along-karaktär. Det andra lägret däremot, bestående av gravt understimulerade akademiker med talsvårigheter och alkoholrelaterade problem, förespråkade hissmusik och förkastade allt mänskligt tal.

Man kan barskt säga att det var hos människorna i det senare lägret som cocktailmusiken tidigt blev en försäljningssuccé.

Cocktailmusiken ansågs av många sjuttiotalstonårsföräldrar vara ett hot liknande den fara som rock’n’roll-musikens inverkan '“ av femtiotalets föräldrar , ansågs ha på femtiotalets unga. Till exempel degenererande och sexuellt frigörande. Men cocktailmusiken spädde dessutom på föräldrarnas rädsla för hur genrens nästan lyriska skildring av alkoholhaltiga drycker skulle påverka deras ungdomar negativt.

Musikformen cocktailmusik är kusin till hissmusik, easy listening och muzak, men är uteslutande instrumental och innehåller alltid en elorgel, framför allt av märket Hammond.

Nästan alla låtar är evergreens, och tar sig ofta uttryck i maratonpotpurrier där musikern växlar från det ena kända temat till det andra. Musikstilen används i synnerhet på cocktailpartyn, där det alltid skall finnas cocktailmusik.
Om Klaus Wunderlich var genrens okrönte kung var Claudius Alzner dess prins.

Exakt varför inställsamma skivor av det här slaget producerats i sådana massiva mängder ifrån just den tysktalande delen av Europa vet man inte riktigt, men kitschentusiaster världen över tackar och bugar ödmjukt för deras glada och okultiverade bidrag till musikvärlden.

Fredrik Hallberg, ägaren av skivbörsen Rainbow Music i Solna och med lång erfarenhet av vinylskiveförsäljning, har några volymer av serien Cocktail International i sina skivbackar.

Han kallar serien för lågpris partyplattor 'made for dancing' som fyller backarna bredvid Klaus Wunderlichs alster.

, Det är ju det här klassikt tyska 'tre låtar i rad' medleystuket, säger han.

Men det intressanta med serien är kanske inte vad som fanns på LP-skivorna, utan vad som prydde konvoluten.

Enligt Fredrik Hallberg har de obskyra omslagen ett skärt spritromantiskt skimmer över sig.

­, Skivorna kom ju under en tid där man fick dricka sprit utan att för den skull vara politiskt inkorrekt. Med konvoluten ville man visa att 'sprit var gott', men att man skulle dricka drinkar av finare sorter inte vanliga shots, säger Fredrik Hallberg.

Cocktail International-serien har sällan ansetts vara varken kontroversiell eller en maktfaktor i musikhistorien och den har heller inte revolutionerat musikvärlden på något sätt, men Sunkits efterforskningar visar att den haft en stor roll i samhällsomvälvande skeden av svensk nutidshistoria.

Efter Göteborgs-kravallerna 2001 dömdes flera människor till grov anstiftan till upplopp och grov skadegörelse.
Fyra av de dömda var anställda på secondhand-butiker och hade tillgång till ett stort antal skivor ur Cocktail International-serien. Dessa skivor hade av de dömda använts som 'Molotov Cocktail Internationals', dvs. vinylskivor som doppats i tändbar vätska, tänts eld på och kastats mot polisbilar och skyltfönster.

Skeptiker hävdar dock att detta aldrig inträffat.

Idag vill alla unga formgivare göra dem , skivkonvoluten. Det är tufft, det bästa av två världar helt enkelt , musik och formgivning.

Men under tiden då Cocktail International kom, 1973 – 1980, var kanske inställningen hos formgivarna inte densamma. Då ville man hellre formge produktannonser framför skivkonvolut. Det var det som var 'inne'. Och det kan vara därför som konvoluten till Cocktail International fick det utseendet de fick.

Lasse Ermalm är Sveriges meste LP-formgivare med cirka 2500 vinylkonvolut i bagaget. Efter en titt på Cocktail International-omslagen säger han att han inte förut har sett något vinylkonvolut som är så uppenbart och starkt sammankopplat med sprit.

, Det här skulle inte ha gått att göra i Sverige, utan mer i Europa eller USA, säger han och syftar på omslagsbildernas alkoholglorifiering i förhållande till folkhemmets uppfostrande syn på svenskens alkoholvanor.

, Sjuttiotal, mycket drinkar och James Last-liknande omslag gör att jag tänker på James Bond när jag ser omslagen. De uttrycker liksom 'it’s a man’s world'. Titta till exempel på 9:an , ett glas med en stor jävla isbit, det är en manlig drink, säger Lasse Ermalm.

Än är forskningen på Cocktail Internationalkonvolutområdet i sin linda, men forskare har utifrån de återkommande spritsorterna med tillbehör redan konstaterat att bilderna verkar återge en sansad bartömning. Att allt sponsrades av spritmärket Martini & Rossi är svårt att ta miste på. Vissa tycker mest att konvoluten verkar återge ett zoo av drinkar som slumpen skapat.

Någon lång resa från första till sista volymen är det inte fråga om, utvecklingen på bilderna samt typografin är nästan obefintlig. Men det finns små skillnader, menar Lasse Ermalm:

, Ettan är lite stram i sin typografi och uppställning; mot slutet av serien gör man mindre distinkta plåtningar. Jag tror att flera av bilderna plåtades vid samma tillfälle, att man plåtat varianter av samma motiv (som exempelvis på volym 7 och 11, red. anm.). Det här var produktbilder, de var inte gjorda för illustrera skivan utan mer för att sälja sprit och skivor i annonser och skivomslag. En ganska tidig produktplacering kan man säga.

De teologer som forskat i ämnet, menar att om gud har röjt ett hörn i himlen åt sådan här musik, har han röjt en hel våning i himlen åt sådana omslag.

Omslagen uttrycker en viss aptitlighet, men enligt Lasse Ermalm står sjätte volymen på ett taffligt sätt ut från resten av seriens omslag.

, Ljussättningen är dålig, objekten verkar ha ställts dit bara raktuppochner utan känsla och den tråkiga bakgrunden skiljer sig väsentligt mot de andra omslagen. Den ordinarie formgivaren kanske var sjuk den dan.

Bilderna signalerar även att det är ganska billigt.

, Och lättsmält värre, säger Lasse Ermalm, det här var inget för den musikintresserade. Inget man satte sig ned och lyssnade aktivt på, utan på sin höjd en ljudkuliss.

Att lyssna igenom samlingen var för forskarna som att äta en elefant. Man valde därför att inte gå ut på den djupa delen av Cocktail International-bassängen, utan nöjde sig med att räkna ut att serien består av:

  • 17 volymer uppbyggda av sammanlagt 475 låttitlar.
  • Dessa buntades ihop till 170 potpurrier ( exempelvis ett på volym fem som utgörs av hitsen Schwarzbraun ist die Haselnuss, Der Junge an der Reling och givetvis Westerwald-Lied) och
  • fyllde en tidsrymd av storleken 10 timmar, 6 minuter och 46 sekunder.

Genom åren medverkade sammanlagt 23 musiker på skivorna. På varje skiva medverkade i snitt sju till nio musiker, 10 av dessa var med endast på en skiva. Endast två av musikerna , Claudius Alzner (klaver) och sidekicken Robert Opratko (Hammondorgel, Yamahaorgel) , fanns med på alla skivorna. Nämnas bör att Opratko fortfarande, 78 år gammal, är aktiv inom musiken (komponerar, arrangerar, producerar och dirigerar) i sitt hemland Schweiz.

Ville man äga skivorna var Domus ett bra inköpsställe och priset för plattorna steg under åren från 15,95 till 29,50 kronor.

Operetten Cocktail (Klicka för större bild)
Operetten Cocktail

I Cocktail Internationals kölvatten släppte samma bolag (Elite Special) andra, smalare samlingar med blandad spritdrycksmusik som också de framförs av Das Orchester Claudius Alzner.

En av dessa var Operetten Cocktail.

Men det är en annan historia, en annan forskningsrapport'¦

Av Henrik Martinell

Ursula Andress och den skjutglada bysthållaren

Ursula Andress mördar med fantasifulla vapen. Marcello Mastroianni står på stranden och får ägg kastade på sig. Allt händer i framtidsskildringen The 10th Victim, där filmmusiken är lika galet skön som handlingen.

The 10th Victim
The 10th Victim

Filmmusik är ofta intressant. Och då menar jag inte förtäckta samlingsskivor med låtar som lanseras i samband med en film, utan det som brukar benämnas Original Sound Track Recording. Det kan antingen vara bara musiken i en film eller dialog och musik tillsammans.

Under 1960-talet var sydeuropeiska länder som Italien och Spanien stora leverantörer av billiga b-filmer, gärna med enkla manus i kombination med exploatering av sex, synd, våld och skräck. Inte sällan i kombination. Och även dessa filmer skulle naturligtvis ha soundtracks.

Många av filmerna är mer eller mindre galna, och det smittar lyckligtvis av sig på filmmusiken emellanåt.

Själv är jag förtjust i musiken till The 10th Victim, en fransk-italiensk film från 1965 med Marcello Mastroianni och Ursula Andress i huvudrollerna. Filmen handlar om en framtid (det är väl tänkt att vara vår samtid, så det går ju bra att jämföra med hur det blev), där agentmord har ersatt krig och Ursula Andress karaktär har uppdraget att mörda sin motspelare.

Här får vi se agenten Andress, ”förklädd” till strippa, utföra ett mord med sin preparerade bysthållare i något som tydligen ska vara ett konstgalleri. I New York. Och alla talar italienska.

”A mad, hilarious sex farce! Fantastic gimmicks and gadgets!”, var filmaffischens slagord.

Ja, på den nivån är det. Och gillar man 60-tal och agentkitsch så är det ju en högtidsstund att också njuta musiken, komponerad av Piero Piccioni. Filmen är producerad av Carlo Ponti och Elio Petri stod för regin.

Mer njutning finns i trailern…

Och kan du inte få nog av den estetiska upplevelsen, så finns det mer att gotta sig åt i denna, lätt absurda, strandscen…

På den cd-utgåva jag har så finns också musiken till den spansk-tysk-engelska samproduktionen Philosophy In The Boudoir (även känd som Eugénie… The Story of Her Journey Into Perversion) från 1970. Här har vi flyttat oss fram fem år i moraliskt förfall, och det är naket, antydda orgier och blodsdrickande som gäller. Christopher Lee medverkar i filmen, som berättare i bild, och han nämner filmen i sin självbiografi.

”Everybody I could see kept their clothes on. There was nothing a Boy Scout could have quivered at. Little did I know that the woman on the altar behind me was naked, and that as soon as ‘Cut’ was called, drapery was swirled over her.”

Philosophy In The Boudoir lär ha gått på porrbiograferna när den lanserades, men anses säkert ganska harmlös idag. Det intressanta är att filmskaparna verkar ha ansträngt sig till det yttersta för att göra en riktigt vågad rulle med många tabubrytningar, men ändå är musiken relativt ordinär easy listening. Det finns undantag, men visst lovar titlar som Criminal Sex, Psycho-Meeting och Drug Party ganska mycket. Musiken är tamare än intentionerna.

Svenska Marie Liljedahl spelar Eugénie och ingen anledning är för liten för att visa henne naken. ”Men, du har ju inga blåmärken, jag ska visa dig” och så ramlar negligén av.

Visst är det tramsigt. Samtidigt kan man betänka att tramsiga exploateringsfilmer ofta gett utrymme för nya talanger. Och gamla bedagade. Eftersom finansiärerna sällan varit intresserade av det konstnärliga i produktionerna, så har experiment och misslyckanden fått passera relativt ostört. Det gäller naturligtvis i högsta grad också för filmmusiken.

Länkar

Källor

  • Lee, Christopher: Lord of Misrule – The Autobiography of Christopher Lee, Orion 2003
  • Weldon, Michael: The Psychotronic Encyclopedia of Film, Ballantine Books 1983

Thai Beat A Go-Go 1

Surf, rock, pop, schlager och tempelmusik har aldrig förr blandats så skönt som på Thai Beat A Go-Go. Här samlas thailändska guldklimpar från 1960-talet.

Obs! Skivan har utgått ur vårt sortiment.

Thai Beat A Go-Go 1 (Klicka för större bild)Under 1960-talet handlade det mesta av svensk rock och pop om att härma. Man ville låta som idolerna i England och USA, och man gjorde inte mycket för att dölja det eller hitta egna uttryck vid sidan av originalen. Så var det också i stora delar av världen, att man imiterade. Men i Thailand hade man inte bara den västerländska, massmediala tonårskulturen i bagaget – kanske är det en förklaring till att den thailändska populärmusiken under 1960-talet är en gudomlig blandning av fuzzande surf, primitiv rock’n’roll, britpop, tempelmusik, ostämda gitarrer och de ljud man hör i B-, nej, Z-filmer, precis innan vampyren dyker upp bakom pinjeträdet…

Från bookleten till Thai Beat A Go-Go 1 (Klicka för större bild)Stefan Kéry från skivbolaget Subliminal Sounds har ställt samman tre volymer av obskyra och – inte minst av thailändarna – bortglömda singelspår från 1960-talet, och en bit in på 1970-talet. Och eftersom det inte finns någon inhemsk marknad för gamla thailändska skivor, så ligger det flera års detektivarbete bakom dessa utgåvor. Därför varierar kvaliteten på de källor man har haft tillgång till. Det är dock inget som stör; tvärtom är Thai Beat A Go-Go något så ovanligt som ett riktigt storverk i världsklass!

Dessa samlingar är ett måste för dig som gillar skruvad musik, men också för fans av 60’s beat och exotica.

Diverse artister
Thai Beat A Go-Go 1
CD, Subliminal Sounds, 2004. Ca 55 min.
Pris: 149 kronor (+ porto) Skivan har utgått ur vårt sortiment!

Låtar på skivan

  1. Johnny’s Guitar: Kratae
  2. Payom Moogda: Tamai Sern Sae (Why do you walk like a drunkard)
  3. Vichan Maneechot: Dance Dance Dance
    Provlyssna (MP3-format)
  4. Sodsai Chaengkij: Skahe Baby Shake
  5. The Cat: Meow
  6. Starlights: Day Tripper
  7. Johnny’s Guitar: Bangsaen ’66
    Provlyssna (MP3-format)
  8. Der Dong Dang: Yipmerdai
  9. The Son of PM: Boongatanyon
  10. Payom Moogda: Loomsiah
  11. The Viking Band: Phom Rak Khoon Tching Tching (I really do love you)
  12. The Son of PM: James Bond Theme
  13. The Cat: Do the Watusi
  14. Louise Kennedy: Poo Yai Lee
    Provlyssna (MP3-format)
  15. Johnny’s Guitar: Supannahong
  16. Silver Sand: Kaw-Liga
  17. Johnny’s Guitar: Klongyao
  18. Paiboon: Yom Pha Barn Norn Pahwaa (Satan’s Nightmare)
    Provlyssna (MP3-format)
  19. The Cat: Hit the Road Jack
  20. Jiraphand Ong-Ard: Muay Thai

Thai Beat A Go-Go 2

Souliga saxofoner och väsande orglar. Tempeltrummor och distade gitarrer. Allt möts på Thai Beat A Go Go.

Obs! Skivan har utgått ur vårt sortiment.

Thai Beat A Go-Go 2 (Klicka för större bild)Den thailändska populärmusiken var under 1960-talet ett himmelrike för osannolika kulturkrockar. På de två samlingarna Thai Beat A Go-Go samlas underbart svängig och utflippad pop, rock och soul från thailändska vinyler från 1960-talet. Inte ens i Thailand har någon samlat på sig dessa pärlor, äldre inhemsk vinyl är inget hett samlarområde. Vilket egentligen är väldigt konstigt, denna samling är sensationell! Ibland är musiken riktigt vass, ibland ostämd intill månens baksida – men alltid en källa till glädje! En riktigt partajräddare!

Från bookleten till Thai Beat A Go-Go 2 (Klicka för större bild)Stefan Kéry från skivbolaget Subliminal Sounds har ställt samman tre volymer av obskyra och – inte minst av thailändarna – bortglömda singelspår från 1960-talet, och en bit in på 1970-talet. Och eftersom det inte finns någon inhemsk marknad för gamla thailändska skivor, så ligger det flera års detektivarbete bakom dessa utgåvor. Därför varierar kvaliteten på de källor man har haft tillgång till. Det är dock inget som stör; tvärtom är Thai Beat A Go-Go något så ovanligt som ett riktigt storverk i världsklass!

Så här skrev Nisse Hansson i Dagens Nyheter:

Från bookleten till Thai Beat A Go-Go 2 (Klicka för större bild)Varför lyssna på det här? Det är ju både gammalt och thailändskt. Så har det låtit när Stefan Kéry på plats har försökt rota fram tidig thailändsk rockhistoria … fyllda av entusiastiska försök att hantera den lika spännande som främmande rockmusiken. Resultatet är ibland väldigt konstigt, ofta sinnesvidgande, nästan genomgående omöjligt att inte älska.

Thai Beat A Go-Go är ett måste för dig som gillar skruvad musik, men också för fans av 60’s beat och exotica.

Diverse artister
Thai Beat A Go-Go 2
CD, Subliminal Sounds, 2004. Ca 55 min.
Pris: 149 kronor (+ porto) Skivan har utgått ur vårt sortiment!

Låtar på skivan

  1. Viparat Piengsuwan: YoK YoK (Jump Jump)
    Provlyssna (MP3-format)
  2. Surapon: Ding Dong
  3. Viparat Piengsuwan: Rak Tong Rorn (Love Passion)
  4. Waipot Petsuwan: Mia Chaa (My Darling)
  5. Tuangchai Boonparaksa: Mahn Kao Lah (What fun)
  6. The Reasons: Shimmy Shimmy Ko Ko Bop
  7. Sodsai Chaengkij: The Boat That I Row
    Provlyssna (MP3-format)
  8. Sakarin Boonpit: Kotmorn Yoop Yap (All Shook Up)
  9. Jakatchan: Soo Kwarm Rak Khorng Phom Doo Dai (You can see my love)
  10. Kabuan Moogda: Wairoon (Teenager)
    Provlyssna (MP3-format)
  11. Viparat Piengsuwan: Nai Teum (Cool Guy)
  12. The Traces: Je t’aime moi non plus
    Provlyssna (MP3-format)
  13. Suda Chuenbarn: Funky Broadway
  14. Pairote: Tee Makhuea Pok (Your Cheatin’ Heart)
  15. Sodsai Chaengkij: Lady Madonna
  16. T Zchien & The Johnny: Let Your Life Be Free
  17. Viparat Piengsuwan: Yim (Smile)
  18. Chai Muansing: Pee Kow Pee Ork (Ghosts Come and Go)
  19. T Zchien & The Johnny: I Find Only Dream
    Provlyssna (MP3-format)
  20. Surapon alias The Fox: Nang maew Pee (The Ghost of Catwoman)

Thai Beat A Go-Go 3

Den banbrytande serien samlingsskivor med thailändsk pop, rock och funk avslutas med en tredje höjdare.

Obs! Skivan har utgått ur vårt sortiment.

Thai Beat A Go-Go 3 (Klicka för större bild)Skivserien Thai Beat A Go-Go har satt ljus på en — i det stora hela — bortglömd musikskatt. Den thailändska populärmusiken från 1960-talet är många gånger svängig, fuzzig, funkig… och en lagom knasig blandning av österländskt, västerländskt och rena missförstånd. Samlingarna är milstolpar för oss som uppskattar genrer i exoticans kranskommuner, men har också tillräckligt mycket beat och distortion för att tilltala en rock’n’roll-publik.

På volym 3, som avslutar serien, har man nått fram till det sena 1960-talet och bitar av 1970-talet. Här finns exempel på funk och disco — i thailändsk, härligt knastrig upplaga. En lika fantastisk upplevelse som de tidigare två samlingarna.

Stefan Kéry från skivbolaget Subliminal Sounds har ställt samman tre volymer av obskyra och – inte minst av thailändarna – bortglömda singelspår från 1960-talet, och en bit in på 1970-talet. Och eftersom det inte finns någon inhemsk marknad för gamla thailändska skivor, så ligger det flera års detektivarbete bakom dessa utgåvor. Därför varierar kvaliteten på de källor man har haft tillgång till. Det är dock inget som stör; tvärtom är Thai Beat A Go-Go något så ovanligt som ett riktigt storverk i världsklass!

Dessa samlingar är ett måste för dig som gillar skruvad musik, men också för fans av 60’s beat och exotica.

Diverse artister
Thai Beat A Go-Go 3
CD, Subliminal Sounds, 2005. Ca 55 min.
Pris: 149 kronor (+ porto) Skivan har utgått ur vårt sortiment!

Låtar på skivan

  1. Jiraphand Ong-Ard: Thai Boxing
    Provlyssna (MP3-format)
  2. Supaphorn: Cham Chai
  3. Don: Sunshine Day
    Provlyssna (MP3-format)
  4. Supaphorn: Lua Chan See
  5. Erawan Band: Khon Muangkhan
  6. Duda Chuenbarn: Jong Wai Korn
  7. The Royal Sprites: Noom Rai Por
  8. Sakarin Boonpit: Pee Lah
  9. Duangdao Mondara & Chailai: The Black Super Man
    Provlyssna (MP3-format)
  10. Vimarn Naeramit: Heoow Sabat
  11. Flash: Where is the Love?
  12. Oriental Funk: Come Together
  13. Don: Soul Dracula
    Provlyssna (MP3-format)
  14. Panatda: Let’s Go!
  15. Panatda: Flash Disco
  16. Chanta: Changwah Disco
  17. Jiraphand Ong-Ard: Siamese Boxing
  18. The Law & The Sandy: Paradise in Bangkok